mittlivsomhund

Igår tog jag mitt pick och pack och åkte ut till BK för att än en gång ge mig på balansen på fullhöjd. Nu hade vi ändå kört fullhöjd även hemma, så trots rätt få träningspass kände jag mig ändå mkt mer förberedd! Line var dessutom med och bytte av mamma som bollkastare, för att fortsätta med det även som hemma. Mätte balansen på klubben och den var faktiskt lägre än min - 1,20 m, men även kortare, nämligen 3,75 m jämfört med min på 3,80. Detta ger en skillnad på 15 cm vilket jag kände inte borde påverka nämnvärt utan han borde i teorin kunna träffa rätt så fint även på denna bom.
I teorin alltså...

I praktiken fick vi en klockren träff och 8 missar :P

Men det är guld att filma för det ögat inte hinner se i full fart syns så väl när man drar ner hastigheten och analyserar. Han tar två tredjedelar av bommen på samma sätt som min hemma, vilket gör att han borde få in klockrena bakbensträffar, men när han kommer till nerfarten så kortar han upp sig och hoppar istället.

Jag tog dock fasta på Josefins och Lydias råd att våga låta hunden göra fel, och jag räknar iskallt med att det kommer ge resultat snart. För träffarna är nästan där, jag är inte ens stressad. Får jag bara honom att länga på nerfarten så är vi liksom i hamn igen!
Tävling känns inte längre så avlägset...

 

Efter detta lite nedslående runningpass satte vi upp en slalomövning som vi båda tyckte verkade lite kluriga, men OJ vilken bra träning vi fick till! Alla tre hundarna gick som klockor och även om det inte på något vis var perfektion så kändes det som vi hade flyt och det var en riktigt rolig träning som gav en bra eftersmak!

Duktiga hundar <3

Igår var det dags för tävling i Vänersborg. Lyckades fjäska med mig mammsen, och på plats var också Bea som fantastiskt sällskap!

 

Först ut var Ag1A för Rocky. Han kändes fin och taggad då vi vilat oss i form vilket verkar fungera bra för oss. Våra ickebefintliga kontaktfält visade sig på balansen så redan där var vi körda. Man ser på mig att jag tacklar av lite efter det, så nu har jag bestämt mig att med en egen balans i trädgården finns ingen anledning att inte träna in vettiga 2-2 denna sommar. Planen är ju ändå att fortsätta tävla honom så länge han orkar och då kan jag lika gärna göra något åt detta gräsliga utförande!

Längre fram på banan fick vi dessutom en rivning så när han flög av gungan lite tidigt valde jag att ta om och diska mig. Känslan var ändå god och jag var taggad för nästa lopp!

 

 

 Näst på tur stod hoppklassen, där båda hundarna skulle köra. Tyckte den kändes helt ok på banvandringen, och det kändes skönt att Rocky var först ut så jag fick känna på banan med mina bekväma skor :)

 

Han gick fint, som vanligt lite vida svängar och på väg att bli missförstånd efter mitt oplanerade bakombyte i slutet, men han är schysst och räddade mig! Tyvärr hoppade han av lite tidigt till långhoppet som verkligen var långt igår, och han klev på sista sektionen och gick i mål på 5 fel och en 9: placering. 

 

 

Sigge var näst på tur på samma bana. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur vi borde ladda, men idag tog vi en promenad, pratade ihop oss och nere vid startfållan satte vi oss och mös tätt tillsammans med honom i knät några hundar innan start. Han kändes med, och även om det på sina ställen blev lite hackigt gick vi imål med vårt första resultat! Fem fel pga rivet hopphinder och en kalastid som utan rivet hinder hade gett oss en andraplacering (ja, jag vet! Om inte om... Men för egots skull leker jag ändå med tanken!) Vi slutade med denna 5-felare på 8:e plats och jag var kalasnöjd! Detta var dagens första personliga seger - vi KAN faktiskt ta oss runt en bana hyfsat flytigt även på tävling!
Första svängen borde jag gjort annorlunda, men han räddar upp mig fint. Han köper de tre tunnlarna fint och han tar slalom korrekt på första försöket (Yes!). Han köper mitt mindre vackra byte efter slalom-tunnel (men river), och han köper även den lite svåra tunnelingången som sedan följer, som många hade problem med. Efter det lååånga långhoppet skjuter han iväg fint utåt och jag kan göra blindbytet som jag tänkte, även om det blev lite sent. Uppploppet tar han också fint, och vi var båda glada när vi gick imål!

 

 

 

Efter detta var det återigen Rocky och agilityklass. Han rev första hindret, och han hoppade kontaktfältet på A-hindret, men satte det på balansen. Som sagt - 2-2 som sommarprojekt för honom! Han rev ytterligare ett hinder på upploppet och då la jag antagligen av helt, så vi missade även sista hindret. Jag tog aldrig om det, för vad spelar det för roll med 15 fel i bagaget egentligen, och vi gick imål med en disk även här. Känslan var sådär, men det var ju fortfarande ett lopp kvar!

 

 

Nu var det dags för sista två hopploppen och den här gången var Sigge först ut. Finns inte så mkt mer att säga om det här loppet mer än - katastrof! Starten blev kaos och jag var så taskig och ställde till det för att vi inte alls fick till det som vi skulle, jag lyckades förvisso hjälpa honom in i slalom så han tog ingången han brukar ha svårt för korrekt, men sen gick han ur för att jag lämnade lite i sidled. Han som brukar kunna att jag springer 90 grader ut från slalom, men på tävling var det visst annorlunda. Kan ju bero på det i övrigt otajmade loppet så att han inte hade självförtroendet liksom, eller att JAG inte hade självförtroendet... Vi tragglade igenom slalomet flera gånger och fick till det först på fjärde försöket och då valde sprang jag ut, iom att vi tagit en halv dag på oss. Känslan var inte heller här på topp (som förra loppet med Rocky), jag var besviken på mig själv, och lite deppig. Igår ville jag gärna påstå att Sigge inte riktigt håller ihop de där timmarna på tävlingsplatsen men när jag tittar på filmen idag med pigga ögon så ser jag att det är JAG som inte håller ihop alls. Jag har ingen gnista och jag hjälper honom sjukt dåligt! Det är mkt lättare att skylla på att hunden är orutinerad när det egentligen är JAG som är orutinerad med den hunden!
Planen framöver är att träna det som för tillfället är svårast för oss - slalom måste kvalitetssäkras och vi måste köra svåra men snabba och flytiga saker som kommer i klass 1 så att jag får öva på att placera mig och veta hur jag ska handla honom!

 

 

Sist ut för dagen var då Rocky i hoppklassen, och vid det här laget var jag förbannad! Förbannad över att jag tabbat de sista två loppen och förbannad över att jag hade svårt att ladda om och vara på alerten efter två misslyckade lopp. Nu jäklar skulle jag visa för mig själv att jag kan det här! Rocky var lite ofokuserad och flamsig innan start. Jag försökte egga upp honom utan att snedtända och jag höll honom rätt hårt under hela loppet. Låter rätt hård på filmen men både jag och Rocky verkade behöva det. Och faktiskt, det gick väldigt bra! Vi gick i mål med noll fel och jag gick upp till mamma och Bea och frågade om jag vågade tro på att vi fick pinne på det loppet. För iom att vi inte är så snabba och det inte var ett så stort startfält så vågar jag liksom inte hoppas för mkt. Gick ner till prisutdelningen och tittade på resultatlistan och tappade hakan. Inga nollor?? Vad fasen? Jag var säker på att vi hade nollat och jag blev nedslagen och nervös. Det visade sig att jag tittat på fel lista, och när funktionären kom med den resultatlista jag skulle kolla på tappade jag hakan. Vi hade VUNNIT! Vunnit??!! Jag var i chock! För jag är ju väl medveten om att min hund är 9 år och inte så jäkla snabb, MEN tillräckligt snabb igår, och detta var något jag aldrig trodde jag och Rocky skulle få uppleva tillsammans. Fick en kram av en jättetrevlig tjej jag aldrig träffat förut som grattade mig och tyckte vi gjort ett fint och flytigt lopp, och det gjorde vi bannemej! När jag gick upp med rosetten och priset till mamma och Bea började jag gråta, och kunde inte sluta. Grät som en liten unge och var så glad att jag inte visste vad jag skulle ta vägen! Fina fina Rocky! Vi har utvecklats tillsammans och nu har vi faktiskt en VINST på meritlistan! För mig är det stort! Av sammanlagt 34 startande ekipage i klassen var vi BÄST, och det är fortfarande svårt för mig att smälta! Det var dagens andra personliga vinst också - vilken egoboost!

 

 

 

Nu har vi en pinne kvar i vardera klassen, och om 1,5 veckor är det dags för kvällstävling i Tranås. Då jäklar! Då ska jag hålla ihop för Sigges skull, och ha en fantastiskt trevlig kväll! Det är roligt att tävla!
Inte att förglömma: dagens tredje personliga vinst - jag har dagen efter sex lopp inte öht ont i mina ben! Träningsvärk får väl erkännas - men benhinnorna och vaderna känns bra, och det är en sån vinst i sig att jag blir alldeles pirrig!

 

Idag har vi vart på klubben på möte, och efter mötet körde vi en slalomkombination. Båda hundarna gick kalas! Jag har dock insett ett litet problem med en galen golden som trycker på så pinnarna i slalomet flyger - ska man ta det mer än en gång får man problem när det fattar pinnar :P

 

Efter träningen åkte vi och badade. Planen var att se om Sigge kunde simma utan att vara hysterisk, så det var leksaksförbud. Körde med enbart godis istället och mattehjärtat bultade så hårt! Sigge simmade, utan panik, utan plask och utan att se döende ut!
Han är fortfarande liiiite skeptisk men det här kommer bli jäkligt bra, det lovar jag er!

 

Idag var det så dags - att ta tag i våra problem med däcket och slalomet.

Hade bestämt mig för att klicka däcket, och Sigge var med på noterna - ungefär iaf :P

Har man en klicker i handen så får man alla möjliga beteenden, och idag var runda stödet till balansen favoriten :P

Dock så fick vi till många lyckade rep på däcket och detta går nog fort bara jag tar tag i det.

 

Jag tränade även slalom, satte på bågar i början och slutet för att boosta oss, och sen öste vi. Att punktträna känns inte aktuellt - problemet ligger i fartiga ansatser så jag byggde upp så vi kom från raka med tre hopphinder och låååång rak tunnel, rakt hopp och sen lite sväng och ta slalom. Gick kalas!

Hopp - hopp - mjukt böjd tunnel - slalom - gick kalas!

Passet idag gick över lag kalas och jag var väldigt nöjd och belåten när jag åkte hem! Även Rocky fick köra och han satte ingångar som han vanligtvis brukar övertyga mig om att han inte kan! Även gamla hundar utvecklas och lär sig :P

 

Hem och pausa ett tag och sen iväg på jaktträning med Sofia.

Jakten är svår... Förbannat svår. Jag känner mig så handfallen och obekväm med denna träning!
Man lär så länge man lever, men om det någon gång är någon uppfödare som vill sälja en retriever till mig igen så tänker jag jäklar inte vänta på att hunden ska mogna! För med mognad så kommer andra attribut - som egen vilja och attityd. Sigge är hård, och vi apporterar i dagsläget inte riktigt tillsammans, utan han kör sitt race och jag står och ber om att få vara med :P

Dock var det många fina bitar idag, men jag måste bryta ner så många grejer i småbitar och få ordning på under sommaren, sen jäklar ska Sofia få se på apporterande golden! För jag tror att han skulle kunna bli jäkligt bra, bara jag kommer på hur jag ska hantera honom. Men en hund med mycket eget driv och attityd som jag inte vet hur jag ska rikta är svårt, och läskigt!
Det är tur vi ska gå en kurs i sommar - det kommer ge oss så ofantligt mycket!

 

Så det känns bra att jag iaf visste vad jag ville ha i agilityn - där är han en stjärna, och attityden och viljan är riktad på ett helt annat sätt, som faktiskt öht inte längre skrämmer skiten ur mig, utan bara gör mig glad! Så glad!

 

Ett par dagar försent men är man en upptagen människa så blir det lätt lite förskjutning på saker :P

I lördags bar det av till Jönköping för dubblerad klass 1, och som vanligt (ja det börjar faktiskt bli en vana nu) var det jag och bästa Line som alldeles för tidigt begav oss iväg. Vi kom precis lagom 10 minuter innan första banvandring. Detta kanske låter i senaste laget men då ska man betänka att det var 3 banvandringar i large, vilket gav mig och Rocky precis lagom med tid att värma iaf.

För Rocky var alltså först ut. På en dyngsur bana, tidigt på morgonen... Jag "visste" redan när jag klev ur bilen att vi var körda - Rocky har inte på många år vågat springa på och lyfta på fötterna under såna omständigheter så min fråga var mest hur många bommar som skulle falla. Det är inte att vara pessimistisk, det är att känna sin hund - för som sagt, aldrig någonsin har det funkat under sådana väderförhållanden, varken på träning eller tävling.
Jag hade pratat om mig och Rocky med Ida några dagar tidigare, och vi kom fram till att det liksom är dags att låta Rocky gå - han närmar sig pensionsåldern så några prestationsmål bör jag kanske inte ha med honom. Sagt och gjort bestämde jag mig för att gå in och köra på gammelmans villkor och bara ha ROLIGT, oavsett resultatet.

Det var vida svängar pga vätan, men efter halva banan hade vi fortfarande ett felfritt lopp. När upploppet närmar sig... Fortfarande ett felfritt lopp med ALLA bommar kvar på sina platser. Jag minns att jag tänkte när vi sprang mot de tre sista hindren att "jaja, det gick hit men det är tre hinder kvar, ta inte ut något - han har vart felfri till sista hindret förut!" och när vi sprang imål så sprang jag och tittade på den sista bommen. Som låg kvar! Och vår första felfria hopprunda var ett faktum! Jag gav Rocky sin belöning och slängde mig om halsen på Line - SÅ jäkla lycklig!

Vadå tänker ni nu - tråkig hon är som inte ägnar sig mer åt sin hund... Och alla är vi olika. Rocky vill ha sin blöta illaluktande och för honom fantastiskt goda mat när han går i mål, men är det något han också vill så är det att äta ifred. Om jag går på honom och ska heja på när han äter så riskerar jag att få en hund i armen, vilket känns jäkligt onödigt, då är det bättre att kramas med Line!
Alla vida svängar och vårt lugnare lopp för att inte halka gav en 12:e placering men när startfältet var så stort så räckte det ändå till pinne, och även en rosett! Jag älskar rosetter och Rockys betyder liksom lite extra mycket - för det vill till om vi ska få någon :P

Andra loppet med Rocky gick kalas, men det var sent på dagen och den tuffa pluggveckan gav sig till känna och med en matte som tappar luften och tror benen ska lägga av inne på banan - då blir det svårt! Fem fel pga missat A-hinder men i övrigt ett härligt och flytigt lopp, utan en enda riven bom! :D

 

 

Sigge körde två hopplopp. Anledningen till att inlägget om helgens tävlingar låtit vänta på sig kanske inte bara är för att jag haft en del annat att göra. Jag har nämligen vart väldigt kluven till mig och Sigge som tävlingsekipage. Prestationsångesten sprutar ur öronen på mig och de senaste dagarna har det vart ett krig med mig själv. Varför? Sigge är ju helt grön, så är jag inte lite taskig nu?
Jo, det är jag verkligen men det är inte alltid man rår för vad man känner. Vi hade många fina bitar i lördagens två lopp och han sköter sig väldigt väldigt fint för att vara så ovan vid tävlingar och att prestera under sådana förhållanden, men vi är inne i en svacka nu. Slalom funkar inte längre, och detta är jobbigt för mig. Slalomet som liksom vart vårt paradhinder, det där hindret som jag hela vägen kunnat slå mig på bröstet och säga - det här kan vi och det här har jag lärt in förbaskat bra! Men nu går det inte. Varken på träning eller på tävling. Vi missar, och sen blir det ofta rätt. I Värnamo visste jag att det var så det skulle bli, han hade precis lärt sig utan bågar. I Nacka satte han det förvisso i ena loppet men missade i andra, och båda loppen i Jönköping strulade. Första loppet ett omtag, och andra loppet ett omtag och sen gick han in fint, vi körde på och så gick han ur 10:e porten. Han som ALDRIG gått ur mitt i. Jag vet att man måste ha svackor och att det bara är att jobba igenom detta, men det är lite tufft, och därför har jag haft svårt att se på loppen med rätt ögon så att säga. Men om jag ska vara lite positiv och punkta upp de saker som verkligen satt fint så:

Lopp 1:
- Han sitter som vanligt som ett ljus i starten - laddad men ändå avslappnad!

- Han tar däcket (som vi också har lite svårt för nu) och lyssnar bra och svänger upp fint efteråt

- Han gör en lite vidare sväng men svänger fint med bra bibehållen fart på hinder 2 efter däcket

- Han drar ifrån mig på "fram" så det börjar fås en förståelse för det nu

 

Lopp 2:

- Än en gång en bra start!

- Efter slalomet så har han ett jättefint driv och jag kan skicka honom långt till tunneln längst ner på kortsidan utan att tappa alltför mkt fart

- Det syns inte på filmen men svängen han gör på tredje hindret från mål var KALASfin!

- Även här börjar han dra ifrån mig på mitt framkommando - träna mer så kommer det bli kanon!

 

 

Som sagt så vet jag innert inne att jag inte ska hypa detta så! Vi ska starta en gång till innan jag börjar jobba på allvar, sen blir det träning och MYCKET mental träning för mig, så kommer vi tilbaka med bravur i höst - det är jag helt säker på! :)

Veckan har bara sprungit iväg. Första påsken jag spenderat i Linköping men trevligt har jag haft!

 

I måndags träffade jag Sofia en sväng, käkade lite middag och kollade på jaktapporteringsfilm. Apporteringen ger mig fortfarande en liten klump i magen men Sofia är bra på att peppa så det är faktiskt bara att spotta upp sig och träna träna träna! Även om Sigge är het så är han ju villig, det borde vara lättare att rikta en vilja än att försöka få fram en som inte finns tänker jag!

 

Sedan trillade dagarna iväg och i fredags var det så dags för hattagility. Johanna hade fyllt år och detta skulle givetvis firas även på agilityplanen! Jag krängde på mig bonnakepsen och tog båda hundarna med mig. Valde Rocky till stafetten och det klarade han galant. Tror det finns en fördel med en gammal hund som levt med en konstigt flaxande matte i många år när man kommer till såna här grejer! Vårt lag kom på en andra placering och var liksom rätt så jäkla grymma :)

Efter lite fika tänkte jag nog egentligen att jag skulle åkt hemåt, men Disa hojtade ner mig till agilityplanen och jag valde att vara med på den övningen de byggt upp. En jätterolig skicka och sticka-övning med flytiga linjer och lite lagom klurigheter! Slalomingången var svår så den gav jag mig aldrig på med Sigge, och Rocky blev tillfälligt blind eller något och såg inte slalomet alls när han hade solen i ögonen. Efter ett varv med gammelman så vurpade han när jag belönade i slutet, slog knut på sig själv och gick sen inte riktigt rent och fick därför vila. Sigge fick köra ett par varv till och gick som en klocka bara jag skötte mig!

 

Idag har vi vart en hel maffia med klass 1-hundar på klubben och kört hoppbana.
En bana som såg lite knivig ut på pappret men var väldigt rolig att köra! Rocky var först ut, och det är ju verkligen så skönt att sätta på sig de där bekväma skorna och bara springa, veta exakt vart hunden kommer vara vid givet ögonblick och veta att vi kan varandra. Alla byten satt mer eller mindre, tills vi kom till sista tre hindren då jag var otajmad och nr 16 revs, men oj så fint han gick! Och varv nr två satt felfritt - typiskt att man inte får pinne på träningarna :P

 

Pusta lite och sedan var det Sigges tur. Vi började med att bara köra 5-8 för att känna på slalomet och har man vart hemma med husse hela veckan så kanske man är lite taggad och har svårt att dra ihop sig när man kommer flygande över 7:an, så vi ramlade ur ett par gånger innan han fattade att han måste sansa sig lite!

Vi körde på och han gick fint! Han är svårare att hinna med, men vågar jag bara springa och handla mer på avstånd så får jag till det helt ok! Sigge har aldrig behövt någon som håller handen, så jag förstår inte varför jag har såna tendenser att göra det när vi kör bana, det hjälper ingen av oss.
Vid 9-11 stötte vi på problem - det stod ett däck som hinder nr 10. Mycket underligt sa Sigge, och det fick vi ta om några gånger för att han hellre visade att han faktiskt är en smal och smäcker liten golden som får plats mellan däcket och ramen, så detta är något vi verkligen ska träna framöver. Fick till det om jag sprang som en idiot och placerade mig efter däcket och liksom ropade på honom så att han hade mig att ta sikte på. Det var svårt att sedan hinna placera sig och få till bytet mellan 11-12, men vi löste det och jag är väldigt nöjd med dagen!

 

Det känns verkligen som att Sigge är på gång, och just nu så är det småsaker som handlar om orutin som vi ska fila på innan vi har något att hämta på tävlingsbanorna, men det är bannemej inte långt kvar, och rädslan att köra honom har vänts till förväntan, och jag har förbaskat kul med båda mina grabbar på banan!

Längtar till Nacka och Jönköping, det är ett som är säkert!

 

Stod och sneglade på Lydia och Bea som körde running med sina unghundar. Så fint, så läckert och så fantastiskt coolt!
Jag drar mig lite för att komma igång för rädslan att misslyckas har jag inte riktigt lyckats släppa. Är väldigt kluven till det här projektet och rädslan blandas med förväntan. Jag har ju liksom pratat om den här skiten i ett år nu, och fortfarande inte kommit någonstans. Ingen idé att återigen gå in på alla dumma omständigheter, det blev som det blev och det är som det är och vi får helt enkelt jobba på det nu. Och nu ska det ju iaf äntligen byggas en egen balans, och det är så bra förutsättningar som jag kan få - går det inte får vi tänka om, men satsar man inget så vinner man inget. Jag tänker vara så optimistisk att jag är säker på att jag blir stöttad av fina vänner på vägen, oavsett hur det kommer gå :)

Igår styrde jag, Line, Elin och alla tre hundarna kosan mot Värnamo där det var dags för Sigges debut. Givetvis skulle både Ila och Rocky tävla också, men Sigges debut var ju det som var annorlunda på agendan :P

 

Sigge åkte som barn mycket bil bältad i baksätet så hans plats där var given (går inte att ha tre hundar i bagaget när Mr. Surgubbe Rocky är med - då åker nog Sigge på pisk. Sigge klagade dock inte utan sov som en gris i Elins knä hela vägen.

Vi var framme i god tid och hittade en relativt bra plats till hundarna lite i ena kanten på läktaren, med en utgång nära så att man slapp gå igenom stora horder av folk - utmärkt!

 

Börjar dock med att elda upp mig redan när vi står på plats - det står ett odelbart däck vid sidan... Varför då? Ska de ha det till hoppklassen? Vad fasen gör jag då? Har jag åkt 20 mil för att diska mig pga osäkra hinder? Vafasen! Skit också!
Ungefär här tog Line tag i mig och sa att jag skulle coola ner, jag försökte, och till min lättnad var däcket aldrig med! För det är ett som är säkert - jag vågar fasen inte hoppa odelbara däck med mina grabbar! Skulle något hända skulle det vara oförlåtligt!

 

Iaf, först ut var agilityklass, och jag tyckte under banvandringen att banan kändes lite klurig. Den kändes även klurig att springa och jag tyckte aldrig att jag fick något flyt i banan. Rocky var dock helt med på noterna och räddade upp där jag hade missbedömt svårigheter (eller där banan i vissa fall hade flyttat på sig...) och inför sista hindret var vi nollade. Jag tror jag andades ut under näst sista hindret så Rocky trodde det var slut, men helt plötsligt stod det ju ett hinder till där, och han stampade av flera meter innan hindret och orkade inte hela vägen över. Rivningen var ett faktum. Attans kände jag, men var ändå jäkligt nöjd att vi kunde teama och hjälpas åt utan att Rocky blir arg på mig, det är ett STORT framsteg när man har helikoptermatte utan koll tycker både jag och Rocky!

 

Ganska lång väntan senare var det dags för hoppklass och Sigge var den som var först ut av de båda. Så, hur var det nu med den där nervositeten? Jag hade pratat om länge att jag inte skulle vara nervös på debuten - höll det?
Ja, jag tycker faktiskt att det gjorde det. Jag var förvisso taggad på ett annat sätt än med Rocky, men nervös vill jag ändå inte kalla det. Banvandringen kändes svår, och jag kände direkt att jag skulle få problem att hinna med. Men 2014 var ju det offensiva året och vad 17 hade jag att förlora? Prova, se om det går, om inte så är vi en lärdom rikare iaf!

Slalomet räknade jag väl med att han inte skulle klara att generalisera och hade lekisen med in på plan. Planen var att om han öht inte fattade så skulle jag bara springa förbi, men om han fattade och försökte så skulle jag ta om om det blev fel och sedan belöna.

 

Innan vår start så värmde jag upp båda tillsammans, slängde in Rocky i buren och teamade ihop mig med Sigge - som efter mer än 7 timmars väntan var taggad men trött. När vi gick in i ridhuset för att vänta på vår tur satt vi på marken, han i mitt knä, och mös en stund. Kändes som en bra uppladdning med en trött liten debutant!

Vi gick in, och Sigge satt som ett ljus i starten. Dock vet jag inte vad som hände, för när han flyger över sista hindret så är vi diskade... (vilket domaren dock inte såg :P). Sigge missar helt att hoppa över HINDRET, utan flyger mellan hinderstöd och tidtagning, utan att välta något. Helt sjukt! Synd att det inte heller syns på filmen, för det var en jäkla bedrift för en elefant :P

Jag tror jag kom av mig lite där, många tankar som snurrade på väldigt kort tid. Vad gjorde jag för fel? Hur 17 lyckades han? Varför blåser inte domaren? ÄR vi inte diskade? Under denna tid springer ju Sigge, så jag fick verkligen lägga på ett kol. Kom fram till slalomet och han gick förbi ingången, blev paff och funderade på att gå in mitt i. Jag ropade in honom och funderar på hur jag ska göra, Sigge gör en snurr och SMACK så är han rätt i slalom och öser a la Siggestyle!

Det här slalomet var dock vint och snett och alldeles konstigt, många hundar gick ur och hade problem - så även Sigge. Men försöket han gjorde var så bra, så jag gjorde något andra kanske tycker är konstigt. Jag belönade trots att han gick ut näst sista porten. En gång är ingen gång och han hade haft en tuff dag!
Kampade en stund och satte honom sedan för att köra färdigt resten. För har jag betalat 70 kr för starten så skiter jag ärligt i "ingen träning på banan", jag kör färdigt! Andra kan ta om flertalet hinder gång på gång på gång, så jag var ändå i mål fortare än vissa andra :P

Sigge var med på norterna och sög så fint i den svåra passagen, jag lyckas få till blindbytet skapligt men sen nästa blindbyte så händer en repris på något jag visst vart med om förut :P
Jag missbedömer och håller på att krocka med honom efter sista tunneln för han kommer ut innan jag hunnit göra bytet. Vi missar pga det näst sista hindret men han tar sista och vi är lyckliga i mål efter vår debut :)

Jag måste lära mig att lita på honom! Han har så fint självständigt driv och pratar jag med honom så lyssnar han och gör som jag säger!

 

Igår kändes debuten mest konstig, tror det var disken redan på första hindret som störde mig, dels för att det var en sneaky disk som ingen såg, och hade det gått bättre så hade jag vart tvungen att käbbla om resultatet. Dels så fanns det inte i mitt huvud att vi skulle diska oss så fort :P

Men idag är jag nöjd! Sigge var fantistiskt duktig och detta kommer bli finemang när vi lär känna varandra lite till!

 

Rocky körde ju också hopploppet, och som Ida brukar säga så var det de bekväma skorna som åkte på! Jag visste exakt när han skulle befinna sig vart och vad jag vågade göra och inte, och när jag måste ha gjort det! Blindbytet där jag inte hann med Sigge var inga problem med Rocky, som förvisso är lite långsammare, men jag tror jag även vågar placera mig mkt bättre med honom! Måste börja lita mer på Sigge! Han litar ju på mig!

Detta loppet fick vi flyt i, och jag gick tjoandes i mål, säker på att vår första nolla i hoppklass var här! Jag missade nämligen att en bom trillade på vägen. Ändå väldigt nöjd, för som sagt denna utveckling är långt ifrån vad vi haft innan, och ligger bara bommarna kvar så kommer vi snart ha en hög med pinnar i boken - det är jag säker på :)

 

 

 

 

 

Idag har vi tränat i ridhuset och det var faktiskt väldigt skönt att låta Sigge ösa på i Staby med slalomet han tränat på hela vintern! Här är allt som vanligt, han rymmer och sätter ingångar som han inte behöver kunna än, och som jag aldrig tränat! Han öser och självförtroendet sprutar ur öronen på honom! När jag bara fått generalisera detta lite till så kommer slalom att se likadant ut såväl på träning på annan plats såväl som på tävling, och då kommer han vara en sann fröjd för ögat :P :D

Nu är det inte långt kvar, och jag är sådär överdrivet barnsligt förväntansfull att jag faktiskt känner mig rätt fånig!

Det bara spritter i kroppen och jag vill att tiden ska gå fortare nu nu NU!

Jag har ingen jag vågar tjata hål i huvudet på, för vad ska jag egentligen säga?

Att det ska bli så underbart roligt och spännande att stå på startlinjen med en ny kompis som jag fortfarande inte har lärt mig än!

Att det ska bli så häftigt att ge allt tillsammans med pansarelefanten på banan och bara känna att vi flyyyger fram!

Att jag ska springa i ren förskräckelse för det är så kul att ha en vrålande golden som ger allt och vill att jag gör detsamma!
Men att tjata om alla häftiga känslor jag har i kroppen nu och bara vill släppa ut ut UT nu är liksom ingen som orkar lyssna på. Så jag sitter här hemma och laddar och taggar och bubblar!

 

För det här är något annat än Rockys debut, det är bara så! Det är inte ångest och illamående och självskadetankar på varför jag egentligen gör det här. Det är inte en oro för hur andra kommer se på oss, vad andra ska tänka och hur 17 det ska gå - för jag vet redan det! Det kommer gå fantastiskt bra! Vi är redo för det här och hela min kropp är inställd på att bara gå in och tokflinande springa banan med min härliga kompis!

 

Det här med pinnar är liksom totalt oviktigt, dom kommer. Kommer dom inte på lördag så kommer dom en annan lördag. Vi har inte bråttom, utan ska känna på tävlingsmiljön och applicera lyckoruset även på en hetsig plats!

 

Igår var vi ute på klubben och provade slalom utan bågar, vilket han aldrig gjort där innan. Det var helkonstigt sa Sigge och sprang hälften av gångerna helt förbi hindret som ett frågetecken. "Du säger slalom matte, men vart är det någonstans?"

Slalom tas liksom inte på BK, och det är definitivt inte vitt. Det tas i Staby så sanden sprutar och är faktiskt gult!

 

Detta bekymrar mig inte ett dugg! Han har utvecklats något enormt på detta hinder under vintern, trots att vi bara kunnat träna en gång i veckan, och på lördag är det vi och kampskinnet som äntrar banan. Jag ger honom de bästa förutsättningarna jag bara klarar av och sedan kommer kaninen fram! Kanske kommer den inne på banan, kanske kommer den utanför. Det beror på hur banan ser ut, men grundplanen som växt fram är att den antagligen kommer ryckas fram efter det snyggaste elefantslalomet som världen har skådat!

 

Sa jag att jag längtar till lördag?

 

 

 

Idag är jag en dålig människa - jag "skolkar". Med två timmars sömn i ryggen kändes föreläsningar från 8-15 inte som någon bra idé och jag unnade mig själv att vara hemma idag och få ordning på det här stället!

 

I söndags var det både ridhusträning och nybörjarklass i Valla som gällde. Sigge fick givetvis följa med på träningen för att blåsa ur sig det värsta, och såklart öva på slalom. Minskade ner till 3 bågar och skratten haglade i ridhuset. Som den killen kör! Slalompinnarna flyger och han ger verkligen ALLT - det här underbara elefantslalomet börjar verkligen ta form! Tyckte han hade en extra växel i söndags, och så snabb har jag nog aldrig sett honom innan! Gåshuden på ryggen var ett faktum!

 

Skippade sista övningen för att hinna till Valla i tid, och banan var ösig och lätt med endast ett byte så det var bara att pinna på. De hade valt att slänga in ett däck på startsträckan, och liiiite knöt sig magen när jag tänkte på att Sigge inte sett ett däck sedan typ oktober förra året.
Sigge gillar inte sånt nonsens och visade som vanligt att jag inte behövde oroa mig, han låg som en pil genom däcket och det var bara att ösa på!

Problemet var att det var ett ösigt upplopp med flera hopphinder och ett långhopp --> inte en chans för mig att hänga med.
Det är då man får sota för att man inte befäst raksträckor och Sigge missade sista hindret för han undrade vart jag var och vände sig mot mig. En tredjeplats räckte det dock till, och Sigge fortsätter trivas på prispallen ;)

Detta ger såklart en sporre att få ordning på såna här grejer, och innan har jag inte tänkt längre än att "det får vi ta när hindren kommer ut till våren". Varför DÅ? Raksträckor går faktiskt att träna utan hinder! Perfekt ju! Så nu är det slut på fula upplopp!

 

Igår hyrde jag och Line ridhuset i Valla en timme för blandad lydnadsträning och slalomträning.
Sigge har aldrig kört slalom i Valla så jag valde att sätta på 6 bågar första skicket. Nu skakar ni väl på huvudet och säger att jag är för mesig igen, men det kändes bra i magen, och faktiskt så var jag duktig och plockade bågar för varje skick så sista skicken hade vi bara två bågar på! Sådså!

Sista skicken skulle jag dock väntat med, med facit i hand. Vi hade tränat fritt följ vilket Sigge fortfarande tycker är rätt klurigt, och han började bli trött så vi fick ett par fel i slalomet, men med en lättare ingång och massa pepp satte han det och vi avslutade passet!

 

Vi har i princip haft 100 % rätt hela vägen genom slalom sedan vi började med allén så det är väl dags att testa på att få lite fel också, man kan ju lära sig på det med tänker jag!

 

Ser verkligen fram emot debuten, och när andra svettas och säger "usch och blä, snart är det debut - jag vill kräkas" så kan jag inte sluta flina när jag tänker på att snart, snart, snart står jag och elefanten på startlinjen och springer för allt vad vi är värda, och vi kommer ha så fantastiskt roligt!

I söndags var det som vanligt dags för ridhusträning och både jag och grabbarna var som vanligt taggade! 
Det blir så knasigt när man är borta på veckorna, inget hinns med och det blir alldeles för lite träning! Dock är detta sista kvällen här, och sedan får jag tillbaka ett mer normalt liv i Linköping :)

 

I söndags hamnade jag i egen grupp så det var bara jag och grabbarna, vilket ledde till en jäkla massa spring och fantastiskt mkt roligt!

 

Slalomet är som vanligt det hinder som gör mig lite extra upphetsad, och i söndags var så häftigt att jag faktiskt skrek mer än vanligt när vi sprang runt och belönade oss efteråt :P

Rocky hade kört och inga slalombågar var neddragna till Sigge. När det var hans tur släppte jag ut honom ur buren innan jag hade dragit ner bågarna och slalomet såg alltså ut som ett slalom utan hjälpmedel. 
Sigge rymmer

"Fasen, det sitter ju inga bågar på! Det här kommer aldrig gå!" tänkte jag, men nyfikenheten gjorde att jag faktiskt itne kallade tillbaka honom..

(Ja, Sigge rymmer fortfarande till slalom, och jag säger fortfarande inte till honom eftersom jag verkligen njuter av detta lyxproblem!)

Sigge kommer med sned ansats, rundar första pinnen och sätter alltså ingången klockrent - i relativt hög fart!
Redan här kom rysningen på ryggen, för jag trodde nog att det skulle bli lite tokigt redan här.
Sigge fortsätter, även han lite förvånad - vart är bågarna? Farten sänks men han tar sig trevande (för att vara Sigge) framåt en port i taget, helt korrekt.

När halva slalomet är taget inser jag att fasen - han sätter nog det här! ...och inser att jag måste börja springa för att hinna belöna honom. Sätter av som en kanonkula och när han kommer ur sista porten med ett perfekt genomfört slalom utan bågar skriker jag så det hörs till Norrköping och succén var ett faktum! En låååååång belöning där vi tillsammans sprang hysteriskt runt i ridhuset och lekte med bollen följde, OJ så skoj vi hade!

 

Jaja, det här är väl ingen stor grej din fåntratt!

Nej, för andra kanske det inte är det - men för mig är det! Sigge har haft som minst fem bågar på, men klarar ändå att sätta det utan en enda båge, det steget tycker iaf jag är rätt massivt!

Dessutom har jag gått från en hund som tycker slalom är det tråkigaste, besvärligaste och mest frustrerande hindret till en hund som jag faktiskt lyckats bygga ett värde för detta hinder, och där vi båda tycker att det är fantastiskt roligt! För jag tyckte inte heller om slalom innan.
Detta är ett tecken på att jag gjort ett bra jobb, och elefantslalom på tävling kommer inte vara ett orosmoment utan en fröjd för ögat och ett hinder jag ser fram emot! Hurra :D

 

Ett annat hurra är att jag och Sigge ska på kurs för Jenny Damm i juni! Fattar ni - Jenny Damm!

Inte heller detta är en Så stor grej för många, men föga förvånande så är det det för mig!
Jag tycker det är jäkligt läskigt att gå kurs för duktiga förare över lag - vad fasen har lilla jag att komma med? Helikoptern som inte kan placera sig och inte kan springa!
Men jag känner inte riktigt så längre, och nu ser jag bara fram emot detta - jättemycket!

Varför väljer man då att gå för Jenny när varken jag eller Sigge har kommit så långt då? 

Jo, det är rätt enkelt - för att vi ska få redskap att utvecklas och tips på att inte fastna kring negativa saker som sätter käppar i hjulet för oss! 
För jag är fortfarande en väldigt grön förare som inte kan så mkt, och nu känns det på tiden att ändra på detta och köra så det ryker!

- Det var det här med tankarna kring att 2014 ta sig utanför sin comfortzone, slå sig själv på bröstet och faktiskt vara offensiv. Kursen för Jenny får symbolisera alla dessa tre, och jag är glad och förväntansfull som 17!

 

Som jag skrivit tidigare så är tanken inför 2014 med Sigge att inte vara så jäkla defensiv! Lita på honom, skicka och stick! Idag gjorde jag det! På en sån där läskig sekvens med en lång, RAK, tunnel där ett byte ska ske direkt efteråt. Alltså en sån där sekvens där man är helt säker på att man inte kommer hinna utan få hunden i knävecken och dö, eller iaf bryta ett par ben i kroppen! Tiden fanns lätt med Rocky, men honom skickar jag med lång marginal och springer som en tok - hinner utan problem och det känns som vanligt najs!
Men med Sigge.... Där skulle jag aaaaldrig hinna!

Varför inte?

Nej den frågan kunde inte jag heller svara på, och handlade honom likadant som Rocky. Vet ni vad detta ledde till? Alla ben i behåll och ett vältajmat byte utan någon miss! Detta upprepades dessutom flera gånger, så det var ingen ren tur eller så, utan faktiskt så funkar Sigge som många andra hundar - han hoppar fint på hinder på avstånd vilket ger mig ett bra avstånd och chans att placera mig vettigt utan att avlida! Tänk att det skulle ta så lång tid att komma på det!

 

Att ha dessa tankar aktivt med under träningen hjälper mig mycket och även om jag hela tiden hävdar att ridhusträningen en gång i veckan på vintern inte ger så mkt, utan mest är till för att underhålla sånt som man redan kan, så lär jag och Sigge oss saker varje vecka! Vi teamar sakta men säkert ihop oss och tar trevande steg mot att bli mer samspelta på banan!
Har jag sagt att jag är jäkligt sugen på att debutera med honom nu eller?

 

Slalom kördes som vanligt även idag - en ridhusträning utan slalom är förbjudet! Vi måste plocka bågar! Idag började vi med tre bågar borta vilket funkade finemang, och ytterligare en båge plockades bort. Idag på riktigt, inget sånt där snett och vint improviserat skit, utan faktiskt fyra bågar fullständigt borta - vilket Sigge köpte finemang! Tyckte mig ana en liten fartminskning, men man riktigt såg hur han ansträngde sig, tänkte och koncentrationen var på topp! 100 % lyckade repetitioner och en hund som var stolt som en tupp!

 

Rocky glöms gärna av i bloggen, vilket är tråkigt för han går som en klocka! Idag hade vi i princip inga rivningar och ett flyt som gör mig hög! Varför är den här hunden 9 år? Borde börjat tidigare... Borde...

Sista övningen var han dock arg på mig, är det något som Rocky är känslig för så är det när jag blir trött.. Som jag skrev så sprang jag som en tok för att satsa och kuna placera mig, och är det något jag inte har så är det kondis.. Då blir jag alldeles för fladdrig och har inte lika mkt tryck i steget, vilket gör Rocky vansinnig! Han vill springa med en tydlig matte, inte en med spaghettiarmar och spaghettiben som inte visar tydligt! Skärpning!

 

Gungan tycker jag dock är ett svårt hinder! Detta är väl en träning vi får ta tag i till våren - agilityklass är ju fortfarande rätt långt bort, så tiden finns ju!

Jag vill ha full fart hela vägen, stopp utan tvekan och sen ska han stå som fastspikad tills han får frikommandot. Dock ser inte vår gunga ut så i praktiken - han sparar och ger inte allt på vägen ut, men jag upplever inte att han är rädd. Kan det vara så att det helt enkelt är jobbigt för en elefant att rusa rakt ut på en vippande bräda och sen tvärnita?
Hur ska man tänka? Hur har andra tänkt? Vad ska man begära av en stor hund, och hur mkt ska man pilla med detaljer? Kommer farten med mer erfarenhet och en mer taggad hund som är inställd på att susa vidare till nästa hinder, eller får man mer problem då?
Kom gärna med tips, trix och funderingar!

"Du är grym på att vara glad LL"

Den kommentaren fick jag av min underbara vän Ida idag, och den värmde verkligen, för det är en komplimang jag verkligen kan sträcka på mig för och säga att ja - det är jag faktiskt!

Denna helgen har bestått av flera lyckopiller och att nästan få kramp i ansiktet för att man flinar så fånigt hela tiden är faktiskt jäkligt najs!

 

Denna veckan har bestått av plugg, plugg och plugg och igår var det dags för tenta. Tenta efter att ha sovit 1,5 timme.. Men det kan ha gått bra ändå :P

Försökte sova när jag kom hem men det gick inte det heller. Blev nervös för hur 17 det skulle gå att tävla med Rocky utan sömn men det visade sig gå jäkligt bra :)

 

Innan tävlingen tog jag och Sigge en liten ensampromenad, och hittade en mössa någon tappat som Sigge bara var TVUNGEN att ha med sig. Vi utnyttjade detta med att faktiskt köra lite apportering. Kastade den och vände bort honom flera gånger utan minsta ljudande så det var en succé! Fler mössor åt folket ;)

 

Rocky och jag var lite sena till tävlingen men inte FÖR sena utan hann med att värma upp ordentligt. Jag var först ut i agilityklassen vilket jag trodde skulle kännas jobbigt, men det gjorde det faktiskt inte :)

Rocky kändes SÅ fin och det flöt på SÅ bra, och för en sekund trodde jag att vi hade vår sista nolla, om det inte var för att jag hörde speakern säga något om fem fel. Va? Vi rev ju inget?

...Just ja, balansen har även kontaktfält på uppfarten. Skräp också!
Men det gjorde faktiskt inte så mkt! Rocky kändes fantastiskt följsam, fräsch och glad och jag var ändå på topp och taggad för hopploppet!

 

Hopploppet startade vi någonstans i mitten och det passar mig bättre, även om det inte var hemskt att starta först (vilket jag en sekund var lite orolig för). På banvandringen var jag bekymrad för jag var rädd att jag skulle placera mig dumt och störa honom så att bommarna skulle flyga, men när jag gick av sa jag till mig själv att det går, och det är öht inget bekymmer! Provade även något nytt den banvandringen för det var så satans trångt vid det krångliga partiet (det var nämligen inte bara jag som tyckte det verkade lite knöligt :P). Jag ställde mig själv på en punkt som inte störde någon annan, och visualiserade banan i huvudet samtidigt som jag sneglade på den, gjorde bytena och rörelserna där jag ville ha dem och i klass ett funkade detta ypperligt!

När det var dags att köra så visade sig passagen gå bättre än jag trodde (intalade mig inte tillräckligt uppenbarligen) så jag blev paff och kom av mig. Rocky körde på själv och disken var ett faktum. Jag försökte hitta ett flyt på en gång och köra ut ändå, så att inte Rocky skulle fatta alltför mkt att jag tabbat mig, och trots disken var jag jättenöjd!

Rocky går så fint nu och visar varje gång att även om han börjar bli gubbe så kan pensionen hålla sig långt borta - vi har fortfarande saker att hämta! Och Rocky är en fantastisk varelse att köra med, för han är som absolut gladast och härligast på agilitybanan och även om vi bråkar och surar på varandra ibland såhär på gamla dagar så är vi absolut på samma plats när vi kliver in på plan, och där är vi verkligen ett glatt team! Jag älskar den där grabben!

 

 

Eftersom Rocky tävlade igår fick Sigge åka själv på ridhusträningen idag, vilket passade honom utmärkt!

Och som den hunden går! Han må vara en elefant, men vilket elefant!! Han svänger fantastiskt fint, är följsam så jag blir tårögd och har en attityd som gör att jag omöjligt kan vara annat än sprudlande glad! Även idag rymde herrn till slalomet det första han gjorde och vägrade lyssna när jag ropade för "jag ska bara, matte!". Jag har inte hjärta att skälla på grabben, för att rymma till slalomet är verkligen ett lyxproblem! Tre bågar plockade vi idag och det var piece of kaka hälsar Sigge! Fantastiska lilla knashund!
Vi ställde även upp sekvensen från tävlingen igår som jag tabbade med Rocky, och jag tänkte faktiskt på hur jag hade reagerat om jag kört samma tävling med Sigge - PANIK! Det hade jag aaaaaaldrig klarat! Tur var väl att vi provade den idag, för den satt som ett smäck på första försöket och egot fick sig en rejäl boost! Vi kan ju! Vi börjar också teama ihop oss även om vi har en bra bit kvar till min och Rockys klass, men nog 17 är vi klara att starta nu! Det ska bli så himla kul!

 

Det är helt galet vad jag har börjat gilla slalom! Det är ett fantastiskt roligt hinder och vilka utvecklingsmöjligheter!
Att tillbringa jullovet hos mor och far gör att träningsmöjligheterna ökar, särskilt nu i frånvaro av vintern!

 

Har öppnat kanalen till sista hålet igen, för jag insåg att jag backat i mina utmaningar och inte utvecklats. Dock känner jag att med lite öppen kanal blir det mindre jobbigt för Sigge och vi kan träna lite mer. 
Idag låg fokus på krångliga vinklar och Sigge fixade galant att vi stod vid ena änden men jag ville att han skulle ta slalomet från andra änden långt bort. Att springa förbi hela slalomet och suga in i rätt ingång, det är en fröjd att se! Sigge är en stjärna! 
Framförbyte, bakombyte, blindbyte och att kuta ifrån honom i sidled funkar också finemang! Det enda han tycker är lite för skumt i dagsläget är om jag byter riktning innan han har sett den kastade bollen, men det är ändå kanske lite väl överkurs, eller?

 

Planen är att fortsätta med dessa mer eller mindre svåra utmaningar så länge vi är kvar här, och sen i Linköping fortsätter operation plocka bågar. Kommer nog bli väldigt bra det här! Måste dock lägga in att belöna från handen oftare och börja lägga in fler hinder före och efter så vi inte fastnar i att belöningen måste komma när slalomet är genomfört - för det är inte så förtvivlat ofta man kan räkna med att slalom är sista hindret varken på tävling eller träning :P

 

Även Rocky har faktiskt fått jobba lite med dessa svårigheter, och det fick han göra även i höstas. Jag måste säga att jag ÄLSKAR kanalarbetet för jag upplever att Rocky har blivit snabbare av att få träna på detta sätt, och han är också mer säker på slalom idag än innan. Man lär så länge man lever och även gamla gubbar utvecklas hälsar Rocky!

Det är något som Sigge visat att han är nu. Jag som är stolt som en tupp över att jag har en tyst hund vid sidan av planen blev lite paff igår, när det var en viss röd liten sak som satt och skrek när jag körde med Rocky.. Vad 17 hände där?
När han fått blåsa ur lite så var han dock knäpptyst, men det här med att inte köra agility på ett tag och sen förvänta sig att Sigge ska vara helt tyst, det tyckte han var vansinne :P

 

Vi körde ganska kort igår, fokus låg på gunga och slalom och Sigge ägde! Slalom på BK har han ju visst bara kört en gång innan kom jag på när jag kom hem, men det var väl inga problem för slalomkungen? Första gången provade han om det var krypa under alla bågar på ena sidan som var grejen men sen körde han på. Och SOM han körde sen! Jennys bågar som man bara knäpper på - de flög, så det här med att fundera på när bågarna ska börja plockas behöver jag inte tänka på, Sigge fixar biffen själv :) Attityden var härlig och passet fantastiskt!

 

Gungan gick också fint, även om vi inte alltid kommer ihåg att man måste stanna och stå kvar vad än matte gör. Och matte är inte alltid så snäll. Att springa iväg skrikandes med en pipande boll i handen, och detta efter att inte har tränat gungan på ett par veckor - ja även detta var lite väl taskigt tyckte Sigge! Dock gick han bara på det en gång, och sen stod han som en staty tills jag skrek "kör".

Fantastiska lilla vovve så underbar du är!

 

Rocky fick också köra lite, även om jag är väldigt försiktig med honom nu när det är halare på planen. Han är ingen ungdom och jag vill inte göra sönder honom! Han var dock glad som få, och öste på bra med en härlig attityd, även om han efter lite uppehåll tenderar att ta rätt många hinder extra. Det är ju bäst att passa på - vem vet när man får hoppa nästa gång?

 

Nu åker hindren in och vintern är strax här. Hoppas den går fort, för nu suger det i tävlingstarmen! Förut var det läskigt, men det har ändrats och nu ser jag enbart fram emot att få ställa mig på startlinjen med Sigge. Hans attityd har helt och hållet smittat av sig, och vår premiär kommer vara fantastisk, oavsett resultat :D

Idag på förmiddagen drog jag ihop slalomet ytterligare, och OJOJOJ vad det gick! 100 % korrekta, snabba och supersnygga rep! Jag gick på moln!

Direkt började de där dumma idéerna komma - det går så bra nu, vi kan avancera ännu mer nu! Varför vänta, det verkar ju inte behövas! Snart kan vi tävla hoppklass!

 

Och sen körde jag ett pass till på kvällen - som gick rent ut sagt skräp! Utmanade för mycket och vi hade mer fel än rätt, Sigge var trött och jag borde kört mer schysstare rep (fast färre rep över lag)!

Att skynda är aldrig bra, och det fick jag veta ikväll! Varför ska jag börja ha bråttom nu när det går så bra? Det går ju faktiskt så bra just för att vi tagit det lugnt! Det här går ändå fort, och det kommer bli så mkt bättre om vi tar oss tid och alltid har roligt och att utmaningarna kommer gradvis när han är redo för det!

 

Här är iaf ett litet klipp på kvällens schyssta rep - och inte ser det väl så pjåkigt ut? :)

 

Idag var det ÄNTLIGEN dags att få tävla igen - Jönköping stod på agendan och jag lyckades få med mig mammsen ner, vilket gjorde morgonen härlig redan från start!

Jag var visserligen anmäld till alla fyra loppen men bestämde redan tidigare i veckan att jag endast skulle åka två och sedan bege mig hemåt! Om man haft ont i benen sen i mars kändes 4 lopp liksom lite onödigt utmanande.

 

Tävlingsmässigt var det verkligen ingen bra dag - jag och Rocky kom från olika planeter och vår brist på träning visade sig tydligt!
Hopploppet var dömt från start. Jag sätter Rocky och beger mig bort från honom, och jag känner redan på vägen att han är väldigt lätt i rumpan. Säger högt och tydligt att han ska stanna, och när jag sedan tar ett andetag så stack han. Vad gör jag då? Jo, det där som man inte ska göra... Jag släppte och körde, och lämnade huvudet kvar vid hinder 2... Hela loppet var därefter kaos, jag visste inte vart jag var och vad jag gjorde, och Rocky var vansinnig på mig och körde sitt eget race. Disk, disk, disk!

 

Till agilityloppet kände jag att jag hade bättre koll, och nu skulle jag bannemej hålla i hunden och köra agility, inte springa och vifta okontrollerat. Det gick bra till hinder 2... Vad som hände där vet jag faktiskt inte, för jag tyckte att jag glasklart petade in Rocky i en tunnel, men han höll inte med - så något knas måste jag gjort. Resten gick ungefär enligt planen, förutom det där retliga felet som jag gång på gång råkar ut för men ändå inte lär mig av... När jag skickar iväg Rocky till en tunnel längre bort för att sedan kunna sticka åt ett annat håll och möta upp - STICK INTE FÖR TIDIGT! Sätt fram den där extra foten, tryck till och vänta en halv sekund extra så han låser! Då sätter han det klockrent, annars tror han att det är jag som handlar luddigt och vänder.. 10 fel och en 21 plats.

 

Men det gör INGENTING, för jag fick ändå högsta vinsten idag - benen höll och jag har inte ont! :D Det är en sån seger för mig, och nu vågar jag på allvar tro att vi faktiskt är påväg tillbaka, nu ska vi bara börja träna ordentligt och jag ska ta hand om mig själv så jag håller, och sen kan vi ösa på tävling och faktiskt se ut som vi tränat agility mer än i två månader haha!

 

På hemvägen stannade vi utanför Sandhem och badade i stråken, och Sigge fick inviga sin flytväst. Att ha en retriever som inte kan simma känns lite avigt, men med flytväst så såg det mycket bättre ut! Han är fortfarande rätt sprattlig och ineffektiv, men det finns hopp! Nu är det inte lika stressat längre och han har en möjlighet att känna stöd och hitta tekniken utan att han är rädd att huvudet ska försvinna under ytan!

 

På kvällen körde vi ett slalompass här hemma, och Sigge får som vanligt mitt hjärta att smälta! Rocky var först ut, och då får Sigge ligga en bit bort och vänta. Sen när det är hans tur så får Rocky gå in, för jag orkar helt enkelt inte höra på hans vrålande. Sigge får ligga kvar tills Rocky är inne, och då sa jag "varsågod", som alltså betyder att han får gå ur sin position och lattja runt. Vad gör knashunden då? Jo, raka vägen fram till slalom, söker in den svåra vinkeln han valde och bara öser igenom! Jag fick springa som en tok och kasta allt vad jag orkade för att få fram bollen, för såna tillfällen kan ju inte bara gå ur händerna!

Sen körde vi ett par rep och sedan drog jag ihop allén ytterligare ett hål, så nu skulle jag gissa på att den är 10 cm bred ungefär. Alltså tillräckligt smal för att man måste börja böja lite på kroppen om man är en elefant. Hur hanterade Sigge detta då? Så fint att jag nästan blev tårögd!
"Jäklar, nu är det lite trängre här - men jag sänker väl huvudet och kroppen och bara öser så fort jag kan ändå!"
Det ser SÅ bra ut (nejdå, jag är inte partisk) och jag är så nöjd med metoden! Sigge har sånt självförtroende och tycker det är riktigt ROLIGT! Svårare vinklar från höger är fortfarande klurigt men det lossnar mer och mer för varje pass! De här korta passen på bara några rep är SÅ värdefulla och ikväll är jag lycklig som få!

Det är svårt att få ihop det här med bloggande på sommaren alltså! Det går flera veckor innan man får tummen ur att skriva något, men det betyder ju inte att vi inte tränar :)

 

Idag har vi vart på hundklubben och kört kombination. Vi har inte kört mkt sånt alls utan mest punkttränat, jag är fortfarande rädd om benen (och får fortfarande känningar i högerbenet (FAAN)) men idag körde vi en lättare kombination för att bara ösa. Sex olika varianter och båda hundarna gick som tåget! Sigge svänger som en gud! Nu kör vi ju faktiskt på largehöjd och han är fortfarande tajt och fin, så underbart rolig att köra med! Och även om det var längesen så var båda hundarna styrbara och helt enkelt bara underbara!

 

Slalomen skyndar vi långsamt med, det är svårt när man lägger på vinkel hälsar Sigge men fortsätter kämpa på med fin attityd!

 

 

Ja det sammanfattar nog dagen idag. Note to self - Sigge kan INTE sägas till när han fjantar på träning, iaf inte nu.
Vi körde slalom och Sigge hade glömt huvudet inomhus. Han fjantade och fokuserade inte för fem öre, och oavsett hur jag tyckte att jag gjorde så krånglade allt. Till slut tog jag honom och sa att han fick skärpa till sig lite och fokusera. Resultatet - Sigge la av och ville inte köra öht. Vi körde ett par tveksamma rep till och även om jag försökte boosta upp honom igen hade jag tappat honom helt.

Detta är svårt! Att lägga upp träningen så att det funkar och man avancerar utan att man stagnerar. När hunden är någon annanstans och man VET att han kan blir det ännu svårare, men ikväll får jag vackert stå här med hundhuvudet och skämmas.

 

Så läxan till nästa gång - BRYT om det inte funkar, skäll inte på Sigge för att han är ofokuserad. I sista änden är det ju ändå 11 av 10 gånger mitt fel om det inte funkar.

 

Runningen går sådär den med, tycker jag märker en tendens - men åt fel håll. Tragglar fortfarande på matta då jag inte tycker att repen vart tillräckligt bra det sista, och nu upplever jag att han försöker att korrigera för att träffa kontaktzonen... Men med frambenen, inte bakbenen.
Detta är svårt ska ni veta, men skam den som ger sig!

 

För att nämna gammelman istället då - han briljerade idag! Han får också köra slalomkanal iom att hans slalom är så gräsligt dåligt, och han körde så det yrde om grästussarna. Olika vinklar och jättefin attityd. Var väl kanske där det gick fel, han satte statusen och då glömmer jag av hur olika han och Sigge är. För om Rocky glömmer huvudet hemma kan man huta åt honom och han skärper sig - precis som han begär av mig. Sigge funkar inte så
...