mittlivsomhund

Jag läser ju andras bloggar när jag hinner och orkar - det är kul! Det är också kul att ha en egen blogg och skriva om det som händer, ventilera funderingar och ha det som en minnesbank. Jag har inte lagt ett blogginlägg här sen i april, och nu känner jag att det är dags att skärpa sig med bloggen! Jag tycker ju den är rolig! 

I lördags var det dags för tävling i Söderköping. Andra tävlingen sedan vi kom tillbaka, och redan här fick jag kämpa med mentala demoner. Jag vaknade och var liksom i ofas med hela universum, och det var ungefär så jag körde agility också.... På filmen från agilityloppet hörs det hur Sofia svär över hur "jävla onödig" jag var haha! Kände mig missnöjd och genast började tankarna snurra. Redan på tävling nummer två dalade självförtroendet och känslan av besvikelse kom krypande. När jag kom hem funderade jag på vad jag pysslade med, och om det skulle vara så att ett tävlingsförbud skulle införas. Det hjälper mig dock inte, så grubblade ett varv till. 
Jag har ju bestämt att det är förbjudet att tänka i form av resultat - prestationsångesten och besvikelsen kommer som ett brev på posten, och det är taskigt mot både mig och Sigge. Inför tävlingen igår hade jag istället undertaggat och blev då loj och slarvig - vilket inte heller det är schysst mot varken mig eller Sigge. Kunde alltså pinpointa problemet till att jag inte hittar rätt state of mind. Inget jag kunde lösa där och då så jag valde att kolla igenom filmerna från tävlingen och plocka ut det som var bra, och hittade faktiskt flera saker! Lyckades till följd av detta ladda om inför söndagens ÖM!

Länk till gottebitarna från Söderköping om någon är nyfiken :)

Igår var det så dags för ÖM. Förra året hade jag och Sigge chans till silver men jag shabblade bort det pga nerver. Alltid detta jäkla huvud alltså! 
Jag hade bestämt mig för att inte tänka på förra året, utan bara gå in och ha kul - det jag haft som mål hela tiden, med varierande resultat. Sigges hopplopp var först ut, och jag kände redan under banvandringen att det var en rätt klurig bana. Hussen var med och kollade också, vilket av någon anledning gjorde mig rätt nervös. Vi diskade oss, men jag var ändå rätt nöjd med loppet och vår insats! 
Sen fick Rocky gå in och köra seniorklass. Han var enda hunden som kom runt utan disk, och vi vann! Lite knasigt, lite tokigt men väldigt roligt sammanfattar vårt lopp bra! Jag gillar verkligen att köra med Rocky! Ger en go känsla i magen! Hans lopp syns här.

Eftersom Sigge var diskad hade vi inget att hämta rent resultatmässigt, det visste jag ju redan under banvandringen. Och något hände. En annan attityd, en annan känsla och en annan tanke dök upp när jag gick banan. "Jag har inget att förlora, så HUR vill jag springa den här banan?" Det kan ha varit en av de bästa tankarna jag någonsin fått på en tävlingsplats, och det kändes liksom så självklart! Så, himla, självklart! VARFÖR hade jag inte tänkt på det förut? 
Om jag nu inte får fokusera på resultat varför ska jag då tävla, egentligen? För att träna! Träna på vadå? Och det är här det självklara kommer in - träna på att köra sån agility som jag VILL köra, som jag ser inom mig och som jag vill försöka ta fram inom mig själv! Så himla självklart! Denna tanke hängde jag fast vid, och helt ärligt kan det varit det bästa loppet på tävling som jag sprungit! Det blev inte 100 rätt, men det kändes bra! Det KÄNDES rätt! Och jag åkte hem med inte bara en seger med Rocky, utan en personlig seger jag inte räknat med alls! Det känns som jag knäckt koden. Nu snackar vi liksom, och nu har jag gett mig själv verktyg att förbättra mig själv i helt annan utsträckning!
Utomstående kanske inte ser det alls i loppet, men som sagt - känslan betyder mer! 
Här är klippet :D

 

Nu är jag pepp på en höst med utvecklande träning både mentalt och fysiskt! 

 

 

Idag var det dags för rosettjakten klass 3, och givetvis var jag där som funktionär i largeklasserna! Även om vi inte fått köra någon agility för egen del på vad som känns som en evighet så mådde jag oerhört bra av att få insupa agility framförd av flera av mina förebilder - flera i klass 3 ger mig rysningar!

 

Varje år jag varit funktionär på rosettjakten så går jag hem och är förbannad över folks äckliga attityd mot både medtävlande och framförallt sina hundar, men idag såg jag inte så mycket av det! Kanske för att jag vägrar ta åt mig av sån atmosfär längre, eller för att det helt enkelt inte var lika många tråkmånsar där. Ett par såg jag som vanligt - och om jag får var elak så är det inte så att jag är ledsen om det inte går bra för dessa människor... 

Jag har ju som de flesta vet grubblat mkt över min egen attityd och känsla till agilityn, och att bara funktionära på tävling och känna av atmosfären från andra tävlande etc ger en mkt bättre perspektiv och tankar kring hur jag själv vill vara när vi kommer igång igen!

Som jag skrev till Ida förut - min prestationsångest kan gå och dränka sig, jag sitter liksom inte på tillräckligt mkt kunskaper och är inte såpass tekniskt duktig än att jag behöver ha någon jävla prestationsångest! Det handlar inte om att prata ner mig själv, utan helt enkelt bara om att inse vad som är viktigt! Att sätta siffror på känslor och affirmera hur jag vill bete mig tillsammans med min hund snarare än siffror på resultat är det som är viktigt i år, och får jag inte till det - nej då får jag helt enkelt inte fortsätta med agilityn! Det är hårda bud, men ont ska med ont fördrivas ;)

Jag har storslagna planer för Sigge under våren, och jag tror jag vet hur vi ska arbeta oss upp mot en bra attityd med rätt resultat känslomässigt! Det känns bra i  magen, och filmerna i mitt huvud (jag jobbar ju så vet ni) är vackra, glada och gör mig förbannat pepp!

Sigge har haft sämsta veckan någonsin denna veckan fysträningsmässigt! Jag har vart tokförkyld! Det som varit värst är egentligen näsan, men jag har haft såpass svårt att andas att jag faktiskt blir lite yr vid ansträngning så det har känts klokt att bara vila och leva lugnt. Detta har drabbat även hundarna, men i ärlighetens namn så passade det rätt bra. Sigge har haft sina ryckningar han får i sidan när han börjar lägga på sig spänningar igen, så vi har jobbat mer med novafonen och vila denna veckan så nu är det bättre igen! Det oroar mig lite, för tänk om han inte klarar tyngre fysisk belastning utan att lägga på sig och krascha kroppen igen? Jag försöker att varken tänka för mkt på det, stirra för mkt på hunden eller klämma för mkt på honom - det kommer reda sig!

Och just ja, ytterligare en plan för framtiden (rätt långt fram i tiden, men ändå) - Jag har kommit på vad jag ska bli när jag blir stor :D
Det är med fysiken och den eventuella problematiken som kan uppstå hos våra hundar som vi lever så tätt med och kräver så mkt av, det intresserar mig något grymt! Och Sigges skada har fått mig ännu mer intresserad (visst låter det lite tarvligt)! Det finns så mkt kunskap att hämta, och det finns så mkt man kan göra för att veta hur hundarna ska hållas pigga och fräscha! Så jag tänker bli fysioterapeut på hund när jag blir stor :D Det dröjer ett rätt bra tag innan jag är där, men visioner måste man ju ha! Och det innebär också att min tidigare utbildning inte kommer var förgäves, även om jag inte kommer använda den som jag kanske trodde jag skulle när jag började läsa för alltför många år sen :P

 

Tänkte inte gjort någon från början - 2015 har varit ett av de tuffaste åren i mitt liv och livet har liksom inte riktigt fungerat som jag velat, på något plan. Men jag vet när jag tänker efter, att det är mycket minnesvärda hundrelaterade grejer som hänt 2015, och jag gör därför som jag brukar ändå! 2015 får inte bara vara ett jobbigt år, det vände ju och blev riktigt bra till slut :)
Detta år får jag dock ta facebook till hjälp, för bloggen har ju varit väldigt vilande i år!

Sigge tar sin fjärde hoppinne i Valla på riktigt tungt underlag och jag har på riktigt bestämt mig för att göra om hans kf-beteende till 2-2 för att behålla nån form av sans och vett mentalt.
Januari var en månad jag var lite orolig för Rocky, han började dricka märkbart mer än vanligt här. Dock var det ett problem som snabbt försvann, vad det var det vet jag fortfarande inte.
Jag räknade också ut vad hundarna kostade mig under 2014, och satte i halsen! Jag var helt ute och cyklade när jag uppskattade vad de kostade och den riktiga summan visade sig vara nästan dubbelt så stor :P Där ser man!

 

Rocky tävlar klass 2 i Valla, inga resultat men som vanligt lär han mig massor så fort vi gör något tillsammans. En 6:e-placering som lika gärna kunde blivit en 2:a-plats stärkte mitt ego och jag gick hem som på moln!
Rocky fick ett plakat på årsmötet för att han vann senior-klassen på KM 2014, och jag var löjligt glad över denna lilla träbit! Åldersnojan för Rocky var starkt påtaglig i början på året!
Fick under februari också reda på att det inte blev någon valp till oss denna gång, ledsamt men inget jag grävde ner mig i! Hade fullt sjå att stressa över Sigges debut i agilityklass som skulle ske i mars - varenda blogginlägg hade kf-anknytning :P

MARS

Sigge debuterar agilityklass i en trång hall i Fagersta. Katastroftävling såhär i efterhand! Jag körde slut på Sigge fullständigt, miljön var svår och jag var nervig. Han fick inga bra förutsättningar och jag var SÅ ledsen när jag åkte hem! Sigge är ingen lägger någon vikt vid såna saker så jag fick vackert släppa det också. Nya tag!
Tävlade även i Värnamo, men efter dåliga besked dagen innan och en uttorkad LL pga nattlig gråt så blev det inga resultat där heller. Dock en upprättelse efter fiaskot i Fagersta :P
Vi tävlade också i Strängnäs. Tampades med mitt dåliga självförtroende denna månaden men gjorde en peppfilm för att skärpa till mig! Detta visade sig vara Rockys sista tävling på länge, något jag inte räknat med!

 

Denna månad hälsar Minna på! Nathalies valp som jag trodde Sigge skulle vara själaglad över! Icke, Sigge tyckte det var PEST med en liten valp! Hon hade ju mage att stjäla hans leksaker!
Detta var månaden jag började våga cykla med Sigge - en aktivitet vi höll i relativt bra tills sensommaren kom. 
Var på tävlingsträning och det var då det hände - Rocky flög A-hindret och hoppade på tre ben av planen. Denna skada drogs vi med i ett nästan ett halvår, och vetskapen att min hund kanske aldrig mer skulle få träna och tävla etsade sig fast i mitt sinne. 
April var också månaden jag insåg vilken stor del jag själv har i det här med agilityn, och att det inte hjälper hur mycket man tränar hundarna när man själv inte ens är i närheten av att matcha dem. Anmäler mig till "15 med Paolo" - ett koncept jag höll i i några månader men dessvärre kräktes på i slutet för det var så jäkla tråkigt...
Kände mig mest som en bajsnödig pingvin, men i slutet av månaden fick jag tillsammans med ett par andra en privatlektion för bästa Lydia - som fick mig att sväva på moln!

 

I söndags bar det av till Kyrkekvarn och deras hundhall - det var dags för kurs för Annica Aller. Detta var en kurs jag fick möjlighet att gå på grund av ett avhopp, blev en plats ledig och jag knep den direkt! Tanken var ju att jag skulle gått med Sigge, men eftersom han ska vila ett tag nu så fick Rocky vara stand in istället. 

När jag åkte ska erkännas att jag var lite besviken. Åka på kurs med en 10,5 år gammal hund, en hund som tävlar väldigt sparsamt pga ålder och krämpor och som inte alls beter sig som Sigge på banan. En hund som jag dessutom inte känner mig särskilt stressad när jag springer med, och som jag hinner med utan några större problem. Vad 17 skulle jag kunna få ut av kursen med honom?

Rocky förstod inte alls problematiken och han var överlycklig att få åka iväg själv med matte! Hans fullständiga entusiasm smittade såklart, och när vi hade värmt upp kändes det inte alls lika hemskt! Rocky är trots allt den som lärt mig absout mest om hund, träning och agility så visst skulle vi få en trevlig dag tillsammans!

Första varvet för instruktör är jag alltid som mest svajig - jag blir nervös för jag vet att jag blir synad i sömmarna. Kändes fortfarande lite jobbigt att vara där med fel hund, så även det bidrog till både slarv och svaj.
Annica tog oss under sina vingar och såg direkt att jag är lite sloppy med Rocky. Jag vet vad han kan och blir lite "oengagerad" i min handling. Huvudet på spiken efter två minuter liksom! För det hänger ju sen med till Sigge också, och gör mig faktiskt inte bara slarvig med Rocky, utan slarvig som förare! 
Det finns liksom ingen anledning att tänka i banor att jag måste vara tydlig med Sigge - jag ska vara tydlig, punkt!

Det uppdagades ju också väldigt fort att mina händer är ineffektiva. Jag springer gärna med knutna händer, vilket är otydligare för hunden, och bidrar till att jag hamrar mig igenom banan. Det är ju egentligen självklart att en öppen hand blir både tydligare, längre och svårare att hamra med, men inte har jag tänkt aktivt på det innan! Skillnaden när jag faktiskt tänkte aktivt på det lät inte vänta på sig! Förutom de där uppenbara grejerna med knuten hand tror jag att det även bidrar till en spänning i kroppen - knuten hand sänder fel signaler till hjärnan liksom. När jag började springa med konstant öppen hand istället tycker jag att jag ser mer harmonisk och lugnare ut, även i fart! Bra uppenbarelse med andra ord!

Att jag är lite stressad på banan såg Annica såklart direkt också! Även med Rocky som jag upplever att jag lätt hinner med så stressar jag iväg, både fysiskt men framförallt mentalt! Så denna lärdom tar jag också med mig, och tror jag kommer få annorlunda respons från Sigge också! Man kan vara långt från hunden fysiskt men måste ALLTID vara där mentalt! Också en sån där självklar grej egentligen, men som jag behöver få inbankat i skallen :P

Fick också med mig mycket bra grejer i hur man kan tänka i exempelvis stjärnor i fråga om både hundens väg och min egen väg. Hur jag hjälper hunden få till bra svängar fick jag också hjälp med och ser verkligen fram emot att prova det på Sigge framöver! Responsen jag fick av Rocky var fantastisk och glädjen bubblade ur kroppen mer och mer för varje steg vi tog tillsammans!

För ett tag sen var jag och Sigge på en privattimme för Elin Fahlgren och hon påpekade också det uppenbara - folk hanterar byten och handling relativt bra i maklig fart men när det sen gäller på tävling när man försöker ge allt så sitter det inte! Detta är också smärtsamt uppenbart i mitt fall, men det kändes ändå skönt att få springa med Rocky där det faktiskt bara går i maklig takt! För att få in tänket och känslan ut i kroppen liksom! 

Som ni hör så fick jag ut mycket mycket mer av kursen än jag förväntade mig när jag åkte iväg med Rocky, och jag är SUPERnöjd! Jag och Rocky hade en fenomenalt rolig dag, och jag har med mig massor med bra grejer att fila på när Sigge kommer igång igen :D 
Sakta men säkert så går det framåt, uppåt! Rom byggdes inte på en dag, men vi är på väg! :D

 

Ja, det är jag det...
Var och tränade i det fantastiska vårvädret på förmiddagen innan föreläsningen. På agendan stod en agilityetta från Åhus, den såg så himla rolig och flytig ut att springa, och vi behöver ju träna lite agilitybanor nu för att träna inför kommande pinnregn (man måste ju ha ambitioner :P )

Sigge kändes så fin, men jag missade helt att han gjorde ett sånt där vansinneshopp i första starten, så jag borde tagit om redan där. Sen gjorde han ett till, och då rev han. Jag borde vart snabbare på att lägga honom, men det var jag ju som ni ser inte riktigt. Sen gjorde han samma sak igen, och då bröt vi återigen. En kurs i hoppteknik är nog något vi skulle prioritera så fort plånboken tillåter det - tror definitivt Sigge skulle må bra av det!
Efter paus körde vi om hela banan, och då satte vi den, nollade och felfria (men höll på att få en rivning, jag hörde bommen röra sig...)! Lite mer träning så kanske vi kan få till det på första försöket också, för just nu känns det som att Sigge trots bajsnödig pingvin till matte går fint! Vi har saker att slipa på både på gunga och balans, men det känns ändå stabilt. Rom byggdes inte på en dag, visst säger man så?

Men vadå bajsnödig pingvin?
Jo, jag kände mig faktiskt väldigt nöjd med träningspasset, gick glad i hågen till skolan och mös över vår härliga träning. Kommer sen hem och tittar på filmen, och kan inte låta bli att liksom bli lite irriterad... För hur springer jag egentligen? Nej precis, i princip inte alls. Jag vaggar fram som en pingvin som skitit ner sig... Det KÄNNS ju så annorlunda när vi springer, och jag SER ju på filmerna att jag begränsar min hund massor!

Jag är dock på gång nu, det är mycket i görningen och jag känner i hela kroppen (till viss del pga träningsvärken) att det liksom har vänt på riktigt nu! Jag är på gång, jag kommer bli bättre, snabbare, tydligare och mer säker! Men just idag, då hjälper inte det - utan då skäms jag över den bajsnödiga pingvinen, och det är också därför jag går utanför min comfortzone och lägger ut filmen här! Jag behöver öva på det här! För det här är ändå valen jag gör på träning, det här är så jag handlar, och det här är så jag springer - just nu iaf! MEN, det finns bara en väg, och det är uppåt!

I lördags var det årsmöte för LBKs medlemmar. Det är alltid en trevlig tillställning, och ett verkligt roligt möte att gå på! När mötet är slut är iaf alltid jag öm i händerna efter allt applåderande - då vi på klubben har fantastiskt många duktiga ekipage i många sporter, och dessa uppmuntras alltid lite extra på årsmötet. 
I år fick även vi applåder, uppmuntran och en snygg plakett då Rocky vann KM i agility för Large-seniorerna. Jag är en sån som blir löjligt glad för sånt där, och liksom lite extra när det är Rocky som ni vet, det här med åldern osv...

 

Idag känner jag att jag nog måste göra det! Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det finns alltid en mening med det som sker, helt enkelt!

 

Som flera av er vet har jag länge suktat efter en viss kombination och velat ha en lillebror till Sigge från denna. Dock så var detta en oerhört populär kombination, så jag visste redan fråns start att konkurrensen var hård. Inte konstigt dock, en kanonuppfödare med en supertrevlig tik på alla sätt! Hanen var också fenomenal och det var många mer än jag som insåg detta!

 

Dock så ville inte ödet att just jag skulle ha någon valp denna gång. Det blev inte så många valpar, och endast två hanar, så idag kom samtalet att det dessvärre inte blev någon valp till mig. 
Pratade en stund med uppfödaren och det kändes bra - ett sånt samtal är liksom aldrig roligt för uppfödaren att göra, så man försöker ju hålla god min för egen del.
Det är många som kommer bli besvikna idag, inte bara jag, så hon har en tung dag framför sig. 
Dock fick jag ändå goda besked av henne så jag ser ljust på framtiden vad gäller valp!

 

När jag kom hem så slutade det som det alltid slutar med känslosamma LL - jag snorade och tjöt en skvätt i Fredriks famn. För även om det inte är katastrof så är det klart det är ledsamt. Konstigt vore det ju annars. Då hade jag ju inte vart så intresserad av kombinationen om det inte rört mig i ryggen. Jag har gått och trånat efter den sen i juni förra året, så det är en ganska lång tid som man väntat och hoppats.

 

Jag har dock fått annat, även om det inte blir någon valp! Jag har fått lära känna en fenomenal uppfödare som jag utan tvekan kommer hålla kontakten med - och vem vet vad som händer i framöver? Det är inte på något vis uteslutet att det kan bli en valp därifrån i framtiden. 
Dock blir det ingen nu, och jag kommer inte leta runt efter någon annan lämplig kull inom snar framtid. Det var denna eller ingen som gällde. 

 

Även om jag är ledsen idag tänker jag inte gräva ner mig - det är inte så att jag står utan hund i dagsläget! Jag har en gammal gubbe som är oförskämt pigg och jag har en Sigge som har massor kvar att ge så det är inte så att jag inte har någonstans att lägga mitt fokus!

 

 

Så långt är vi alla överens - men hur många vet egentligen HUR mkt deras hundintresse kostar?

När folk har frågat mig vad det kostar att ha två relativt stora hundar som tränas och tävlas lite lagom har jag alltid ryckt på axlarna och höftat. Jag har liksom ingen exakt koll. Jag tänkte att jag kanske ligger runt 2000 kr för båda hundarna om jag slår ut det jämnt över året, men tja, det var bara på en höft.

Så 2014 bestämde jag mig för att faktiskt kolla upp vad jag lägger på mina hundar på ett år. Inte för att det egentligen spelar någon roll, de är mitt intresse och min stora glädje i livet, men det är liksom ändå lite intressant!

Köpte mig en kassabok där jag fört in allt hundrelaterat förutom bensin. Den är för svår att räkna på eftersom jag använder bilen till annat än att åka på tävlingar och träningar etc, så det fick vara. 
Men förutom det så förde jag in mat, försäkringar, kurser, anmälningsavgifter och inköp som jag aldrig hade gjort om jag inte haft hund.

Fyllde i mkt flitigt första månaderna och sen tappade jag det. Kom på det idag när jag betalade räkningar och fyllde i resten. Jag har på grund av denna förskjutning säkert missat några saker, men jag fick nog med det mesta iaf!

 

Vad landade då summan på? Inte det jag gissat på iaf :P

När jag kollade på de olika månaderna så var ju såklart vissa månader billigare och andra dyrare.
Vår billigaste månad var juni då jag endast lade ut 1057 kr. Behövde inte köpa någon mat denna månad utan det var Rockys försäkring och hans vaccinering som var de stora summorna den månaden.
December var vår dyraste månad då jag la ut 10 279 kr på hundarna. Denna månaden var det både Sigges försäkring (årsvis), Sigges vaccinering, en jäkla massa hundmat (extrapris) samt en hälsoundersökning och inköp av novafon på Sigge. Så egentligen inte konstigt att summan sprang iväg, men helt ärligt så tappar man verkligen överblicken över det när man liksom bara betalar och ser glad ut! För inte tänkte jag att jag lagt 10 000 kr på hundarna när december var slut!
Den stora summan kommer ju dock att minska summan för Sigges mat i typ jan-mars eftersom vi har en massa mat nu. 

 

Så, jag vet att ni är nyfikna - vad blev totalsumman?

Jo, under 2014 la jag sammanlagt (med reservation för missade inköp) 36 593 kr på mina hundar, exklusive bensin. Slår man ut denna summan över årets alla månader lägger jag i snitt 3050 kr på dem per månad. Då tävlar jag ändå inte särskilt flitigt och måste vara restriktiv med kurser och dylikt eftersom jag fortfarande är student.

Men det är ändå en jäkla massa pengar alltså! Men OJ så roligt jag har för dessa pengar varenda dag, och jag skulle inte byta det mot något annat i världen!

 

Vet ni vad ni lägger på era hundar i månaden/om året?

 

Det här är ju en rubrik som man många gånger ser ploppa upp på bloggar som handlar om hundträning, och nu gör den alltså även det här.
När det kommer till agilityn så har inte behovet av en träningsdagbok känts så stort. Där känns det som jag har koll på de olika delarna och att det inte är att bryta ner kedjor till små beståndsdelar på samma sätt.
Givetvis är detta en sanning med modifikation, men i mitt huvud så känns det ändå som att jag har koll på läget, och det jag inte har koll på (runningen) filmar jag ju faktiskt riktigt duktigt så där rör vi oss stadigt framåt.

Åter till ämnet: många duktiga tränare trycker verkligen på vikten av att planera och utvärdera sina pass skriftligt, men jag tycker det är svårt. Det svåra är inte att förstå varför detta är bra, det svåra är att faktiskt se till att göra det! Går ju en grundkurs i jaktapportering nu och redan innan första lektionen tryckte de på detta, och la upp exempel på vad som borde var med och vad man ska tänka på när man skriver om sin träning.

Känner jag mig själv rätt så går jag all in första veckorna och skriver hysteriskt och tycker det är huuuur bra som helst, men sen då? När orken börjar tryta och man börjar köra mer från huvudet. Då försvinner ju syftet med dagboken, och det är ju över tid som man har störst nytta av den för att ticka framåt på samma sätt som vi gör i agilityn.

Jag känner inte att jag vill använda bloggen till detta ändamål, det är inte riktigt det bloggen fyller som syfte för mig. Spontant känns det som att jag vill ha det kort och koncist men ändå uttömmande, och hur gör man det? Både en förberedelsedel så att passen är genomtänkta men även en utvärderingsdel och en "hur-går-jag-vidare-till nästa-pass" del. Men hur får man detta att hålla över tid, så det blir rimligt?

 

Så, frågan lyder - hur lägger ni andra upp era träningsdagböcker och hur använder ni den för att den efter några veckor inte ska bli liggande och samla damm i ett hörn? Hur sporrar ni er till att skriva de gånger ni mest ville "spontanträna" och förfallet börjar? Och vad tror ni det hade gjort för skillnad i er träning, både er som använder dagbok/loggbok och er som inte gör det?

Här sitter jag mitt i natten och börjar redan nu tagga upp för tävlingen i Tranås på torsdag. Kanske inte ett smart drag, men så var det ändå. För grejen med att tagga är ju att man ska hamna i rätt mode redan nu, och här sitter jag taggad till tänderna och tröttheten är som bortblåst!

 

Att tagga upp sig själv för tävling på ett bra sätt är faktiskt ganska svårt. Något jag märkte i Vänersborg var att det loppet som var absolut bäst var det sista. Innan starten där var jag ordentligt förbannad. Förbannad över loppet innan som var det sämsta jag gjort någon gång kändes det som. Otajmat, knackigt och fult. Revansch skulle jag jäklarimej ha och adrenalinet pumpade på ett helt annat sätt än det brukar när jag gick in med Rocky. Uppenbarligen funkade det. Vi vann ju!

Jag behöver alltså få igång adrenalinet mycket, och vara taggad på ett sätt som gör att jag verkligen ger allt jag har. I nuläget känns det som att ilskan får mig dit. Är det en bra uppladdning? Jag vet inte. Rocky påverkas inte av det, och jag tror även att Sigge kan gå igång på det. 

 

Nu taggar jag iofs inte på att jag är värdelös, för det är ingen bra uppladdning, men att jag kan bättre än jag ibland visar, och att fega och vifta inte är något alternativ. Jag måste röra mig, visa hundarna vad jag vill, och ge ALLT! Ska dom ge allt måste jag matcha det!

Jag kan inte trippa på planen utan måste länga på stegen! Springa fort, flytigt och offensivt!

 

Jag KAN det här, och jag och Sigge är redo för resultat i ettan! Inte för att vi behöver dem nu rent reslutatmässigt iom agilityklassen, men JAG behöver det för mitt ego! Vi behöver inte nolla, men vi behöver flyt! Och på torsdag ska vi springa så tuvorna yr i Tranås! Bannemej!

 

Hur taggar NI er själva inför tävling?

Igår var det dags för tävling i Vänersborg. Lyckades fjäska med mig mammsen, och på plats var också Bea som fantastiskt sällskap!

 

Först ut var Ag1A för Rocky. Han kändes fin och taggad då vi vilat oss i form vilket verkar fungera bra för oss. Våra ickebefintliga kontaktfält visade sig på balansen så redan där var vi körda. Man ser på mig att jag tacklar av lite efter det, så nu har jag bestämt mig att med en egen balans i trädgården finns ingen anledning att inte träna in vettiga 2-2 denna sommar. Planen är ju ändå att fortsätta tävla honom så länge han orkar och då kan jag lika gärna göra något åt detta gräsliga utförande!

Längre fram på banan fick vi dessutom en rivning så när han flög av gungan lite tidigt valde jag att ta om och diska mig. Känslan var ändå god och jag var taggad för nästa lopp!

 

 

 Näst på tur stod hoppklassen, där båda hundarna skulle köra. Tyckte den kändes helt ok på banvandringen, och det kändes skönt att Rocky var först ut så jag fick känna på banan med mina bekväma skor :)

 

Han gick fint, som vanligt lite vida svängar och på väg att bli missförstånd efter mitt oplanerade bakombyte i slutet, men han är schysst och räddade mig! Tyvärr hoppade han av lite tidigt till långhoppet som verkligen var långt igår, och han klev på sista sektionen och gick i mål på 5 fel och en 9: placering. 

 

 

Sigge var näst på tur på samma bana. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur vi borde ladda, men idag tog vi en promenad, pratade ihop oss och nere vid startfållan satte vi oss och mös tätt tillsammans med honom i knät några hundar innan start. Han kändes med, och även om det på sina ställen blev lite hackigt gick vi imål med vårt första resultat! Fem fel pga rivet hopphinder och en kalastid som utan rivet hinder hade gett oss en andraplacering (ja, jag vet! Om inte om... Men för egots skull leker jag ändå med tanken!) Vi slutade med denna 5-felare på 8:e plats och jag var kalasnöjd! Detta var dagens första personliga seger - vi KAN faktiskt ta oss runt en bana hyfsat flytigt även på tävling!
Första svängen borde jag gjort annorlunda, men han räddar upp mig fint. Han köper de tre tunnlarna fint och han tar slalom korrekt på första försöket (Yes!). Han köper mitt mindre vackra byte efter slalom-tunnel (men river), och han köper även den lite svåra tunnelingången som sedan följer, som många hade problem med. Efter det lååånga långhoppet skjuter han iväg fint utåt och jag kan göra blindbytet som jag tänkte, även om det blev lite sent. Uppploppet tar han också fint, och vi var båda glada när vi gick imål!

 

 

 

Efter detta var det återigen Rocky och agilityklass. Han rev första hindret, och han hoppade kontaktfältet på A-hindret, men satte det på balansen. Som sagt - 2-2 som sommarprojekt för honom! Han rev ytterligare ett hinder på upploppet och då la jag antagligen av helt, så vi missade även sista hindret. Jag tog aldrig om det, för vad spelar det för roll med 15 fel i bagaget egentligen, och vi gick imål med en disk även här. Känslan var sådär, men det var ju fortfarande ett lopp kvar!

 

 

Nu var det dags för sista två hopploppen och den här gången var Sigge först ut. Finns inte så mkt mer att säga om det här loppet mer än - katastrof! Starten blev kaos och jag var så taskig och ställde till det för att vi inte alls fick till det som vi skulle, jag lyckades förvisso hjälpa honom in i slalom så han tog ingången han brukar ha svårt för korrekt, men sen gick han ur för att jag lämnade lite i sidled. Han som brukar kunna att jag springer 90 grader ut från slalom, men på tävling var det visst annorlunda. Kan ju bero på det i övrigt otajmade loppet så att han inte hade självförtroendet liksom, eller att JAG inte hade självförtroendet... Vi tragglade igenom slalomet flera gånger och fick till det först på fjärde försöket och då valde sprang jag ut, iom att vi tagit en halv dag på oss. Känslan var inte heller här på topp (som förra loppet med Rocky), jag var besviken på mig själv, och lite deppig. Igår ville jag gärna påstå att Sigge inte riktigt håller ihop de där timmarna på tävlingsplatsen men när jag tittar på filmen idag med pigga ögon så ser jag att det är JAG som inte håller ihop alls. Jag har ingen gnista och jag hjälper honom sjukt dåligt! Det är mkt lättare att skylla på att hunden är orutinerad när det egentligen är JAG som är orutinerad med den hunden!
Planen framöver är att träna det som för tillfället är svårast för oss - slalom måste kvalitetssäkras och vi måste köra svåra men snabba och flytiga saker som kommer i klass 1 så att jag får öva på att placera mig och veta hur jag ska handla honom!

 

 

Sist ut för dagen var då Rocky i hoppklassen, och vid det här laget var jag förbannad! Förbannad över att jag tabbat de sista två loppen och förbannad över att jag hade svårt att ladda om och vara på alerten efter två misslyckade lopp. Nu jäklar skulle jag visa för mig själv att jag kan det här! Rocky var lite ofokuserad och flamsig innan start. Jag försökte egga upp honom utan att snedtända och jag höll honom rätt hårt under hela loppet. Låter rätt hård på filmen men både jag och Rocky verkade behöva det. Och faktiskt, det gick väldigt bra! Vi gick i mål med noll fel och jag gick upp till mamma och Bea och frågade om jag vågade tro på att vi fick pinne på det loppet. För iom att vi inte är så snabba och det inte var ett så stort startfält så vågar jag liksom inte hoppas för mkt. Gick ner till prisutdelningen och tittade på resultatlistan och tappade hakan. Inga nollor?? Vad fasen? Jag var säker på att vi hade nollat och jag blev nedslagen och nervös. Det visade sig att jag tittat på fel lista, och när funktionären kom med den resultatlista jag skulle kolla på tappade jag hakan. Vi hade VUNNIT! Vunnit??!! Jag var i chock! För jag är ju väl medveten om att min hund är 9 år och inte så jäkla snabb, MEN tillräckligt snabb igår, och detta var något jag aldrig trodde jag och Rocky skulle få uppleva tillsammans. Fick en kram av en jättetrevlig tjej jag aldrig träffat förut som grattade mig och tyckte vi gjort ett fint och flytigt lopp, och det gjorde vi bannemej! När jag gick upp med rosetten och priset till mamma och Bea började jag gråta, och kunde inte sluta. Grät som en liten unge och var så glad att jag inte visste vad jag skulle ta vägen! Fina fina Rocky! Vi har utvecklats tillsammans och nu har vi faktiskt en VINST på meritlistan! För mig är det stort! Av sammanlagt 34 startande ekipage i klassen var vi BÄST, och det är fortfarande svårt för mig att smälta! Det var dagens andra personliga vinst också - vilken egoboost!

 

 

 

Nu har vi en pinne kvar i vardera klassen, och om 1,5 veckor är det dags för kvällstävling i Tranås. Då jäklar! Då ska jag hålla ihop för Sigges skull, och ha en fantastiskt trevlig kväll! Det är roligt att tävla!
Inte att förglömma: dagens tredje personliga vinst - jag har dagen efter sex lopp inte öht ont i mina ben! Träningsvärk får väl erkännas - men benhinnorna och vaderna känns bra, och det är en sån vinst i sig att jag blir alldeles pirrig!

 

I lördags styrde jag och min partner in crime Line kosan till Nacka för agilitytävling med dubbla hoppklasser. Det här med att köra i Stockholm, även om vi bara åkte på E4 genom skiten var... hemskt! För en lantis som mig är Stockholm med alla filer, bilar och avfarter hemskt och utan Lines gps hade jag nog dött...

 

Väl där var det redan varmt, skönt och fantastiskt väder! Banan såg trevlig ut och tältet kunde smäckas upp precis vid kanten!

Hopp 1A var först ut och där hade jag bara anmält Sigge så vid banvandringen kunde jag koncentrera mig på bara hur jag och han skulle ta oss igenom banan på bästa sätt. Det kändes bra och jag var rätt så klar över min plan. Tabben var dock att Sigge inte riktigt var med på noterna, och inte hade hunnit tagga upp riktigt ordentligt. Första delen tog han fint, sen gjorde jag fel och han flöt iväg på egna äventyr. När jag fick tillbaka honom körde vi dock klart på ett trevligt sätt och jag var ändå nöjd i mål :)

Hopp 1B var Rocky först ut i, och jag trodde jag visste hur jag hade banvandrat och var överens med mitt eget huvud om vilken hund jag skulle göra vad i - men det var jag visst inte. Rocky skickade jag iväg på konstigheter flera gånger och vi kändes väldigt osynkade, eller ja, JAG var osynkad och flamsig.

Till Sigges lopp skulle jag skärpa mig och min oro var att han inte skulle hitta in i slalom, som han dels inte generaliserat ordentligt och dels hade många misslyckats med det i den vinkeln. Dock inte Sigge. Han sögs in i slalomet som han aldrig gjort annat, och jag sprang hurrandes efter! Sedan missade vi visst ett hinder och var diskade igen :P Jag tappade nog fokus lite och när jag skulle peta in honom i en tunnel blev det missförstånd. DÅ var dock Sigge taggad till tänderna, vilka han använde på mig när jag misskötte mig. Han bet mig helt enkelt i armen när jag inte betedde mig, och tävlingsSigge var på plats! Så som jag vill ha honom, men helst utan bitmärken i armen :P

 

Sist ut på dagen var Rockys agilitylopp. Det var skräp helt igenom och jag hade nog liksom lagt av lite. Jag upplevde att jag sprang ordentligt men när man tittar på filmen är jag pinsamt oengagerad och trött. Placerar mig inte som jag ska och var otajmad.

 

Detta var trots misstagen en väldigt lyckad helg med flera lärdomar:

• Ta ut Sigge i tid och låt honom ladda på andra ekipage - han behöver det!
• Banvandra noga för båda och öva på att ladda om - Rocky förtjänar det
• Spring engagerat eller låt bli helt - agility är allt eller inget!
• Köp en keps - det är lättare att springa engagerat utan sprängande huvudvärk

Igår var det så dags - tävlingen som trots att den var en inoff var väldigt efterlängtad! Det var nämligen dags för Sigges avslutning som nybörjarhund innan han nästa helg debuterar och börjar leka med de stora barnen!

"Men, borde inte ni vara färdiga med nybisklasser för längesen?"
Jo, det kanske vi borde - men jag hade en plan med den här tävlingen och den ingick så perfekt i hur jag ville ladda upp inför vår debut. Allt var liksom så perfekt upplagt för oss, så varför då inte ta tillvara det och köra så det ryker?

Jag och min partner in crime Line hade sedan ett tag tillbaka bestämt att vi skulle åka tillsammans på denna tävling, och jag gillar verkligen att åka på tävling med henne! Det känns som vi klickar bra, och kan komplettera varandra och höja varandra. Jag är väldigt bekväm att åka tillsammans med henne och dagen bara flyger iväg, så ser verkligen fram mot våra roadtrips vi planerat under våren i form av härliga klass-1-tävlingar!

Morgonen började dock sådär, jag vaknade lite sent och hade inte packat. Inga kläder jag ville ha var rena och jag höll på att åka hemifrån enbart med gummistövlar, vilket av erfarenhet varken är snabbt eller behagligt att springa lopp i :P Som tur var så var Line också lite sen, men eftersom vi inte skulle så långt så utbröt ingen panik utan vi fnissade mest lite båda två och sa att morgonen vart kaos.
Ska jag vara ärlig kanske jag tom var lite FÖR lugn - det kändes liksom inte som en tävling direkt, utan bara en rolig utflykt som innebar att man även skulle få hoppa några språng. Dock har jag märkt av den effekten det senaste i livet i stort - jag blir inte lika nervös över lag, utan känner mig mer och mer bekväm i de flesta situationer. Världen går antagligen inte under, och varför ska jag då oroa mig?

Väl på plats var Sigge vild och galen, och något vi behöver träna på är återigen det här jäkla koppelgåendet, eller bristen på trevligt sådant - hur fasen fick jag Rocky att bete sig i koppel egentligen? Är det något jag misslyckats med hos Sigge så är det just detta, men ingen är väl perfekt.

Banan kändes helt klart som något för oss, några små klurigheter som jag funderade på om jag själv skulle lagt i en nybisbana men när det kom till Sigge var det no worries.
För ska jag vara ärlig - tanken med den här nybisen var faktiskt att ösa sönder oss och förhoppningsvis hamna i toppen på köpet. Jag behövde ha en bra uppladdning och jag behövde ha en bana där jag redan när vi gick kunde flina och säga att det här sätter vi, och vi sätter det bra! Koncentrera mig på hur långt jag vågade släppa honom och sen bara springa så fläsket fladdrar i fartvinden!
Detta var precis vad vi gjorde, och Sigge var helt med på noterna!
Nästa fördel med inoffen är bristen på nerver, och att jag kunde bete mig precis som på vilken träning som helst, även om det faktiskt var en tävling! Dvs sätta honom i starten och säga åt honom att stanna där, vända ryggen och gå och vara helt säker på att han skulle stanna. När jag placerat mig, vända tillbaka mot honom, ta ett andetag och fortfarande veta att han sitter och sedan säga "nu kör vi så sanden yr" och ha Sigge med mig hela vägen!
Risken om man blir nervig är att man tror att hunden också kommer vara det och då sabba starten med en massa konstiga grejer man inte brukar hålla på med, men det behövde jag inte göra nu och inte heller nästa helg!
Sigge ger som bekant allt, och han skiter i om det är nybis eller klass 2 - här ska ösas! Och öste gjorde han! Som en tok! Jag sprang för glatta livet, men njöt av varenda sekund!
Båda loppen gick kalas och vi vann ena klassen och kom tvåa på den andra - så precis som jag hade hoppats blev egoboosten exakt på det viset jag ville och behövde!

 

Resten av dagen ägnades åt att miljöträna och heja på Line och Ila, som sprang 4 fantastiskt fina lopp och jag är väldigt imponerad av hur det ekipaget bara växer och växer! Ila skötte sig galant och Line var en fantastisk förare! Det var en väldigt glad bil som åkte hemåt på eftermiddagen!

Sigge var slut som artist när vi kom hem och jag såg honom inte mycket mer den dagen, mer än när han yrvaket ville komma och kramas lite. Den lilla hunden som knappt vart med på tävlingar innan hade lite svårt att köpa att man kan sova, även om han var lugn och låg ner en del. Detta kommer han att lära sig med mer erfarenhet i ryggen och jag tror han kommer bli en fantastisk tävlingskamrat!

När man är funktionär på en agilitytävling så ser man helt andra saker än om man tävlar själv.
Jag kan ärligt erkänna att jag inte ser någonting mer än det jag måste när jag tävlar själv - all tid går ju åt till mig och min/mina hundar!

 

Men... När man är funktionär så ser och hör man så mycket runt omkring sig. Olika samtal, olika uppträdanden och olika attityder - och dessa kan ibland rent ut skrämma mig!

 

Tillsammans med dessa fina haranger så ser man diverse mindre osportsliga beteenden såsom hundar som formligen släpas ut från banan med mattes ilskna steg och sprättande sand framför sig, hundar som skakas om på ett negativt sätt i målgång och i helgen såg jag tom en hundfaan som inte hade skött sig och då fick en välförtjänt smäll på bringan när den kom i mål, givetvis med det obligatoriska släpandet och utebliven belöning!

 

När man då som funktionär sedan tänker på vad man faktiskt såg på banan, under loppet, då blir beteendet ännu mer underligt.

 

Hur många gånger har man inte sett och hört i starten

"Stanna Fido! Staaaaanna! STANNA" med tillhörande upphållen hand trevande steg bort från hunden.
Hunden tycker det är nog med dumheterna och sätter iväg - nu är det dags att köra agility!

Vad händer? Jo, väldigt många gånger hör man ett skärrat "HUNDJÄVEL" eller annan komplimang som efterföljs av en tokspringande matte som gör allt för att hinna med när hunden bestämde sig för att starta. Att sätta om hunden och faktiskt befästa vad stanna betyder, det var visst inget alternativ, utan det är bättre att ta den diskussionen när man med andan i halsen kommer i mål med ett eventuellt misslyckat lopp för att man var otajmade genom hela banan!

 

En annan sak som väldigt ofta ger frustration i målgången är kontaktfälten.

Kontaktfält... Som vi älskar att hata dessa! Och som vi älskar att slarva med dessa!

Även här ser man ett mönster - mer eller mindre alla som började bråka i målgången hade också misslyckats med kontaktfälten!

Varför misslyckas man då med kontaktfälten?
JO - hundjäveln gör ju inte som den blir tillsagd!!

Gång på gång under tiden hunden tar balansen (och man hinner vråla ganska många gånger för balansen är trots allt nästan 12 meter lång!) skriks det hysteriskt "STANNA, STAAAAANNA" eller "Trampa, trampa TRAMPAAAA", vilket för hunden många gånger verkar betyda spring som du vill och för allt i världen träffa inte det där fältet i annan färg när du kommer ner - hoppa för allt vad du är värd!

För hur konstigt det än låter så är kommandot trampa inget hunden är född att kunna, och när förare gång på gång på gång på jäkla gång släpper hunden och bara springer vidare på "TRAMPAAAAA" så lär den sig exakt vad det kommandot betyder på tävling!

 

För hundar är spännande varelser - de vet mycket väl att kommandon betyder olika saker beroende på plats, miljö och husses eller mattes nerver! Det konstiga är att husse och matte inte fattat detta själva - för det blir ett jäkla liv när man kommer i mål! Hur ska de ha det egentligen? Trodde de hade lärt sig detta!

 

Nu tänker jag komma med ett väldigt provocerande förslag, som säkert många tycker är jätteirriterande!
Varför inte träna på dessa grejer hemma? Och om det skulle bli annorlunda på tävling pga nerver och jag vet inte vad, här är en revolutionerande tanke - gör om, gör rätt! Hur ska hunden annars lära sig vad som förväntas av den på tävling? Hur ska hunden annars kunna generalisera att "stanna" betyder exakt samma sak om vi ska starta en bana på träning eller om vi ska ha den där sista jäkla uppflyttningspinnen!

Och snälla ni - spara inte era komplimanger och fysiska utspelningar tills ni gått i mål och är på väg av banan - ta dem på en gång för att få ut era aggressioner, och dessutom kan få en tillrättavisning av domaren för osportsligt beteende!

 

För med handen på hjärtat, hur viktig är den där pinnen egentligen? Hallå - många gånger får man ju inte ens en fysisk pinne, utan bara en kråka i en liten bok som alla dagar förutom tävlingsdagar ligger i en mapp i en låda eller väska någonstans!

Skämt åsido - jag trodde faktiskt att man tävlade och tränade agility för att det var KUL. För att jag och hunden ska ösa och vara samspelta, aktivera och glädjas tillsammans såväl på träning som på tävling! Den där jäkla pinnen skulle väl bara vara ett bevis på att ekipaget tillsammans utvecklats och avancerat och är på väg mot en högre nivå med nya utmaningar och fantastiska träningstimmar tillsammnans!

Inte ett skäl till frustration, ångest och negativa urladdningar på sin hund, som jag gärna vill påstå gör exakt som föraren säger i mer än 90 % av fallen!

 

Detta är dock lärorikt på ett sätt - det ger mig verkligen svart på vitt vilken sorts förare jag själv vill vara! Den dagen jag kliver av planen på ett av ovanstående sätt - säg åt mig att sluta! För då har jag inget på tävlingsbanan att göra längre!

 

 

 

 

I söndags var det som vanligt dags för ridhusträning och både jag och grabbarna var som vanligt taggade! 
Det blir så knasigt när man är borta på veckorna, inget hinns med och det blir alldeles för lite träning! Dock är detta sista kvällen här, och sedan får jag tillbaka ett mer normalt liv i Linköping :)

 

I söndags hamnade jag i egen grupp så det var bara jag och grabbarna, vilket ledde till en jäkla massa spring och fantastiskt mkt roligt!

 

Slalomet är som vanligt det hinder som gör mig lite extra upphetsad, och i söndags var så häftigt att jag faktiskt skrek mer än vanligt när vi sprang runt och belönade oss efteråt :P

Rocky hade kört och inga slalombågar var neddragna till Sigge. När det var hans tur släppte jag ut honom ur buren innan jag hade dragit ner bågarna och slalomet såg alltså ut som ett slalom utan hjälpmedel. 
Sigge rymmer

"Fasen, det sitter ju inga bågar på! Det här kommer aldrig gå!" tänkte jag, men nyfikenheten gjorde att jag faktiskt itne kallade tillbaka honom..

(Ja, Sigge rymmer fortfarande till slalom, och jag säger fortfarande inte till honom eftersom jag verkligen njuter av detta lyxproblem!)

Sigge kommer med sned ansats, rundar första pinnen och sätter alltså ingången klockrent - i relativt hög fart!
Redan här kom rysningen på ryggen, för jag trodde nog att det skulle bli lite tokigt redan här.
Sigge fortsätter, även han lite förvånad - vart är bågarna? Farten sänks men han tar sig trevande (för att vara Sigge) framåt en port i taget, helt korrekt.

När halva slalomet är taget inser jag att fasen - han sätter nog det här! ...och inser att jag måste börja springa för att hinna belöna honom. Sätter av som en kanonkula och när han kommer ur sista porten med ett perfekt genomfört slalom utan bågar skriker jag så det hörs till Norrköping och succén var ett faktum! En låååååång belöning där vi tillsammans sprang hysteriskt runt i ridhuset och lekte med bollen följde, OJ så skoj vi hade!

 

Jaja, det här är väl ingen stor grej din fåntratt!

Nej, för andra kanske det inte är det - men för mig är det! Sigge har haft som minst fem bågar på, men klarar ändå att sätta det utan en enda båge, det steget tycker iaf jag är rätt massivt!

Dessutom har jag gått från en hund som tycker slalom är det tråkigaste, besvärligaste och mest frustrerande hindret till en hund som jag faktiskt lyckats bygga ett värde för detta hinder, och där vi båda tycker att det är fantastiskt roligt! För jag tyckte inte heller om slalom innan.
Detta är ett tecken på att jag gjort ett bra jobb, och elefantslalom på tävling kommer inte vara ett orosmoment utan en fröjd för ögat och ett hinder jag ser fram emot! Hurra :D

 

Ett annat hurra är att jag och Sigge ska på kurs för Jenny Damm i juni! Fattar ni - Jenny Damm!

Inte heller detta är en Så stor grej för många, men föga förvånande så är det det för mig!
Jag tycker det är jäkligt läskigt att gå kurs för duktiga förare över lag - vad fasen har lilla jag att komma med? Helikoptern som inte kan placera sig och inte kan springa!
Men jag känner inte riktigt så längre, och nu ser jag bara fram emot detta - jättemycket!

Varför väljer man då att gå för Jenny när varken jag eller Sigge har kommit så långt då? 

Jo, det är rätt enkelt - för att vi ska få redskap att utvecklas och tips på att inte fastna kring negativa saker som sätter käppar i hjulet för oss! 
För jag är fortfarande en väldigt grön förare som inte kan så mkt, och nu känns det på tiden att ändra på detta och köra så det ryker!

- Det var det här med tankarna kring att 2014 ta sig utanför sin comfortzone, slå sig själv på bröstet och faktiskt vara offensiv. Kursen för Jenny får symbolisera alla dessa tre, och jag är glad och förväntansfull som 17!

 

Nu är 2013 snart till ända och en efter en så ploppar målutvärderingar och nya målsättningar för 2014 upp, och jag känner i hela kroppen att jag inte vill följa deras exempel! Med facit i hand blev vårt 2013 långt ifrån vad jag hade räknat med. Jag kan erkänna att den strukturerade träningen och de planer jag hade för 2013 inte på långa vägar uppfylldes.

Det har helt enkelt vart ett tufft år. Att ha ben som krånglar i över ett halvår när huvudgrenen är agility är långt ifrån optimalt och ska jag vara helt ärlig så la det liksom sordin på övriga sporter också, och ännu ett år utan att varken ha vidgat våra vyer eller presterat något vidare har nu passerat.

Nu låter det som jag är jättedeppig över detta, men SÅ deppig är jag inte! Detta har vart nyttigt för mig och jag har lärt mig en del om både mig själv och livet så att säga. Och helt utan reslutat och erfarenheter är vi ju faktiskt inte :)

 

• Istället för att bråka på agilitybanan med en arg hund som inte förstår mig har jag och Rocky gått från klarhet till klarhet 2013. Nu är diskarna när vi kör bana mycket mer sällsynta och vi går rätt så ofta i mål med resultat, även om vårt stora problem i höst vart fallande bommar. Rocky är 8,5 år och har 2013 gått bättre än någonsin och kammat hem 2 stycken pinnar i agilityklass :)
  Rocky har fått vara frisk och glad, och även om han är lite dåligt musklad i bakpartiet och inte går en meter mer än nödvändigt så är han pigg och fin i kroppen och kommer få fortsätta tävla så länge han vill och orkar även under 2014!
  
  
• Sigge kom på 8:e placering på nybörjarcupen i höstas, han vann nybörjarklassen i KM och har genomfört ett i mina ögon fantastiskt BPH (ja, jag vet att det är en bedömning av dagsformen). Han har utvecklats till en riktigt arbetsvillig krabat som ger allt med en energi och glädje som får mig att le från öra till öra!
  Vi har påbörjat projektet running contacts, och även om detta blev en mer segdragen process än jag från början tänkt så briljerar han även här! Jämn i steget, ger allt och har en fantastisk attityd! Detta kommer han att visa framöver!
  Samma sak gäller med slalom - en attityd och vilja som får det att bubbla i kroppen på mig! Snart är alla bågar bortplockade och då kommer även jag och Sigge visa oss på tävlingsbanorna!

Ja det sammanfattar nog dagen idag. Note to self - Sigge kan INTE sägas till när han fjantar på träning, iaf inte nu.
Vi körde slalom och Sigge hade glömt huvudet inomhus. Han fjantade och fokuserade inte för fem öre, och oavsett hur jag tyckte att jag gjorde så krånglade allt. Till slut tog jag honom och sa att han fick skärpa till sig lite och fokusera. Resultatet - Sigge la av och ville inte köra öht. Vi körde ett par tveksamma rep till och även om jag försökte boosta upp honom igen hade jag tappat honom helt.

Detta är svårt! Att lägga upp träningen så att det funkar och man avancerar utan att man stagnerar. När hunden är någon annanstans och man VET att han kan blir det ännu svårare, men ikväll får jag vackert stå här med hundhuvudet och skämmas.

 

Så läxan till nästa gång - BRYT om det inte funkar, skäll inte på Sigge för att han är ofokuserad. I sista änden är det ju ändå 11 av 10 gånger mitt fel om det inte funkar.

 

Runningen går sådär den med, tycker jag märker en tendens - men åt fel håll. Tragglar fortfarande på matta då jag inte tycker att repen vart tillräckligt bra det sista, och nu upplever jag att han försöker att korrigera för att träffa kontaktzonen... Men med frambenen, inte bakbenen.
Detta är svårt ska ni veta, men skam den som ger sig!

 

För att nämna gammelman istället då - han briljerade idag! Han får också köra slalomkanal iom att hans slalom är så gräsligt dåligt, och han körde så det yrde om grästussarna. Olika vinklar och jättefin attityd. Var väl kanske där det gick fel, han satte statusen och då glömmer jag av hur olika han och Sigge är. För om Rocky glömmer huvudet hemma kan man huta åt honom och han skärper sig - precis som han begär av mig. Sigge funkar inte så
...

Det är bara att erkänna - mina ben stör och då blir det inget bloggat!

Det går åt rätt håll, men det går alldeles för långsamt och jag skulle vilja kunna GÖRA saker!

Jag fuskar och är med på tävlingskursen lite försiktigt, förra gången gick det skräp och jag ville bara gråta när jag åkte hem - för att inte våga satsa ger inte någonting! Hundarna blir frustrerade och jag blir vansinnig!
I måndags var det dags igen, men då var det helt annorlunda! Sigge gick så fint så fint, och jag vågade satsa en kort bit - fullt tillräckligt för att vi skulle göra jättefina vändor med både jaakkosar och human arrows. Sigge kan faktiskt svänga riktigt fint, men jag känner att det börjar bli dags att höja till largehöjd nu, för vad händer då? Kan vi fortfarande svänga då? Blir något att träna på i sommar :)

 

Efter i måndags hade jag givetvis lite känningar och dessa har hållt i sig - humöret sjunker i botten. Men skam den som ger sig, det blir iaf bättre :)

 

Sen kommer vi då till nästa punkt, som egentligen handlar om mina ben den med. Till följd av skadan så ska jag ju göra rehabövningar varannan dag (eller så ofta jag kommer ihåg dem, dagarna går för fort!), och Sigge är fortfarande fascinerad av detta. Om matte gör övningar så MÅSTE han hjälpa till. Helst ska han ligga I mitt knä under övningarna som utförs på golvet, och han drar också gärna lite i gummibandet vi tränar med. Knäböj är ju superkul, och allra bäst måste det väl ändå gå om jag hjälper matte genom att stå mellan hennes ben - eller?

Jag använder dessutom hans pall till att sträcka vaderna på - och det FÅR man ju bara inte göra utan att Sigge ska vara med och hjälpa till. Glöm inte att det är SIGGES pall!

 

När det är tenta-p så blir gärna hushållet lite eftersatt också, men som tur är så har vi Sigge som styr upp det hela!
"Här ligger det en strumpa - ta det lugnt bara, Sigge fixar!"

 

Och alla övriga möjliga och omöjliga sysslor som en uppfinningsrik golden kan tänkas hjälpa till med! Agera filt när man ska sova exempelvis - ja listan kan göras lång!
MEN, framförallt:

Rocky beter sig lite liknande, och försöker liva upp den tråkiga tenta-stämningen här, men på ett lugnare och inte så kreativt sätt. Vad hade jag gjort och var hade jag vart utan dessa undebara varelser?
Älskade fina djur! <3

 

 

Bloggtorkan är än en gång här - det finns liksom inget att blogga om, och humöret är inte vad det borde vara. Det var ju nu jag skulle vara i full gång, vara ute och springa med hundarna, träna under fantastiska vårkvällar och ha huvudet fullt med övningar inför sommaren.

Istället känner jag att träningen enbart går skit, och i måndags var agility inte ens kul! En del av mig funderar på att lägga det på is tills benen är helt bra, för när humöret går i bott kan träningarna omöjligt bli produktiva. Det sista jag vill är att sänka mina hundar, men när jag gång på gång förstör för dem pga att jag inte vågar och inte heller FÅR springa fullt - då sjunker humöret.

Sista repet jag körde med Sigge i måndags vart jag vansinnig för att jag fegade, duttade och inte gjorde blindbytet så som det skulle göras, jag sprang inte och jag fick inte in honom på linje. Att bli vansinnig är bra i ett avseende - jag lägger in en annan växel och blindbytet satt och jag och Sigge tuffade på så fint som jag hade velat ha tidigare repetitioner, men han känner också av att jag är konstig, och på banan ska vi väl ha KUL, inte vara arga?

 

Nu har jag iaf slutat med antiinflammatoriskt och idag har jag återigen lagt mig på massagebänken och plågats! Jag har punkter i vaderna som gör ont så det flimrar för ögonen, men det var ändå bättre nu än förra gången! Vissa punkter isar i hela kroppen när man trycker på, och massören idag sa att jag kan ha vettiga vader om kanske en månad - förutsatt att jag sköter mig!
I dagsläget klarar jag fortfarande inte att springa, och för långa promenader går inte heller. Men skam den som ger sig! Efter att ha surat efter måndagens dåliga prestation hittade jag på tisdagen det ordspråk som fick mungiporna att peka uppåt och forfarande ha det slutliga målet synligt i fjärran!