mittlivsomhund

I söndags bar det av till Kyrkekvarn och deras hundhall - det var dags för kurs för Annica Aller. Detta var en kurs jag fick möjlighet att gå på grund av ett avhopp, blev en plats ledig och jag knep den direkt! Tanken var ju att jag skulle gått med Sigge, men eftersom han ska vila ett tag nu så fick Rocky vara stand in istället. 

När jag åkte ska erkännas att jag var lite besviken. Åka på kurs med en 10,5 år gammal hund, en hund som tävlar väldigt sparsamt pga ålder och krämpor och som inte alls beter sig som Sigge på banan. En hund som jag dessutom inte känner mig särskilt stressad när jag springer med, och som jag hinner med utan några större problem. Vad 17 skulle jag kunna få ut av kursen med honom?

Rocky förstod inte alls problematiken och han var överlycklig att få åka iväg själv med matte! Hans fullständiga entusiasm smittade såklart, och när vi hade värmt upp kändes det inte alls lika hemskt! Rocky är trots allt den som lärt mig absout mest om hund, träning och agility så visst skulle vi få en trevlig dag tillsammans!

Första varvet för instruktör är jag alltid som mest svajig - jag blir nervös för jag vet att jag blir synad i sömmarna. Kändes fortfarande lite jobbigt att vara där med fel hund, så även det bidrog till både slarv och svaj.
Annica tog oss under sina vingar och såg direkt att jag är lite sloppy med Rocky. Jag vet vad han kan och blir lite "oengagerad" i min handling. Huvudet på spiken efter två minuter liksom! För det hänger ju sen med till Sigge också, och gör mig faktiskt inte bara slarvig med Rocky, utan slarvig som förare! 
Det finns liksom ingen anledning att tänka i banor att jag måste vara tydlig med Sigge - jag ska vara tydlig, punkt!

Det uppdagades ju också väldigt fort att mina händer är ineffektiva. Jag springer gärna med knutna händer, vilket är otydligare för hunden, och bidrar till att jag hamrar mig igenom banan. Det är ju egentligen självklart att en öppen hand blir både tydligare, längre och svårare att hamra med, men inte har jag tänkt aktivt på det innan! Skillnaden när jag faktiskt tänkte aktivt på det lät inte vänta på sig! Förutom de där uppenbara grejerna med knuten hand tror jag att det även bidrar till en spänning i kroppen - knuten hand sänder fel signaler till hjärnan liksom. När jag började springa med konstant öppen hand istället tycker jag att jag ser mer harmonisk och lugnare ut, även i fart! Bra uppenbarelse med andra ord!

Att jag är lite stressad på banan såg Annica såklart direkt också! Även med Rocky som jag upplever att jag lätt hinner med så stressar jag iväg, både fysiskt men framförallt mentalt! Så denna lärdom tar jag också med mig, och tror jag kommer få annorlunda respons från Sigge också! Man kan vara långt från hunden fysiskt men måste ALLTID vara där mentalt! Också en sån där självklar grej egentligen, men som jag behöver få inbankat i skallen :P

Fick också med mig mycket bra grejer i hur man kan tänka i exempelvis stjärnor i fråga om både hundens väg och min egen väg. Hur jag hjälper hunden få till bra svängar fick jag också hjälp med och ser verkligen fram emot att prova det på Sigge framöver! Responsen jag fick av Rocky var fantastisk och glädjen bubblade ur kroppen mer och mer för varje steg vi tog tillsammans!

För ett tag sen var jag och Sigge på en privattimme för Elin Fahlgren och hon påpekade också det uppenbara - folk hanterar byten och handling relativt bra i maklig fart men när det sen gäller på tävling när man försöker ge allt så sitter det inte! Detta är också smärtsamt uppenbart i mitt fall, men det kändes ändå skönt att få springa med Rocky där det faktiskt bara går i maklig takt! För att få in tänket och känslan ut i kroppen liksom! 

Som ni hör så fick jag ut mycket mycket mer av kursen än jag förväntade mig när jag åkte iväg med Rocky, och jag är SUPERnöjd! Jag och Rocky hade en fenomenalt rolig dag, och jag har med mig massor med bra grejer att fila på när Sigge kommer igång igen :D 
Sakta men säkert så går det framåt, uppåt! Rom byggdes inte på en dag, men vi är på väg! :D

 

Så var det då dags - årets rosettjakt, klass 2. Rocky kände nog på sig redan igår att jag och han skulle iväg ensamma för han kom upp och ville skeda och mysa innan sovdags - det händer liksom i princip aldrig! Rocky är ingen hund som är så förtjust i att vara nära, korta stunder och främst i soffan, men helst vill han ha space och inte kleta liksom.

 

Dagens tävling var en sån där riktig lyxtävling. Hemmaplan, första banvandring 11.30 och hela largeklassen i ett svep. Det innebär en lugn morgon, en kort tävlingsdag och liksom bara allmänt gött!

Sigge eldade såklart upp sig - packas väskan MÅSTE det ju vara så att han ska med! Hans min när han insåg att han inte fick följa med... Ja ni kan ju gissa! Rocky däremot - när han insåg att han skulle få åka ensam. Den minen är något helt annat!
Min äldre hund som inte tar så mkt plats spatserar liksom längst ut i kopplet med hög svans och njuter av att få vara ensam i centrum! Jag gillar't, och den här egentiden är liksom viktig för honom, för mig och för vår relation!

 

Först ut var hopploppen. Första hopploppet kändes bra och jag tänkte att det här är en bana jag känner att vi kommer klara upp! Dock tappade jag bort mitt lår på banan och höll på att ramla omkull, vilket gjorde att vi råkade ta ett rackarns hinder från fel håll... Man hinner tänka rätt mkt när något sådant händer: "H*lvete, där tog det stopp, nu ramlar jag! NEJ, jag klarar det! F*n, vi missade..."

Andra loppet tyckte jag också kändes bra, men kände mig nog lite stressad över min placering - vilket är livsfarligt när man kör med Rocky! Sigge liksom tuffar på ändå, men Rocky som känt mig i så många år vet att blir jag trippig och flaxig så är jag antagligen fel ute och det är lika bra att försöka vända.
Jag måste bara banka in i skallen att jag HINNER med Rocky, och när jag väl är placerad så FÅR JAG INTE HA BRÅTTOM! Detta var ju dock som bortblåst när vi körde så två vägringar fick vi som ett brev på posten.
Dessutom fick vi tidsfel för första gången sedan vi började med agility, och den sved!
Jag har väl viss självinsikt och vet att vi inte är något snabbt ekipage, men att få tidsfel för första gången var liksom för mig ett bevis på att vi börjar bli ett gammalt ekipage närmre pension än pinne.
Fånig tanke kanske, men ni som känner mig vet att min skräck att Rocky börjar bli till åren tar sig onaturliga proportioner!
Jag är alltid rädd att varje tävling är den sista och att vi en dag vaknar upp med en trött pensionär i huset! Dock ÄR Rocky pigg, han går fint och han är glad! Jag tycker inte att agilityn ser ett dugg jobbigare ut för honom nu om man jämför med säg två år sen, så jag ska sluta oroa mig!
Jag känner min hund, så sluta noja och njut!
Jag försöker att inte tänka för mkt på det, för det är så lätt att man faktiskt tappar nöjet och njutningen som ska vara där - men just efter loppet var det lite tungt. 

Dock har jag ju tränat en del på att styra mina tankar och inför tredje loppet var jag taggad till tänderna och revanschsugen!
För båda loppen innan var det jag som inte var med, och jag blir arg på mig själv när jag har dålig koll på banan, dålig koll på kroppen och dålig koll på min hund. Så jag laddade om!

Jag tog en risk i att lämna honom rätt så långt i starten för att kunna placera mig för att runda hindret efteråt. Anledningen till att det är en risk är att Rocky blir lite stressad i starten då, och som syns på filmen så även idag - rivning!
Resten av loppet satte vi dock bra, och jag är nöjd!
Jag visade så Rocky förstod, vi fick till bra vägar och jag var verkligen glad när vi gick i mål!
Loppet slutade med en 6:e placering :D
Och ni vet... Om inte om fanns... Ja då hade Rocky bannemej kommit tvåa! Jag VET att man inte ska tänka så, men för åldersnojande mig var det en sån enorm vinst!

Vi har mer kvar att ge, och nog 17 ska vi kunna ta den där endaste lilla pinnen i klass 2 innan vi ens funderar på pension :D

 

Alltså, jag HAR ju en egen balans, varför får inte den plats i lägenheten? Varför får man inte ha sakerna ifred så man kan ställa den lite fint utanför? Varför är det vinter och is ÖVERALLT så man ändå inte kan träna ordentligt?

Jag är ju lite som besatt av de där förbenade kontaktfälten - jag behöver bli färdig nu så jag kan släppa det här :P
Det fortsätter att få framåt, med båda hundarna, även om jag inser att Rocky antagligen kommer peka finger åt mig så fort han ser en balans :P

Sigge fortsätter med sin trevliga attityd och sin kämparglöd så idag råkade jag visst tappa leksak en bit framför lådan och sa sedan åt honom att ställa sig. Han försökte tjuva och leksaken försvann. Tänkte att det kanske var för svårt men provade ändå en gång till. Det gick långsamt och han tänkte så det knakade, MEN han satte det klockrent, och likaså båda påföljande gångerna efter! 
Det är ju liksom lite det jag kan göra här hemma nu. Befästa ordet och retas med störningar. Jag behöver en balans!
Och ett A-hinder.... 
Varför inte ett hus med en tomt på en gång! 
Och kanske ett jobb då...

Mkt man vill ha :P

 

Spårade med Line igår också. Jag fick äran att lägga alla fyra spåren, lite knivigt när man kom till stora ispartier men både jag och hundarna redde ut det haha!

Sigge klarade sitt spår fint! Han har lite bråttom, men han gör vad han ska och använder verkligen näsan!
Rocky verkade inte fatta något och glömde näsan lite hemma. Men tyckte nog ändå det var lite roligt, han är så söt när han försöker - svansen går oavbrutet!

Efter spårningen var tänkt att vi skulle åka till BK och träna lite jaktapportering och lydnad, men vädret pekade finger åt oss och vi var rätt kalla och frusna så vi kapitulerade och åkte hem istället - att mysa i sängen är väl inte heller fel va? :P

 

Update på Rocky är att han dricker mer som vanligt men ändå känns... Ja, liksom underlig.
Han är glad, pigg, äter, leker och härjar, men magkänslan säger ändå åt mig att vara på min vakt. 
Kanske är det hjärnspöken, kanske börjar dagen jag länge bävat för närma sig - kanske börjar Rocky bli gammal... 
Jag tänker inte måla faan på väggen och jag tänker inte oroa mig i onödan. Jag tänker njuta av min kompis och så länge han beter sig på ett friskt sätt (som han faktiskt gör nu) får jag nöja mig med ett vakande öga - magsår hjälper ingen av oss!

 

Dagens inlägg handlar faktiskt bara om gammelman. 
Han har börjat dricka massor... Liksom märkbart mer än han brukar göra. Mer som en normal hund, men mycket för att vara Rocky. För Rocky har alltid druckit frustrerande lite enligt mig, och när vi tävlar eller det är sommar så är det ofta krig om att få i honom vatten.
Tänker att jag ska avvakta lite och se vad som händer - han är ju precis som vanligt i övrigt, förutom att han också kissar mer, men nog bultar mattehjärtat lite exta. Fina gamla gubbe ska ju hålla sig pigg och frisk länge till! <3

 

När jag och Sigge tränar så brukar Rocky få göra ungefär samma sak - men lite slappare och roligare, sådär på gubbavis liksom. 
Även kontaktfältsträningen får han vara med på, och visst fasen vore det skönt att sådär vid 10 års ålder kunna reparera tabben med att inte träna in något beteende liksom ;)

 

Man tränar och tränar, Rocky försöker och man ser liksom hur han håller tungan rätt i munnen och verkligen försöker. Dock blir det ofta lite knasigt också - för Rocky har blivit väääääldigt tung i rumpan på senare dagar. Alla beteende får liksom en liten extra finish om man sitter samtidigt. Så detta gör han nu även på lådan. Backar upp, ställer sig jättefint och PANG, så sätter han sig och tycker han är ASduktig! 
Jag har belönat och belönat och belönat och jag är INTE sen i timingen. Får till så fina rep och han står så bra så bra - nu lossnar det väl? PANG, så åker rumpan ner på lådan. 
Sittande kontaktfält - vore inte det coolt? Vi är kvar på ungefär samma nivå som Sigge var på pass 2, och Rocky vägrar att gå med på att man ska STÅ upp, det måste väl ändå alltid vara bättre att sitta ner? Eller?

 

Som jag skrivit tidigare så är tanken inför 2014 med Sigge att inte vara så jäkla defensiv! Lita på honom, skicka och stick! Idag gjorde jag det! På en sån där läskig sekvens med en lång, RAK, tunnel där ett byte ska ske direkt efteråt. Alltså en sån där sekvens där man är helt säker på att man inte kommer hinna utan få hunden i knävecken och dö, eller iaf bryta ett par ben i kroppen! Tiden fanns lätt med Rocky, men honom skickar jag med lång marginal och springer som en tok - hinner utan problem och det känns som vanligt najs!
Men med Sigge.... Där skulle jag aaaaldrig hinna!

Varför inte?

Nej den frågan kunde inte jag heller svara på, och handlade honom likadant som Rocky. Vet ni vad detta ledde till? Alla ben i behåll och ett vältajmat byte utan någon miss! Detta upprepades dessutom flera gånger, så det var ingen ren tur eller så, utan faktiskt så funkar Sigge som många andra hundar - han hoppar fint på hinder på avstånd vilket ger mig ett bra avstånd och chans att placera mig vettigt utan att avlida! Tänk att det skulle ta så lång tid att komma på det!

 

Att ha dessa tankar aktivt med under träningen hjälper mig mycket och även om jag hela tiden hävdar att ridhusträningen en gång i veckan på vintern inte ger så mkt, utan mest är till för att underhålla sånt som man redan kan, så lär jag och Sigge oss saker varje vecka! Vi teamar sakta men säkert ihop oss och tar trevande steg mot att bli mer samspelta på banan!
Har jag sagt att jag är jäkligt sugen på att debutera med honom nu eller?

 

Slalom kördes som vanligt även idag - en ridhusträning utan slalom är förbjudet! Vi måste plocka bågar! Idag började vi med tre bågar borta vilket funkade finemang, och ytterligare en båge plockades bort. Idag på riktigt, inget sånt där snett och vint improviserat skit, utan faktiskt fyra bågar fullständigt borta - vilket Sigge köpte finemang! Tyckte mig ana en liten fartminskning, men man riktigt såg hur han ansträngde sig, tänkte och koncentrationen var på topp! 100 % lyckade repetitioner och en hund som var stolt som en tupp!

 

Rocky glöms gärna av i bloggen, vilket är tråkigt för han går som en klocka! Idag hade vi i princip inga rivningar och ett flyt som gör mig hög! Varför är den här hunden 9 år? Borde börjat tidigare... Borde...

Sista övningen var han dock arg på mig, är det något som Rocky är känslig för så är det när jag blir trött.. Som jag skrev så sprang jag som en tok för att satsa och kuna placera mig, och är det något jag inte har så är det kondis.. Då blir jag alldeles för fladdrig och har inte lika mkt tryck i steget, vilket gör Rocky vansinnig! Han vill springa med en tydlig matte, inte en med spaghettiarmar och spaghettiben som inte visar tydligt! Skärpning!

 

Gungan tycker jag dock är ett svårt hinder! Detta är väl en träning vi får ta tag i till våren - agilityklass är ju fortfarande rätt långt bort, så tiden finns ju!

Jag vill ha full fart hela vägen, stopp utan tvekan och sen ska han stå som fastspikad tills han får frikommandot. Dock ser inte vår gunga ut så i praktiken - han sparar och ger inte allt på vägen ut, men jag upplever inte att han är rädd. Kan det vara så att det helt enkelt är jobbigt för en elefant att rusa rakt ut på en vippande bräda och sen tvärnita?
Hur ska man tänka? Hur har andra tänkt? Vad ska man begära av en stor hund, och hur mkt ska man pilla med detaljer? Kommer farten med mer erfarenhet och en mer taggad hund som är inställd på att susa vidare till nästa hinder, eller får man mer problem då?
Kom gärna med tips, trix och funderingar!

Alla inlägg blir lite förskjutna när man har häcken full i skolan, så de kommer nu en efter en när jag orkar och hinner :P

 

Den 16:e november åkte jag och Ida på vansinnestripp till Kungsör. Ida hämtade mig 04.30 och vi var hemma igen 21.30, trötta men nöjda. Tre pinnar, varav en förstaplats och två andraplaceringar hade vi med oss i bilen. Dessvärre var inga av dessa mina, så lite depp var jag nog allt.
Först ut var Ag1A, och där misstänkte jag nog att jag skulle få lite problem på precis det stället vi fick det, och disken var ett faktum. Jag har inte lärt mig att hantera såna sekvenser när jag upplever att det blir trångt och Rocky blir vansinnig och reder upp situationen på eget vis, denna gång genom att ta fel tunnelingång. Säger inte matte något bra får man ju reda upp det själv!

Ag1B kändes lättare och jag var fast besluten att ösa på och ta den sista pinnen i agilityklass, men vi rev ett hinder och hamnade istället på en 8:e placering. Även om man inte ska göra det så kollade jag ändå tiden för att se, och hade allt vart exakt samma förutom rivningen hade vi fått en fjärdeplats och pinne. Om inte om fanns ni vet ;)

Hopploppet var jag ännu mer beslutsam att jag skulle sätta det! En passage kändes svajig men jag räknade iskallt med att Rocky och jag skulle vara överens och ta det, och det gjorde vi! Dessvärre så föll en förbannad bom även i detta lopp och istället för en ANDRAPLATS (om inte om fanns) så hamnade vi på 7:e placering och ingen pinne. Dock ett sittunderlag så heeelt lottlösa var vi inte :P

Känslorna i bilen hem svajade från att vara bitter till jättenöjd. För faktum är att det inte alls är längesedan helikoptern LL inte klarade att ta sig runt en halv bana utan att bli osams med Rocky för att otydligheten och förvirringen var så total. Stora framsteg! Dessutom är det kul att veta att vi faktiskt kan om vi bara lyfter på benen! För Rocky är ingen ungdom längre, och vi har lite dumheter för oss.

 

 

Helgen efter var det dags för Kungsör, och jag var laddad till tänderna! Nu jäklar skulle vi ha minst en nolla - för vi kan det här! Jämfört med helgen innan var detta rena rama sovmorgon då jag inte behövde åka förrän efter 6, och vi var framme i god tid.
Först ut var agilityloppet och där tyckte jag att jag minsann skulle vara smart för att inte få Rocky att flyta ut FÖR mkt, och planen i mitt huvud var klar! Nu skulle vi nolla. Dessvärre blev jag för viftande och stillastående så Rocky tyckte jag var helt dum i huvudet, redde ut situationen på egen hand och tog även denna helg tunneln från fel håll. Jäkla matte som inte kan bete sig!

Hopploppet kändes soft och jag tänkte att bara vi lyfter på fötterna så kommer vi nolla, utan tvekan! Där skulle det hänga på att det antagligen kunde bli många som nollade och kanske skulle vi lik förbaskat bli utan pinne, men nollan kunde vi fixa!

OM det inte vore för att de där förbaskade bommarna låg på marken. Två stycken petade vi ner, och istället för att fajtas om pinne hamnade vi på en 25:e placering.

Nu kör vi tävlingsvila till januari, sen är det påt igen!

 

 

Idag fyller finaste gamlingen 8 år.

Tiden har gått fort, och vi har hunnit med mycket!

Rocky är fräsch pigg och glad på livet, och en utmärkt storebror till yrvädret Sigge!

 

För ungefär sju år sedan fick jag betala fem kronor för ett total galning som jag var tveksam på om jag skulle klara av, och nu sitter jag här och bara ler - för denna hund är idag min bästa vän, själsfrände och ständiga följeslagare!
Han var en hund som jag blev övertalad att ta (jag ville verkligen inte ha honom) och idag är det hunden jag inte klarar mig utan!

 

Fantastiska, fina, knasiga hund! <3

 

I lördags var det så dags för årets första tävling för mig och Rocky. Line kom och plockade upp oss klockan 7 och sen bar det av. Jag var trött men helpepp!

Ridhuset var jättekallt, men det fanns gott om plats vilket var väldigt skönt!

Vi tog en härlig lång promenad, taktiksnackade och bara värmde upp, både i kropp och sinne! Tittade på en del mediumekipage och redan innan jag gick in för banvandring hade jag en ganska färdig plan i huvudet. Denna plan fullföljde jag till punkt och pricka, vilket jag är väldigt stolt över! Det syns även när jag springer att jag minns min plan och springer fokuserat och medvetet - något jag alltid haft svårt för. Tyvärr så lämnade jag Rocky för tidigt och otydligt innan en tunnel och vi fick en vägran, men slutade ändå på 10:e plats - jag var mycket nöjd!

Detta loppet blev med facit i hand det lopp som jag handlingsmässigt var mest nöjd med, min attityd och mina byten var helt klart bäst här!

 

Inför andra loppet var jag än mer taggad, tyckte att jag hade en färdig plan men när man tittar på filmen har varken jag eller Rocky samma driv. Detta berodde på att Rocky rev två hinder i början och tyvärr sjunker min motivation avsevärt då... Korkat men det var så det var. Han slarvade även på balansen som jag då valde att ta om, och därför blev vi diskade i denna klass.
Att Rocky inte var riktigt med tror jag beror på mig. Vi hade vart där ganska många timmar redan då, och jag värmde upp honom för länge men oengagerat - han tröttnade. När han sedan taggade till innan starten tyckte jag han var för vrålig och jag gjorde allt för att lugna och dämpa honom. Det är inte så vi ska värma upp! Hellre LITE kortare uppvärmning men att då se till att engagemanget hålls uppe och få honom på alerten mer, och se till att inte gå in förrän jag är absolut tvungen. Han hinner ladda lite på de andra hundarna men inte alls lika länge!
Jag laddade dessutom fel själv, och blev nervös innan starten - och det är inte första gången som det har gått galet pga det!

 

Inför tredje och sista loppet var jag JÄTTEtrött! Dagen hade vart lång, stundtals väldigt kall och jag hade både ätit och druckit alldeles för lite. Rocky var ganska loj och jag visste inte riktigt hur vi skulle tagga upp. Jag var dessutom kissnödig som tusan och kön till toaletten var milslång.
BLÄ, tänkte jag och tog med mig Rocky ut i skogen så jag kunde kissa naturellt. Detta märkte jag fort var en riktig hit - det var många lukter i skogen, ingen tråkig grusväg med många hundar och förare och Rocky taggade till och fick extra energi. Hmm, detta kanske kunde bli helt okej ändå?

Kom in lite för tidigt så valde att sätta in Rocky i buren istället för att trava omkring nere i starten med de andra. Det sista stod jag gömd uppe på läktaren och smet ner när det var en hund kvar innan mig. Inser när jag är påväg ner att jag glömt min plan... Banan var ganska klurig, och jag hade svårt att bestämma vilka handlingsalternativ jag skulle ta vid de olika klurigheterna.
Blev förbaskad och tänkte att NEJ, skärpning! Gå in och kör - du kan det här!

Gjorde så också, och kom ihåg banan, blev en reservlösning innan slalomet, men det kändes ändå bra! När vi kommer till målrakan inser jag att vi fortfarande är nollade och får lite smått panik. Vet inte om det var det Rocky kände av, för han gör ett väldigt konstigt hopp vid däcket och kraschar RAKT IN i det! Jag var ytterst tacksam att det var ett delbart däck!
Trots kraschen klarar han sista hindret och när vi springer över mål och jag hör kompisarna applådera inser jag - vi är nollade! Jag och gammelman gjorde det! Vi sprang felfritt! Jag började gråta och formligen överösa Rocky med belöning och godsaker!
Loppet räckte till en 4:e placering och pinne - lyckan var total! Fina fina gamling och duktiga duktiga mig! ;)

 

 

Att vara student har sina fördelar. En av dem är att man kan hyra ridhuset på förmiddagarna, vilket vi idag gjorde. Ett genrep inför Askersund på lördag var planen och ända sedan träningen i fredags hade jag laddat för denna förmiddag och mentalt intalat mig själv vad jag behövde göra för att få till träningen som jag ville ha den.
Förkylningen har haft mig i ett järngrepp och jag var inte riktigt hundra idag heller. Att ridhuset dessutom var nyharvat och underlaget SUPERTUNGT gjorde inte saken bättre, andas var dagens största svårighet!

 

På grund av att underlaget var så vansinnigt tungt valde jag att faktiskt köra på medium idag. Jag hoppas att detta inte var ett dåligt val så att Rocky glömmer att lyfta på fötterna på lördag, men jag ville inte köra slut på honom idag!

 

Vi körde två banvarianter, båda hoppbanor. Första repetitionen var jag som vanligt ringrostig och trots alla saker jag intalat mig att jag skulle sköta, så fick vi några missar - av precis samma anledningar som alltid... Jag är lite för otydlig, lite för flaxig och är inte inne i loppet till 100 % hela vägen.
Vi valde att köra ett varv till, och se på 17 - vi nollade! Detta var riktigt roligt men inte lika häftigt som det kunde vart eftersom vi körde banan en övningsgång, så kan man ju inte göra på tävling!

 

Vi modifierade sedan banan och körde en annan variant, och hör och häpna - jag och Rocky nollade IGEN! Denna gång UTAN att öva ett varv ;) Visserligen hade även detta varv förbättringspotential och jag ställde till det i slutet, MEN vi nollade ändå!

 

Detta är något som liksom aldrig händer, varken på träning eller på tävling så för mig är detta väldigt stort!

Jag väljer att ta det som ett bevis på att jag faktiskt ändå utvecklats något och att allt mitt funderande och analyserande ändå ger NÅGOT, även om jag fortfarande har en enorm väg kvar innan jag är en vettig handler. Något jag ska försöka tänka ännu mer på är att även om flaxandet börjar lägga sig så är handen fortfarande lite hög - så hög behöver den inte vara!

 

Känslan var oavsett höga händer, snoriga näsa och stundtals vingliga lopp ändå på topp, Rocky kändes jättefin och jag är helpepp inför helgen! På lördag kör vi så det ryker!

 

 

 

Veckan var lång, händelserik och lite omtumlande. Röntgen av Sigge och anställningsintervju för sommarjobb har bland annat hunnits med, båda med ett resultat och en känsla jag inte hade väntat mig...

 

Så kom fredagen, och med den feber, ont i halsen och snuva. Jag som hela veckan hade sett fram emot veckans höjdpunkt - agilityn på kvällen. Jag gav mig 17 på att samla mig och när jag inte hade ngn feber på kvällen så kände jag att det ändå var en bra idé att ge mig iväg!

 

Banan var trevlig med ett par små klurigheter som jag själv ansåg med mitt snorfyllda huvud att jag hade bra koll på. Det jag glömde ta med i beräkningen var att Rocky hade vart ensam med husse måndag-onsdag, och gått på sparlåga även torsdag och fredagen. Detta innebar att han var laddad till tänderna! Att jag dessutom var sjuk och inte så alert som jag borde vart gjorde att första varvet var katastrof! Jag viftar, och dessutom åt helt fel håll, jag håller inte i honom och han kör helt sitt eget race!

 

Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt och bara köra ett eller max två varv med gammelman pga förkylningen, men när det gick så dåligt så vaknade surtanten i mig och jag körde två varv till. Det var dock bra, för att jag blir lite arg på mig själv och irriterad på tabbar och missar gör att jag skärper till mig och både andra och tredje vändan var det STOR skillnad på, både gällande genomförande och känsla!

 

Nästa lördag är det dags för årets första tävling för vår del, och denna fredagsträningen tar jag med mig som en viktig lärdom i bagaget! Jag kan inte förvänta mig att det ska gå som på räls om inte jag jobbar, även om banan känns bra så måste jag skärpa mig och steppa upp ett par steg. Håll ihop hela vägen och ta minsta lilla detalj där jag kan strula till det med i beräkningen! Gör jag bara det, så kan det faktiskt vara så att vi kommer hem utan disk på lördag! Det är planen iaf, för jag kan om jag bara vill och anstränger mig!

 

I söndags var det så dags för ÖM - östgötamästerskapen. Jag var taggad till tänderna och hade tänkt och laddat, laddat och tänkt, det här skulle ju bli bra! Jag skulle ge faan i att flaxa så, jag skulle planera mina vägar och byten och faktiskt komma ihåg och fullfölja dem under loppet - det är ju det som brukar krångla så vad skulle kunna gå fel?

 

Ja, att vi tränat för lite på sistonde var ju en liten detalj jag inte tog med i beräkningen. Rocky är såpass gammal och har vart med ett tag så det skulle väl inte vara några bekymmer, eller? Ja, jo men bara för att en hund är gammal så behöver den inte ha tillräckligt med rutin - vi har ju faktiskt inte tävlat mycket alls (går att räkna på två händer) så vad fasen tänkte jag där...

 

Min hund kunde nämligen inte slalom igår, inte alls, och det var det som krånglade i alla tre loppen. Första loppet fick vi 15 fel i slalom och då tappade jag liksom stinget resten av det loppet och det slutade med att jag släppte honom in i fel tunnelingång för att jag inte hade koll. Jag ser verkligen på filmen vilken dålig attityd jag hade i slutet, och det där måste jag skärpa mig med! Det är inte hans fel att vi tränat så dåligt i höst!

 

 

Förberedelsen inför hopploppet var att se till att inte förra loppets dåliga känsla skulle följa med in, vilket jag ändå lyckades bra med kände jag! En liten miss var att jag trodde jag skulle in som hund nummer fem, men det visade sig att de fyra första hundarna var strukna så jag fick springa som en tok och kasta med mig Rocky in på planen. Inte bästa uppladdningen för mig, men det funkade ändå bra på Rocky, som inte hann ladda fel med de andra hundarna i starten. Han hetsar gärna upp sig och jag upplever att han då tappar fokus och inte koncentrerar sig ordentligt. Både han och jag var mycket mer med i detta loppet som över lag kändes bättre, trots att vi även här krånglade i slalom. I efterhand skulle jag inte ens försökt chansa på att hinna före Rocky till gula tunneln, utan vart på andra sidan de tre hindren innan, då hade jag nog klarat att hålla honom borta från första ingången.

 

 

Inför lagloppet kände jag att nu jävlar, nu var vi på G! De individuella loppen var ju bara uppvärmning, nu skulle vi ta det! Rocky var fortfarande pigg, jag var på gott humör och banan kändes trevlig och utan problem för oss.

... Men, även här krånglade slalomet :( Kan ha vart jag som tog ut händelserna i förväg och Rocky såg sin chans att smita ur så han struntade i sista porten och låste på tunneln. Jag skrek så jag tror det hördes till Ryd, men han vände med en tass i tunneln och även här var disken ett faktum. Men i övrigt kändes det bra, fast vi rev visst ett hinder innan slalomet vilket jag missade när vi sprang.

 

 

Ja, jag tänker inte neka till att jag var lite ledsen och nedslagen efteråt. VARFÖR får jag det aldrig att funka? Att tävla i Linköping blir en svårighet i sig, när vi har så förbaskat många duktiga ekipage. Jag HAR utvecklats men det räcker liksom inte. Dock kanske jag har utvecklats tillräckligt för att vi ska klara att ta en pinne i vår om vi tränar (hoppas snön försvinner fort :P), eller? Men ja, det känns lite nedslående att inte kunna gå nollade runt en bana med en hund som kan mig, och som jag känner - hur ska det gå för stackars Sigge då? Dags att lägga ner agilityn, jag kommer ju ingenstans?!

 

Idag är dock känslan bättre och jag tror att det är fler med mig som slår hårdast från underläge! Jag har en hel ryggsäck full med saker att öva på, och jag har en plan för vad som ska förbättras nu under månaderna som kommer.Lördagens tävling var inget misslyckande! Det var ett verktyg på vägen som behövs för att vi ska bli bättre! Jag har mycket att jobba på som förare och människa, och Rocky är en ängel som står vid min sida och låter mig öva på honom. Detta är en möjlighet, inte en svårighet!

När våren kommer och Linköping har sin årliga majtävling, då ska det vara ett annat ekipage ni ser på banan! Lise-Lotte och Rocky ska då visa vad som hänt under vintern, och attityden och känslan kommer vara annorlunda! Pinnar och nollor skiter jag egentligen i, det är förändringen och utvecklingen som är det viktiga och det som kommer vara målet under vintern!

Jag överdrev lite om gårdagens ridhusträning... Att jag och Rocky kom från olika planeter var inte en underdrift, men att jag ändå skulle vart nöjd med träningen kanske inte var hela sanningen. Visst, det rann av mig fort och vi avslutade bra så jag åkte hem med rätt känsla, men mitt under allt krångel så kokade jag lite.

Idag tog jag med mig hundarna för att mingla med barn på HU. Sigge fick också följa med men han fick mesta delen sitta i hagen och bara komma ut som klappobjekt då jag inte ville att barnen skulle exprimentera och "leka agility" med honom (vilket jag tror de flesta förstår).

Rocky vet jag vart jag har, och jag vet att han egentligen inte tar ngn notis om barnen utan kör sitt eget race, så där kan liksom inget förstöras.
Står och tittar på denne gubbe när han så snällt leker och skuttar runt med barnen, trixar för att få godis och charmar en av killarna totalt - då kom gårdagen som en blixt från klar himmel.

Varför i hela friden var jag så irriterad igår, och shit vilken underbar hund jag har som ändå vill vara med mig när jag blir sådär sur när det krånglar.

Min gamle gubbe han är alltid där, har liksom alltid varit där, och kommer vara vid min sida hur dum jag än är, så länge han lever!

Läste världens bästa visdomsord och sitter här och fäller en sentimental tår såhär på nattkvisten när jag tänker på min fina Rocky som bara är där och liksom är helt jäkla bäst, även om allt inte alltid klaffar som jag vill...

 

 

Igår styrde jag och Rocky kosan mot BK för en slalomövning som Emma hade med sig. Mycket klurande blev det, och som vanligt så fick jag göra om ett par gånger då jag tappade bort mig i min handling. Emma skrek på mig i farten och jag lyckades göra ett riktigt snyggt framförbyte i slalom, utan att Rocky tvekade en millimeter! :D

 

 

Övningen var dock svår och jag blev än en gång varse att jag MÅSTE jobba på min planering och min handling om jag ska komma någonstans! Det blir ju för faan synd om hundarna som kämpar på som idioter och jag visar galet... Kanske skulle man gå en renodlad handlingskurs för någon?

 

När det sedan var dags att åka hem vid 21.30 så gör jag den underbara upptäckten, i mörkret, att min bagagelucka strejkade. Varken med snälla ord eller våld gick det att få upp den, och min naturliga reaktion var som vanligt att svära en ramsa, få en puls på 150 och skrika högljutt.
Det är faktiskt skönt att vråla lite när man blir förbannad, inte för att det hjälper, utan för att det lättar på trycket fortare :P

 

Rocky fick alltså åka baksätet hem, och jag har ju ingen ro att vänta tills ljuset är med mig så när vi kom hem tog jag med mig de verktyg vi hade och möblerade om i bilen för att se om jag var händig.
Måste vart en spännande syn för mina grannar:

I skenet av lampan från ett cykelgarage trycker jag fram framsätena så långt det går,

fäller sätena,

skriker av skräck när jag ser all LORT som fanns därunder,

lyckas flytta fram buren tillräckligt för att få upp bakstycket på nackstöden,

klättrar in i bilen,

tappar skorna,

får bakstycket på buren i huvudet,

fastnar med foten,

skriker lite till,

klämmer mig in i den ena halvan av buren,

lyckas tråckla upp burdörren....

 

Bara för att inse att jag inte har verktyg hemma för att få loss panelen på bilen.

 

Dock så köpte jag torx på biltema idag och med lite smörja och snälla ord så funkar nu bagaget alldeles ypperligt igen :D

Så NU är jag nästan helt förberedd och sansad inför söndagen! DÅ ska jag ha fokus och min handling ska vara imponerande (hjärntvätt, jajjemänsan)!

blev dagens resultat. Är väl egentligen inte förvånad, men när det gäller hans öron vill jag inte vänta för det kan bli såna stora bekymmer om det vill sig illa och jag och Rocky brukar ju inte ha tur vad gäller sådant.

 

Skulle egentligen vilja skriva om veterinärbesöket men är rädd att jag skrämmer folk med min aggressiva attityd. Men strunt samma! Min blogg och jag gnäller så mycket jag vill :D

För jag har STORA krav på veterinärer, särskilt de på denna klinik som har mycket att reparera sedan gamla synder. Nu var det ingen i ordinarie personal som dummade sig, inte alls. Men att släppa in en student för att (enligt mig) "leka" på min hund, NEJ det uppskattar jag inte. Rocky är avigt inställd till veterinärer över lag, och att stå och vifta med händer ovanför huvudet på honom för att man är osäker själv och dessutom vilja gräva honom i rumpan när det är öronen det är fel på, det övergår mitt förstånd!

 

Nästa tabbe blir när samma student kör upp en hel skål med mat under näsan på honom som jag får kasta mig över och ta bort och detta blir jag också förbannad över. Av två anledningar:

1. Folk under utbildning borde väl för 17 ha bättre vett än så och FRÅGA först, Rocky är trots allt en överkänslig hund. Det är inte särskilt ovanligt idag, trodde de flesta visste det?

2. Hur många sjuka hundar har fått slafsa i den där skålen? Eftersom hon låter dem äta själva. Smittspridning?

 

Som om det vore nog där... Nejdå! Än en gång får jag gå in och säga ifrån... När veterinären ska titta min hund, som på klart och tydligt visar att han inte är bekväm i situationen, VARFÖR ska då en människa som är osäker och som han inte känner hålla fast hans huvud. Man får verkligen bita sig i tungan för att inte bli förbannad (ni som känner mig vet om mitt hemska humör haha) men jag sa lugnt och stilla (vilket jag var jäkligt stolt över) att jag själv håller min hund då han är mest bekväm då! Och så fort han fick gömma näsan i min famn var det bara att köra ner instrumentet i örat på honom för att titta på trumhinnan. Var det så jäkla svårt? Visst, alla är väl inte sådana, men JAG är sån - känner min hund och vet vad som funkar och hur man ska göra.

 

Ja, idag är jag bitter och lite elak, men yrkesfolk borde veta bättre, även om de fortfarande är under utbildning! Jag betalar DYRA pengar för att få hjälp och ska då inte som lekman behöva säga ifrån vad som får göras och inte göras med min hund... Iaf inte när det gäller sådana basic grejer!

 

Nästa gång lovar jag att det blir ett positivt och glatt inlägg om superträning med Sigge, men idag behövde jag ladda ur lite!

Att få tag i en vettig veterinär är bannemej inte det lättaste! Än värre blir det när alla de veterinärer man kan tänka sig går på semester samtidigt...

Så nu blir det kliniken med Rocky imorgon. Han är geggig i ett öra, vilket inte är första gången, och det som fungerar är canaural vet. De receptfria öronrensen på marknaden klarar han inte alls, så det är ingen idé att bråka med.

Örat ser ut som det brukar när det krånglar (då det har gjort det några gånger under hans 7-åriga liv) så för mig som fattig student känns det onödigt att åka in för att veterinären ska konstatera samma sak som jag redan visste...

 

MEN, att få medicin inringd utan att ha visat sig och betalat dem stora pengar är omöjligt och idag kunde jag inte hjälpa att jag blev förbannat irriterad.

"Vi kan ju inte skriva recept hur som helst"
"Nej det förstår jag!" Dom känner varken mig eller Rocky och då blir det klurigare.

"Söker på ditt namn här och vi har aldrig skrivit ut Canaural till dig förut."

"Nej det är min ordinarie veterinär som behandlat honom innan."

"Ja men i så fall måste vi ta in er för undersökning ifall trumhinnan är trasig, för då kan man inte droppa i vadsomhelst i örat"

"...."

 

Förstår ni vad som stör mig?

Så som hon uttryckte sig betyder det alltså att om det hade vart dom som skrivit ut läkemedlet till mig innan så hade det inte vart några betänkligheter nu, men när så inte var fallet så var det risk att trumhinnan är trasig. Hade den risken inte funnits om de kollat på örat föregående problemperiod?

För enligt mig borde den risken i så fall finnas varje gång hunden får problem med örat...

 

Egentligen skulle man se till att bli veterinär själv, så man hade kunnat ta hand om sina hundar på egen hand och sluppit känna att man lägger pengar, tid och energi på folk man inte har något vidare förtroende för!

 

Och här borde jag haft en bildbomb på världens vackraste men det är svårt med kraschad dator :(