mittlivsomhund

Så var det då dags - årets rosettjakt, klass 2. Rocky kände nog på sig redan igår att jag och han skulle iväg ensamma för han kom upp och ville skeda och mysa innan sovdags - det händer liksom i princip aldrig! Rocky är ingen hund som är så förtjust i att vara nära, korta stunder och främst i soffan, men helst vill han ha space och inte kleta liksom.

 

Dagens tävling var en sån där riktig lyxtävling. Hemmaplan, första banvandring 11.30 och hela largeklassen i ett svep. Det innebär en lugn morgon, en kort tävlingsdag och liksom bara allmänt gött!

Sigge eldade såklart upp sig - packas väskan MÅSTE det ju vara så att han ska med! Hans min när han insåg att han inte fick följa med... Ja ni kan ju gissa! Rocky däremot - när han insåg att han skulle få åka ensam. Den minen är något helt annat!
Min äldre hund som inte tar så mkt plats spatserar liksom längst ut i kopplet med hög svans och njuter av att få vara ensam i centrum! Jag gillar't, och den här egentiden är liksom viktig för honom, för mig och för vår relation!

 

Först ut var hopploppen. Första hopploppet kändes bra och jag tänkte att det här är en bana jag känner att vi kommer klara upp! Dock tappade jag bort mitt lår på banan och höll på att ramla omkull, vilket gjorde att vi råkade ta ett rackarns hinder från fel håll... Man hinner tänka rätt mkt när något sådant händer: "H*lvete, där tog det stopp, nu ramlar jag! NEJ, jag klarar det! F*n, vi missade..."

Andra loppet tyckte jag också kändes bra, men kände mig nog lite stressad över min placering - vilket är livsfarligt när man kör med Rocky! Sigge liksom tuffar på ändå, men Rocky som känt mig i så många år vet att blir jag trippig och flaxig så är jag antagligen fel ute och det är lika bra att försöka vända.
Jag måste bara banka in i skallen att jag HINNER med Rocky, och när jag väl är placerad så FÅR JAG INTE HA BRÅTTOM! Detta var ju dock som bortblåst när vi körde så två vägringar fick vi som ett brev på posten.
Dessutom fick vi tidsfel för första gången sedan vi började med agility, och den sved!
Jag har väl viss självinsikt och vet att vi inte är något snabbt ekipage, men att få tidsfel för första gången var liksom för mig ett bevis på att vi börjar bli ett gammalt ekipage närmre pension än pinne.
Fånig tanke kanske, men ni som känner mig vet att min skräck att Rocky börjar bli till åren tar sig onaturliga proportioner!
Jag är alltid rädd att varje tävling är den sista och att vi en dag vaknar upp med en trött pensionär i huset! Dock ÄR Rocky pigg, han går fint och han är glad! Jag tycker inte att agilityn ser ett dugg jobbigare ut för honom nu om man jämför med säg två år sen, så jag ska sluta oroa mig!
Jag känner min hund, så sluta noja och njut!
Jag försöker att inte tänka för mkt på det, för det är så lätt att man faktiskt tappar nöjet och njutningen som ska vara där - men just efter loppet var det lite tungt. 

Dock har jag ju tränat en del på att styra mina tankar och inför tredje loppet var jag taggad till tänderna och revanschsugen!
För båda loppen innan var det jag som inte var med, och jag blir arg på mig själv när jag har dålig koll på banan, dålig koll på kroppen och dålig koll på min hund. Så jag laddade om!

Jag tog en risk i att lämna honom rätt så långt i starten för att kunna placera mig för att runda hindret efteråt. Anledningen till att det är en risk är att Rocky blir lite stressad i starten då, och som syns på filmen så även idag - rivning!
Resten av loppet satte vi dock bra, och jag är nöjd!
Jag visade så Rocky förstod, vi fick till bra vägar och jag var verkligen glad när vi gick i mål!
Loppet slutade med en 6:e placering :D
Och ni vet... Om inte om fanns... Ja då hade Rocky bannemej kommit tvåa! Jag VET att man inte ska tänka så, men för åldersnojande mig var det en sån enorm vinst!

Vi har mer kvar att ge, och nog 17 ska vi kunna ta den där endaste lilla pinnen i klass 2 innan vi ens funderar på pension :D