mittlivsomhund

Eller...?

Ena stunden gör jag det, i nästa gör jag det inte.

Vad kan hon mena nu?

 

Jo, givetvis den förbannade runningen. Den förbannde runningen som håller mig vaken om nätterna (!!!!) för att jag inte vet hur jag ska lösa det.

 

Vad är det som krånglar då? Nja, egentligen ingenting är väl det som är problemet - för jag har inte rätt material att träna på det, och tränar därför inte alls....

 

Vi har inte misslyckats, och de passen jag körde ordentligt i Vartofta gick super! Benen krånglade och träningen blev givetivis lidande. Jobbet tog mycket ork och tiden fanns då inte att bygga en egen balans. Så nu står jag här - med något jag gärna vill göra, men inte har möjlighet till. Att då ge upp något som man faktiskt egentligen inte misslyckats med - det suger, på ren svenska!

För det handlar inte om att Sigge inte har kroppen till det, det handlar inte om att jag inte är tränare nog att hänga i med rätt sorts kriterier, det handlar inte om att det var för tidskrävande, utan det handlar om att jag inte sitter på rätt resurser... Och det gör mig irriterad!

 

Ska jag erkänna mig besegrad och börja träna in 2-2, som jag iaf i dagsläget känner att jag aldrig kommer var riktigt nöjd med - det var ju inte det jag ville ha?!
Ska jag vänta till nästa vår och se till att bygga en balans innan sommarjobbet kommer igång, så jag har alla förutsättningar? Vad gör jag då fram tills dess? Tävlar hoppklass? Tränar enbart och startar först nästa höst när Sigge är nästan 3 år (känns inte heller bra)? Tränar 2-2 och lär om?
Ska jag, utan min faders vakande öga som jag såväl behöver för att inte tummen mitt i min hand ska ställa till det, helt enkelt åka och köpa virke och försöka smälla ihop en egen balans efter bästa förmåga?

Eller ska jag helt enkelt göra som jag gjorde igår - rycka på axlarna, sucka tungt och fråga mig själv - vad faan ska jag göra?

 

I lördags styrde jag och Line kosan mot Tranås. Jag var taggad till tänderna och samtidigt livrädd - efter träningen i torsdags fick jag nämligen givetvis känningar i mina förbannade ben.. På fredagen panikåkte jag och köpte vadskydd och tänkte att då går det säkert bra!

 

Hade bestämt att köra två lopp av fyra för att spara på benen, men vilka två skulle man välja? Velade och velade och velade lite till, och sen gick jag banvandringen till första hoppklassen och kände direkt att DEN HÄR skulle jag iaf köra!
Starten låg i en liten slänt och Rocky fick uppförsbacke, vilket resulterade i en rivning. Jag stod på mig vid tunnelöppningarna, sprang som en idiot där jag kunde och skrek som en tok i slalomet, höll ut den där extra millisekunden vid stjärnan och gick i mål med en fantastisk känsla i kroppen! Två hinder petade vi ner på vägen, men vilket lopp! Så flytigt, tajmat och underbart! Rocky HAR svårt med daggen på morgonen - han är ingen ungdom längre och är det halt i gräset vågar han inte satsa lika mycket och pinnarna flyger. Undanflykter kanske, men det är så sanningen ser ut.

Jag bestämde mig därför att skippa de påföljande agilityloppen och spara mig till det sista loppet på dagen - ytterligare ett hopplopp.

Den banan var för oss lite klurigare, långhopp innan slalom var svååårt och vi missade ingången för att jag inte var på rätt plats och riktade upp honom i tid... I övrigt ett härligt lopp det med och jag var nöjd med vår prestation!

 

Dock väldigt trött i benen vilket oroade mig och jag var ganska moloken när jag åkte hem. Värre blev det och ensam satt jag på kvällen och bölade så tårarna sprutade och snoret rann hysteriskt. Varför? Jo, jag är stressad över benen! Det går aldrig riktigt över och jag är så begränsad. För Sigges del spelar det ingen roll, men för Rockys gör det det! Han ÄLSKAR agility, det är liksom det han vill göra med sin matte, och den lycka jag ser i hans ögon när jag släpper honom på en agilitybana ser jag ingen annanstans i vårt liv tillsammans. Han går så fint nu, och jag har skärpt till mig såpass att han faktiskt har utbyte av att släpa runt mig på banan - vi har kul tillsammans och har hittat varandra, och då kommer benen... Rocky blir inte yngre och det gör ont i hjärtat att jag inte kan nyttja denna fantastiska tid med honom till fullo nu när han faktiskt orkar. Vem vet hur länge han gör det? Jag behöver de här minnena med honom, och vill ge honom den livsglädjen!

Med det konstaterat slutade jag gråta och blev förbannad istället! Jag är INTE fånge i min kropp och nu är tunga artelleriet insatt! Nog fasen ska vi ut mer på tävlingsbanorna och nog fasen ska vi plocka ett par pinnar till innan det är dags för pension! Och hör sen!

 

Idag var det istället Sigges tur - minidebut på vår inofficiella nybörjarcup. Bara hopphinder och tunnlar med fina linjer och bra flyt! Sigge var raggad och nyfiken på allt folk och alla hundar. Starten blev faktiskt rätt så lik en riktig startfålla på tävling - taggade hundar, lite trångt och en konstig miljö för en hemmatam goldenpojke. Han var iaf med mig in och var helt med på noterna att vi skulle köra agility tillsammans. Men OJ, vad annorlunda han var på banan mot när vi tränar! Han hade ett helt annat driv, tog i från tårna och såg ut att hoppa långt mycket högre än han behövde, och lååååånga språng! När jag var lite otydlig eller långsam så skällde han på mig, dova irriterande skall - såna som min glada lilla golden ALDRIG ger ifrån sig! Det blev tokdisk från vår sida, men OJ vad kul det var! Jag kunde inte sluta skratta!
Vi körde ett varv till efter att tävlingen var avslutad - och det blev ännu mer knasigt. Sigge var väldigt trött och var bara TVUNGEN att få ut det på något vis. Alla som känner Sigge vet att sånt tas ut på ett sätt, och enbart ett sätt... Tokrusa runt hela planen som en idiot!
"Ööööh, alltså DISA är därborta! Jag känner faktiskt henne matte, så jag kommer strax!"

Jag kunde inte sluta skratta! Hellre nu än på en tävling med 900 starter ;) Skämt åsido - en nyttig upplevelse och vi hade galet roligt! Nästa måndag satsar vi på att inte diska oss, och ser om den gyllene pojken är lika taggad då! :)

 

Efteråt tränade vi slalom, och drog nu återigen in det ett hål. Det kommer att bli bra det här, men nu är det som mina träningskompisar verkligen dags att sätta kommando på beteendet! Jag är alltid sen med sånt, och det kommer att göra det svårare för Sigge när jag lägger till hinder etc framöver. Vi måste ju även lära oss att generalisera beteendet även på andra slalom som inte ser ut som tortyrredskap, som Ida så fint liknade mitt hemmabygge vid ;)

 

Rocky fick också köra nybisbanan efteråt, men med mig stående i mitten där jag skickade honom kors och tvärs och OJ vad han sög iväg på ALLT jag pekade på! Leendet var enormt och lyckan total! Klart som fasen vi ska tävla mer nu!

Ja men benen då? Mitt vansinnesutbrott kommer som vanligt att ge resultat ;) Jag är trött i benen men de kommer att ge sig, och jag tror nog inte längre att den där benhinneinflammationen vågar komma tillbaka ;)

Igår körde vi agilitybana på BK. Jag hade egentligen tänkt att skippa detta, huvudet sprängde och jag var trött så jag  mådde illa. Det här med att vända rätt på dygnet och ta sig till skolan tog minsann på mig :P Jag tog mig iaf samman och åkte ut, och det gick super! Rocky gick som en klocka, jag var inte mer än lite vimsig och vi satte en rätt så stabil nolla med jättefin fart och attityd! Kändes super!

 

Packade upp slalomet som innan tagit upp mer eller mindre hela mitt baksäte, men det här med att köra slalom på annan plats var MYCKET konstigt sa Sigge - nu så nu har vi breddat allén lite igen för att få tillbaka knycken. Det började bli mörkt så jag bestämde att åka ut igen idag, vilket jag så också gjorde.

 

Vackert väder och ensam på klubben såg jag ingen anledning att ha hundarna kopplade, utan de fick springa runt och lattja lösa och värma sig själva medan jag strosade på vägen i egen takt - big mistake. Sigge fick för sig att dra in i kohagen och EXAKT samtidigt som jag ropar till på honom att gå därifrån får han världens stöt... Skriker som en stucken gris, springer i full fart med svansen mellan benen och blir så rädd att han tömde analsäckarna. Sen var det träningspasset förstört.

Började med Rocky när jag kom tillbaka och Sigge kunde inte brytt sig mindre. Vi var utom synhåll och han låg lugnt kvar på sin plats och brydde sig inte ett dugg.

Bytte hund och Sigge travade lite lojt vid sidan, han som annars studsar som en tok och nyper mig i armen och försöker tjuva tunnlar. Han ville INTE vara med. Seg som sirap, loj attityd, gjorde förvisso vad jag bad honom om men utan glädje och stuns, så vi la av och åkte hem istället. Det gjorde riktigt ont i mattehjärtat för det var så långt från Sigge som man bara kan komma. Som om han vore sjuk liksom.

 

På torsdag ska jag ge mig på det igen - ett riktigt boostpass med lätta grejer, ös och en jäkla massa pepp! För en golden utan glädje är ingen golden, iaf inte en golden som heter Sigge!