mittlivsomhund

Idag körde vi running - vårt sista runningpass. Kanske för evigt, kanske inte. 

Jag och Sofia åkte ut, tränade och åkte hem. När jag hade släppt av henne bröt jag ihop och stortjöt hela vägen hem. Tjöt och tyckte synd om mig själv. 

När jag parkerade bilen, öppnade bagaget och öppnade dörren till Sigge och han med sina stora bruna ögon tittade bekymrat på mig, gav mig en slemmig puss och sa att jag minsann inte alls ska vara ledsen utan glad - som han, då känns det ändå rätt även om det är tufft just nu. 

 

För det här känns inte bra längre. Även om jag lyckats forcera upp oss på fullhöjd och hade några såna där halleluja-moment, så har vi det inte. Jag har som tränare inte lyckats förmedla vad det är jag vill ha ut för beteende, och det är mer tur än bra träning om vi träffar. Sen i september så har vi inte kommit upp över 80 % mer än några få pass, och det är för dåligt. Det krävs inget geni för att förstå.

Han vet inte vad som förväntas av honom, och jag tror han upplever det som ett jäkla lotteri huruvida det blir någon belöning eller inte, och det är inte sån hundträning jag vill eller bör ägna mig åt. Än så länge har han glädjen kvar, springer gladeligen över balansen och är så sprudlande som bara Sigge kan, men när kontaktfälten flygs hej vilt så fattas ju en verkligt väsentlig del i det hela. Så det är dags att vika av denna krokiga väg och välja en annan. 

 

Varför jag tycker det är så tufft att erkänna att det är dags nu vet jag egentligen inte. För även om vi inte har klockrena träffar på kontaktfälten så har den här träningen gett oerhört mkt annat, så jag vill faktiskt inte se det som ett rent nederlag. Jag har utvecklats som tränare, jag har lärt mig att läsa Sigge bättre, och vi har tränat svåra grejer tillsammans med bibehållen glädje. Tills nu. För ärligt talat så är inte det här roligt längre, och det är nog den viktigaste komponenten i den här uppenbarelsen - om jag inte tycker det är roligt längre så kommer det antagligen ändå vara omöjligt för oss att lyckas. 

Även om jag så väl ser målet med mina runnings i huvudet - jag KÄNNER hur det skulle vara, kännas och bli så kan jag inte få ut denna känsla i träningen och ge oss någon förståelse för beteendet. 
Kanske finns det en annan väg till målet? Det är något jag får klura på ett tag, men idag tänker jag faktiskt bara vara ledsen!

 

Ledsen för att jag lagt ner så mkt tid, pengar och energi på något som jag i sista ändan inte fick till som jag ville, ledsen för att jag måste tänka om, och (även om jag inte borde det) vara ledsen för att jag vet att det finns folk som kommer läsa detta, le lite försynt och tänka "vad var det jag sa - bortkastad tid, det skulle ju aldrig gå...". 
Visst vet jag att dessa personer kan ta och dra något gammalt över sig, men idag är det ändå tufft. För jag skulle ju minsann visa världen, jag skulle visa hur underbart vackert en golden gör runnings och jag skulle lyckas fastän jag har en elefant. Både de som hejat på mig och de som tyckt det var vansinne skulle få se det jag ser i mitt eget huvud, och rysa så som jag gör när jag får till drömträffarna! 

Så blir det inte, iaf inte just nu. Vi får se vad som händer i framtiden, men nu släpper jag det här, lägger runningen på hyllan och försöker intala mig själv att trots detta så är jag ingen värdelös tränare!

 

Det var så här det skulle fortsatt...

Både lördag och söndag stod running på schemat!

Planen för lördagen var att lägga på tunnel efter balansen. Dels för att avancera och dels för att på sikt kunna fasa ut min bollkastare. Med ett sug framåt får jag mer tid på mig att kasta och kan hålla på belöning om han missar.
Redan i bilen bestämde jag att köra 4 repetitioner som vanligt, utan något efter, för att börja som han känner igen sig. Sen skulle tunneln läggas på 5 meter efter balansen, och ytterligare 4-6 repetitioner efter det. Jag kör ju inte så många skick åt gången och särskilt inte på förmiddagen, då jag flera gånger upplevt att han håller igen riktigt och inte är lika laddad.
Som Ida sa - en nackdel när nästan alla tävlingar går på morgonen/förmiddagen, men jaja :P

Passet började bra och nu tvekar han inte när han springer, även om han inte alltid länger fullt på nedfarten alla gånger än. La på tunneln och resterande skick var solklara missar... Upplever inte att han blir markant hög i kroppen så vet inte om det var för att han siktade in sig på tunneln eller varför det blev så, men bra blev det iaf inte :P

 

 

Idag åkte jag ut igen, och planen då var att ha tunneln på från start och bara se vart passet tog vägen och försöka jobba mig igenom det. 
Började tveksamt, gick över till frambensträffar och sen växlade han till bakbensträffar. Idag var det inga sådana markanta missar som sist, och de sista träffarna var verkligen sådana som jag vill ha! Klockrena bakbensträffar som värmer hela själen!

 

Planen nu är att fortsätta med tunnel efteråt lite till, och får jag fortsatt bra resultat på det så ska hinder läggas på innan. Räknar då med en rejäl dipp, så jag laddar mentalt för en svacka redan nu! 
Vägen är lång och krokig men ack så rolig, och tävlingarna hägrar ändå nu även om det är ett tag kvar!

I torsdags var det då dags för klubbens KM i agility.
Jag ville så gärna ställt upp med Sigge, men han var överkvalificerad för blåbärsklassen och underkvalificerad för öppenklassen. Nästa år dock - då tar vi dem ;)

Rocky fick dock vara med, och jag valde att köra honom i seniorklassen. Vilket han gjorde med bravur, och vann :D
Så Rocky är för tillfället bästa senioren på klubben :)

Sigge vann ju blåbärsklassen förra året, så nu har jag iaf en liten klubbtitel per hund - vilket gör mig sådär fånigt glad :)

Vi åkte dock ut lite tidigare för att Sigge skulle få göra något agilityrelaterat den dagen, och givetvis var det running som står på schemat!
Nu tycker jag han springer riktigt fint, så nu kan jag börja peta med detaljer för att få till fina träffar!
Han är lite hög på nerfarten så planen är att fasa ut och inte belöna de träffarna framöver, men än vill jag fortfarande ge honom cred för dem då det var såpass nyss han var rädd för att springa öht. Inte knäcka hunden med för hårda krav bara för att det börjar gå bra igen!
Ska åka ut om en stund idag, och då är planen att lägga en kort rak tunnel efter balansen. Detta för att bibehålla sug framåt och köpa mig lite tid så att jag nu på sikt kan fasa ut min personliga bollkastare - det kommer bli ohållbart att alltid ha en sådan med nu när jag är i Linköping :P
När detta fungerar fint ska hinder även läggas på framför balansen, och sedan närmar vi oss faktiskt sakta men säkert att ta balansen i kombinationer, banor och faktiska tävlingar!
Jag längtar, men än är det en lång väg dit känns det som! Inte stressa! Har jag slitit och väntat såhär länge kan jag lika gärna vänta lite till! Vår tid kommer, var så säkra :D

 

Så bar det iväg till Vårgårda i lördags. 
Sista tävlingen för säsongen med min partner in crime, och vi gjorde en fin avslutning tycker jag!

Eftersom Rocky redan var fullpinnad och detta var hans sista starter i ettan (mest eftersom jag inte orkade med en tidig morgon efter labradorexperiment i Stockholm dagen innan) så fanns det liksom inga resultatmål att sträva efter. Mitt stora mål med dagen var därför att faktiskt skärpa till mig och inte fega så som jag gärna gör med Rocky. Visserligen vet jag att det är det som ger pinnar. Noggrannt, jobba MED honom hela tiden och ge honom tid och på köpet stora svängar. Men det ville jag inte göra i lördags. Jag ville ösa på utan att tänka på att han kanske river eller missar kontaktfält utan bara koncentrera mig på att faktiskt röra på benen och inte trippa runt. Jag tycker ändå jag uppfyllde det målet och jag sprang så gott jag kunde utan att stirra på bommar och kontaktfält, och vi hade riktigt riktigt roligt! 
Förutom att Rocky såklart kraschade däcket, igen... Vet inte varför han stampar av det fel på tävling sådär, för det har aldrig hänt på träning. Han sprang såklart på men när han kom ut ur tunneln valde jag att stanna upp och försöka se på honom om jag borde bryta. Han svarade med att bli förbannad på mig för att jag stod still, och då öste vi på! Visade sig sedan att vi var 5 cm från vinst, då vi fick en snöplig femma på kontaktfältet på A-hindret. Förbenade kontaktfält!
Hopploppet med Rocky behandlades på samma sätt, och rivningen kom på det ställe vi har svårast för - att samla upp honom efter en fartigare sträcka för att svänga, så även här 5 fel för rivning.
Jag är ändå supernöjd med dagen med Rocky och han fick minsann pris i båda klasserna! Nu är vi redo för klass 2, som även den blir i Vårgårda i november :)

 

Jag är även väldigt nöjd med Sigges start, även om det börjar bli väldigt tråkigt att bara köra hopplopp med honom... Nu vill jag avancera i runningen så att vi kan köra agilityklass också!

Han var fullständigt galen och vibrerade av förväntan när vi kom in i hallen. Han har tävlat i ridhus förut men inte i hall, och ljudvolymen och stämningen var väldigt hög så jag tänkte att herregud, hur ska detta gå?
Undeer uppvärmningen fick han blåsa ur ordentligt på en äng, vilket gjorde gott, och sen gick vi in och gjorde vår rutin innan start som ändå känns som den funkar. Vi sätter oss bara vid startlinjen och kollar på de andra hundarna. Han få antingen vara i mitt knä och mysa, eller ligga bredvid mig och bara titta. Känns som att han går in i ett hanterbart mode då, utan att tagga ner för mkt, och jag kan gå in i vår bubbla och samla mig i lugn och ro. För det är fortfarande lite läskigt att köra elefant, även om han känns så jäkla stabil nuförtiden! Känns som det bara är små små skitfel som gjort att vi inte sedan flera tävlingar tillbaka är fullpinnade i hoppklass, och så var det även i detta lopp. Det började med två hinder på raka och sedan 90 graders sväng till en kort tunnel, och även om jag borde känna Sigge vid det här laget så tänkte jag inte på att elefanten springer som en älg, och tappade honom för att jag inte hade is i magen och höll i framförbytet ordentligt. Glömde då av ett par saker senare i loppet så det blev lite mer hackigt än vad som var tanken, men det kändes ändå riktigt flytigt och jag sprang på ordentligt! Nästa gång tar vi dem :D

 

Så, den här runningen nu då... Hur går den egentligen? Den går stadigt framåt känner jag ändå, även om det kanske inte syns på träffprocenten. Sigge har iaf gått från att vara sjukt obekväm på BKs balans till att springa mer och mer ordentligt för varje pass, och igår så började jag känna igen honom! Så fort han är tillbaka till sitt gamla jag springmässigt så kommer träffarna komma, och det är sannerligen inte långt bort nu, även om första repetitionen igår är den sämsta vi någonsin gjort och det är en sån repetition man inte vill ha - den gör så ont i magen att se!
Problemet är att jag är så tävlingssugen nu. Vi ska inte tävla på en månad, och tävlingsdjävulen i mig säger att jag ska träna på som fasen och helt enkelt bara testa. Det står inte och faller med de tre tävlingar som är kvar tills mars, och att få lite rutin på att köra balans i bana är också ett steg i utvecklingen. 
Så säger tävlingsdjävulen till mig, men jag vet inte om det bara är så att jag är stressad och borde slå det där ur hågen på en gång. Är det någon som har någon tanke? :)

 

Igår tog jag mitt pick och pack och åkte ut till BK för att än en gång ge mig på balansen på fullhöjd. Nu hade vi ändå kört fullhöjd även hemma, så trots rätt få träningspass kände jag mig ändå mkt mer förberedd! Line var dessutom med och bytte av mamma som bollkastare, för att fortsätta med det även som hemma. Mätte balansen på klubben och den var faktiskt lägre än min - 1,20 m, men även kortare, nämligen 3,75 m jämfört med min på 3,80. Detta ger en skillnad på 15 cm vilket jag kände inte borde påverka nämnvärt utan han borde i teorin kunna träffa rätt så fint även på denna bom.
I teorin alltså...

I praktiken fick vi en klockren träff och 8 missar :P

Men det är guld att filma för det ögat inte hinner se i full fart syns så väl när man drar ner hastigheten och analyserar. Han tar två tredjedelar av bommen på samma sätt som min hemma, vilket gör att han borde få in klockrena bakbensträffar, men när han kommer till nerfarten så kortar han upp sig och hoppar istället.

Jag tog dock fasta på Josefins och Lydias råd att våga låta hunden göra fel, och jag räknar iskallt med att det kommer ge resultat snart. För träffarna är nästan där, jag är inte ens stressad. Får jag bara honom att länga på nerfarten så är vi liksom i hamn igen!
Tävling känns inte längre så avlägset...

 

Efter detta lite nedslående runningpass satte vi upp en slalomövning som vi båda tyckte verkade lite kluriga, men OJ vilken bra träning vi fick till! Alla tre hundarna gick som klockor och även om det inte på något vis var perfektion så kändes det som vi hade flyt och det var en riktigt rolig träning som gav en bra eftersmak!

Duktiga hundar <3

Efter torsdagens skola bestämde jag mig för att åka ut till klubben och köra på balansen på fullhöjd - bära eller brista! Passet innan med bockar hade vart katastrof då det blev skramligt, rangligt och rörde sig i sidled. Sigge vågade inte springa fullt och träffarna och springandet var bedrövliga. Så, fullhöjd - det kunde ju inte gå mer än åt helvete. Vilket var precis vad jag tyckte att det gjorde... Det var ett flygande utan dess like, och jag hade ungefär 25 % träff. Att gå från 95 cm till fullhöjd var alltså ingen bra idé. Hjärnkontoret spann på högtryck, vad skulle jag göra nu? Hur fasen skulle jag få till det här? Skulle jag försöka modifiera på BK så att jag kunde använda mina bockar? Inget av alternativen kändes bra, och jag bestämde mig för att helt enkelt rymma hem till föräldrarna. I deras trygga trädgård med min egen balans och bästa mamma som bollkastare! Planen var att komma över en meter under helgen och då få en mindre skillnad när jag sedan kom tillbaka till Linköping. 
Jag skulle ändå åkt till Vartofta då det var tävling i Tidaholm, men åkte på torsdagskvällen istället för fredagseftermiddagen, vilket skulle ge mig minst två träningspass till!

Fredagen började med 95 cm där vi avslutade sist, och han hoppade, hoppade och hoppade. Klumpen i min mage växte för varje hopp och jag började fundera på hur fasen 2 dåliga träningspass kunde förstöra så mkt? 
Men sen vände det, och träffarna kom tillbaka. Med råge! Och de fortsatte. Jag var vågad och höjde, träffarna bestod. Jag höjde lite till, träffarna var fortfarande där. Höjde ÄNNU mer och på första repetitionen på 125 cm så satte han 100% varav majoriteten var djupa fina bakbensträffar och då rann tårarna! 
Vi har alltså på en vecka gått från katastrofpass till 30 cm höjning och total eufori! Den där hunden är fenomenal!

Kolla bara på detta! Jag kan då inte sluta!

 

 

Och inte nog med denna fenomenala helg i runningsynpunkt - det var ju tävling också! 
Lördagens hoppbana var lite klurig och jag lyckades diska båda hundarna, och i agiliyklassen så funkade ingenting och Rocky hade med sig 20 fel i mål :P
Söndagen däremot... Rocky vinner återigen hoppklassen (hur fasen går det till egentligen???!!!) och fick därmed sin sista pinne i klass ett och kan nu titulera sig som klass 2-hund på heltid!
Förut var planen att vänta med att klassa upp honom tills Sigge var klar, men varför egentligen? Han är 9,5 år och det är NU han går fint. Jag vågar inte vänta, för det kan jag ångra. Tyvärr så har vi tiden emot oss men vi ska njuta av den tiden vi har, och den tiden är nu! Så det börjar bli dags att lusläsa SBKtävling och hitta klass 2-tävlingar, något jag aldrig gjort förut! Fina fina gubbe <3

 

Man blir lätt sentimental med grabbar som dessa, mina fina följeslagare som berikar mitt liv i vått och torrt! De utvecklar mig som människa och gör min vardag så rolig, utmanande och spännande! Jag älskar verkligen dessa grabbar till månen och tillbaka! <3

 

Jahopp. Här har man inte vart inne på ett tag, men det är inte fullt så längesen som blogg.se vill ge sken av. De senaste två inläggen har nämligen försvunnit någonstans och finns inte att finna öht... Dessa får jag därför skriva om igen men det orkar jag ju inte ikväll. Frustrerande är vad det är!

 

Något annat som är lite frustrerande är det här med running. De tre senaste passen har vart som följer - katastrof --> euforiskt --> total flopp. 
Som tur är så ger det massor att filma och jag vet nu varför passen har blivit så vilket är en förutsättning för att komma åt problemet. Första passet blev katastrof för att jag kastar fullkomligt värdelöst. Andra passet blev euforiskt för att han träffade uppfarten på ett annat sätt samt parerade nedfarten väldigt underligt vilket ledde till kalasträffar. Tredje passet blev total flopp för att han inte längre parerade nedfarten konstigt utan tog den som han skulle och då stämde inte stegen... 
Running är fruktansvärt men jag ger inte upp!

 

Imorgon ska jag blogga om Sigges första pinnar, kursen hos Jenny Damm och apporteringskursen som var i helgen. Tre fantastiska händelser som kräver tid och engagemang och inte en övertrött LL som sliter sitt hår över runningen! 
Därför - sängen!

Idag har vi vart en hel maffia med klass 1-hundar på klubben och kört hoppbana.
En bana som såg lite knivig ut på pappret men var väldigt rolig att köra! Rocky var först ut, och det är ju verkligen så skönt att sätta på sig de där bekväma skorna och bara springa, veta exakt vart hunden kommer vara vid givet ögonblick och veta att vi kan varandra. Alla byten satt mer eller mindre, tills vi kom till sista tre hindren då jag var otajmad och nr 16 revs, men oj så fint han gick! Och varv nr två satt felfritt - typiskt att man inte får pinne på träningarna :P

 

Pusta lite och sedan var det Sigges tur. Vi började med att bara köra 5-8 för att känna på slalomet och har man vart hemma med husse hela veckan så kanske man är lite taggad och har svårt att dra ihop sig när man kommer flygande över 7:an, så vi ramlade ur ett par gånger innan han fattade att han måste sansa sig lite!

Vi körde på och han gick fint! Han är svårare att hinna med, men vågar jag bara springa och handla mer på avstånd så får jag till det helt ok! Sigge har aldrig behövt någon som håller handen, så jag förstår inte varför jag har såna tendenser att göra det när vi kör bana, det hjälper ingen av oss.
Vid 9-11 stötte vi på problem - det stod ett däck som hinder nr 10. Mycket underligt sa Sigge, och det fick vi ta om några gånger för att han hellre visade att han faktiskt är en smal och smäcker liten golden som får plats mellan däcket och ramen, så detta är något vi verkligen ska träna framöver. Fick till det om jag sprang som en idiot och placerade mig efter däcket och liksom ropade på honom så att han hade mig att ta sikte på. Det var svårt att sedan hinna placera sig och få till bytet mellan 11-12, men vi löste det och jag är väldigt nöjd med dagen!

 

Det känns verkligen som att Sigge är på gång, och just nu så är det småsaker som handlar om orutin som vi ska fila på innan vi har något att hämta på tävlingsbanorna, men det är bannemej inte långt kvar, och rädslan att köra honom har vänts till förväntan, och jag har förbaskat kul med båda mina grabbar på banan!

Längtar till Nacka och Jönköping, det är ett som är säkert!

 

Stod och sneglade på Lydia och Bea som körde running med sina unghundar. Så fint, så läckert och så fantastiskt coolt!
Jag drar mig lite för att komma igång för rädslan att misslyckas har jag inte riktigt lyckats släppa. Är väldigt kluven till det här projektet och rädslan blandas med förväntan. Jag har ju liksom pratat om den här skiten i ett år nu, och fortfarande inte kommit någonstans. Ingen idé att återigen gå in på alla dumma omständigheter, det blev som det blev och det är som det är och vi får helt enkelt jobba på det nu. Och nu ska det ju iaf äntligen byggas en egen balans, och det är så bra förutsättningar som jag kan få - går det inte får vi tänka om, men satsar man inget så vinner man inget. Jag tänker vara så optimistisk att jag är säker på att jag blir stöttad av fina vänner på vägen, oavsett hur det kommer gå :)

Man väljer själv vad man vill se och idag har jag inte mindre än tre gånger fått bekräftat att jag är på rätt spår! Bristen på träning gör att modet sjunker men underbara vänner som höjer en, och tänkvärda bloggar och citat gör att huvudet hålls högt och målbilden har större dragningskraft än någonsin! Detta kommer bli så fantastiskt bra!

 

http://propiraya.wordpress.com/2013/12/13/lucka-13-arets-lucia-bloggare-linda/

 

Nu får vi ju ta att passa på att träna det här med running när vi är i Vartofta och har en trädgård och en fungerande bräda!

 

Körde två pass idag, det första gick helt ok! Han springer klockrent om jag får säga det själv! Träffarna blir fina bara jag sätter honom rätt, så allt är mitt fel när det krånglar!

 

 

Mina kast lämnade ju en del att önska - de var både sena och sneda, men i övrigt var jag såpass nöjd att jag kände att jag ville höja passet efter.

Sagt och gjort så höjde jag, cirka 10 cm i bakkant och provade senare under dagen.
Träffarna här blev högre, men nog fasen springer han på fint här med! Jämn med bra separation för det mesta och jag är hög på detta idag vill jag lova!
Har även för mig att någon sa att träffarna tenderar att bli lägre ju mer man höjer? Kanske är sant, kanske inte, men för att bara vara första passet på höjd bräda så kan jag inte vara annat än nöjd :) :)

 

Jag glömde ju helt att berätta igår att Sigge var med på KM. Vi är ju inte redo för öppenklass så Sigge fick starta blåbärsklass och gick faktiskt in och vann :) Så Sigge blev årets blåbär i large :D
Efter att ha övat några gånger på nybörjarcupen bestämde jag mig för att det var slut på att mesa och mantra att det är läskigt att köra agility med Sigge. Om han taggar igång så ska väl för 17 jag göra det också? Som Line har pratat om så många gånger - det gäller att matcha sin hund!
Sagt och gjort! Vi gick båda all in, vrålade och sprang som idioter - och OJ vad kul vi hade!
Visst, det var en blåbärsbana utan något avancerat. Väldigt rakt på och full fart, men spelar det någon roll? Alla var vi barn i början och vi måste ju börja träna!

Snabb som 17 var han och rev av 12 hinder varav tre var böjda tunnlar på 16 sekunder. Stolt som en tupp när han kom i mål och jag likaså :)

Dock ingen film, så ni får ta mig på orden att jag sprang som en tok :P

 

Idag var Sigge galnare än vanligt och jag tänkte att även om han verkade döende häromdagen så var han helt symptomfri nu, och hade det vart muskulärt hade han väl inte härjat som en galning?
Med detta resonemang bestämde jag mig för att släpa ut brädan. Den där brädan som jag hatar för att den är så stor och tung och dessutom fast i Vartofta, men nu är vi ju faktiskt här och har ypperligt tillfälle att kötta den dagligen!

Körde 7 rep, 7 fantastiska rep med enbart träffar! Ett par var på gränsen men de andra var härliga!
Nytändningen är ett faktum! Man FÅR INTE lägga av när man inte har misslyckats! Man ångrar ju liksom inte de saker man gjorde, utan de man inte gjorde!

 

Ja det sammanfattar nog dagen idag. Note to self - Sigge kan INTE sägas till när han fjantar på träning, iaf inte nu.
Vi körde slalom och Sigge hade glömt huvudet inomhus. Han fjantade och fokuserade inte för fem öre, och oavsett hur jag tyckte att jag gjorde så krånglade allt. Till slut tog jag honom och sa att han fick skärpa till sig lite och fokusera. Resultatet - Sigge la av och ville inte köra öht. Vi körde ett par tveksamma rep till och även om jag försökte boosta upp honom igen hade jag tappat honom helt.

Detta är svårt! Att lägga upp träningen så att det funkar och man avancerar utan att man stagnerar. När hunden är någon annanstans och man VET att han kan blir det ännu svårare, men ikväll får jag vackert stå här med hundhuvudet och skämmas.

 

Så läxan till nästa gång - BRYT om det inte funkar, skäll inte på Sigge för att han är ofokuserad. I sista änden är det ju ändå 11 av 10 gånger mitt fel om det inte funkar.

 

Runningen går sådär den med, tycker jag märker en tendens - men åt fel håll. Tragglar fortfarande på matta då jag inte tycker att repen vart tillräckligt bra det sista, och nu upplever jag att han försöker att korrigera för att träffa kontaktzonen... Men med frambenen, inte bakbenen.
Detta är svårt ska ni veta, men skam den som ger sig!

 

För att nämna gammelman istället då - han briljerade idag! Han får också köra slalomkanal iom att hans slalom är så gräsligt dåligt, och han körde så det yrde om grästussarna. Olika vinklar och jättefin attityd. Var väl kanske där det gick fel, han satte statusen och då glömmer jag av hur olika han och Sigge är. För om Rocky glömmer huvudet hemma kan man huta åt honom och han skärper sig - precis som han begär av mig. Sigge funkar inte så
...

Så hur går det med mitt running-projekt nu då?
Jo - det känns avsevärt mycket bättre än när jag lite halvhjärtat började med det i vintras. Nu vet jag mer vad jag håller på med och vad jag ska titta efter. Började så simpelt man kan - med matta, och resultatet från de två senaste gångerna ser ni här :)

 

 

 

Första filmen där är mattan 4,5 meter och avståndet är fem meter. Det blev ju klockrena frambensträffar på alla rep - men jag vill ju ha bakbensträffar så till nästkommande pass ändrade jag avståndet till 6 meter. Alla träffar håller sig inom godkänt men avståndet till mattan ska nog vara någonstans mellan 5,5m och 6 meter för att få dom sådär rysligt bra. Sigge har så fin attityd och jag fick bra feedback från Silvia som tyckte jag skulle jackpotta ett par pass till och sedan gå över på bräda.
På tisdag ska jag dessutom åka och kolla på en balansbom - ska det göras så ska det göras ordentligt! Nu jäklar satsar vi!
Kolla på filmerna igen och tänk på hur storsprungen han är - som sagt, 4,5 meter matta och han tar det i två språng typ. Galet! Vet att det här är vansinnigt egentligen, men när vi får till det så kommer det bli så jäkla bra, det känner jag på mig! :D

Skulle filmat ett pass redan igår, för att få till den där jäkla kontinuiteten men Sigge kräktes tre gånger i går på förmiddagen och var lite loj under dagen så vi tyckte båda det var en bättre idé att vila. Idag körde vi och jag tycker ändå det går ganska bra. Det är svårt när man ändrar avstånd, för även om det bara är höjt med 10 cm satsar han som fasen och hamnar i "hoppmode". Han är väldigt känslig för belöningsplaceringen och som ni kommer se på filmen sätter han de sista även på två meters avstånd, vilket placeringen hjälpte honom med misstänker jag. Jag sätter mig på huk, med leksaken längs marken och säger även "kör" med ett lugnare tonfall, och det verkade fungera bra. Sista repet blev inte 100 men då märkte jag att han började bli lite trött och flamsig i skallen så istället för att kämpa mer så la vi av för dagen.

 

 

På eftermiddagen tog vi en långpromenad med Sigges tjej Lucia, som är en storpudeltik som är supersnygg och luktar jättegott! Han har vart i baken på henne men både jag och hon har förklarat att man inte beter sig så mot en dam och nu är han väldigt väluppfostrad och trevlig att ha med!

När vi kom hem så var det dock två harar på infartsvägen, och inte tänkte de flytta på sig bara för att vi kom inte! Sigge tyckte dom var JÄTTEspännande och jag fick gång på gång klargöra att vi går sakta här och springer inte efter dom. Att koppla honom gjorde jag inte, för jag måste ju testa gränserna. Han lyssnar fint, och det gör han även på "braaa" så när det ordet kom exploderade han och stack. Jag vrålade till på honom att lägga av, och han vände på en femöring :D :D :D
Han börjar bli tonåring nu och vissa dagar är vaxpropparna i öronen som badbollar, men han vände bannemej! Och då blev det givetvis dunderjackpott och jag tror vi hördes på en mils avstånd när vi kampade och deklarerade hur jäkla grymma vi var :P Fina fina hund!

 

Vädret är för besvärligt mot oss, och det är svårt att få till bra och regelbunden träning. Särskilt när jag nu jobbat några dagar och det vart mörkt när jag kommit hem. Men idag var det äntligen dags. Brädan skulle höjas och jag var mäkta nyfiken på hur detta skulle gå egentligen. Höjde den 10 cm i bakkant och var så nyfiken att prova att jag helt glömde kamera och allt.

 

Första fyra repetitionerna gick rent ut sagt skit, och både jag och Sigge undrade vad fasen vi höll på med. Han sprang bredvid, hoppade, sprang på halva brädan och sen försökte han hoppa över hela brädan.

Vad har jag gjort? Hur fasen gör jag nu? Skit!

 

Vi pausade, jag funderade och sedan ställde jag mig preciiiis i slutet av brädan med bollen alldeles nedanför kanten så att han var tvungen att trampa rätt för att kunna ta bollen. Jackpot! Nästa rep stod jag liiite längre bort och han fick trava över så att han också trampade på hela brädan, jackpot igen!

De påföljande repetitionerna var jag noga med belöningsplaceringen och såg till att ha bollen i sån höjd att Sigge automatiskt sökte sig nedåt, och vi satte efter den katastrofala början alla repetitioner :D

Detta ska nog gå bra till slut! Bara vädret är med mig så jag kan träna mer regelbundet, för är det något jag förstått så är det att running inte är ngt som räcker att träna en gång i veckan och tro att det ska bli bra.
Rocky var med ute, och han satt och skrek som en tokig när jag och Sigge tränade. Spelar väl ingen roll säger Sigge och koncentrerar sig lika bra trots denna jobbiga störning!

Sedan fick även Rocky prova och det gick galant! Sigge fick megaansvar och fick ligga lös och titta på. Peice of kaka sa Sigge och låg som ett ljus alldeles knäpptyst och väntade på tillåtelse att röra sig! Fina fina, knäppa unghund! :D

Så idag svor jag lite över snön och bestämde mig för att ge mig ut och träna running iaf! Kommer ju aldrig komma ngnvart annars!

 

Passet gick bra, Sigge försöker och har bra driv, och han träffar alltid kontaktfältet med minst två tassar. Dock blir det svårare när det är snö, dels för att det är svårare för båda att se, och fästet är sådär. Första repetitionen tyckte jag att jag var jättesmart som var på infartsvägen där bilarna kört upp snön så fint. Nej LL, inte så smart... Det blev ju superhalt och bräda flög all världens väg!

Bättre att då lägga den i pudersnön, där den låg still, och det är väl där vi kommer fortsätta vara nu framöver.

Sigge har fortfarande lite svårt att ha alla fyra tassarna på brädan när han springer och halkar lite snett ibland, men det gör ju inte så mkt när brädan ligger på marken, och är ett tecken på att jag gör rätt som inte hetsar med hinderfärdigheten. Att ramla av balansen i full fart känns som en dålig idé!

Rocky fick också prova running idag, och han tyckte det var jättekul! Så jag ska nog leka lite med båda, även om fokus ligger på Sigge. Ingen film på Rocky blev det, men det ska jag prova det med. Ger så mkt mer att filma!

 

Förra passet blev ju katastrof så det tänker jag inte ens räkna, utan idag fick bli pass 4!

 

Det funkade helt okej även om det var snö, lite halt blev det och det syns även på filmen.
Bara en gång som blev riktigt dålig den här gången, men det var helt och hållet mitt fel! När ska man lära sig att ALDRIG släppa igenom en tjuvstart!
Enda fördelen med att han tjuvstartar är att han gör det för att han tycker det är vansinnigt roligt att springa på plankan :) När jag börjar kånka ut den genom lägenheten är det en studsboll som är vid min sida, och han flinar med hela ansiktet!

Folk dom tittar lite, och jag förstår dom! Vad är vitsen med att få hunden att springa på en planka och sedan belöna så det hörs ner till centrum? Jag hade nog inte heller förstått om jag inte fått upp ögonen för running :P

 

Han är fortfarande lite vinglig men han försöker. Idag slarvade han dock mot slutet, och sprang bredvid två gånger. Jag har börjat kasta iväg leksaken när han sitter och väntar, kanske distraherar det, och han glömmer sin uppgift lite. Dock så kastar jag den såpass långt att han aldrig hinner fram innan jag stoppat honom, så det blir ingen självbelöning av det och jag tror det kommer ge sig ganska fort. Snön stör säkert lite också, så det blir mycket att tänka på...