mittlivsomhund

Efter torsdagens skola bestämde jag mig för att åka ut till klubben och köra på balansen på fullhöjd - bära eller brista! Passet innan med bockar hade vart katastrof då det blev skramligt, rangligt och rörde sig i sidled. Sigge vågade inte springa fullt och träffarna och springandet var bedrövliga. Så, fullhöjd - det kunde ju inte gå mer än åt helvete. Vilket var precis vad jag tyckte att det gjorde... Det var ett flygande utan dess like, och jag hade ungefär 25 % träff. Att gå från 95 cm till fullhöjd var alltså ingen bra idé. Hjärnkontoret spann på högtryck, vad skulle jag göra nu? Hur fasen skulle jag få till det här? Skulle jag försöka modifiera på BK så att jag kunde använda mina bockar? Inget av alternativen kändes bra, och jag bestämde mig för att helt enkelt rymma hem till föräldrarna. I deras trygga trädgård med min egen balans och bästa mamma som bollkastare! Planen var att komma över en meter under helgen och då få en mindre skillnad när jag sedan kom tillbaka till Linköping. 
Jag skulle ändå åkt till Vartofta då det var tävling i Tidaholm, men åkte på torsdagskvällen istället för fredagseftermiddagen, vilket skulle ge mig minst två träningspass till!

Fredagen började med 95 cm där vi avslutade sist, och han hoppade, hoppade och hoppade. Klumpen i min mage växte för varje hopp och jag började fundera på hur fasen 2 dåliga träningspass kunde förstöra så mkt? 
Men sen vände det, och träffarna kom tillbaka. Med råge! Och de fortsatte. Jag var vågad och höjde, träffarna bestod. Jag höjde lite till, träffarna var fortfarande där. Höjde ÄNNU mer och på första repetitionen på 125 cm så satte han 100% varav majoriteten var djupa fina bakbensträffar och då rann tårarna! 
Vi har alltså på en vecka gått från katastrofpass till 30 cm höjning och total eufori! Den där hunden är fenomenal!

Kolla bara på detta! Jag kan då inte sluta!

 

 

Och inte nog med denna fenomenala helg i runningsynpunkt - det var ju tävling också! 
Lördagens hoppbana var lite klurig och jag lyckades diska båda hundarna, och i agiliyklassen så funkade ingenting och Rocky hade med sig 20 fel i mål :P
Söndagen däremot... Rocky vinner återigen hoppklassen (hur fasen går det till egentligen???!!!) och fick därmed sin sista pinne i klass ett och kan nu titulera sig som klass 2-hund på heltid!
Förut var planen att vänta med att klassa upp honom tills Sigge var klar, men varför egentligen? Han är 9,5 år och det är NU han går fint. Jag vågar inte vänta, för det kan jag ångra. Tyvärr så har vi tiden emot oss men vi ska njuta av den tiden vi har, och den tiden är nu! Så det börjar bli dags att lusläsa SBKtävling och hitta klass 2-tävlingar, något jag aldrig gjort förut! Fina fina gubbe <3

 

Man blir lätt sentimental med grabbar som dessa, mina fina följeslagare som berikar mitt liv i vått och torrt! De utvecklar mig som människa och gör min vardag så rolig, utmanande och spännande! Jag älskar verkligen dessa grabbar till månen och tillbaka! <3