mittlivsomhund

I lördags var det årsmöte för LBKs medlemmar. Det är alltid en trevlig tillställning, och ett verkligt roligt möte att gå på! När mötet är slut är iaf alltid jag öm i händerna efter allt applåderande - då vi på klubben har fantastiskt många duktiga ekipage i många sporter, och dessa uppmuntras alltid lite extra på årsmötet. 
I år fick även vi applåder, uppmuntran och en snygg plakett då Rocky vann KM i agility för Large-seniorerna. Jag är en sån som blir löjligt glad för sånt där, och liksom lite extra när det är Rocky som ni vet, det här med åldern osv...

 

Eftersom jag var korkad (peppad/vågad/optimistisk?) och anmälde oss till agilityklass i Fagersta om två veckor så har jag haft lite panik nu. Inte för att jag tror vi går in och ror hem två agilitypinnar på debuten men vill ändå känna att vi har en sportslig chans att kunna få till en bra debut med en skön känsla. 
För att hjälpa till med detta har jag då ruinerat mig själv och försökt boka inomhustider så ofta jag känt att plånboken klarar utan att kollapsa. 

Vilket ledde till att råkade bli två pass på samma dag...

 

På morgonen möttes jag och Lydia upp för ett kontaktfältspass i Valla. Lydia är nog lika korkad som jag, för hon protesterade liksom inte ett dugg på att släpa fram alla kontaktfältshindrena till vårt träningspass, inklusive A-hindret...

Passet kändes väl sådär. Mornar över lag är svårt för mig - jag har liksom glömt kvar hjärnan i sängen nuförtiden känns det som... Med Rocky så tappade jag banan, visste inte min placering och var så otajmad att jag skämdes och ville sjunka genom golvet.
Sigge var ju mer punktträning, och gungan tar han fint nu! Vi behöver diskutera kriterirna lite till där under våren då jag vill ha honom snabbare längre ut, men jag upplever att han inte vill det. Han är ju stor och tung - kanske känns det massor i magen om han satsar hela vägen ut så han tycker det är jobbigt. Vi ska prata om det i vår och se vad vi kan göra åt det iaf. 
A-hindret har han bara tagit av misstag några gånger på klubben, men det kunde vi känna på under fart igår. Jag behöver dock ha en ordentlig plan för den också under våren, förmodligen running pga storleken på hund - det blir så satans tungt att behöva stanna! Igår tog han den bra om än lite trevande så länge jag hjälpte honom med en halvhalt på nedfarten, och han flyger inte nocken vilket känns bra!

Balansen då - jodå, helt ok med tanke på omständigheterna! Han visar redan att han kan bli väldigt beroende av min position om jag inte passar mig väldigt noga, men det stora framsteget var att när jag satte bollen i händerna på Lydia så söker han ändå framåt och jag kan vara långt bak utan att han fastnar i min position. 
Vi har mkt att jobba på, och just nu känner jag  mig mest som en oplanerad och ostrukturerad tränare.
Jag liksom lite hatar kontaktfält! Men vi kommer få till det, lite ångest är väl kanske bra - för då blir känslan när det sitter desto bättre ;)

 

På eftermiddagen tog jag med mig Ida och åkte till Högby. Vi valde att fokusera på kombination, och det behövdes verkligen! Agility är jävligt roligt och att faktiskt få köra med grejer som jag känner att vi behärskar så jag får känna att vi faktiskt kan behövs! Kontaktfälten har sänkt mitt självförtroende som faan, så den träningen kändes oerhört härlig i magen!
Ida visade oss en övning hon kört på kurs nyligen, och nog för att vi inte fick till det perfekt, men vi satte det bra! Varken jag eller Sigge har provar på lap-turn innan (om det nu var det vi gjorde, för många namn på dessa förbenade bytena). När vi hade fått prova det några gånger satte vi det faktiskt i kombination och det var även det stärkande för egot!
I slutet tog vi och tränade ytterligare lite kontaktfält och det gick bättre än på förmiddagen även om vi har låååång väg kvar!

 

Två träningspass var dock en pärs och Sigge var lite trött i slutet av passet, och idag har jag träningsvärk deluxe! Nu måste vi minsann igång :P

 

Idag känner jag att jag nog måste göra det! Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det finns alltid en mening med det som sker, helt enkelt!

 

Som flera av er vet har jag länge suktat efter en viss kombination och velat ha en lillebror till Sigge från denna. Dock så var detta en oerhört populär kombination, så jag visste redan fråns start att konkurrensen var hård. Inte konstigt dock, en kanonuppfödare med en supertrevlig tik på alla sätt! Hanen var också fenomenal och det var många mer än jag som insåg detta!

 

Dock så ville inte ödet att just jag skulle ha någon valp denna gång. Det blev inte så många valpar, och endast två hanar, så idag kom samtalet att det dessvärre inte blev någon valp till mig. 
Pratade en stund med uppfödaren och det kändes bra - ett sånt samtal är liksom aldrig roligt för uppfödaren att göra, så man försöker ju hålla god min för egen del.
Det är många som kommer bli besvikna idag, inte bara jag, så hon har en tung dag framför sig. 
Dock fick jag ändå goda besked av henne så jag ser ljust på framtiden vad gäller valp!

 

När jag kom hem så slutade det som det alltid slutar med känslosamma LL - jag snorade och tjöt en skvätt i Fredriks famn. För även om det inte är katastrof så är det klart det är ledsamt. Konstigt vore det ju annars. Då hade jag ju inte vart så intresserad av kombinationen om det inte rört mig i ryggen. Jag har gått och trånat efter den sen i juni förra året, så det är en ganska lång tid som man väntat och hoppats.

 

Jag har dock fått annat, även om det inte blir någon valp! Jag har fått lära känna en fenomenal uppfödare som jag utan tvekan kommer hålla kontakten med - och vem vet vad som händer i framöver? Det är inte på något vis uteslutet att det kan bli en valp därifrån i framtiden. 
Dock blir det ingen nu, och jag kommer inte leta runt efter någon annan lämplig kull inom snar framtid. Det var denna eller ingen som gällde. 

 

Även om jag är ledsen idag tänker jag inte gräva ner mig - det är inte så att jag står utan hund i dagsläget! Jag har en gammal gubbe som är oförskämt pigg och jag har en Sigge som har massor kvar att ge så det är inte så att jag inte har någonstans att lägga mitt fokus!

 

 

Snart är skolan ett minne blott. Sex års trygghet som liksom lite rycks undan under mina fötter. 
Vad ska man göra? Vart kommer man hamna? Stressen har långsamt smugit sig på, även om jag hela tiden försöker intala mig att det inte är någon idé att stressa över något man inte vet något om i nuläget iaf. 
Kroppen håller inte med, och hjärtklappning och andningssvårigheter är ständigt återkommande. 

Därför kändes det lite extra skönt att få ta med sig grabbarna på ridhusträning, och idag var en härlig träning!

Jag kände att det fick bära eller brista, nu tar vi balansen i en kombination! Bannemej!
Och Sigge tog det.... Super faktiskt! Visst, beteendet är långt ifrån färdigt, men han vet vad som förväntas av honom! Lite väl mkt tillochmed...
Han hade lite svårt att få stopp på maskineriet och råkade stanna nedanför kontaktfältet ett par gånger, och innan jag hinner säga något öht så ser man att Sigge tänker så det knakar:
"Ojdå, sådär skulle jag inte alls göra, bäst att jag fixar till" och så har han klivit upp på balansen och ställt sig tillrätta och ser sådär stolt ut som bara Sigge kan göra. 
Dock är nog detta något jag får ha nolltolerans på, så han inte börjar kedja detta. Han är bannemej smart den där hunden, och han lär sig fort och generaliserar så oerhört bra, så det vill till för matten att hålla tungan rätt i mun!

 

Den andra övningen gick kalasfint och Rocky går som en jäkla klocka! Jag känner mig så samspelt med denna hund så det är galet! Det är så härligt! Det känns flytigt, tajmat och liksom lagom tajt. Enda kruxet är väl farten, men vad 17 - vi har ju roligt, och det är egentligen det enda jag kan begära vid den här åldern!

Sen kör man samma övning med Sigge, och känslan är heeeelt annorlunda! Den är absolut inte dålig, jag älskar verkligen att köra med honom och är inte rädd längre! Dock känns det flygigare, mer otajmat och liksom luftigare (på ett sätt som inte är optimalt i agility), men vi är på god väg och han känns så väldigt väldigt styrbar!
Om jag tar tag i honom innan ett hinder för att få honom att dra ihop sig och svänga tajtare så blir det vägran om jag inte samtidigt säger hopp - för då låser han inte utan kommer in till mig. Kommer jag bara ihåg att säga hopp också så svänger han så oerhört fint! Finare än jag kunnat drömma om, med tanke på de förvisso välmenande kommentarerna när han var ung om att "den här hunden kan du ju inte räkna med kommer kunna svänga, han är ju enorm!" 
Jo, elefanter kan faktiskt svänga - de kan tillochmed svänga tajt, snyggt och alldeles underbart! Sådså :D

Att sekunden efter slänga iväg honom på ett långt avstånd och bara se honom sugas mot hindret... Ja det är en härlig känsla, det är ett som är säkert!

Sigge ska debutera i agilityklass om tre veckor. Om det hade vart utesäsong så hade tre veckor känts som en acceptabel tid, men det råkar visst vara vinter ute nu - och kontaktfält och vinter går dessvärre inte ihop! 

Vi försöker efter bästa förmåga befästa kommandot på andra grejer - stenar och stubbar ute etc. Går väl hyfsat, eftersom farten är låg. Idag provade jag tröskeln in till badrummet. Den är väl kanske 10 cm hög och en sån där som man gärna slår sönder tårna i om man inte tänker sig för...
Sa helt enkelt "balans" när han var därinne och BAM! Han står i 2o2o som ett ljus! Tjohooo så att säga!
Han har alltså klart för sig vad kommandot betyder!
Problemet är att vi bor i en jävla garderob, så att säkra kommandot inne mer är svårt! Det går inte att skicka på några avstånd, vi får inte plats, och brallar jag upp honom för mkt så blir vi väl vräkta på grund av att mistluren Rocky högljutt delger världen att han döööööööör för att han inte får vara med och träna precis just nuuuuu!

Har min gamla bräda i F:s bil, och nu är det ju faktiskt barmark på många ställen så imorgon får jag nog försöka släpa ut den och se hur det funkar. Kanten blir då mindre än med låda, vilket försvårar, men det är också precis vad vi behöver! 
Något vi också behöver är farten - Sigge är liksom ingen joggare precis! Att ha full förståelse och kroppskontroll för "balans" när vi går/joggar lite inomhus är ju liksom inte svårt, men när elefanten kommer dundrande i närpå ljusets hastighet så vill det till att känna att han vill/kan/orkar få stopp på maskineriet!

Inte så att vi måste prestera i Fagersta - det är inte det som är planen, men jag vill ju gärna att han ska ha en sportslig chans att iaf förstå, så därför jag försöker träna, träna, träna nu - fast årstiden är emot mig!

 

Kanske skulle jag låtit bli att hetsa mig själv till start, men vi brukar ju ha roligt iaf, så ingen skada skedd tänker jag :P

Så var det då dags - årets rosettjakt, klass 2. Rocky kände nog på sig redan igår att jag och han skulle iväg ensamma för han kom upp och ville skeda och mysa innan sovdags - det händer liksom i princip aldrig! Rocky är ingen hund som är så förtjust i att vara nära, korta stunder och främst i soffan, men helst vill han ha space och inte kleta liksom.

 

Dagens tävling var en sån där riktig lyxtävling. Hemmaplan, första banvandring 11.30 och hela largeklassen i ett svep. Det innebär en lugn morgon, en kort tävlingsdag och liksom bara allmänt gött!

Sigge eldade såklart upp sig - packas väskan MÅSTE det ju vara så att han ska med! Hans min när han insåg att han inte fick följa med... Ja ni kan ju gissa! Rocky däremot - när han insåg att han skulle få åka ensam. Den minen är något helt annat!
Min äldre hund som inte tar så mkt plats spatserar liksom längst ut i kopplet med hög svans och njuter av att få vara ensam i centrum! Jag gillar't, och den här egentiden är liksom viktig för honom, för mig och för vår relation!

 

Först ut var hopploppen. Första hopploppet kändes bra och jag tänkte att det här är en bana jag känner att vi kommer klara upp! Dock tappade jag bort mitt lår på banan och höll på att ramla omkull, vilket gjorde att vi råkade ta ett rackarns hinder från fel håll... Man hinner tänka rätt mkt när något sådant händer: "H*lvete, där tog det stopp, nu ramlar jag! NEJ, jag klarar det! F*n, vi missade..."

Andra loppet tyckte jag också kändes bra, men kände mig nog lite stressad över min placering - vilket är livsfarligt när man kör med Rocky! Sigge liksom tuffar på ändå, men Rocky som känt mig i så många år vet att blir jag trippig och flaxig så är jag antagligen fel ute och det är lika bra att försöka vända.
Jag måste bara banka in i skallen att jag HINNER med Rocky, och när jag väl är placerad så FÅR JAG INTE HA BRÅTTOM! Detta var ju dock som bortblåst när vi körde så två vägringar fick vi som ett brev på posten.
Dessutom fick vi tidsfel för första gången sedan vi började med agility, och den sved!
Jag har väl viss självinsikt och vet att vi inte är något snabbt ekipage, men att få tidsfel för första gången var liksom för mig ett bevis på att vi börjar bli ett gammalt ekipage närmre pension än pinne.
Fånig tanke kanske, men ni som känner mig vet att min skräck att Rocky börjar bli till åren tar sig onaturliga proportioner!
Jag är alltid rädd att varje tävling är den sista och att vi en dag vaknar upp med en trött pensionär i huset! Dock ÄR Rocky pigg, han går fint och han är glad! Jag tycker inte att agilityn ser ett dugg jobbigare ut för honom nu om man jämför med säg två år sen, så jag ska sluta oroa mig!
Jag känner min hund, så sluta noja och njut!
Jag försöker att inte tänka för mkt på det, för det är så lätt att man faktiskt tappar nöjet och njutningen som ska vara där - men just efter loppet var det lite tungt. 

Dock har jag ju tränat en del på att styra mina tankar och inför tredje loppet var jag taggad till tänderna och revanschsugen!
För båda loppen innan var det jag som inte var med, och jag blir arg på mig själv när jag har dålig koll på banan, dålig koll på kroppen och dålig koll på min hund. Så jag laddade om!

Jag tog en risk i att lämna honom rätt så långt i starten för att kunna placera mig för att runda hindret efteråt. Anledningen till att det är en risk är att Rocky blir lite stressad i starten då, och som syns på filmen så även idag - rivning!
Resten av loppet satte vi dock bra, och jag är nöjd!
Jag visade så Rocky förstod, vi fick till bra vägar och jag var verkligen glad när vi gick i mål!
Loppet slutade med en 6:e placering :D
Och ni vet... Om inte om fanns... Ja då hade Rocky bannemej kommit tvåa! Jag VET att man inte ska tänka så, men för åldersnojande mig var det en sån enorm vinst!

Vi har mer kvar att ge, och nog 17 ska vi kunna ta den där endaste lilla pinnen i klass 2 innan vi ens funderar på pension :D

 

I söndags köpte jag in mig på en plats på BKs ridhusträning. Jag valde att avstå inomhusträningen den här vintern, men tanken är att jag ska köpa in mig på enstaka gånger för att ändå få en lite större dos av agility när snön yr ute och kontinuiteten lyser med sin frånvaro om man inte tömmer plånboken.

 

Rocky fick köra lite för att värma upp inför nästa helgs tävling, och Sigge fick lägga fokus på kontaktfälten. Jäkla kontaktfält :P Men vi är på gång nu! Sigge har en förståelse för vad han ska göra nu, och testar mest vad som funkar och inte - måste man gå ner hela vägen? Måste man stå still? Måste man vänta på släppkommando? Han tänker så det knakar och är det något jag verkligen suger åt mig av andra förare så är det faktiskt deras brist på kriterier! Jag ska INTE hamna i den fällan, så tänker att jag ska grunda bra nu och hålla på dessa kriterier - ÄVEN på tävling! Kaxigt, jag vet, men så måste det bli :P

Handlingsövningen som stod på schemat var skitsvår tyckte jag :P Jag hade problem att memorera den och hitta optimal väg men efter en del tragglande på banvandringen så var det bara att spotta upp sig och köra! Valde att ta Rocky först, att känna på en svår bana med "bekväma skor" är liksom guld! Jag satte den hjälpligt och Rocky låg så fint i handen, så jag sträckte faktiskt lite på mig och kände mig jäkligt nöjd att jag redde ut det! 
Tog således ut Sigge andra varvet och då var det mer skrik, panik och fullständig hysteri som gällde.... Vi har lite mer att jobba på innan vi är svetsade som jag och Rocky! Jag ser fram emot den dagen när jag kan hantera Sigges fart i svårare kombinationer så som han förtjänar! Då kommer vi verkligen att flyga fram och mitt fåniga flin kommer inte gå att sudda ut :P

Sista övningen var en favorit i repris - en lite lagom klurig övning med fokus på slalom. Rocky sätter den som ett smäck, och Sigge hade också satt den.... OM det inte vore för att de där sabla pinnarna inte sitter kvar :P Han trycker på så i slalom att pinnarna ibland flyger, och att då göra en övning där slalom egentligen ska tas flera gånger är väldigt svårt :P

 

Idag åkte jag och Ida till Högby. Dealen var att hjälpas åt, men ärligt talat stod jag mest som ett fån när Ida körde RC. Det är svårt att komma med feedback när man själv valt att säga att man misslyckats. Vad har jag att komma med då liksom? Självförtroendet får sig en törn, men nästa gång ska jag bannemej spotta upp mig!

Sigge fick öva 2-2 även idag, och när bollen kommer fram kommer mer fart. Med mer fart ser man på hela hunden att all jäkla RC-träning sitter i - han vill inget annat än att spränga över balansen i full fart. Men icke, nu ska det visst till stopp också :O Han ansträngde sig så han blev blå, och jag var väldigt nöjd med passet över lag!

Att tävla agilityklass i mars känns som galenskap på ett vis, men samtidigt så tränar vi på så flitigt som går trots säsongen och Sigge kan mer än jag vill tro - det visar han så ofta han får chansen, så nu får jag liksom bara sätta fötterna utanför kanten och hoppa. Och lita på att vi flyger fram, jag och Sigge!