Tävling i Värnamo
Igår styrde jag, Line, Elin och alla tre hundarna kosan mot Värnamo där det var dags för Sigges debut. Givetvis skulle både Ila och Rocky tävla också, men Sigges debut var ju det som var annorlunda på agendan :P
Sigge åkte som barn mycket bil bältad i baksätet så hans plats där var given (går inte att ha tre hundar i bagaget när Mr. Surgubbe Rocky är med - då åker nog Sigge på pisk. Sigge klagade dock inte utan sov som en gris i Elins knä hela vägen.
Vi var framme i god tid och hittade en relativt bra plats till hundarna lite i ena kanten på läktaren, med en utgång nära så att man slapp gå igenom stora horder av folk - utmärkt!
Börjar dock med att elda upp mig redan när vi står på plats - det står ett odelbart däck vid sidan... Varför då? Ska de ha det till hoppklassen? Vad fasen gör jag då? Har jag åkt 20 mil för att diska mig pga osäkra hinder? Vafasen! Skit också!
Ungefär här tog Line tag i mig och sa att jag skulle coola ner, jag försökte, och till min lättnad var däcket aldrig med! För det är ett som är säkert - jag vågar fasen inte hoppa odelbara däck med mina grabbar! Skulle något hända skulle det vara oförlåtligt!
Ungefär här tog Line tag i mig och sa att jag skulle coola ner, jag försökte, och till min lättnad var däcket aldrig med! För det är ett som är säkert - jag vågar fasen inte hoppa odelbara däck med mina grabbar! Skulle något hända skulle det vara oförlåtligt!
Iaf, först ut var agilityklass, och jag tyckte under banvandringen att banan kändes lite klurig. Den kändes även klurig att springa och jag tyckte aldrig att jag fick något flyt i banan. Rocky var dock helt med på noterna och räddade upp där jag hade missbedömt svårigheter (eller där banan i vissa fall hade flyttat på sig...) och inför sista hindret var vi nollade. Jag tror jag andades ut under näst sista hindret så Rocky trodde det var slut, men helt plötsligt stod det ju ett hinder till där, och han stampade av flera meter innan hindret och orkade inte hela vägen över. Rivningen var ett faktum. Attans kände jag, men var ändå jäkligt nöjd att vi kunde teama och hjälpas åt utan att Rocky blir arg på mig, det är ett STORT framsteg när man har helikoptermatte utan koll tycker både jag och Rocky!
Ganska lång väntan senare var det dags för hoppklass och Sigge var den som var först ut av de båda. Så, hur var det nu med den där nervositeten? Jag hade pratat om länge att jag inte skulle vara nervös på debuten - höll det?
Ja, jag tycker faktiskt att det gjorde det. Jag var förvisso taggad på ett annat sätt än med Rocky, men nervös vill jag ändå inte kalla det. Banvandringen kändes svår, och jag kände direkt att jag skulle få problem att hinna med. Men 2014 var ju det offensiva året och vad 17 hade jag att förlora? Prova, se om det går, om inte så är vi en lärdom rikare iaf!
Ja, jag tycker faktiskt att det gjorde det. Jag var förvisso taggad på ett annat sätt än med Rocky, men nervös vill jag ändå inte kalla det. Banvandringen kändes svår, och jag kände direkt att jag skulle få problem att hinna med. Men 2014 var ju det offensiva året och vad 17 hade jag att förlora? Prova, se om det går, om inte så är vi en lärdom rikare iaf!
Slalomet räknade jag väl med att han inte skulle klara att generalisera och hade lekisen med in på plan. Planen var att om han öht inte fattade så skulle jag bara springa förbi, men om han fattade och försökte så skulle jag ta om om det blev fel och sedan belöna.
Innan vår start så värmde jag upp båda tillsammans, slängde in Rocky i buren och teamade ihop mig med Sigge - som efter mer än 7 timmars väntan var taggad men trött. När vi gick in i ridhuset för att vänta på vår tur satt vi på marken, han i mitt knä, och mös en stund. Kändes som en bra uppladdning med en trött liten debutant!
Vi gick in, och Sigge satt som ett ljus i starten. Dock vet jag inte vad som hände, för när han flyger över sista hindret så är vi diskade... (vilket domaren dock inte såg :P). Sigge missar helt att hoppa över HINDRET, utan flyger mellan hinderstöd och tidtagning, utan att välta något. Helt sjukt! Synd att det inte heller syns på filmen, för det var en jäkla bedrift för en elefant :P
Jag tror jag kom av mig lite där, många tankar som snurrade på väldigt kort tid. Vad gjorde jag för fel? Hur 17 lyckades han? Varför blåser inte domaren? ÄR vi inte diskade? Under denna tid springer ju Sigge, så jag fick verkligen lägga på ett kol. Kom fram till slalomet och han gick förbi ingången, blev paff och funderade på att gå in mitt i. Jag ropade in honom och funderar på hur jag ska göra, Sigge gör en snurr och SMACK så är han rätt i slalom och öser a la Siggestyle!
Det här slalomet var dock vint och snett och alldeles konstigt, många hundar gick ur och hade problem - så även Sigge. Men försöket han gjorde var så bra, så jag gjorde något andra kanske tycker är konstigt. Jag belönade trots att han gick ut näst sista porten. En gång är ingen gång och han hade haft en tuff dag!
Kampade en stund och satte honom sedan för att köra färdigt resten. För har jag betalat 70 kr för starten så skiter jag ärligt i "ingen träning på banan", jag kör färdigt! Andra kan ta om flertalet hinder gång på gång på gång, så jag var ändå i mål fortare än vissa andra :P
Kampade en stund och satte honom sedan för att köra färdigt resten. För har jag betalat 70 kr för starten så skiter jag ärligt i "ingen träning på banan", jag kör färdigt! Andra kan ta om flertalet hinder gång på gång på gång, så jag var ändå i mål fortare än vissa andra :P
Sigge var med på norterna och sög så fint i den svåra passagen, jag lyckas få till blindbytet skapligt men sen nästa blindbyte så händer en repris på något jag visst vart med om förut :P
Jag missbedömer och håller på att krocka med honom efter sista tunneln för han kommer ut innan jag hunnit göra bytet. Vi missar pga det näst sista hindret men han tar sista och vi är lyckliga i mål efter vår debut :)
Jag måste lära mig att lita på honom! Han har så fint självständigt driv och pratar jag med honom så lyssnar han och gör som jag säger!
Igår kändes debuten mest konstig, tror det var disken redan på första hindret som störde mig, dels för att det var en sneaky disk som ingen såg, och hade det gått bättre så hade jag vart tvungen att käbbla om resultatet. Dels så fanns det inte i mitt huvud att vi skulle diska oss så fort :P
Men idag är jag nöjd! Sigge var fantistiskt duktig och detta kommer bli finemang när vi lär känna varandra lite till!
Rocky körde ju också hopploppet, och som Ida brukar säga så var det de bekväma skorna som åkte på! Jag visste exakt när han skulle befinna sig vart och vad jag vågade göra och inte, och när jag måste ha gjort det! Blindbytet där jag inte hann med Sigge var inga problem med Rocky, som förvisso är lite långsammare, men jag tror jag även vågar placera mig mkt bättre med honom! Måste börja lita mer på Sigge! Han litar ju på mig!
Detta loppet fick vi flyt i, och jag gick tjoandes i mål, säker på att vår första nolla i hoppklass var här! Jag missade nämligen att en bom trillade på vägen. Ändå väldigt nöjd, för som sagt denna utveckling är långt ifrån vad vi haft innan, och ligger bara bommarna kvar så kommer vi snart ha en hög med pinnar i boken - det är jag säker på :)
Idag har vi tränat i ridhuset och det var faktiskt väldigt skönt att låta Sigge ösa på i Staby med slalomet han tränat på hela vintern! Här är allt som vanligt, han rymmer och sätter ingångar som han inte behöver kunna än, och som jag aldrig tränat! Han öser och självförtroendet sprutar ur öronen på honom! När jag bara fått generalisera detta lite till så kommer slalom att se likadant ut såväl på träning på annan plats såväl som på tävling, och då kommer han vara en sann fröjd för ögat :P :D
T minus two days
Nu är det inte långt kvar, och jag är sådär överdrivet barnsligt förväntansfull att jag faktiskt känner mig rätt fånig!
Det bara spritter i kroppen och jag vill att tiden ska gå fortare nu nu NU!
Jag har ingen jag vågar tjata hål i huvudet på, för vad ska jag egentligen säga?
Att det ska bli så underbart roligt och spännande att stå på startlinjen med en ny kompis som jag fortfarande inte har lärt mig än!
Att det ska bli så häftigt att ge allt tillsammans med pansarelefanten på banan och bara känna att vi flyyyger fram!
Att jag ska springa i ren förskräckelse för det är så kul att ha en vrålande golden som ger allt och vill att jag gör detsamma!
Men att tjata om alla häftiga känslor jag har i kroppen nu och bara vill släppa ut ut UT nu är liksom ingen som orkar lyssna på. Så jag sitter här hemma och laddar och taggar och bubblar!
Men att tjata om alla häftiga känslor jag har i kroppen nu och bara vill släppa ut ut UT nu är liksom ingen som orkar lyssna på. Så jag sitter här hemma och laddar och taggar och bubblar!
För det här är något annat än Rockys debut, det är bara så! Det är inte ångest och illamående och självskadetankar på varför jag egentligen gör det här. Det är inte en oro för hur andra kommer se på oss, vad andra ska tänka och hur 17 det ska gå - för jag vet redan det! Det kommer gå fantastiskt bra! Vi är redo för det här och hela min kropp är inställd på att bara gå in och tokflinande springa banan med min härliga kompis!
Det här med pinnar är liksom totalt oviktigt, dom kommer. Kommer dom inte på lördag så kommer dom en annan lördag. Vi har inte bråttom, utan ska känna på tävlingsmiljön och applicera lyckoruset även på en hetsig plats!
Igår var vi ute på klubben och provade slalom utan bågar, vilket han aldrig gjort där innan. Det var helkonstigt sa Sigge och sprang hälften av gångerna helt förbi hindret som ett frågetecken. "Du säger slalom matte, men vart är det någonstans?"
Slalom tas liksom inte på BK, och det är definitivt inte vitt. Det tas i Staby så sanden sprutar och är faktiskt gult!
Detta bekymrar mig inte ett dugg! Han har utvecklats något enormt på detta hinder under vintern, trots att vi bara kunnat träna en gång i veckan, och på lördag är det vi och kampskinnet som äntrar banan. Jag ger honom de bästa förutsättningarna jag bara klarar av och sedan kommer kaninen fram! Kanske kommer den inne på banan, kanske kommer den utanför. Det beror på hur banan ser ut, men grundplanen som växt fram är att den antagligen kommer ryckas fram efter det snyggaste elefantslalomet som världen har skådat!
Sa jag att jag längtar till lördag?
Inoff i Åtvidaberg
Igår var det så dags - tävlingen som trots att den var en inoff var väldigt efterlängtad! Det var nämligen dags för Sigges avslutning som nybörjarhund innan han nästa helg debuterar och börjar leka med de stora barnen!
"Men, borde inte ni vara färdiga med nybisklasser för längesen?"
Jo, det kanske vi borde - men jag hade en plan med den här tävlingen och den ingick så perfekt i hur jag ville ladda upp inför vår debut. Allt var liksom så perfekt upplagt för oss, så varför då inte ta tillvara det och köra så det ryker?
Jag och min partner in crime Line hade sedan ett tag tillbaka bestämt att vi skulle åka tillsammans på denna tävling, och jag gillar verkligen att åka på tävling med henne! Det känns som vi klickar bra, och kan komplettera varandra och höja varandra. Jag är väldigt bekväm att åka tillsammans med henne och dagen bara flyger iväg, så ser verkligen fram mot våra roadtrips vi planerat under våren i form av härliga klass-1-tävlingar!
Morgonen började dock sådär, jag vaknade lite sent och hade inte packat. Inga kläder jag ville ha var rena och jag höll på att åka hemifrån enbart med gummistövlar, vilket av erfarenhet varken är snabbt eller behagligt att springa lopp i :P Som tur var så var Line också lite sen, men eftersom vi inte skulle så långt så utbröt ingen panik utan vi fnissade mest lite båda två och sa att morgonen vart kaos.
Ska jag vara ärlig kanske jag tom var lite FÖR lugn - det kändes liksom inte som en tävling direkt, utan bara en rolig utflykt som innebar att man även skulle få hoppa några språng. Dock har jag märkt av den effekten det senaste i livet i stort - jag blir inte lika nervös över lag, utan känner mig mer och mer bekväm i de flesta situationer. Världen går antagligen inte under, och varför ska jag då oroa mig?
Väl på plats var Sigge vild och galen, och något vi behöver träna på är återigen det här jäkla koppelgåendet, eller bristen på trevligt sådant - hur fasen fick jag Rocky att bete sig i koppel egentligen? Är det något jag misslyckats med hos Sigge så är det just detta, men ingen är väl perfekt.
Banan kändes helt klart som något för oss, några små klurigheter som jag funderade på om jag själv skulle lagt i en nybisbana men när det kom till Sigge var det no worries.
För ska jag vara ärlig - tanken med den här nybisen var faktiskt att ösa sönder oss och förhoppningsvis hamna i toppen på köpet. Jag behövde ha en bra uppladdning och jag behövde ha en bana där jag redan när vi gick kunde flina och säga att det här sätter vi, och vi sätter det bra! Koncentrera mig på hur långt jag vågade släppa honom och sen bara springa så fläsket fladdrar i fartvinden!
Detta var precis vad vi gjorde, och Sigge var helt med på noterna!
Nästa fördel med inoffen är bristen på nerver, och att jag kunde bete mig precis som på vilken träning som helst, även om det faktiskt var en tävling! Dvs sätta honom i starten och säga åt honom att stanna där, vända ryggen och gå och vara helt säker på att han skulle stanna. När jag placerat mig, vända tillbaka mot honom, ta ett andetag och fortfarande veta att han sitter och sedan säga "nu kör vi så sanden yr" och ha Sigge med mig hela vägen!
Risken om man blir nervig är att man tror att hunden också kommer vara det och då sabba starten med en massa konstiga grejer man inte brukar hålla på med, men det behövde jag inte göra nu och inte heller nästa helg!
Sigge ger som bekant allt, och han skiter i om det är nybis eller klass 2 - här ska ösas! Och öste gjorde han! Som en tok! Jag sprang för glatta livet, men njöt av varenda sekund!
Båda loppen gick kalas och vi vann ena klassen och kom tvåa på den andra - så precis som jag hade hoppats blev egoboosten exakt på det viset jag ville och behövde!
"Men, borde inte ni vara färdiga med nybisklasser för längesen?"
Jo, det kanske vi borde - men jag hade en plan med den här tävlingen och den ingick så perfekt i hur jag ville ladda upp inför vår debut. Allt var liksom så perfekt upplagt för oss, så varför då inte ta tillvara det och köra så det ryker?
Jag och min partner in crime Line hade sedan ett tag tillbaka bestämt att vi skulle åka tillsammans på denna tävling, och jag gillar verkligen att åka på tävling med henne! Det känns som vi klickar bra, och kan komplettera varandra och höja varandra. Jag är väldigt bekväm att åka tillsammans med henne och dagen bara flyger iväg, så ser verkligen fram mot våra roadtrips vi planerat under våren i form av härliga klass-1-tävlingar!
Morgonen började dock sådär, jag vaknade lite sent och hade inte packat. Inga kläder jag ville ha var rena och jag höll på att åka hemifrån enbart med gummistövlar, vilket av erfarenhet varken är snabbt eller behagligt att springa lopp i :P Som tur var så var Line också lite sen, men eftersom vi inte skulle så långt så utbröt ingen panik utan vi fnissade mest lite båda två och sa att morgonen vart kaos.
Ska jag vara ärlig kanske jag tom var lite FÖR lugn - det kändes liksom inte som en tävling direkt, utan bara en rolig utflykt som innebar att man även skulle få hoppa några språng. Dock har jag märkt av den effekten det senaste i livet i stort - jag blir inte lika nervös över lag, utan känner mig mer och mer bekväm i de flesta situationer. Världen går antagligen inte under, och varför ska jag då oroa mig?
Väl på plats var Sigge vild och galen, och något vi behöver träna på är återigen det här jäkla koppelgåendet, eller bristen på trevligt sådant - hur fasen fick jag Rocky att bete sig i koppel egentligen? Är det något jag misslyckats med hos Sigge så är det just detta, men ingen är väl perfekt.
Banan kändes helt klart som något för oss, några små klurigheter som jag funderade på om jag själv skulle lagt i en nybisbana men när det kom till Sigge var det no worries.
För ska jag vara ärlig - tanken med den här nybisen var faktiskt att ösa sönder oss och förhoppningsvis hamna i toppen på köpet. Jag behövde ha en bra uppladdning och jag behövde ha en bana där jag redan när vi gick kunde flina och säga att det här sätter vi, och vi sätter det bra! Koncentrera mig på hur långt jag vågade släppa honom och sen bara springa så fläsket fladdrar i fartvinden!
Detta var precis vad vi gjorde, och Sigge var helt med på noterna!
Nästa fördel med inoffen är bristen på nerver, och att jag kunde bete mig precis som på vilken träning som helst, även om det faktiskt var en tävling! Dvs sätta honom i starten och säga åt honom att stanna där, vända ryggen och gå och vara helt säker på att han skulle stanna. När jag placerat mig, vända tillbaka mot honom, ta ett andetag och fortfarande veta att han sitter och sedan säga "nu kör vi så sanden yr" och ha Sigge med mig hela vägen!
Risken om man blir nervig är att man tror att hunden också kommer vara det och då sabba starten med en massa konstiga grejer man inte brukar hålla på med, men det behövde jag inte göra nu och inte heller nästa helg!
Sigge ger som bekant allt, och han skiter i om det är nybis eller klass 2 - här ska ösas! Och öste gjorde han! Som en tok! Jag sprang för glatta livet, men njöt av varenda sekund!
Båda loppen gick kalas och vi vann ena klassen och kom tvåa på den andra - så precis som jag hade hoppats blev egoboosten exakt på det viset jag ville och behövde!
Resten av dagen ägnades åt att miljöträna och heja på Line och Ila, som sprang 4 fantastiskt fina lopp och jag är väldigt imponerad av hur det ekipaget bara växer och växer! Ila skötte sig galant och Line var en fantastisk förare! Det var en väldigt glad bil som åkte hemåt på eftermiddagen!
Sigge var slut som artist när vi kom hem och jag såg honom inte mycket mer den dagen, mer än när han yrvaket ville komma och kramas lite. Den lilla hunden som knappt vart med på tävlingar innan hade lite svårt att köpa att man kan sova, även om han var lugn och låg ner en del. Detta kommer han att lära sig med mer erfarenhet i ryggen och jag tror han kommer bli en fantastisk tävlingskamrat!
