Här ligger jag lite efter, men måste ju få skriva ett par ord om fredagens träning - när jag fick hjälp av Lydia!
Alltid lite nervöst när man känner sig uttittad känner jag! Det är något jag jobbar med och som ständigt blir bättre - men det är värre med en sån här grej än att starta på tävling tycker jag, så mentalt har jag inte tränat färdigt på den biten än :P
Rätt så tidigt så sa Lydia att det var dags för blindbyten, och jag kände hur jag svor lite inombords. Nu var det iofs över 1,5 år sen jag gick tävlingskurs på klubben för Lydia men minnet vaknade ändå till liv. Vi skulle köra en blindbytesövning, och jag var först ut. Vi satte det KLOCKRENT, och Lydia hurrade och sa att det var PRECIS så det skulle tajmas och se ut, och nu var det bara att göra om det! Vi lyckades inte mer den dagen, eller knappt på kursen över huvud taget :P Hur jag än försökte fick jag inte till det där vältajmade blindbytet igen, och när Lydia nu återigen sa att det var dags för blindbyten så vaknade detta minne till liv :P
Dock så blev det inte en repris från den kursen, utan någonstans på vägen har jag ändå lärt mig våga springa på och göra blindbyten! Gång på gång satte vi dem! Inte helt perfekt, men inte katastrof heller - utvecklingskurvan var kännbart vänd uppåt! Nu är det mer att slipa på detaljer snarare än att öht få till bytet utan att vara rädd för en elefant i knävecken!
Sen var det dags att svänga, och där kommer en svårighet in - hur svänger jag Sigge på bästa sätt? Han är stor, det går liksom inte att komma ifrån, och han tar plats! Fick hjälp med placeringen, och Sigge bara sätter det! Gång på gång! Även här var det inte så att vi behövde 10 försök på oss att öht sätta det, utan vi kunde fila på detaljer och liksom känna på den goa känslan! Det här med svängar är ju också något jag fått höra, egentligen ända sedan Sigge vart liten: "Den där stora hunden med den massiva kroppen... Honom kommer du få SLITA med svängarna med, och räkna inte med att han kommer vara tajt.. Var glad om han svänger öht..." En del av mig har ju zonat ut dessa förvisso välmenande men likväl nedslående kommentarerna och när Lydia ställer sig och tjoar och jublar över hur fint han svänger på mina signaler - vet ni vilken seger det är?! Tillsammans med att jag faktiskt kände att vi var ett team och att jag hade honom fint i hand så var liksom de fina kommentarerna från Lydia grädden på moset! Min fina hund! Och vet ni vad.... Jag har inte alls slitit med svängarna - han har dem naturligt, sådetså! :D
Sista på dagen var det staketdags. ÄNNU en av mina små svårigheter. Här var jag helt ute och cyklade med hur jag skulle få till dem, och kände mig lite osäker. Tror Sigge kände det, för han blev bulldozer och tuffade på utan att så mycket som ägna mig en blick. Med lite påminnelse gick han med på att jag hade koll, och återigen - vi satte det! Sen vände vi på staketet och han skulle börja med att hoppa in mot mig: "Nej, han kommer gå förbi" sa jag, och förklarade också att jag var medveten om att det berodde på min dåliga tajming. "Lita på din hund och rör på dig" var det enda Lydia sa, och lämnade mig sedan åt mitt öde! Att få den här pushen är liksom precis vad jag behöver: ut utanför comfortzonen och sluta gnälla! Och... Vi satte det! Gång på gång! Vilken känsla! Ja, han kan faktiskt - och ännu viktigare... JAG kan faktiskt! Jag måste liksom lämna osäkerheten hemma! Med Rocky är jag ju 100 bekväm, och jag är på väg dit med Sigge med! I fredags fick jag liksom ännu ett bevis på att jag ska släppa detta nu, och säga att jag faktiskt kan springa med min hund!
Dagen bjöd alltså på många goa känslor och en del tankar! Något jag blev varse var att Sigge verkligen taggar som en idiot när det kommer till agility, och att detta säkert kan vara en bidragande orsak till att det inte alltid går vägen på tävling. Själva taggandet i sig är ingen nyhet, men vad som händer vid urblåsning blev så påtagligt i fredags. När det var Sigges tur så exploderade han på banan, drog egna varv och tog i såpass att han efter 5 minuter var så slut att han rev varenda hinder och dessutom dundrade med huvudet före rakt in i en tunnel... Efter den pausen var han samlad och rev kanske ett hinder på resterande tiden, och här kom aha-upplevelsen: han klarar helt enkelt inte att kanalisera sin energi i början. Antingen får jag hitta sätt att få honom att i tid blåsa ur på tävling, eller också får vi hitta en väg runt där han inte måste explodera besinningslöst utan göra något bra av den energi och den taggning han har!
Kan inte säga nog tack till Lydia! Dels för att hon alltid är så bra på att se detaljerna till varför något inte funkar, och dels för att hon utan att varken vara fjäskig eller överdramatisera får mig att känna mig som en bra förare! Sigge vet vi redan att han är grym, men att känna att jag faktiskt en dag kommer matcha honom, det var guld värt! Tack!
Ja, det är jag det... Var och tränade i det fantastiska vårvädret på förmiddagen innan föreläsningen. På agendan stod en agilityetta från Åhus, den såg så himla rolig och flytig ut att springa, och vi behöver ju träna lite agilitybanor nu för att träna inför kommande pinnregn (man måste ju ha ambitioner :P )
Sigge kändes så fin, men jag missade helt att han gjorde ett sånt där vansinneshopp i första starten, så jag borde tagit om redan där. Sen gjorde han ett till, och då rev han. Jag borde vart snabbare på att lägga honom, men det var jag ju som ni ser inte riktigt. Sen gjorde han samma sak igen, och då bröt vi återigen. En kurs i hoppteknik är nog något vi skulle prioritera så fort plånboken tillåter det - tror definitivt Sigge skulle må bra av det! Efter paus körde vi om hela banan, och då satte vi den, nollade och felfria (men höll på att få en rivning, jag hörde bommen röra sig...)! Lite mer träning så kanske vi kan få till det på första försöket också, för just nu känns det som att Sigge trots bajsnödig pingvin till matte går fint! Vi har saker att slipa på både på gunga och balans, men det känns ändå stabilt. Rom byggdes inte på en dag, visst säger man så?
Men vadå bajsnödig pingvin? Jo, jag kände mig faktiskt väldigt nöjd med träningspasset, gick glad i hågen till skolan och mös över vår härliga träning. Kommer sen hem och tittar på filmen, och kan inte låta bli att liksom bli lite irriterad... För hur springer jag egentligen? Nej precis, i princip inte alls. Jag vaggar fram som en pingvin som skitit ner sig... Det KÄNNS ju så annorlunda när vi springer, och jag SER ju på filmerna att jag begränsar min hund massor!
Jag är dock på gång nu, det är mycket i görningen och jag känner i hela kroppen (till viss del pga träningsvärken) att det liksom har vänt på riktigt nu! Jag är på gång, jag kommer bli bättre, snabbare, tydligare och mer säker! Men just idag, då hjälper inte det - utan då skäms jag över den bajsnödiga pingvinen, och det är också därför jag går utanför min comfortzone och lägger ut filmen här! Jag behöver öva på det här! För det här är ändå valen jag gör på träning, det här är så jag handlar, och det här är så jag springer - just nu iaf! MEN, det finns bara en väg, och det är uppåt!
Jahopp, tänk att det blev två gnälliga inlägg på mindre än en vecka... Jag undrar så hur i hela friden man ska få människor att förstå att NEJ - mina hundar är ingen jävla allmän egendom som är fritt att hantera som man vill. För vart i ekvationen ingår det här som människor får för sig? Det är JAG som lägger mellan 10-15 000 bara på inköp av en valp, som jag sedan spenderar åtskilliga pengar, timmar, gråa hår på att få som jag vill. Jag tränar den att fungera i samhället och jag tränar den för att passa i mitt liv. Vart kommer då rätten in att vem som helst får ta kontakt, börja kleta och gå på mina hundar utan att ge mig så mycket som en jäkla blick? Och vart kommer det sedan in när jag säger att det inte är ok, och förklarar varför, att JAG ska vara tyst och sluta "prata ner" personen i fråga? Alltså, jag blir tamejfaan galen!
Jag hade vart ute och kissat hundarna, och ska gå in. Tänkte egentligen tagit hissen på grund av Rockys ben, men den var upptagen så tänkte att jaja - jag tar väl trapporna. Uppe på avsatsen stod min ena granne med sin kompis, och när vi börjar gå upp för trapporna så hör jag tillochmed grannen säga till sin kompis att han inte kan stå ivägen utan måste flytta på sig. Han svarar glatt "men jag vill stå ivägen :D :D HEEEEEEEJ" och flyger på Sigge. Tror ni Sigge klarar den störningen? Nej, det gjorde han inte, och jag klandrar honom inte! Men jag drog ändå till mig honom och sa att han skulle lugna ner sig, vilket han gjorde direkt. Sen frågade jag grannens kompis vad han höll på med. "Du kan inte flyga på främmande hundar sådär, det förstår du väl?" "Näää..." "Jag tränar hela deras liv på att de inte ska bry sig om främlingar, för det finns så många därute som är hundrädda, och då måste mina hundar bete sig, vilket är mitt ansvar" Detta sa jag inte ett dugg argt, men uppgivet, för jag blir liksom så trött på att folk inte fattar det själva - att det kan finnas en ANLEDNING till att mina hundar ska ignorera främlingar "Hörredu, du behöver faktiskt inte prata ner mig, hur i hela världen skulle jag kunna veta det?!" säger kompisen irriterat, och har mage att ta ett steg mot mig, lite sådär lagom hotfullt. Och ja, då kanske jag inte var riktigt lika trevlig längre... "Men SNÄLLA nån, att man FRÅGAR om man får hälsa på hundarna fick man väl ändå lära sig vid väldigt liten ålder??!!" "Nej, det fick faktiskt inte jag.... Sluta prata ner mig" sa kompisen och tog ännu ett steg mot mig - vad ville han med det egentligen? Jag var uppenbart irriterad nu, och dessutom har jag två stora hundar med mig på 30 kg - lycka till att hota mig, om det var det du försökte med grabben... Grannen, som blev mer och mer röd i ansiktet fräste till på kompisen att han skulle gå hem eftersom han var uppenbart otrevlig och hungrig och ja - jag var inte sen att hänga på...Kanske inte mitt mognaste svar jag gett i mitt liv, men jag BLIR SÅ TRÖTT "Ja, gå hem och ät du - så du kan bete dig sen, och fatta att mina hundar inte är din rättighet att kleta på "
Sen gick jag... På riktigt - hur kan det finnas så många okunniga människor i Sverige? Det här är inte första gången och med största sannolikhet inte sista heller, som totala främlingar dyker på mina hundar utan att så mycket som ge mig en blick... Det är faan inte ok! Kommer aldrig att vara, och jag kommer fortsätta fråga dem vad de håller på med, och käfta om det behövs - för mina hundar är MINA, mitt ansvar, mitt nöje och mina kamrater - och när något krånglar också mitt fel om de skulle bete sig galet (typ vilja hälsa på en väldigt hundrädd person). Då är mina hundar helt plötsligt inte så jävla gulliga längre, utan ovårdade bestar som inte kan bete sig i det civiliserade samhället... Folk!!!
Sitter och tittar på tävlingarna som är kvar innan sommaren kommer och min möjlighet att tävla krymper.
Jag och Sigge har 8 chanser till agilitypinnar...
Vi behöver ju bara tre, men då ska allt stämma i tre lopp. Vi har ju dalat lite det sista och ökat på vår diskfrekvens igen, så jag får ta tag i min träning här. Mycket sitter ju i mitt eget huvud, jag vet det ju så väl! Men det vore så underbart att få känna på klass 2 med Sigge i höst, och inte vänta ända till nästa år...
Så, därför åker vi ut och tränar gunga idag - det behövs, och får vi till den bättre är vi ett steg närmre de där rackarna pinnarna :D
Träningstävling med halt hund som enda resultat...
Träningstävling är fenomenalt bra! Särskilt när det blir lite sådär lagom mkt folk, på hemmaplan och det tar lite sådär lagom med tid! Hellre små träningstävlingar med klubbkamrater än inoff känner jag nog, och bestämde mig för att ta med båda hundarna.
Rocky fick dock bara ett lopp - han bestämde sig för att flyga nocken på A-hindret och sen var han halt. Gubben är 10 år om bara ett par veckor, så det är väl kanske inget konstigt, men OJ vad det gjorde ont i mattehjärtat! Jag har liksom väldigt svårt att förlika mig med att min hund börjar bli gammal, och att vi liksom inte vet hur länge till vi kan köra agility tillsammans. Tror inte det är någon jättefara med benet, han gick bättre redan när vi skulle hem, så med lite vila så hoppas jag att det är krut i gubben igen!
Det är dock svårt med Rocky, för han är stenhård när det kommer till sånt här - han skulle ju promt galoppera, spexa och flörta med mig för att få köra mera... Så jag får ha lite is i magen och hålla koll på honom, och inte låta honom lura mig för att han inte har någon självbevarelsedrift!
Sigge då? Ja, han var vild och galen som vanligt :P Rev ett hinder i varje lopp och struntade i att stanna på rätt ställe på balansen på lopp två. Gungan tjorvade i båda loppen, så nu måste jag verkligen ta tag i den! Back to basics! För den är uppenbarligen inte alls befäst, så jag måste ta tag i den innan den blir FÖR bedrövlig :P Hindersuget var dock kalas, och han sökte hinder bra trots att jag lämnade honom relativt mkt, och med andra hinder ivägen. Sen att jag suger på att följa min plan, och gång på gång gör samma fel - ja det är väl helt enkelt något vi får fortsätta jobba på :P
Nu ska jag ta med mig gammelman till sängen och mysa en stund, och lova honom att han snart är bra så vi kan få springa agility tillsammans igen!
Skarp titel, I know - men ibland så blir jag så uppriktigt less på hundfolk, särskilt de där som inte tänker längre än näsan räcker...
Tog en cykeltur i Rydskogen idag (I know, två gånger är bannemej en vana!) och inte hade vi kommit många meter förrän Sigge såg den - den ståtliga labradorhanen som var säkert 10 meter från sin ägare, en ägare som givetvis gick i sin egen värld.
Direkt hanen fick syn på Sigge insåg jag att hoppla - det här kan bli jättedumt. Jag hade så fort vi såg hunden stannat cykeln (för cyniska LL litar inte på lösa hundar i elljusspår). Ungefär i samma veva som hanen får syn på oss får även ägaren det, och hennes panikslagna jogg och befallande inkallning fick mig att än mer inse att den här hunden är inte trevlig.
Jag hade vid det här laget parkerat Sigge vid cykeln och gått ifrån honom, för att kunna skapa distans mellan honom och mötande hund, för ja - jag är en sån där... En sån där som till varje pris hindrar mötande hund från att komma fram till mina, med de medel som krävs.
Matte hade nu börjat jaga den kaxiga labradoren, som mest behandlade henne som en störig fluga surrande i hans öra, och gång på gång utmanade han och skulle förbi mig, och jag blev desto argare. Att jag ganska hotfullt höll honom utanför Sigges sfär gjorde det inte direkt lättare för kvinnan att fånga in sin hund, men det skiter jag ärligt talat i i det läget.
Mitt ansvar är att min hund inte råkar illa ut - smiter han förbi mig så sitter min hund vackert plats vid min cykel och är ett perfekt offer att bråka med, och sen är Sigges treåriga liv utan incidenter antagligen över.
Till slut fick kvinnan tag i den hormonstinna hanen, och en kamp om att få på honom koppel och få honom att sitta ner vid kanten började. Varken hon eller mannen i sällskapet sa så mkt som ett ord till mig (antagligen var de förbannade för att jag motade bort deras hund vilket gjorde honom svårare att fånga), och jag gick tillbaka till min underbara goldenhane, som inte hade rört en fena vid cykeln och med viftande svans glatt välkomnade mig tillbaka. En stor kram fick han och jag började göra oss iordning - fortfarande utan ett ord från någon i sällskapet och då kände jag liksom hur arg jag blev, men vissa fighter är liksom inte värda att ta så jag tog min gyllene vän och cyklade vidare utan ett ord till dem heller. För de ord jag hade att säga lämpade sig nog inte, i förhållande till att inget faktiskt hände....
För ja, jag tycker det är förbannat arrogant att ha sin uppenbart otrevliga hane lös i rydskogen på en lördagseftermiddag, när de dessutom envisas med att gå MOT riktningen som alla andra går spåret... Kvinnan verkade också väl medveten om att hennes hund var utom kontroll vid hundmöten baserat på "paniken" och stressen som uppstod när hon fick syn på Sigge. Det är faktiskt ingen rättighet att få ha sin hund lös, det medför så jäkla mkt ansvar och förpliktelser och jag blir galen när sånt här händer! Det är liksom så jäkla oschysst, och ja - arrogant!
Hade Rocky vart med hade utgången antagligen vart en annan, eftersom han är smärtsamt medveten om vad som kan hända i såna här situationer... Jag hade då fått svårare att gå ifrån dem, för Rocky vågar inte sitta kvar, utan utmanar den andra hunden och eftersom kvinnan hade hunden utom kontroll så hade den kommit fram till mina. Slagsmålet hade vart ett faktum... Vilket jag vet eftersom Rocky hade försvarat sin flock och initierat det även om den andre bara ville småmucka lite..
Rocky har baserat på såna här händelser vart i bråk flera gånger. Sigge har tack och lov vart förskonad, och jag tänker se till att det förblir så, så länge jag bara förmår!
Förutom denna adrenalinhöjande händelse så gick cykelturen fint, och jag tror detta är väldigt bra för Sigge! Att röra sig i bra trav är något han gör alltför lite, så detta kommer stärka min elefant och göra honom ännu grymmare <3
Idag tog jag mig i kragen. Jag har länge vetat att cykel är ett väldigt bra sätt att motionera hund på, och fick även den ordinationen av fysion i vintras. Jag är dock, som flera av er vet, en undanflykternas kvinna, och just cyklingen har känt som ett sånt där läskigt halv oöverstigligt berg.
Jag försökte en gång i tiden att lära Rocky att springa bredvid cykel. Det slutade med att jag med rädsla för mitt eget liv bestämde att cykling inte var något för mig och Rocky.
Men Sigge är inte Rocky, liksom inte alls, typ inte på en enda fläck! Så idag begav vi oss ut. Hussen fick följa med, OM jag skulle slå ihjäl mig eller något annat onödigt, men det gick bra! Sigge tyckte det var konstigt, men klipsk som han är insåg han att smidigast för alla parter var liksom att trava på i bra takt, med blicken riktad framåt! Vi cyklade inte så långt - man får ju inte utmana ödet för mkt första gången kände jag, men vi är iaf faktiskt igång nu! Nu ska vi göra det här till en vana, för att kunna få lite bättre sträcka och fart bakom en del rundor! Spännande att se om Sigge kommer fatta tycke för det!
När vi kom hem var jag liksom i mode för att fortsätta utanför min comfortzone, och tog fram effileringssaxen som jag köpte för säkert över en månad sen, men inte vågat använda. För att klippa golden är ju en hel vetenskap - iaf om man ska ha dem utställningsdugliga. Nu ska ju inte jag ställa ut, men Sigge såg ut som ett ovårdat skogstroll så jag kände ändå att jag ville ge det ett försök. Det blev inte SÅ pjåkigt för att vara första gången, även om en utställare antagligen hade gråtit om denne sett det. Men nu har han en kortare och vårigare frisyr, och även om Sigge alltid ser ut som en vildvuxen dåre, så är det vildvuxna lite mer sansat nu iaf :P
Kanske bara är jag, men nog 17 blev det skillnad alltid? :)
Tränade i storm i söndags - var ingen höjdare. Rivningar var icke förekommande - det hann han inte med innan bommarna flugit sin väg på egen hand... :P Balansen vågade vi köra ett par gånger, men fick avbryta för Sigge höll på att blåsa av. Sån träning var liksom inte så givande alls, jag hade svårt att koncentrera mig för att man mest sprang omkring och kollade att hinderstöden stod upp så att vi slapp slå ihjäl oss.
Desto bättre träning hade vi igår. Den var kort och inte särskilt strukturerad. Tanken var mest att köra lite kontaktfält innan styrelsemötet, men det var så himlans många hundar så vi fick träna lite annat innan. Sigge rev ingenting, så får nog vara uppmärksam i framtiden och säga ifrån när han river eftersom det uppenbarligen verkar vara slarv! Kontaktfälten fungerar bra, men vill få bättre tryck på gungan. Får fundera lite på hur jag ska göra detta på bästa sätt. Han vill ta den, men är inte 100 bekväm med killet i magen, svårt!
På torsdag blir det mer strukturerad träning, och det ser jag fram emot :D
Var valpvakt igår också, till lilla Minna på 4 månader! Fick då se en sida av Sigge som inte uppdagats innan! Han är en sån där hund som mognar och beter sig oerhört vuxet när en valp blir närvarande. Försöken att busa med henne var få, och han uppskattade varken att hon satte sig på hans huvud eller bet honom i kinderna. Jag var i chock! Det absolut värsta för Sigge var dock leksakerna.... HON TOG HANS LEKSAKER!!! Får man göra så? Enligt Sigges plågade ansiktsuttryck så är svaret på frågan ett rungande nej! Han var nog den som var lyckligast när valpen åkte hem på eftermiddagen - ordningen var återställd :P Det är inte inte lätt när man lever i tron att universum kretsar kring en själv, och så kommer det en valp och tar plats. Hujedamig! Rocky tog det som förväntat - "äcklig valp, håll dig borta!", så det var armlängds avstånd hela dagen!
Min plan att inte göra något öht under påsken blev ju som vanligt inte riktigt infriad, men både jag och grabbarna har haft en trevlig påsk hemma i Vartofta! Långa promenader, trevligt sällskap och massa mys i trädgården bland annat!
I fredags var vi och tränade på min andra klubb - första utomhusträningen för året, strålande väder och torr och fin plan! En par fantastiska timmar med hundarna och mamma! Mamma assisterade med filmkameran, för jag har bestämt mig för att börja filma min träning mer! Att se sig själv köra är så jäkla nyttigt, jag behöver det verkligen! Jag tror att jag kan komma tillrätta med många saker om jag kan se dem på film och tänka tillbaka på träningen. Annars känner man av dem där och då, men tappar lite av analyseringen när man sedan kommer hem.
Träningen var fenomenalt rolig och givande, men när jag tittar på filmen så ser jag mitt vanliga problem - pondus, tydlighet och fart var frånvarande. Skärpning på den! Men benen höll och hundarna var supernöjda, och det var ändå en härlig start på utomhussäsongen! :) Jag tänkte klippt ihop något, men kände mig inte alls bekväm med att visa omvärlden, så den här analysen håller jag för mig själv istället ;)
Fick även en möjlighet att ta tag i Sigges slarv i start. Två gånger tryckte han ifrån sisådär 3 meter från hindret - med följden att han kraschar in i det. Direkt läggande, och Rocky fick genast komma ut på planen och köra istället. Snopet Sigge! Han kopplade dock "straffet", och resterande starter funkade finemang! Även elefanter måste lyfta på benen!
Nu är jag taggad och laddad för en härlig utesäsong, med filmning och utveckling så det står härliga till! Välkommen vår!
