mittlivsomhund

Jag läser ju andras bloggar när jag hinner och orkar - det är kul! Det är också kul att ha en egen blogg och skriva om det som händer, ventilera funderingar och ha det som en minnesbank. Jag har inte lagt ett blogginlägg här sen i april, och nu känner jag att det är dags att skärpa sig med bloggen! Jag tycker ju den är rolig! 

I lördags var det dags för tävling i Söderköping. Andra tävlingen sedan vi kom tillbaka, och redan här fick jag kämpa med mentala demoner. Jag vaknade och var liksom i ofas med hela universum, och det var ungefär så jag körde agility också.... På filmen från agilityloppet hörs det hur Sofia svär över hur "jävla onödig" jag var haha! Kände mig missnöjd och genast började tankarna snurra. Redan på tävling nummer två dalade självförtroendet och känslan av besvikelse kom krypande. När jag kom hem funderade jag på vad jag pysslade med, och om det skulle vara så att ett tävlingsförbud skulle införas. Det hjälper mig dock inte, så grubblade ett varv till. 
Jag har ju bestämt att det är förbjudet att tänka i form av resultat - prestationsångesten och besvikelsen kommer som ett brev på posten, och det är taskigt mot både mig och Sigge. Inför tävlingen igår hade jag istället undertaggat och blev då loj och slarvig - vilket inte heller det är schysst mot varken mig eller Sigge. Kunde alltså pinpointa problemet till att jag inte hittar rätt state of mind. Inget jag kunde lösa där och då så jag valde att kolla igenom filmerna från tävlingen och plocka ut det som var bra, och hittade faktiskt flera saker! Lyckades till följd av detta ladda om inför söndagens ÖM!

Länk till gottebitarna från Söderköping om någon är nyfiken :)

Igår var det så dags för ÖM. Förra året hade jag och Sigge chans till silver men jag shabblade bort det pga nerver. Alltid detta jäkla huvud alltså! 
Jag hade bestämt mig för att inte tänka på förra året, utan bara gå in och ha kul - det jag haft som mål hela tiden, med varierande resultat. Sigges hopplopp var först ut, och jag kände redan under banvandringen att det var en rätt klurig bana. Hussen var med och kollade också, vilket av någon anledning gjorde mig rätt nervös. Vi diskade oss, men jag var ändå rätt nöjd med loppet och vår insats! 
Sen fick Rocky gå in och köra seniorklass. Han var enda hunden som kom runt utan disk, och vi vann! Lite knasigt, lite tokigt men väldigt roligt sammanfattar vårt lopp bra! Jag gillar verkligen att köra med Rocky! Ger en go känsla i magen! Hans lopp syns här.

Eftersom Sigge var diskad hade vi inget att hämta rent resultatmässigt, det visste jag ju redan under banvandringen. Och något hände. En annan attityd, en annan känsla och en annan tanke dök upp när jag gick banan. "Jag har inget att förlora, så HUR vill jag springa den här banan?" Det kan ha varit en av de bästa tankarna jag någonsin fått på en tävlingsplats, och det kändes liksom så självklart! Så, himla, självklart! VARFÖR hade jag inte tänkt på det förut? 
Om jag nu inte får fokusera på resultat varför ska jag då tävla, egentligen? För att träna! Träna på vadå? Och det är här det självklara kommer in - träna på att köra sån agility som jag VILL köra, som jag ser inom mig och som jag vill försöka ta fram inom mig själv! Så himla självklart! Denna tanke hängde jag fast vid, och helt ärligt kan det varit det bästa loppet på tävling som jag sprungit! Det blev inte 100 rätt, men det kändes bra! Det KÄNDES rätt! Och jag åkte hem med inte bara en seger med Rocky, utan en personlig seger jag inte räknat med alls! Det känns som jag knäckt koden. Nu snackar vi liksom, och nu har jag gett mig själv verktyg att förbättra mig själv i helt annan utsträckning!
Utomstående kanske inte ser det alls i loppet, men som sagt - känslan betyder mer! 
Här är klippet :D

 

Nu är jag pepp på en höst med utvecklande träning både mentalt och fysiskt! 

 

 

Igår åkte jag och Sigge till Örebro för deras kvällstävling. Första gången jag åkte helt själv på tävling, men det kändes bra! Hade laddat upp bilen med peppande musik för att tagga igång, och med digitalt lokalsinne (GPS:en) fanns det ju inget annat än att njuta av resan!

 

Jag hade tagit med kameran och hoppades att någon kunde förbarma sig och filma - och med både Josefin och Emma på plats så var det inga problem. Och jag är så glad för varje lopp jag får filmat - det ger mig SÅ mycket att få se på loppet efteråt och fundera och analysera!

 

Första loppet trodde jag att jag hade en bra känsla för innan, men när jag tittar på filmen så ser jag att jag inte har DET... Jag är tystare än vanligt, springer mer försiktigt och med uppdragna axlar. Tappade musten när Sigge gjorde sitt mastodonthopp i starten, och dum som jag var så tog jag inte om, vilket gjorde mig förbannad och då är det inte konstigt att loppet inte fungerar!

 

Till lopp två var jag taggad till tänderna, banan kändes så förbannat roligt och jag kände i hela kroppen att jag verkligen ville ösa den från start till mål! Av någon anledning hade jag dock svårt att få in banan i kroppen och tappade bort mig gång på gång när jag repeterade den efter banvandringen. Det störde dock inte så mkt då jag hade den när jag väl sprang den! Förutom den lilla sekvensen efter tunneln där jag blev lite stressad iväg, helt utan anledning... Inga rivna bommar och en härlig attityd!

 

Tredje loppet kändes under banvandringen som hej-kom-och-hjälp-mig! Efter hinder nummer två så fanns det en möjlighet att han stack ifrån mig om jag inte höll i honom, och samma i slutet. En kort rak tunnel med hinder framåt, men hunden skulle svänga. Då hade han dessutom haft sisådär 5 hinder på sig att få upp rejäl fart också, så jag kände att ojojoj, det här kan gå hur som! Bestämde mig dock för att det skulle gå bra! Han KAN svänga, om jag säger till honom i tid, och här var skarpt läge att visa att jag klarar det!
Och som han svängde! Båda ställena sitter jättebra! Han blev lite vid vid tunneln innan balansen, men det var för att jag inte gav honom tillräcklig uppstyrning - så här såg jag ju verkligen vilken skillnad det blir baserat på hur väl jag jobbar med honom! Både balansen och A-hindret satt, men båda var långsamma och balansen skedde dessutom under konstant skällande - Sigge var förbannad! Han är inte 100 på vad han ska göra, och känner nog att vi inte kan det här riktigt, så i nästa vecka börjar operation KF. För andra sommaren i rad, men den här gången med annat fokus! Jag har saknat min egen balans och det kommer bli ett kärt återseende!
Efter A-hindret kom laddningssträckan och jag visste att jag behövde sticka för att ha en chans. Tycker faktiskt att jag gjorde det också, och kanske var det för att jag hetsade iväg som han rev? Eller för att det var halt pga regnet? Ja inte vet då jag, men kände där och då att jag inte skulle hålla mig till planen och ta om rivningar. Han slet som ett djur så trött han var, och jag tyckte han gjorde det alldeles för bra för att börja bråka och förstöra vårt flyt! 

 

 

Efter Västerås kände jag att agility är en skitsport som kostar pengar och tar tid, utan att ge frukt tillräckligt ofta för mig (stundens hetta, ja jag vet!). Efter Örebro (trots uteblivna pinnar och tabbar här med) så kände jag att agility tajem17 är den fränaste sporten som går att ägna sig åt, och att jag och Sigge börjar komma i form och bli samspelta igen! 
I Jönköping - ja då ska vi allt kämpa oss blå för att visa dem vad vi kan! :D

I lördags bar det av till Västerås och dubblerad agilityklass! Elin följde med som moraliskt stöd, och filmare - vilket kanske gick sådär :P Det är lättare att få med något på filmen om linsskyddet tas av först :P

 

Sigge kändes fin, och utmed rastningsslingan fanns det ett stort gärde där jag kunde låta honom blåsa ur innan det var dags för vår start. Det funkade bra, och han kändes relativt med. Det som blir svårt på tävling är att han svarar sämre på min röst och mina svängkommandon, så det är något vi måste träna på och bli bättre på!
Under banvandringen insåg jag att slalom var placerat som en perfekt fälla för oss. För normala ekipage hade det inte alls vart ett problem, men med en hund som har en speciell dragningskraft till slalom så blir det mer än gärna ett problem, och jag får nog aktivt börja träna detta mer... 
Kollade på några ekipage innan vår start och lyckades dessutom se en krasch mellan hund och förare, och började utveckla min ursprungsplan för att inte gå samma öde till mötes som många andra ekipage - för förutom den stackaren som fick sin hund i knät och fick bäras ut av planen, så var det många hundar som missade hopphindret i anslutning till den farliga tunneln. 
Och det tänkte minsann inte jag göra! Jag höll mig till planen, och fick ut Sigge fint, men problemet var att jag då tappat fokus på att han direkt därefter skulle dras in i slalomets omloppsbana om jag inte höll i honom - och jag tappade honom. Disk!
Sigge passade dessutom på att hoppa av gungan i förtid så då fick vi även träna på det :P

 

Lopp två kändes bra, och jag kände verkligen att nu jäklar, nu kommer första agilitypinnen! Däcket stod som hinder nummer två, och Sigge löste ut det. Jag hade domaren i högra ögonvrån och ser hur han höjer handen och ger mig fel.. Va? Varför? Man ska väl inte kunna få fel för däcket? Jag körde på, men givetvis kom jag av mig. Sen hoppade Sigge A-hindret, och vi valde att ta om och diska oss. Jag TROR han hoppade för att jag inte hjälpte honom så som jag ska/brukar - han kan det ju inte klockrent än och behöver hjälp. Så kanske hade jag fått den där pinnen om inte domaren hade fått mig ur balans. 
Frågade andra kunniga efteråt och nej - han ska isf ha gjort ett misstag/bedömt fel, för däcket är antingen taget eller missat! Och tog det gjorde han, för diskad blev jag inte eftersom jag fortsatte... Mycket konstigt!

Jaja, jag fick möjlighet att ta om agilityhinder på tävling och befästa att man inte får slarva oavsett vart vi tar dem!
Och - inte en enda rivning hade vi :D 

På tisdag är det dags igen, då är det tävling i Örebro! Jag anmälde alla tre lopp, och hopploppen går först, så vi får en chans att blåsa ur och teama ihop oss innan det är dags för agilityloppet. Och vem vet - då kanske vi kommer hem med vår första agilitypinne istället? :D

Hipp hipp hurra på Rockys födelsedag!
Idag fyller Rocky tvåsiffrigt, och dagen har firats med goda tuggben och mys i sängen! Alltså inte så mycket utöver det vanliga, men Rocky verkar inte klaga!
Hältan är i princip borta, men något ömmar fortfarande lite då han inte går 100 rent än. Vet inte om någon annan skulle se, men jag ser det fortfarande, så vi lever lugnt och låter honom läka lugnt och försiktigt! Detta innebär att han får vara hemma när jag och Sigge tränar och promenerar längre sträckor, vilket minsann är djurplågeri på högsta nivå!

I onsdags körde vi banträning på förmiddagen. Planen var att vara stenhård med rivningar - Sigge måste ta lite eget ansvar, då många av hans rivningar faktiskt inte går att skylla på mig för!
Jag skulle dessutom göra träningen tävlingslik för att försöka få fram den känslan och den attityden hos oss båda. Detta innebar att Sigge inte fick vara med och bygga (han brukar springa lös och hjälpa till efter bästa förmåga), han fick inte heller skutta lös kring mig på väg till starten, utan det var koppel på tills startpositionen var intagen. Sigge blev AStaggad - återigen blev jag varse om att det är stor skillnad på om Sigge får bralla ur lös, eller komma in och prestera på en gång.

Två hinder tog vi, sen fick jag bryta - Sigge rev. Som tur var så var jag inte ensam på träningen, så det var koppel på och så ställde vi oss vid sidan och tittade på. Konstigt tyckte Sigge, och nog blev han lite tjurig också!
När alla andra kört ett varv försökte jag igen, med samma tävlingslika startrutin.
Sigge formligen EXPLODERADE och var mer eller mindre precis så taggad som på tävling! Nu lyfte han på fötterna, men tjuvade på kontaktfältet - vilket jag i min upphetsning över att han var så taggad inte sa ifrån om, och jag sjabblade bort oss....

Vi vände sedan på banan, och samma procedur kördes igen. Den här gången kom jag två hinder igen, och fick sen bryta... Sigge rev... De andra fick köra, vi satt kopplade vid sidan.
När han fick en ny chans kom vi tre hinder, sen rev han. Av banan igen, pausa och låta de andra träna.
Nu var Sigge bra irriterad på mig, så när vi gick in nu så slet han som ett DJUR redan från start, och hindret han innan höll på att riva tog han i så inni jäkelen så det såg ut som att han höll på att slå över... Måste kolla på filmen hur han lyckades med det. Han höll sig dock i skinnet och lyfte på fötterna!
Den träningen kändes faktiskt väldigt slitig! Det är liksom inte så roligt att bryta, men det känns som det gör skillnad och att det faktiskt fungerar! Så jag hoppas det är värt det i sista änden!

Tanken var att implementera detta ännu mer genom att vara med på veckans bana på torsdagen, men mina ben varnade mig för att anstränga mig för mkt, och jag fick hoppa över den!
Sigge brukar ha bra minne, så jag hoppas att han minns vad som händer om han inte lyfter på fötterna :P

Imorgon får vi se hur det funkar! Nervositeten kom över mig förut, men hellre idag än imorgon, för jag hade alla möjligheter att "ta hand om det" nu, och nu känner jag mig laddad men inte spänd!
Planen är att vara noggrann imorgon! Även om det inte ger några pinnar imorgon så grundar det för framtiden - och det behöver vi!
Inget slarv på kontaktfälten, och vid rivning kommer jag faktiskt lägga honom på banan och lägga upp bommen och göra om! Jag måste vara tuff här! Får jag det inte att se ut som jag vill på tävling så skjuter jag mig själv i foten! Jag är enda largeföraren från Linköping så Elin ville åka med imorgon och får vara min stöttepelare och påminna mig om att jag ska ha is i magen, njuta av loppen och få dem sådär vackra som det bara går att få med en elefant! :D

 

Igår styrde vi kosan mot Värnamo och agilitytävling. Efter förra gångens mentala fiasko hade jag innan tävlingsdagen stora förväntningar på den här tävlingen - men när blir det någonsin som man tänkt sig?

 

Fredagen kantades av dåliga besked och på kvällen efter att ha gråtit och tyckt synd om mig själv kände jag att jag verkligen inte ville åka! Som vanligt så får Fredrik mig på andra tankar och sa att jag givetvis skulle åka! Saker som hänt kan vi ändå inte lösa på en natt och då kan jag lika gärna fokusera på något annat däremellan! Så, tävling skulle det bli! 
Nattsömnen blev inte så lång pga många snurrande tankar och nog 17 var jag ganska trött och inte superpepp på lördagsmorgonen - men med trevligt sällskap i bilen blir ju resan genast mkt bättre!

 

Jag började dagen med att vara funktionär i small och medium, agilityklass. Dels hade de dåligt med folk och dells var de schyssta och bytte Sigge från ena hopploppet till det andra - så då vill man ju vara schyst tillbaka! Sigge fick mao spendera första delen av dagen i bilen - och nog undrade jag lite vilken hund som skulle möta mig under uppvärmningen...

 

Hade ju dock inget att oroa mig för - det var Sigge som glatt skuttade ur bilen, och på Sigges vanliga vis så var han som en studsboll kring mig när han förstod att det faktiskt var hans tur! Redan där var det skillnad från Fagersta, där Sigge hade gått i sin egen värld och var svår att få kontakt med - han orkade liksom inte hålla ihop. Men att få chilla i egen bil är mer utvilande och han var på helt rätt plats mentalt, vilket gjorde det lättare för mig att vara det också, trots min obalans!

 

Man ser redan i starten på filmen att Sigge har en annan attityd jämfört med Fagersta - han söker kontakt med mig och håller fokus! När det kom till kontaktfältshindren så var själva balansen det jag "oroade" mig för. Han har inte kört den på länge, och över lag inte många gånger. A-hindret räknade jag med att han skulle ta om jag saktade ner, och gungan - den kan han ju!
Tji fick jag :P Planen med gungan var att han skulle stanna, jag då springa fram och göra ett byte och sen ge honom frikommando, men jag tvekade på om han skulle stanna, och då sticker han när jag börjar röra mig för att göra bytet :P Hindret han då skulle ta såg han inte ens, utan tog sikte på tunneln 10 meter bort - det var liksom ingen idé att göra något, utan bara skratta och köra på! A-hindret och balansen tog han bra! Balansen var skitäckligt underlag på och MÅNGA hundar hoppade av. Sigge tvekade men gjorde vad han skulle, och jag var supernöjd med loppet!

 

Även till andra loppet kändes Sigge fortfarande som Sigge, men jag märkte när det närmade sig start att han var väldigt trött. Det var jag också - jag hade väldigt svårt att frambringa någon energi, då jag kände mig helt slut som människa, så det kan säkert ha påverkat. Min plan var dock att inte fegköra - jag har 4 pinnar och väntar bara på den femte. Den vill jag inte ha för att jag safear utan för ett offensivt och satsat lopp! Så planen var att lita på Sigge, lämna i både slalom och en annan sekvens, och så gjorde jag också!

Slalom har vi tränat för lite med den störningen och han ploppade ur, men fixade det när vi gjorde om. Andra stället där jag ville lämna gjorde jag också, men sen fick jag någon form av blackout och hinner inte bytet jag tänkte göra, helt enkelt för att jag springer åt fel håll.... Det syns på filmen för jag försvinner ut bild. Jag hade inget åt det hållet att göra, vilket jag också kom på, men lite sent, så vi krockade nästan efter tunneln men fick till det utan för mkt panik :P 

Sigge var trött och rev tre bommar, men han höll i övrigt ihop så fint och känslan jag hade med mig igår var liksom den känslan jag alltid ska ha!

 

Det var härligt och jag är väldigt nöjd med dagen, för med de förutsättningarna jag skaffade mig innan och det faktum att jag inombords mådde ganska risigt så presterade vi bannemej på topp igår :)

 

Så var det då dags - årets rosettjakt, klass 2. Rocky kände nog på sig redan igår att jag och han skulle iväg ensamma för han kom upp och ville skeda och mysa innan sovdags - det händer liksom i princip aldrig! Rocky är ingen hund som är så förtjust i att vara nära, korta stunder och främst i soffan, men helst vill han ha space och inte kleta liksom.

 

Dagens tävling var en sån där riktig lyxtävling. Hemmaplan, första banvandring 11.30 och hela largeklassen i ett svep. Det innebär en lugn morgon, en kort tävlingsdag och liksom bara allmänt gött!

Sigge eldade såklart upp sig - packas väskan MÅSTE det ju vara så att han ska med! Hans min när han insåg att han inte fick följa med... Ja ni kan ju gissa! Rocky däremot - när han insåg att han skulle få åka ensam. Den minen är något helt annat!
Min äldre hund som inte tar så mkt plats spatserar liksom längst ut i kopplet med hög svans och njuter av att få vara ensam i centrum! Jag gillar't, och den här egentiden är liksom viktig för honom, för mig och för vår relation!

 

Först ut var hopploppen. Första hopploppet kändes bra och jag tänkte att det här är en bana jag känner att vi kommer klara upp! Dock tappade jag bort mitt lår på banan och höll på att ramla omkull, vilket gjorde att vi råkade ta ett rackarns hinder från fel håll... Man hinner tänka rätt mkt när något sådant händer: "H*lvete, där tog det stopp, nu ramlar jag! NEJ, jag klarar det! F*n, vi missade..."

Andra loppet tyckte jag också kändes bra, men kände mig nog lite stressad över min placering - vilket är livsfarligt när man kör med Rocky! Sigge liksom tuffar på ändå, men Rocky som känt mig i så många år vet att blir jag trippig och flaxig så är jag antagligen fel ute och det är lika bra att försöka vända.
Jag måste bara banka in i skallen att jag HINNER med Rocky, och när jag väl är placerad så FÅR JAG INTE HA BRÅTTOM! Detta var ju dock som bortblåst när vi körde så två vägringar fick vi som ett brev på posten.
Dessutom fick vi tidsfel för första gången sedan vi började med agility, och den sved!
Jag har väl viss självinsikt och vet att vi inte är något snabbt ekipage, men att få tidsfel för första gången var liksom för mig ett bevis på att vi börjar bli ett gammalt ekipage närmre pension än pinne.
Fånig tanke kanske, men ni som känner mig vet att min skräck att Rocky börjar bli till åren tar sig onaturliga proportioner!
Jag är alltid rädd att varje tävling är den sista och att vi en dag vaknar upp med en trött pensionär i huset! Dock ÄR Rocky pigg, han går fint och han är glad! Jag tycker inte att agilityn ser ett dugg jobbigare ut för honom nu om man jämför med säg två år sen, så jag ska sluta oroa mig!
Jag känner min hund, så sluta noja och njut!
Jag försöker att inte tänka för mkt på det, för det är så lätt att man faktiskt tappar nöjet och njutningen som ska vara där - men just efter loppet var det lite tungt. 

Dock har jag ju tränat en del på att styra mina tankar och inför tredje loppet var jag taggad till tänderna och revanschsugen!
För båda loppen innan var det jag som inte var med, och jag blir arg på mig själv när jag har dålig koll på banan, dålig koll på kroppen och dålig koll på min hund. Så jag laddade om!

Jag tog en risk i att lämna honom rätt så långt i starten för att kunna placera mig för att runda hindret efteråt. Anledningen till att det är en risk är att Rocky blir lite stressad i starten då, och som syns på filmen så även idag - rivning!
Resten av loppet satte vi dock bra, och jag är nöjd!
Jag visade så Rocky förstod, vi fick till bra vägar och jag var verkligen glad när vi gick i mål!
Loppet slutade med en 6:e placering :D
Och ni vet... Om inte om fanns... Ja då hade Rocky bannemej kommit tvåa! Jag VET att man inte ska tänka så, men för åldersnojande mig var det en sån enorm vinst!

Vi har mer kvar att ge, och nog 17 ska vi kunna ta den där endaste lilla pinnen i klass 2 innan vi ens funderar på pension :D

 

Som sig bör i januari så anordnar Linköpings hundungom rosettjakten del 1, och jag och Sigge var såklart anmälda! 
Tävling på hemmaplan är liksom så förbenat mysigt! Vart man än vänder så är det fina vänner överallt, och stämningen är på topp! 
Det är trångt i Valla, men med en hund som Sigge så är det inget problem - han tar det hela med ro!

 

Jag hade anmält både hoppklass och agilityklass men bestämde mig för att stryka mig i agilityklassen. Utan något kontaktfältsbeteende öht så kändes det bara korkat att ställa upp och riskera att han misstog sig på gungan med eventuell rädsla som följd. Eftersom vi hade de pinnar vi behöver i hoppklass, och att vi inte tränat regelbundet på vad som känns som 100 år så hade jag inga förväntningar alls, vi skulle bara gå ut och ha roligt, utan en tanke på pinnar eller annat.

 

Valla är väl ett trevligt ridhus men underlaget och jag kommer inte överens. Det är jäkligt tungt och slitigt att springa i, så jag kände redan under banvandringen att detta kommer bli tufft, även för Sigge! Slalomingången var ganska snäv, och med rådande underlag visste jag att många hundar skulle missa slalomingången. Var rätt säker på att Sigge skulle vara en av dem, men bestämde mig för att försöka bromsa honom direkt när han kom ut från tunneln och hoppas på att han kunde klara resten, vilket han gjorde! Även om det var på håret :P
Passagen uppe i hörnet hörde och såg jag hur han tog i bommarna på flera hinder, men de låg till min förvåning klar, och inför de tre sista hindren så var vi felfria! Då händer det där som hänt flera gånger på tävling förut - jag kommer av mig! Detta resulterade i ett felaktigt byte och fulsnurr in i mål, men felfria så vi fick en fjärde hoppinne och en 6:e placering :D

 

Inför andra loppet skämtade jag med min kompis som var orolig över att hunden skulle dra till slalom när det inte var tänkt, och jag sa att det väl är ett lyxproblem som är rätt roligt att ha!
Detta var ju något jag fick stå för sedan - för det var exakt vad Sigge gjorde och disken var ett faktum :P Men jag vidhåller att det är ett trevligt problem, och jag mötte inte upp honom ordentligt så jag får skylla mig själv!
Här visade ju sig ytterligare en av mina akilleshälar - att jag tonar ner när jag vet att loppet är kört, och detta måste jag sluta med! Sigge som aldrig brukar tveka gjorde just det, och så får det inte vara! Skärpning på den!
Än en gång visade det sig att vårt "fram"-kommando inte sitter ordentligt och det finns absolut saker att pilla med när säsongen kommer igång igen :P Idag tänker jag dock bara fortsätta njuta av en duktig hund med en härlig attityd, som jag har fenomenalt roligt tillsammans med :D

 

 

Igår var det så dags för årets sista tävling - agility i Axvalla körhall. Båda hundarna skulle springa, och klass 2 var först ut för dagen. Allra först var agilityklassen och den kändes absolut överkomlig för oss, men den passagen som jag tyckte kändes lite klurig blev också den som medförde disk så jag gjorde det svårare för oss än jag behövde. Rocky hade innan rivit två hinder och då tappade jag nog koncentrationen så det var därför jag tabbade mig.

Hoppklassen kändes mer i vår stil och den flöt på fint. Jag ropade dock för tidigt på honom i ett byte så han tappade rumpan och rev en bom. Detta medförde en 12:e placering, men även utan riven bom hade vi blivit utan pinne. Det är helt klart svårare för gamlingen i klass 2, men nog fasen ska vi kunna få till det innan han går i pension :)

 

 

Eftersom Sigge inte kör agilityklass än (jag måste verkligen få till det här snart, vi börjar båda tröttna på att bara köra ett lopp på tävling :P ) så blev det en väääldigt lång väntan innan han fick köra. Sigge hade sedan länge tröttnat men när han sedan förstod att det äntligen var hans tur så var han HELT galen! Han var tillochmed lite bångstyrig och het när jag skulle sätta honom i starten, så jag tänkte att det här kan bli hursomhelst! Gav mig 17 på att jag skulle klara upp en het, galen golden och jag tyckte ändå jag gjorde det bra! 
Dessvärre störde jag honom med ett rungande "BRA" när han satte den för oss lite kluriga slalomingången, och då ploppade han visst ur :P Vi gick på igen och sen öste vi på. Han gick så fint så fint och känslan när vi gick i mål var jättebra! Bra resultat syns inte alltid på pappret, men det räckte ändå till en 8:e plats :) 
Det jag egentligen är mest nöjd med är att jag trots att vi gjort fel faktiskt inte la av, utan fortsatte köra loppet med attityd och känsla! För ibland är det svårt - det ser man hos många förare! När loppet är kört så slutar man springa, man slutar handla och hunden fattar noll. 

 

Nu är tävlingssäsongen över för oss, men jag är så jäkla nöjd! Sigge har gjort 10 tävlingar och utvecklats så fint, han har pinnar nog för tvåan i hoppklass, och Rocky har två vinster med sig i bagaget och är uppflyttad i både agility- och hoppklass! En bra säsong helt enkelt :D

Då har vi vart och tävlat igen! Denna helg var det Vårgårda som var utmärkt på kartan, och dessutom tvådagars då det äntligen var dags för Rockys debut i klass 2!

Lördagen var det klass 1 som gällde, och ska man se någon fördel med att Sigge inte kör agilityklass så var det att vi slapp banvandring klockan 07.20 på morgonen :P
Vi var på plats vid halv 10, vilket känns helt lagom - särskilt eftersom jag vart sjuk i vad som känns som 100 år nu, och hostar nätterna igenom. Hade sovit kanske 4 timmar på natten och då är det skönt när inte morgonen är alltför tidig!

Hoppbanan kändes väldigt trevlig när vi banvandrade. Flytig och väldigt fartig, med rätt långa avstånd mellan hindren så man verkligen behövde springa på. Den stora svårigheten i banan var slalomet, där hundarna kom i full fart från en böjd tunnel och sedan över långhoppet med en rak ingång i slalom. Jag förstod att det kunde bli klurigt men bestämde mig på en gång för att Sigge bannemej sätter det - bara jag ger kommandot i tid så han får en chans att kunna korta upp sig. 

Och SOM han satte det! Loppet kändes fenomenalt bra och vi sprang på fint, och när jag kollade på liveresultatet när vi gick ner så såg jag att Sigge ledde hela klassen! Fjärilarna i min mage hade total fest och åh vilken känsla! Klassen fortgick och vi ledde jäkligt länge, men i slutet på klassen kom en dundersnabb BC och petade ner oss till andraplatsen, där vi blev kvar! Först var jag lite "besviken", att ligga så länge på första plats var väldigt skönt för egot, och sen vann vi inte ändå.. Skit liksom! Sen tänkte jag på det och gav mig själv en mental örfil - vi kom tvåa av 70 startande! Det är verkligen inte dåligt, utan faktiskt väldigt väldigt bra, så när jag kom till den insikten så njöt jag fullt ut av Sigges fina lopp igen! Min guldhund! <3

Nu har han tre pinnar i hoppklass, och är färdig för uppflytt. Jag känner mig väldigt kluven till hur jag ska göra. Å ena sidan så har vi väldigt roligt i ettan och kan jobba på att boosta fart och attityd ännu mer medan vi väntar in agilitypinnarna, men å andra sidan så kommer vi ju bli i tvåan ett tag, och att träna på de svårigheter vi möter på där under tävling är ju inte heller fel. Logistiken blir ju liksom inte värre iom att jag vill fortsätta tävla Rocky så länge han vill och orkar, och han är ju i tvåan. Hur ska man tänka, råd och idéer mottages tacksamt!

 

 

På söndagen var det då dags för helgens stora grej - Rockys debut i klass 2! 
Jag har ju tävlat lite klass 2-grejer med båda hundarna på tävling med jämna mellanrum, men tävling är något annat! Jag var dock inte ett dugg nervös, vilket känns så himla skönt! Den mentala träningen ger så mkt, även om jag fortfarande har saker att jobba på!

Först ut var agilitybanan, och den kändes väldigt svår för oss. Jag och Rocky har våra svårigheter att tampas med, och de kunde verkligen visa sig i den här banan. Vilket de också gjorde :P Redan på tredje hindret så tabbade jag mig och vi var diskade. Det ingick inte i min plan, så jag tappade sedan bort banan och loppet kändes mest bara kaos. Men det är bara att skratta, lära sig och gå vidare! 

Laddade om för hopploppet, som däremot kändes väldigt passande för oss. Det här kan vi tänkte jag och var rätt så självsäker när jag gick av banan. Det var hinder nr 2 som kunde ställa till det om jag var för otydlig i min krokning så Rocky skulle bli förbannad, men detta tänkte jag verkligen på och OJ vad fint han tar det! Rocky blir ju gärna långsam när han funderar på vad jag vill, men här upplevde jag att han kom i jättebra fart och bara flög över! Resten av banan gick i samma tecken och det kändes JÄTTEbra när vi gick i mål. 

Även här gjorde jag "tabben" att kolla resultatlistan och vi gick i mål med en fjärdeplacering! Det skulle innebära pinne om det höll i sig, men dessvärre så hamnade vi slutligen på en sjätteplacering, med endast 5 pinnar. Dock är jag ändå JÄTTEnöjd! Det var över 50 startande och Rocky kom på 6:e plats! Desstuom var det 11 nollor, och Rocky kom på 6:e plats! Han är snart 10 år men har fortfarande så mkt att ge, och det gör mig så oerhört glad! Varje lopp tillsammans gör mig varm i hjärtat och jag hoppas vi får många såna här härliga tävlingshelger tillsammans framöver!

 

 

Nu laddar vi om för tävling i Axvall om två helger, och då ska jag ha huvudet med mig alla lopp! Och jag ska inte titta på liveresultaten ;)

I torsdags var det då dags för klubbens KM i agility.
Jag ville så gärna ställt upp med Sigge, men han var överkvalificerad för blåbärsklassen och underkvalificerad för öppenklassen. Nästa år dock - då tar vi dem ;)

Rocky fick dock vara med, och jag valde att köra honom i seniorklassen. Vilket han gjorde med bravur, och vann :D
Så Rocky är för tillfället bästa senioren på klubben :)

Sigge vann ju blåbärsklassen förra året, så nu har jag iaf en liten klubbtitel per hund - vilket gör mig sådär fånigt glad :)

Vi åkte dock ut lite tidigare för att Sigge skulle få göra något agilityrelaterat den dagen, och givetvis var det running som står på schemat!
Nu tycker jag han springer riktigt fint, så nu kan jag börja peta med detaljer för att få till fina träffar!
Han är lite hög på nerfarten så planen är att fasa ut och inte belöna de träffarna framöver, men än vill jag fortfarande ge honom cred för dem då det var såpass nyss han var rädd för att springa öht. Inte knäcka hunden med för hårda krav bara för att det börjar gå bra igen!
Ska åka ut om en stund idag, och då är planen att lägga en kort rak tunnel efter balansen. Detta för att bibehålla sug framåt och köpa mig lite tid så att jag nu på sikt kan fasa ut min personliga bollkastare - det kommer bli ohållbart att alltid ha en sådan med nu när jag är i Linköping :P
När detta fungerar fint ska hinder även läggas på framför balansen, och sedan närmar vi oss faktiskt sakta men säkert att ta balansen i kombinationer, banor och faktiska tävlingar!
Jag längtar, men än är det en lång väg dit känns det som! Inte stressa! Har jag slitit och väntat såhär länge kan jag lika gärna vänta lite till! Vår tid kommer, var så säkra :D

 

Så bar det iväg till Vårgårda i lördags. 
Sista tävlingen för säsongen med min partner in crime, och vi gjorde en fin avslutning tycker jag!

Eftersom Rocky redan var fullpinnad och detta var hans sista starter i ettan (mest eftersom jag inte orkade med en tidig morgon efter labradorexperiment i Stockholm dagen innan) så fanns det liksom inga resultatmål att sträva efter. Mitt stora mål med dagen var därför att faktiskt skärpa till mig och inte fega så som jag gärna gör med Rocky. Visserligen vet jag att det är det som ger pinnar. Noggrannt, jobba MED honom hela tiden och ge honom tid och på köpet stora svängar. Men det ville jag inte göra i lördags. Jag ville ösa på utan att tänka på att han kanske river eller missar kontaktfält utan bara koncentrera mig på att faktiskt röra på benen och inte trippa runt. Jag tycker ändå jag uppfyllde det målet och jag sprang så gott jag kunde utan att stirra på bommar och kontaktfält, och vi hade riktigt riktigt roligt! 
Förutom att Rocky såklart kraschade däcket, igen... Vet inte varför han stampar av det fel på tävling sådär, för det har aldrig hänt på träning. Han sprang såklart på men när han kom ut ur tunneln valde jag att stanna upp och försöka se på honom om jag borde bryta. Han svarade med att bli förbannad på mig för att jag stod still, och då öste vi på! Visade sig sedan att vi var 5 cm från vinst, då vi fick en snöplig femma på kontaktfältet på A-hindret. Förbenade kontaktfält!
Hopploppet med Rocky behandlades på samma sätt, och rivningen kom på det ställe vi har svårast för - att samla upp honom efter en fartigare sträcka för att svänga, så även här 5 fel för rivning.
Jag är ändå supernöjd med dagen med Rocky och han fick minsann pris i båda klasserna! Nu är vi redo för klass 2, som även den blir i Vårgårda i november :)

 

Jag är även väldigt nöjd med Sigges start, även om det börjar bli väldigt tråkigt att bara köra hopplopp med honom... Nu vill jag avancera i runningen så att vi kan köra agilityklass också!

Han var fullständigt galen och vibrerade av förväntan när vi kom in i hallen. Han har tävlat i ridhus förut men inte i hall, och ljudvolymen och stämningen var väldigt hög så jag tänkte att herregud, hur ska detta gå?
Undeer uppvärmningen fick han blåsa ur ordentligt på en äng, vilket gjorde gott, och sen gick vi in och gjorde vår rutin innan start som ändå känns som den funkar. Vi sätter oss bara vid startlinjen och kollar på de andra hundarna. Han få antingen vara i mitt knä och mysa, eller ligga bredvid mig och bara titta. Känns som att han går in i ett hanterbart mode då, utan att tagga ner för mkt, och jag kan gå in i vår bubbla och samla mig i lugn och ro. För det är fortfarande lite läskigt att köra elefant, även om han känns så jäkla stabil nuförtiden! Känns som det bara är små små skitfel som gjort att vi inte sedan flera tävlingar tillbaka är fullpinnade i hoppklass, och så var det även i detta lopp. Det började med två hinder på raka och sedan 90 graders sväng till en kort tunnel, och även om jag borde känna Sigge vid det här laget så tänkte jag inte på att elefanten springer som en älg, och tappade honom för att jag inte hade is i magen och höll i framförbytet ordentligt. Glömde då av ett par saker senare i loppet så det blev lite mer hackigt än vad som var tanken, men det kändes ändå riktigt flytigt och jag sprang på ordentligt! Nästa gång tar vi dem :D

 

Så, den här runningen nu då... Hur går den egentligen? Den går stadigt framåt känner jag ändå, även om det kanske inte syns på träffprocenten. Sigge har iaf gått från att vara sjukt obekväm på BKs balans till att springa mer och mer ordentligt för varje pass, och igår så började jag känna igen honom! Så fort han är tillbaka till sitt gamla jag springmässigt så kommer träffarna komma, och det är sannerligen inte långt bort nu, även om första repetitionen igår är den sämsta vi någonsin gjort och det är en sån repetition man inte vill ha - den gör så ont i magen att se!
Problemet är att jag är så tävlingssugen nu. Vi ska inte tävla på en månad, och tävlingsdjävulen i mig säger att jag ska träna på som fasen och helt enkelt bara testa. Det står inte och faller med de tre tävlingar som är kvar tills mars, och att få lite rutin på att köra balans i bana är också ett steg i utvecklingen. 
Så säger tävlingsdjävulen till mig, men jag vet inte om det bara är så att jag är stressad och borde slå det där ur hågen på en gång. Är det någon som har någon tanke? :)

 

Efter torsdagens skola bestämde jag mig för att åka ut till klubben och köra på balansen på fullhöjd - bära eller brista! Passet innan med bockar hade vart katastrof då det blev skramligt, rangligt och rörde sig i sidled. Sigge vågade inte springa fullt och träffarna och springandet var bedrövliga. Så, fullhöjd - det kunde ju inte gå mer än åt helvete. Vilket var precis vad jag tyckte att det gjorde... Det var ett flygande utan dess like, och jag hade ungefär 25 % träff. Att gå från 95 cm till fullhöjd var alltså ingen bra idé. Hjärnkontoret spann på högtryck, vad skulle jag göra nu? Hur fasen skulle jag få till det här? Skulle jag försöka modifiera på BK så att jag kunde använda mina bockar? Inget av alternativen kändes bra, och jag bestämde mig för att helt enkelt rymma hem till föräldrarna. I deras trygga trädgård med min egen balans och bästa mamma som bollkastare! Planen var att komma över en meter under helgen och då få en mindre skillnad när jag sedan kom tillbaka till Linköping. 
Jag skulle ändå åkt till Vartofta då det var tävling i Tidaholm, men åkte på torsdagskvällen istället för fredagseftermiddagen, vilket skulle ge mig minst två träningspass till!

Fredagen började med 95 cm där vi avslutade sist, och han hoppade, hoppade och hoppade. Klumpen i min mage växte för varje hopp och jag började fundera på hur fasen 2 dåliga träningspass kunde förstöra så mkt? 
Men sen vände det, och träffarna kom tillbaka. Med råge! Och de fortsatte. Jag var vågad och höjde, träffarna bestod. Jag höjde lite till, träffarna var fortfarande där. Höjde ÄNNU mer och på första repetitionen på 125 cm så satte han 100% varav majoriteten var djupa fina bakbensträffar och då rann tårarna! 
Vi har alltså på en vecka gått från katastrofpass till 30 cm höjning och total eufori! Den där hunden är fenomenal!

Kolla bara på detta! Jag kan då inte sluta!

 

 

Och inte nog med denna fenomenala helg i runningsynpunkt - det var ju tävling också! 
Lördagens hoppbana var lite klurig och jag lyckades diska båda hundarna, och i agiliyklassen så funkade ingenting och Rocky hade med sig 20 fel i mål :P
Söndagen däremot... Rocky vinner återigen hoppklassen (hur fasen går det till egentligen???!!!) och fick därmed sin sista pinne i klass ett och kan nu titulera sig som klass 2-hund på heltid!
Förut var planen att vänta med att klassa upp honom tills Sigge var klar, men varför egentligen? Han är 9,5 år och det är NU han går fint. Jag vågar inte vänta, för det kan jag ångra. Tyvärr så har vi tiden emot oss men vi ska njuta av den tiden vi har, och den tiden är nu! Så det börjar bli dags att lusläsa SBKtävling och hitta klass 2-tävlingar, något jag aldrig gjort förut! Fina fina gubbe <3

 

Man blir lätt sentimental med grabbar som dessa, mina fina följeslagare som berikar mitt liv i vått och torrt! De utvecklar mig som människa och gör min vardag så rolig, utmanande och spännande! Jag älskar verkligen dessa grabbar till månen och tillbaka! <3

 

Så var det höst, och återigen så vaknar lusten att blogga lite igen.
Somrarna går så fort, och det är så mkt att göra - det är liksom inte så att vi har legat på latsidan, men tiden och orken att blogga har inte infunnit sig.
Bättre sent än aldrig, och vi tar det helt enkelt härifrån.

 

I helgen var jag och Line i Oskarshamn och tävlade. Morgonen blev lite hektisk av flera anledningar, och vi kom i rätt så tajt på banvandring med en Rocky som jag var rädd hade snedladdat i bilen.
Bilarna fick dessutom inte parkeras mer än för avlastning på klubbområdet och det kändes som en bit att gå, så ärligt talat var jag lite stressad när vi skulle värma.
Ovanpå det så hade Line start nr 24 och jag nr 26, så även filmandet av varandra skulle bli hektiskt. När Line sprang hörde jag den stackars inroparen leta efter mig, så jag fick lite dåligt samvete att jag inte sagt till henne att jag skulle filma och komma precis inpå min start (anmält mig till henne tidigare hade jag ju såklart gjort).
Detta låter ju som sämsta möjliga uppladdning, men i dagsläget är jag ju inte nervös med Rocky, utan vi gick in och körde. Och som vi körde! Inte på något vis vårt snyggaste lopp, ett missförstånd som resluterade i fulsnurrar och allt möjligt... MEN - Vi kom felfritt i mål, fick en tredjeplacering och tog den sista pinnen vi behövde i agilityklass, så nu får han starta klass 2 där om han vill. Duktiga duktiga gubbe <3

 

Andra agilityloppet kan vi ju lämna därhän, och likaså hopploppet. Jag var inte tillräckligt vass och visade konstigt och diskade oss flera gånger om på varje bana :P

Sen var det så dags för Sigge. Han hade mest suttit i buren under dagen, och han blir ju som vi alla vet lite speedad när det är något på gång. Jag var nervös för jag tyckte hoppbanan var svår och även om det kanske låter som ett taffligt mål så var det att försöka få runt oss utan disk, men inte handlingsmässigt optimalt. Detta för att jag idag helt enkelt inte är fysiskt kapabel att få till det jag ville, och då får man se till sina begränsningar. Trodde nog inte riktigt att jag skulle få till det såpass ens, men jag taggade igång och var så upptaggad att jag var på gränsen till nervös när jag klev in. Loppet gick långt över förväntan och hade det inte varit för att jag trängde honom lite så att en bom föll så hade vi tagit oss runt felfritt och fått vår sista pinne i hoppklass.
Det känns så underbart att vi börjar teama ihop oss nu, och att jag blir så upptaggad av att köra med honom. Det är liksom inte så läskigt längre (förutom i Köping förra helgen sedan tävlingsuppehåll från juni) men vi kör ihop oss fort och han är häftig att springa med! När främmande människor efteråt kommer och säger samma sak - ja då värmer det verkligen i hjärtat! Fina, häftiga Sigge!
Att jag med Sigge låter som en hysterisk, förbannad och halvgalen vrålapa är nog bara att ta - det sättet passar mig och Sigge bra då han vrålar tillbaka på mig och vi verkar tagga varandra. Roligt har vi även om jag låter hysterisk :P

 

 

Till helgen är det dags igen. Tvådagars i Tidaholm med mamma och syster som support. Då startar Rocky sina sista två starter i agilityklass 1. Låter konstigt att säga så, men även om han inte får flytta upp än så måste jag begränsa starterna lite nu när jag har två hundar och studentekonomi. Sorgligt men sant. Vi ska ösa så tuvorna flyger och jag ska springa med det största leendet jag kan frambringa - för Rocky har klarat av klass ett och är redo för äventyr i klass 2! Än är det krut i gubben <3