mittlivsomhund

"Jag har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer"
Ja Kentas sång sammanfattar ändå rätt bra hur det känns såhär ett par dagar efter att jag smält det! 
I lördags var vi nämligen hos Susanne på ProbonoK9 igen!
Jag var rätt så nervös ska erkännas. Jag har stirrat och stirrat och stirrat på Sigge det senaste. Han har haft mycket ryckningar under huden som visar sig vid beröring, men det har också vart enda som fångat min uppmärksamhet. Allt annat stirrande har bara lett till att jag liksom känt att jag inte kan hitta några fel på min hund. Han har känts stark, samlad och alldeles fenomenal i kroppen i övrigt. Därför var jag så nervös - tänk om jag var ute och cyklade fullständigt och min hund var mkt sämre än jag förstått? Att han inte alls var påväg tillbaka så bra som jag det senaste upplevt? Rörde han sig verkligen så bra som jag inbillade mig? 

Jag hade dock inget att oroa mig över - det var precis så bra som jag hoppades på! Sigge är kalasfin i kroppen och har musklat sig som en tok! Särskilt ryggen! Tänk att skritträning gör så oerhört mkt?! Jag kommer aldrig någonsin sluta skritta - det bygger mer än folk förstår! Visst kan han få lite maffigare skinkor, men Rom byggdes inte på en dag ;)

Nu får vi börja köra lite blåbärsagility och om några veckor ska vi sedan börja avancera så smått! I slutet på maj/början på juni är tanken att prova vingarna på tävlingsbanan igen. Iiiih!
Vi ska också fortsätta skritta (såklart), köra en del hoppteknik, intervallträning och börja cykla! Så smått även ta upp backträningen igen - han kommer hålla för belastningen!

Min hund är frisk, och däckkraschen i november lägger vi nu bakom oss! 
Hurra!

 

När man haft en skadad hund som man rehabat under en längre tid (tycker nog ändå att mitten på november får räknas som en längre tid va?) så blir man regelrätt knäpp! Stirrar, klämmer, känner, funderar. Jag är dock i gott sällskap - har flera vänner som sitter eller suttit i samma sits, och på något vridet sätt känns det ändå skönt att de är lika knäppa som jag! 
Men det spelar ingen roll hur mkt jag stirrar nu - Sigge rör sig bättre än han gjort på länge! Jag tycker han är rak, jämn, fjädrande och lätt i steget, han känns stark och han har helt ok med muskler. Men jag är ändå inte nöjd... Efter kraschen, eller faktiskt redan innan den, så hade han ryckningar i huden. Det ser ut som det kliar och kittlar under hunden när man tar i honom. Jag som redan innan har en allergihund fick panik och tänkte att jaha, nu är det klippt! Sen kraschade han, och fysion konstaterade att ryckningarna i huden utan tvekan var muskulärt - irritation och muskler som satt fast. Detta var i princip borta efter inledningsfasen på rehaben, men har nu kommit tillbaka. Och jag fattar inte varför, eller hur jag ska komma bort från det. Tror att det var drag i backe som utlöste (inga större belägg, bara magkänsla) så det har vi avvaktat med nu, och bara fortsatt med annan styrka. Det blir långsamt bättre, men jag längtar verkligen till återbesöket så jag får tips och vägledning igen! Magkänslan inbillar sig dock att det inte är något stort och allvarligt eftersom rörelseapparaten i övrigt känns fin, så jag väljer att fortsätta fysa och ladda för en vår där agilityn ska komma tillbaka!

På sätt och vis gör den det redan from imorgon, då jag och Sigge hoppar på en onlinekurs i hoppteknik. Detta är ett för mig nytt ämne, men jag vet hur viktigt det är, och det kändes som ett självklart steg i Sigges resa tillbaka! Att rebaha är liksom ganska lite värt om vi inte kommer tillbaka starkare och bättre än innan - och detta måste då till! För helt ärligt vet jag inte hur Sigges teknik är - jag kan för lite! Jag har aldrig reagerat på hur han hoppar och ingen annan har heller börjat gråta när de sett oss, så HELT bedrövligt hoppas jag att det inte är!
Det ska bli oerhört spännande, och även om jag inte ska tillbaka till fysion förrän den 17:e april så kommer jag ändå köra på med kursen när den börjar - jag tror och hoppas inte jag får sota för det sen!

I min feed ploppar det nu upp bilder på så oerhört bedårande små varelser, och jag måste erkänna att det skär lite i hjärtat! Det är Vinna-valpar, och Vinna är tiken som jag trånat efter i sisådär tre år eller så nu. Tiken där det inte blev någon valp till mig förra omgången. Tiken som nu parades för antagligen sista gången och som jag avsade mig köplats från innan hon ens var parad...
Jag sörjde ett tag när jag gjorde det, men för mig är valp en stor sak och ett åtagande jag måste kunna ge mig in i helhjärtat både praktikt och emotionellt. När jag tackade nej hade jag inget jobb och inget boende utan snyltade fortfarande på mina fantastiska föräldrar och rullade fram på A-kassa. Livet börjar ordna upp sig nu, men med facit i hand så hade en valp inte fått det optimalt hos mig, så jag gjorde nog helt rätt som sa att jag inte kunde. Nog...
Jag gillar verkligen uppfödaren - hennes tänk, hennes engagemang och hennes skinn på näsan och rättframma sätt, så jag bad att få vara kvar på intresselistan för framtiden. Vinnas dotter kommer att paras framöver, och även detta är en fenomenal hund som går från klarhet till klarhet! Att eventuellt få chansen till en valp efter henne vore en ynnest!

Mycket kan hända och vem vet när det blir en valp i det här hushållet igen, men hoppas drömma och tråna måste man få göra!

 

Igår var det återigen dags för Susanne på ProBonoK9 att titta på Sigge. 
Vi har ju rehabat sedan kraschen i Vårgårda i november och igår var det lite drygt 1,5 månad sedan Susanne tittade på honom sist. 
Vi har på den tiden försökt fysa efter bästa förmåga. Vädret satte käppar i hjulet lite då och då, men över lag tyckte jag att vi skött oss bra, och jag tycker mig även sett en markant skillnad på Sigge även om min magkänslan sa att något fortfarande inte var riktigt 100. 

Det visade sig att jag har en rätt bra magkänsla! Sigge fick mycket beröm för sin utveckling (jag tar åt mig lite av den äran). Ryggen har stabiliserats och han använder den på ett starkt och trevligt sätt. Även bakdelen använder han nu på ett trevligare sätt, men höger bak är lite svagare än vänster, och det var väl det min magkänsla hade reagerat på också. 
Susanne är förbenat duktig och det tog väl henne ungefär 2 sekunder att hitta roten till problemet, en muskel i midjan han var öm i och därför avlastade. Detta bidrog i sin tur till en spänning i vänster fram som också fick behandling. 
Utöver detta kändes Sigge fin i kroppen och har utvecklats massor på den här tiden! Precis som jag anat och hoppades på! Det blir liksom extra roligt när man får en avstämning på att slitet man lägger ner faktiskt ger resultat! Det gör också att viljan och motivationen att fortsätta med detta håller i sig!

Vi har nu fått ett justerat träningsschema så att uppbyggnaden kan fortsätta - bigger, faster, harder stronger, eller vad heter låten? ;)
Jag har också fått visat hur jag ska stretcha Sigge för att hjälpa hans midja. När hon förklarade hur jag skulle göra tänkte jag "det går Sigge aldrig med på, det kommer bli en sabla sprattlande" men när hon sedan visade låg Sigge som ett litet ljus! Det syntes på hela uttrycket på hunden att han tyckte det var fenomenalt skönt! Fina fina Sigge!

Jag är så oerhört tacksam för hjälpen jag fått med Sigge sedan kraschen! Susanne har gett mig så bra hjälp, men utan Sara Willéns vägledning däremellan hade jag ALDRIG fått så bra resultat som jag igår fick bekräftat! Med hjälp av Sara har jag hela tiden fått återkoppling på vad som hänt med Sigges kropp under rehab och kunnat justera min egen behandling av honom efter hennes upptäckter och direktiv. Det går inte i ord att beskriva hur lycklig och tacksam jag är för att Sara och Susanne tog mig under sina vingar! Fantastiska människor! Duktiga på det de gör, och fenomenalt trevliga! <3

Nu blir det mera fys för Sigge men from nu räknar jag det inte som rehab längre, utan prehab! Jag tänker också gå Fannys onlinekurs i hoppteknik som börjar i slutet på mars - sen jäklar ska vi ut och bara njuta av träning och tävlingar under resten av året, och våra liv! :D
Så.Himla.Pepp! :D

 

2015 var ett konstigt år, ett år där jag på grund av livet och omständigheter halkade snett över lag. 
Jag är nu på rätt köl men har tänkt  mycket på min inställning på tävling under 2015. Särskilt när jag läste gamla inlägg och fick upp tankar från tävlingar när jag gjorde min årskrönika häromdagen väcktes tankar. 2015 var alldeles för krävande och pessimistiskt! Jag var mycket sällan tillräckligt bra, tillräckligt snabb och placeringarna var inte tillräckligt höga. 

Jag gillar att köra agility med min retriever, och jag gillar på ett sätt att slå från underläge! Detta lyckades jag vända till en enorm prestationsångest under 2015 - jag måste minsann visa dem! Vilka då? Ja, som vanligt har jag inget bra svar på det, och agility handlar ju faktiskt inte om vad andra tycker! Det handlar om mig och min hund - enbart! Det handlar om att vi med glädje och attityd ska samarbeta oss genom en bana, med ett leende på läpparna! 
Sigge är alltid en glädjespridare, och han gör alltid sitt bästa utefter de förutsättningar som ges! Alltid!

Så, 2016 handlar om att jag ska matcha min hund! Jag ska ge honom optimala förutsättningar och jag ska ge honom min själ vad gäller glädje och attityd! 
Jag tänker inte sätta upp några prestationsmål, resultatmål eller krav på vad vi måste åstadkomma!
Vi måste inte åstadkomma "någonting" 2016!

JAG ska dock åstadkomma en bättre attityd, en släppt prestationsångest och en förståelse för vad agility handlar om! Lyckas jag med det har jag vunnit allt - och tror nog dessutom att det kommer visa sig i resultatlistorna också! :D

 

Ett självutlämnande inlägg (igen, varför blir det alltid såhär - jag låter ju deprimerad :P), men självrannsakan är viktigt för utvecklingen!

 

2016 ska bli vårt år, året jag hittar tillbaka och året som innehåller glädje och attityd helt igenom!

 

 

Detta gäller främst med Sigge - med Rocky är det prestationslöst och jag hoppas bara han får vara frisk och pigg under 2016, året då han fyller 11! Jag hoppas vi kan stå på startlinjen iaf några gånger och bara ösa och njuta av att benen bär och att han får vara frisk nog att springa agility!

 

Igår begav jag och Sigge oss till Skövde och hundskolorna för att träffa Susanne på ProBonoK9 igen. 
Fyra veckor sedan kraschen och tre veckor sedan vårt första besök. 
Jag kan inte neka till att jag var nervös - de här tre veckorna har vi slitit på och jag har stirrat mig knäpp på Sigges rörelsemönster och reaktioner. 

Vi har haft koppeltvång och inga långa promenader, skrittränat mycket, skrittat över stege och novafonat både fram och bak. Vi har även tränat på att stå ordentligt rakt upp och ner på plan mark - Sigges hållning har inte vart någon höjdare alls! Men den stora frågan var ju om det skulle det vara någon skillnad enligt Susanne?
Själv hade jag efter allt stirrande tyckt mig konstatera att han känns mjukare och rör sig mer harmoniskt, men vissa stunder kände jag även att han rörde sig för jäkla illa! Jag har därför inte låtit honom gå passgång alls i koppel nu utan vart benhård med att det är trav som gäller, då jag upplevt att han rört sig som absolut sämst i passgång. 

 

Susanne sa direkt hon fick se Sigge att hon tyckte han hade en annan hållning och utstrålning och jag tror mina axlar sjönk med 50% haha! När vi skulle springa i korridoren och visa upp oss började Sigge passa (han gör det när han tappar huvudet) och då såg även Susanne att det inte såg så bra ut i denna gångart - att försöka jobba bort passen känns alltså som helt rätt beslut!

Hon kände igenom honom och konstaterade att framdelen kändes helt annorlunda jämfört med efter kraschen och att jag lyckats lösa upp och fixa till det mesta som tjallade där (en lättnadens suck!). I bak var det också mycket bättre, men fortfarande lite spänd i midjan och bäckenet. Stor skillnad från förra gången och vi är iaf på helt rätt väg!

Sigge fick ultraljud i bak en lång stund så nu har vi bra förutsättningar att fortsätta bygga upp oss!
Han har fått ett program vi ska jobba med nu och sen ska vi tillbaka på återbesök i februari! Tiden fram tills dess handlar om att stärka upp honom och göra honom mer harmonisk i kroppen, och även få med huvudet på vägen. Det är nog där vårt stora problem legat hela tiden. Sigge är så annorlunda jämfört med Rocky och jag har inte riktigt insett hur det kan ta sig uttryck i hans kropp. 

Det kanske låter konstigt, men jag ser ändå detta som en bra grej att det hände! Vi bygger upp oss från noll nu, och jag får mer kunskap både om Sigges kropp och knopp och kan ge honom rätt förutsättningar för att kunna använda kroppen på ett bra sätt! Kunskap jag inte hade i tillräcklig utsträckning innan, och fortfarande inte har... Men med Susannes vägledning och kursen i vinteragility kommer utgångsläget bli något annat!
Så igår när jag åkte hem var jag ändå glad, lättad och pepp! Som jag ofta säger - det finns bara en väg, uppåt!

Men vi kommer inte tävla rosettjakten i Linköping i februari, det är alldeles för kort tid dit! Det känns på ett sätt lite ledsamt men ändå helt rätt. Kommer inte åka med Rocky heller - underlaget är tungt och Rocky är gammal! Jag vågar alltså inte med någon av dem! Att ha is i magen nu tjänar vi på sen mantrar jag! Det här är bra för oss, och min vision är att vi ska komma tillbaka starkare och bättre än någonsin! Jag har redan filmklippet och musiken färdig i mitt eget huvud ;) Så det är bara att jobba på! :D

 

Vi skrittar vidare, varje dag, fram och tillbaka :P Sigge var så förbannad i början - det här med skritträning är ju något jag får erkänna att jag lite bagatelliserat liksom. Det är så mycket man inte vet att man inte vet - och vikten av att skritträna har jag inte fattat vidden av!
Sigge har dock börjat förstå vad det handlar om och accepterar den långsamma takten och börjar gå relativt balanserat nu, även om vi har en bit kvar. Det går att ha slakt koppel i perioder och det är lättare att kontrollera honom med enbart rösten nu, så det tar sig! :)
Vi ska egentligen även skritta över nedlagd stege också men nu när jag är tillfälligt i Linköping så har vi ingen tillgång till stege utan har utökat mängden skritt i skog istället. 

Vi har hoppat på Fanny Gotts onlinekurs "vinteragility" också. Första lektionen och redan där blev det skämskudde och aha-upplevelse. Insåg att Sigges hållning är så oerhört gräslig :P Kollar man hur han står rakt upp och ner på plan mark så är det inte mycket som är rätt där inte! Bara att börja jobba! Vi tragglar på för fullt här - Sigge tycker det är konstigt att jag håller på och flyttar omkring hans ben och han är lite obekväm i denna träning så har fått tips av Fanny hur jag ska gå vidare!

Det här är som sagt vintern vi ska stärka oss, ladda batterierna och bygga upp både mig och Sigge från grunden! Jag känner mig rätt så tillfreds med situationen och inte särskilt stressad! Även om det var fantastiskt inspirerande att se livesändningen från hundmässan i Stockholm idag :P
Att rätta till och grunda om nu - det vinner vi på sen! 
Då jäklar :)

Här är klipp på vad vi pysslar med nu - att stå, det är svårare än någon av oss trodde, och vi har mycket att lära oss :P

Idag var det då dags för Sigges fyskoll. Jag bokade ju en tid i ren panik i fredags kväll efter kraschen, och det var det bästa jag kunde göra, för det behövde han verkligen!

Det var Susanne på ProBonoK9 som tog hand om oss idag, och hon hittade både det ena och andra på Sigge. Vissa saker som kändes färska och antagligen var efterdyningar efter kraschen, och vissa saker som legat och pyrt ett tag. 

 

Först lossade hon nacken på honom. Han var märkbart berörd och hon trodde att han hade fått en rejäl smäll som satt sig i musklerna i nacken efter kraschen - antagligen har stackarn gått med massiv huvudvärk sen i fredags. Han tyckte det var obehagligt först och jag såg hur berörd han var. Hon fortsatte att klämma och trycka och allt eftersom sekunderna gick såg jag hur Sigge fick en annan andning och slappnade av. Lille killen!

Vänstersidan var öm efter kraschen och även här hjälpte hon honom att lösa upp flera saker som låg och spände. 
Även midjan fick sig en rejäl omgång, och allt eftersom hon höll på slappnade Sigge av mer och mer. Det är spännande att titta på hur ens hund reagerar i dessa situationer - små subtila signaler som tydligt visar hur han reagerar på olika saker.

Sen var det dags för bakdelen. Jag har haft en känning att det var något krångel i bak sedan en tid tillbaka, och mycket riktigt. En massiv låsning i bäckenet med spända muskler och påverkad rörelse. Även här såg jag skillnaden under behandlingens gång. Denna låsning är inget han gått med superlänge, för det hade som tur var inte spridit sig fram i ryggen utan var koncentrerat till bak, och löstes upp bra när hon behandlade honom.

 

Efter nästan en timmes ultraljudande var Sigge helt slut, och är nu ordinerad vila under några dagar, med igångsättning för att muskla upp områdena med krångel. Endast koppelpromenader och inte så långa promenader. Novafonen ska gå varm, och jag ska ge honom så optimala förutsättningar jag bara kan att ordna till det här som pyrt i kroppen på honom. Den 17:e ska vi på återbesök och förhoppningsvis ligger allt fortfarande rätt och har lugnat ner sig i kroppen på honom!
Han är trots allt inte trasig, men behöver rätt förutsättningar för att komma tillrätta och bli hel på ett vettigt sätt. 

Någon kurs för Annica Aller på söndag blir det med andra ord inte - jag har verkligen sett fram emot detta med Sigge, men huvudsaken är att han kommer tillrätta med kroppen nu så får vi fila på annat sen!
Jag bestämde ikväll att Rocky nog får följa med på kursen. Blir inte samma sak, och egentligen kanske jag inte vill lägga pengar på att gå kurs med honom eftersom vi inte har någon vidare utvecklingspotential. Men Rocky är gubbe och älskar agility - detta kommer vara sista kursen vi går tillsammans, och jag ser det helt enkelt som kvalitetstid med min älskade vän istället!

 

Efter fyskollen hängde vi kvar i Skövde då Susanne på kvällen hade en föreläsning i hur man bygger upp sin tävlingshund. Saker jag till stor del hade koll på, men nog är det bra med påminnelse och motivation! Sigge fick också vara med på föreläsningen då jag inte ville ha honom i kall bil efter massiv behandling, och han var SÅ övertrött stackarn! Nu när vi har kommit hem så han kan slappna av har han totaldäckat i soffan, och kommer inte göra något mer väsen av sig på några timmar :P

Något jag verkligen måste ta till mig efter den här kvällen är att jag MÅSTE lita på min magkänsla. Tror jag något är fel med hundarnas rörelseapparat har jag rätt - jag ser inte i syne, jag känner mina djur! Att jag bokade tiden var ju för att kolla upp vad kraschen gjort med honom, men de andra grejerna jag haft känningar på hade jag helt rätt i, och varför ska jag låta dem gå längre med krångel med kroppen när jag tror det är något som riskerar vara galet? Dumheter!

Nu, nya tag och i vinter ska vi bli hela, starka och motiverade! Det här ska bli vår vinter!
Till våren - då jäklar!

Idag har jag vidgat mina vyer och agerat skrivare på klubbens lydnadstävling! Det var väldigt roligt och givande, och det här med lydnad kanske inte är så skrämmande ändå? (hur många gånger har jag sagt så nu?) Att se ekipage i alla klasser var roligt som 17, även om det var lättare att ta till sig av det de i klass 1 höll på med - det är ju där jag ska harva om jag ska prova :P

Både SMHI och YR hade lovat uppehåll - de jäklarna! Ack så fel de hade, och stundtals vräkte regnet ner. Givetvis över klass 1-ekipagen... Oj så tappra de var när de kämpade på! Mycket duktiga!

 

Grabbarna fick följa med ut och sitta i bilen under lydnadstävlingen, för efteråt var tanken att köra klass 1-bana som vi gjort några gånger. Sigge var mer än lovligt taggad när jag tog ut dem ur bilen, och jag visste att han skulle vara lika speedad som på tävling! YES! Det är ju precis det här vi behöver träna på! 
Och första varvet, se på faan - vi satte det :D

Det kändes lite yvigt och lite flygigt, men vi satte det! Inga rivningar och vi skötte oss båda två! 
Resterande varven innehöll dock både rivningar, slarv och skrik-och-panik, men visst är det väl första varvet som räknas? Det är det ju alltid på tävling, så varför inte på tävling? :P
Jag slarvar lite på balansen dock. I mitt huvud släppte jag honom på släppkommando, men han går innan... Detta får jag sota för direkt varvet efter när han flyger av utan en tillstymmelse till stopp :P Somliga straffas på en gång, matte får INTE slarva!

 

Vi vände på banan, och det var svårt som fasen - funkade inte alls som jag tänkte, MEN... Jag känner förvandlingen! Något håller på att hända, framförallt med mig, och träningen ger verkligen resultat och jag känner detta resultat liksom pysa ut ur kroppen varenda gång vi tränar för att liksom peppa mig att jag är på rätt väg och att jag är så på gång som jag känner inombords. Resan är lång och kantad med spännande saker, men vi rör oss uppåt, uppåt, uppåt! Sakta men säkert! Mycket att lära, men mycket lär vi oss hela tiden! Älskade guldklimp!

 

Igår åkte jag och Sigge till Örebro för deras kvällstävling. Första gången jag åkte helt själv på tävling, men det kändes bra! Hade laddat upp bilen med peppande musik för att tagga igång, och med digitalt lokalsinne (GPS:en) fanns det ju inget annat än att njuta av resan!

 

Jag hade tagit med kameran och hoppades att någon kunde förbarma sig och filma - och med både Josefin och Emma på plats så var det inga problem. Och jag är så glad för varje lopp jag får filmat - det ger mig SÅ mycket att få se på loppet efteråt och fundera och analysera!

 

Första loppet trodde jag att jag hade en bra känsla för innan, men när jag tittar på filmen så ser jag att jag inte har DET... Jag är tystare än vanligt, springer mer försiktigt och med uppdragna axlar. Tappade musten när Sigge gjorde sitt mastodonthopp i starten, och dum som jag var så tog jag inte om, vilket gjorde mig förbannad och då är det inte konstigt att loppet inte fungerar!

 

Till lopp två var jag taggad till tänderna, banan kändes så förbannat roligt och jag kände i hela kroppen att jag verkligen ville ösa den från start till mål! Av någon anledning hade jag dock svårt att få in banan i kroppen och tappade bort mig gång på gång när jag repeterade den efter banvandringen. Det störde dock inte så mkt då jag hade den när jag väl sprang den! Förutom den lilla sekvensen efter tunneln där jag blev lite stressad iväg, helt utan anledning... Inga rivna bommar och en härlig attityd!

 

Tredje loppet kändes under banvandringen som hej-kom-och-hjälp-mig! Efter hinder nummer två så fanns det en möjlighet att han stack ifrån mig om jag inte höll i honom, och samma i slutet. En kort rak tunnel med hinder framåt, men hunden skulle svänga. Då hade han dessutom haft sisådär 5 hinder på sig att få upp rejäl fart också, så jag kände att ojojoj, det här kan gå hur som! Bestämde mig dock för att det skulle gå bra! Han KAN svänga, om jag säger till honom i tid, och här var skarpt läge att visa att jag klarar det!
Och som han svängde! Båda ställena sitter jättebra! Han blev lite vid vid tunneln innan balansen, men det var för att jag inte gav honom tillräcklig uppstyrning - så här såg jag ju verkligen vilken skillnad det blir baserat på hur väl jag jobbar med honom! Både balansen och A-hindret satt, men båda var långsamma och balansen skedde dessutom under konstant skällande - Sigge var förbannad! Han är inte 100 på vad han ska göra, och känner nog att vi inte kan det här riktigt, så i nästa vecka börjar operation KF. För andra sommaren i rad, men den här gången med annat fokus! Jag har saknat min egen balans och det kommer bli ett kärt återseende!
Efter A-hindret kom laddningssträckan och jag visste att jag behövde sticka för att ha en chans. Tycker faktiskt att jag gjorde det också, och kanske var det för att jag hetsade iväg som han rev? Eller för att det var halt pga regnet? Ja inte vet då jag, men kände där och då att jag inte skulle hålla mig till planen och ta om rivningar. Han slet som ett djur så trött han var, och jag tyckte han gjorde det alldeles för bra för att börja bråka och förstöra vårt flyt! 

 

 

Efter Västerås kände jag att agility är en skitsport som kostar pengar och tar tid, utan att ge frukt tillräckligt ofta för mig (stundens hetta, ja jag vet!). Efter Örebro (trots uteblivna pinnar och tabbar här med) så kände jag att agility tajem17 är den fränaste sporten som går att ägna sig åt, och att jag och Sigge börjar komma i form och bli samspelta igen! 
I Jönköping - ja då ska vi allt kämpa oss blå för att visa dem vad vi kan! :D

I lördags bar det av till Västerås och dubblerad agilityklass! Elin följde med som moraliskt stöd, och filmare - vilket kanske gick sådär :P Det är lättare att få med något på filmen om linsskyddet tas av först :P

 

Sigge kändes fin, och utmed rastningsslingan fanns det ett stort gärde där jag kunde låta honom blåsa ur innan det var dags för vår start. Det funkade bra, och han kändes relativt med. Det som blir svårt på tävling är att han svarar sämre på min röst och mina svängkommandon, så det är något vi måste träna på och bli bättre på!
Under banvandringen insåg jag att slalom var placerat som en perfekt fälla för oss. För normala ekipage hade det inte alls vart ett problem, men med en hund som har en speciell dragningskraft till slalom så blir det mer än gärna ett problem, och jag får nog aktivt börja träna detta mer... 
Kollade på några ekipage innan vår start och lyckades dessutom se en krasch mellan hund och förare, och började utveckla min ursprungsplan för att inte gå samma öde till mötes som många andra ekipage - för förutom den stackaren som fick sin hund i knät och fick bäras ut av planen, så var det många hundar som missade hopphindret i anslutning till den farliga tunneln. 
Och det tänkte minsann inte jag göra! Jag höll mig till planen, och fick ut Sigge fint, men problemet var att jag då tappat fokus på att han direkt därefter skulle dras in i slalomets omloppsbana om jag inte höll i honom - och jag tappade honom. Disk!
Sigge passade dessutom på att hoppa av gungan i förtid så då fick vi även träna på det :P

 

Lopp två kändes bra, och jag kände verkligen att nu jäklar, nu kommer första agilitypinnen! Däcket stod som hinder nummer två, och Sigge löste ut det. Jag hade domaren i högra ögonvrån och ser hur han höjer handen och ger mig fel.. Va? Varför? Man ska väl inte kunna få fel för däcket? Jag körde på, men givetvis kom jag av mig. Sen hoppade Sigge A-hindret, och vi valde att ta om och diska oss. Jag TROR han hoppade för att jag inte hjälpte honom så som jag ska/brukar - han kan det ju inte klockrent än och behöver hjälp. Så kanske hade jag fått den där pinnen om inte domaren hade fått mig ur balans. 
Frågade andra kunniga efteråt och nej - han ska isf ha gjort ett misstag/bedömt fel, för däcket är antingen taget eller missat! Och tog det gjorde han, för diskad blev jag inte eftersom jag fortsatte... Mycket konstigt!

Jaja, jag fick möjlighet att ta om agilityhinder på tävling och befästa att man inte får slarva oavsett vart vi tar dem!
Och - inte en enda rivning hade vi :D 

På tisdag är det dags igen, då är det tävling i Örebro! Jag anmälde alla tre lopp, och hopploppen går först, så vi får en chans att blåsa ur och teama ihop oss innan det är dags för agilityloppet. Och vem vet - då kanske vi kommer hem med vår första agilitypinne istället? :D

Hipp hipp hurra på Rockys födelsedag!
Idag fyller Rocky tvåsiffrigt, och dagen har firats med goda tuggben och mys i sängen! Alltså inte så mycket utöver det vanliga, men Rocky verkar inte klaga!
Hältan är i princip borta, men något ömmar fortfarande lite då han inte går 100 rent än. Vet inte om någon annan skulle se, men jag ser det fortfarande, så vi lever lugnt och låter honom läka lugnt och försiktigt! Detta innebär att han får vara hemma när jag och Sigge tränar och promenerar längre sträckor, vilket minsann är djurplågeri på högsta nivå!

I onsdags körde vi banträning på förmiddagen. Planen var att vara stenhård med rivningar - Sigge måste ta lite eget ansvar, då många av hans rivningar faktiskt inte går att skylla på mig för!
Jag skulle dessutom göra träningen tävlingslik för att försöka få fram den känslan och den attityden hos oss båda. Detta innebar att Sigge inte fick vara med och bygga (han brukar springa lös och hjälpa till efter bästa förmåga), han fick inte heller skutta lös kring mig på väg till starten, utan det var koppel på tills startpositionen var intagen. Sigge blev AStaggad - återigen blev jag varse om att det är stor skillnad på om Sigge får bralla ur lös, eller komma in och prestera på en gång.

Två hinder tog vi, sen fick jag bryta - Sigge rev. Som tur var så var jag inte ensam på träningen, så det var koppel på och så ställde vi oss vid sidan och tittade på. Konstigt tyckte Sigge, och nog blev han lite tjurig också!
När alla andra kört ett varv försökte jag igen, med samma tävlingslika startrutin.
Sigge formligen EXPLODERADE och var mer eller mindre precis så taggad som på tävling! Nu lyfte han på fötterna, men tjuvade på kontaktfältet - vilket jag i min upphetsning över att han var så taggad inte sa ifrån om, och jag sjabblade bort oss....

Vi vände sedan på banan, och samma procedur kördes igen. Den här gången kom jag två hinder igen, och fick sen bryta... Sigge rev... De andra fick köra, vi satt kopplade vid sidan.
När han fick en ny chans kom vi tre hinder, sen rev han. Av banan igen, pausa och låta de andra träna.
Nu var Sigge bra irriterad på mig, så när vi gick in nu så slet han som ett DJUR redan från start, och hindret han innan höll på att riva tog han i så inni jäkelen så det såg ut som att han höll på att slå över... Måste kolla på filmen hur han lyckades med det. Han höll sig dock i skinnet och lyfte på fötterna!
Den träningen kändes faktiskt väldigt slitig! Det är liksom inte så roligt att bryta, men det känns som det gör skillnad och att det faktiskt fungerar! Så jag hoppas det är värt det i sista änden!

Tanken var att implementera detta ännu mer genom att vara med på veckans bana på torsdagen, men mina ben varnade mig för att anstränga mig för mkt, och jag fick hoppa över den!
Sigge brukar ha bra minne, så jag hoppas att han minns vad som händer om han inte lyfter på fötterna :P

Imorgon får vi se hur det funkar! Nervositeten kom över mig förut, men hellre idag än imorgon, för jag hade alla möjligheter att "ta hand om det" nu, och nu känner jag mig laddad men inte spänd!
Planen är att vara noggrann imorgon! Även om det inte ger några pinnar imorgon så grundar det för framtiden - och det behöver vi!
Inget slarv på kontaktfälten, och vid rivning kommer jag faktiskt lägga honom på banan och lägga upp bommen och göra om! Jag måste vara tuff här! Får jag det inte att se ut som jag vill på tävling så skjuter jag mig själv i foten! Jag är enda largeföraren från Linköping så Elin ville åka med imorgon och får vara min stöttepelare och påminna mig om att jag ska ha is i magen, njuta av loppen och få dem sådär vackra som det bara går att få med en elefant! :D

 

Här ligger jag lite efter, men måste ju få skriva ett par ord om fredagens träning - när jag fick hjälp av Lydia!

 

Alltid lite nervöst när man känner sig uttittad känner jag! Det är något jag jobbar med och som ständigt blir bättre - men det är värre med en sån här grej än att starta på tävling tycker jag, så mentalt har jag inte tränat färdigt på den biten än :P

 

Rätt så tidigt så sa Lydia att det var dags för blindbyten, och jag kände hur jag svor lite inombords. Nu var det iofs över 1,5 år sen jag gick tävlingskurs på klubben för Lydia men minnet vaknade ändå till liv. Vi skulle köra en blindbytesövning, och jag var först ut. Vi satte det KLOCKRENT, och Lydia hurrade och sa att det var PRECIS så det skulle tajmas och se ut, och nu var det bara att göra om det! Vi lyckades inte mer den dagen, eller knappt på kursen över huvud taget :P Hur jag än försökte fick jag inte till det där vältajmade blindbytet igen, och när Lydia nu återigen sa att det var dags för blindbyten så vaknade detta minne till liv :P

Dock så blev det inte en repris från den kursen, utan någonstans på vägen har jag ändå lärt mig våga springa på och göra blindbyten! Gång på gång satte vi dem! Inte helt perfekt, men inte katastrof heller  - utvecklingskurvan var kännbart vänd uppåt! Nu är det mer att slipa på detaljer snarare än att öht få till bytet utan att vara rädd för en elefant i knävecken!

 

Sen var det dags att svänga, och där kommer en svårighet in - hur svänger jag Sigge på bästa sätt? Han är stor, det går liksom inte att komma ifrån, och han tar plats! Fick hjälp med placeringen, och Sigge bara sätter det! Gång på gång! Även här var det inte så att vi behövde 10 försök på oss att öht sätta det, utan vi kunde fila på detaljer och liksom känna på den goa känslan!
Det här med svängar är ju också något jag fått höra, egentligen ända sedan Sigge vart liten: "Den där stora hunden med den massiva kroppen... Honom kommer du få SLITA med svängarna med, och räkna inte med att han kommer vara tajt.. Var glad om han svänger öht..."
En del av mig har ju zonat ut dessa förvisso välmenande men likväl nedslående kommentarerna och när Lydia ställer sig och tjoar och jublar över hur fint han svänger på mina signaler - vet ni vilken seger det är?! Tillsammans med att jag faktiskt kände att vi var ett team och att jag hade honom fint i hand så var liksom de fina kommentarerna från Lydia grädden på moset! Min fina hund!
Och vet ni vad.... Jag har inte alls slitit med svängarna - han har dem naturligt, sådetså! :D

Sista på dagen var det staketdags. ÄNNU en av mina små svårigheter. Här var jag helt ute och cyklade med hur jag skulle få till dem, och kände mig lite osäker. Tror Sigge kände det, för han blev bulldozer och tuffade på utan att så mycket som ägna mig en blick. Med lite påminnelse gick han med på att jag hade koll, och återigen - vi satte det!
Sen vände vi på staketet och han skulle börja med att hoppa in mot mig: "Nej, han kommer gå förbi" sa jag, och förklarade också att jag var medveten om att det berodde på min dåliga tajming. 
"Lita på din hund och rör på dig" var det enda Lydia sa, och lämnade mig sedan åt mitt öde! 
Att få den här pushen är liksom precis vad jag behöver: ut utanför comfortzonen och sluta gnälla! Och... Vi satte det! Gång på gång! Vilken känsla!
Ja, han kan faktiskt - och ännu viktigare... JAG kan faktiskt! Jag måste liksom lämna osäkerheten hemma! Med Rocky är jag ju 100 bekväm, och jag är på väg dit med Sigge med! I fredags fick jag liksom ännu ett bevis på att jag ska släppa detta nu, och säga att jag faktiskt kan springa med min hund!

Dagen bjöd alltså på många goa känslor och en del tankar! 
Något jag blev varse var att Sigge verkligen taggar som en idiot när det kommer till agility, och att detta säkert kan vara en bidragande orsak till att det inte alltid går vägen på tävling. Själva taggandet i sig är ingen nyhet, men vad som händer vid urblåsning blev så påtagligt i fredags. När det var Sigges tur så exploderade han på banan, drog egna varv och tog i såpass att han efter 5 minuter var så slut att han rev varenda hinder och dessutom dundrade med huvudet före rakt in i en tunnel... 
Efter den pausen var han samlad och rev kanske ett hinder på resterande tiden, och här kom aha-upplevelsen: han klarar helt enkelt inte att kanalisera sin energi i början.
Antingen får jag hitta sätt att få honom att i tid blåsa ur på tävling, eller också får vi hitta en väg runt där han inte måste explodera besinningslöst utan göra något bra av den energi och den taggning han har!

Kan inte säga nog tack till Lydia! Dels för att hon alltid är så bra på att se detaljerna till varför något inte funkar, och dels för att hon utan att varken vara fjäskig eller överdramatisera får mig att känna mig som en bra förare! Sigge vet vi redan att han är grym, men att känna att jag faktiskt en dag kommer matcha honom, det var guld värt! Tack!

Ja, det är jag det...
Var och tränade i det fantastiska vårvädret på förmiddagen innan föreläsningen. På agendan stod en agilityetta från Åhus, den såg så himla rolig och flytig ut att springa, och vi behöver ju träna lite agilitybanor nu för att träna inför kommande pinnregn (man måste ju ha ambitioner :P )

Sigge kändes så fin, men jag missade helt att han gjorde ett sånt där vansinneshopp i första starten, så jag borde tagit om redan där. Sen gjorde han ett till, och då rev han. Jag borde vart snabbare på att lägga honom, men det var jag ju som ni ser inte riktigt. Sen gjorde han samma sak igen, och då bröt vi återigen. En kurs i hoppteknik är nog något vi skulle prioritera så fort plånboken tillåter det - tror definitivt Sigge skulle må bra av det!
Efter paus körde vi om hela banan, och då satte vi den, nollade och felfria (men höll på att få en rivning, jag hörde bommen röra sig...)! Lite mer träning så kanske vi kan få till det på första försöket också, för just nu känns det som att Sigge trots bajsnödig pingvin till matte går fint! Vi har saker att slipa på både på gunga och balans, men det känns ändå stabilt. Rom byggdes inte på en dag, visst säger man så?

Men vadå bajsnödig pingvin?
Jo, jag kände mig faktiskt väldigt nöjd med träningspasset, gick glad i hågen till skolan och mös över vår härliga träning. Kommer sen hem och tittar på filmen, och kan inte låta bli att liksom bli lite irriterad... För hur springer jag egentligen? Nej precis, i princip inte alls. Jag vaggar fram som en pingvin som skitit ner sig... Det KÄNNS ju så annorlunda när vi springer, och jag SER ju på filmerna att jag begränsar min hund massor!

Jag är dock på gång nu, det är mycket i görningen och jag känner i hela kroppen (till viss del pga träningsvärken) att det liksom har vänt på riktigt nu! Jag är på gång, jag kommer bli bättre, snabbare, tydligare och mer säker! Men just idag, då hjälper inte det - utan då skäms jag över den bajsnödiga pingvinen, och det är också därför jag går utanför min comfortzone och lägger ut filmen här! Jag behöver öva på det här! För det här är ändå valen jag gör på träning, det här är så jag handlar, och det här är så jag springer - just nu iaf! MEN, det finns bara en väg, och det är uppåt!

Skarp titel, I know - men ibland så blir jag så uppriktigt less på hundfolk, särskilt de där som inte tänker längre än näsan räcker... 

 

Tog en cykeltur i Rydskogen idag (I know, två gånger är bannemej en vana!) och inte hade vi kommit många meter förrän Sigge såg den - den ståtliga labradorhanen som var säkert 10 meter från sin ägare, en ägare som givetvis gick i sin egen värld.

Direkt hanen fick syn på Sigge insåg jag att hoppla - det här kan bli jättedumt. Jag hade så fort vi såg hunden stannat cykeln (för cyniska LL litar inte på lösa hundar i elljusspår). Ungefär i samma veva som hanen får syn på oss får även ägaren det, och hennes panikslagna jogg och befallande inkallning fick  mig att än mer inse att den här hunden är inte trevlig.

Jag hade vid det här laget parkerat Sigge vid cykeln och gått ifrån honom, för att kunna skapa distans mellan honom och mötande hund, för ja - jag är en sån där... En sån där som till varje pris hindrar mötande hund från att komma fram till mina, med de medel som krävs. 

Matte hade nu börjat jaga den kaxiga labradoren, som mest behandlade henne som en störig fluga surrande i hans öra, och gång på gång utmanade han och skulle förbi mig, och jag blev desto argare. Att jag ganska hotfullt höll honom utanför Sigges sfär gjorde det inte direkt lättare för kvinnan att fånga in sin hund, men det skiter jag ärligt talat i i det läget.

Mitt ansvar är att min hund inte råkar illa ut - smiter han förbi mig så sitter min hund vackert plats vid min cykel och är ett perfekt offer att bråka med, och sen är Sigges treåriga liv utan incidenter antagligen över. 

 

Till slut fick kvinnan tag i den hormonstinna hanen, och en kamp om att få på honom koppel och få honom att sitta ner vid kanten började. Varken hon eller mannen i sällskapet sa så mkt som ett ord till mig (antagligen var de förbannade för att jag motade bort deras hund vilket gjorde honom svårare att fånga), och jag gick tillbaka till min underbara goldenhane, som inte hade rört en fena vid cykeln och med viftande svans glatt välkomnade mig tillbaka. En stor kram fick han och jag började göra oss iordning - fortfarande utan ett ord från någon i sällskapet och då kände jag liksom hur arg jag blev, men vissa fighter är liksom inte värda att ta så jag tog min gyllene vän och cyklade vidare utan ett ord till dem heller. För de ord jag hade att säga lämpade sig nog inte, i förhållande till att inget faktiskt hände....

För ja, jag tycker det är förbannat arrogant att ha sin uppenbart otrevliga hane lös i rydskogen på en lördagseftermiddag, när de dessutom envisas med att gå MOT riktningen som alla andra går spåret... Kvinnan verkade också väl medveten om att hennes hund var utom kontroll vid hundmöten baserat på "paniken" och stressen som uppstod när hon fick syn på Sigge. 
Det är faktiskt ingen rättighet att få ha sin hund lös, det medför så jäkla mkt ansvar och förpliktelser och jag blir galen när sånt här händer! Det är liksom så jäkla oschysst, och ja - arrogant!

 

Hade Rocky vart med hade utgången antagligen vart en annan, eftersom han är smärtsamt medveten om vad som kan hända i såna här situationer... Jag hade då fått svårare att gå ifrån dem, för Rocky vågar inte sitta kvar, utan utmanar den andra hunden och eftersom kvinnan hade hunden utom kontroll så hade den kommit fram till mina. Slagsmålet hade vart ett faktum... Vilket jag vet eftersom Rocky hade försvarat sin flock och initierat det även om den andre bara ville småmucka lite..

Rocky har baserat på såna här händelser vart i bråk flera gånger. Sigge har tack och lov vart förskonad, och jag tänker se till att det förblir så, så länge jag bara förmår!

 

Förutom denna adrenalinhöjande händelse så gick cykelturen fint, och jag tror detta är väldigt bra för Sigge! Att röra sig i bra trav är något han gör alltför lite, så detta kommer stärka min elefant och göra honom ännu grymmare <3

Idag tog jag mig i kragen. Jag har länge vetat att cykel är ett väldigt bra sätt att motionera hund på, och fick även den ordinationen av fysion i vintras. Jag är dock, som flera av er vet, en undanflykternas kvinna, och just cyklingen har känt som ett sånt där läskigt halv oöverstigligt berg.

 

Jag försökte en gång i tiden att lära Rocky att springa bredvid cykel. Det slutade med att jag med rädsla för mitt eget liv bestämde att cykling inte var något för mig och Rocky. 

Men Sigge är inte Rocky, liksom inte alls, typ inte på en enda fläck! Så idag begav vi oss ut. Hussen fick följa med, OM jag skulle slå ihjäl mig eller något annat onödigt, men det gick bra! Sigge tyckte det var konstigt, men klipsk som han är insåg han att smidigast för alla parter var liksom att trava på i bra takt, med blicken riktad framåt!
Vi cyklade inte så långt - man får ju inte utmana ödet för mkt första gången kände jag, men vi är iaf faktiskt igång nu! Nu ska vi göra det här till en vana, för att kunna få lite bättre sträcka och fart bakom en del rundor! Spännande att se om Sigge kommer fatta tycke för det!

 

När vi kom hem var jag liksom i mode för att fortsätta utanför min comfortzone, och tog fram effileringssaxen som jag köpte för säkert över en månad sen, men inte vågat använda. För att klippa golden är ju en hel vetenskap - iaf om man ska ha dem utställningsdugliga. Nu ska ju inte jag ställa ut, men Sigge såg ut som ett ovårdat skogstroll så jag kände ändå att jag ville ge det ett försök. Det blev inte SÅ pjåkigt för att vara första gången, även om en utställare antagligen hade gråtit om denne sett det. Men nu har han en kortare och vårigare frisyr, och även om Sigge alltid ser ut som en vildvuxen dåre, så är det vildvuxna lite mer sansat nu iaf :P

 

Igår styrde vi kosan mot Värnamo och agilitytävling. Efter förra gångens mentala fiasko hade jag innan tävlingsdagen stora förväntningar på den här tävlingen - men när blir det någonsin som man tänkt sig?

 

Fredagen kantades av dåliga besked och på kvällen efter att ha gråtit och tyckt synd om mig själv kände jag att jag verkligen inte ville åka! Som vanligt så får Fredrik mig på andra tankar och sa att jag givetvis skulle åka! Saker som hänt kan vi ändå inte lösa på en natt och då kan jag lika gärna fokusera på något annat däremellan! Så, tävling skulle det bli! 
Nattsömnen blev inte så lång pga många snurrande tankar och nog 17 var jag ganska trött och inte superpepp på lördagsmorgonen - men med trevligt sällskap i bilen blir ju resan genast mkt bättre!

 

Jag började dagen med att vara funktionär i small och medium, agilityklass. Dels hade de dåligt med folk och dells var de schyssta och bytte Sigge från ena hopploppet till det andra - så då vill man ju vara schyst tillbaka! Sigge fick mao spendera första delen av dagen i bilen - och nog undrade jag lite vilken hund som skulle möta mig under uppvärmningen...

 

Hade ju dock inget att oroa mig för - det var Sigge som glatt skuttade ur bilen, och på Sigges vanliga vis så var han som en studsboll kring mig när han förstod att det faktiskt var hans tur! Redan där var det skillnad från Fagersta, där Sigge hade gått i sin egen värld och var svår att få kontakt med - han orkade liksom inte hålla ihop. Men att få chilla i egen bil är mer utvilande och han var på helt rätt plats mentalt, vilket gjorde det lättare för mig att vara det också, trots min obalans!

 

Man ser redan i starten på filmen att Sigge har en annan attityd jämfört med Fagersta - han söker kontakt med mig och håller fokus! När det kom till kontaktfältshindren så var själva balansen det jag "oroade" mig för. Han har inte kört den på länge, och över lag inte många gånger. A-hindret räknade jag med att han skulle ta om jag saktade ner, och gungan - den kan han ju!
Tji fick jag :P Planen med gungan var att han skulle stanna, jag då springa fram och göra ett byte och sen ge honom frikommando, men jag tvekade på om han skulle stanna, och då sticker han när jag börjar röra mig för att göra bytet :P Hindret han då skulle ta såg han inte ens, utan tog sikte på tunneln 10 meter bort - det var liksom ingen idé att göra något, utan bara skratta och köra på! A-hindret och balansen tog han bra! Balansen var skitäckligt underlag på och MÅNGA hundar hoppade av. Sigge tvekade men gjorde vad han skulle, och jag var supernöjd med loppet!

 

Även till andra loppet kändes Sigge fortfarande som Sigge, men jag märkte när det närmade sig start att han var väldigt trött. Det var jag också - jag hade väldigt svårt att frambringa någon energi, då jag kände mig helt slut som människa, så det kan säkert ha påverkat. Min plan var dock att inte fegköra - jag har 4 pinnar och väntar bara på den femte. Den vill jag inte ha för att jag safear utan för ett offensivt och satsat lopp! Så planen var att lita på Sigge, lämna i både slalom och en annan sekvens, och så gjorde jag också!

Slalom har vi tränat för lite med den störningen och han ploppade ur, men fixade det när vi gjorde om. Andra stället där jag ville lämna gjorde jag också, men sen fick jag någon form av blackout och hinner inte bytet jag tänkte göra, helt enkelt för att jag springer åt fel håll.... Det syns på filmen för jag försvinner ut bild. Jag hade inget åt det hållet att göra, vilket jag också kom på, men lite sent, så vi krockade nästan efter tunneln men fick till det utan för mkt panik :P 

Sigge var trött och rev tre bommar, men han höll i övrigt ihop så fint och känslan jag hade med mig igår var liksom den känslan jag alltid ska ha!

 

Det var härligt och jag är väldigt nöjd med dagen, för med de förutsättningarna jag skaffade mig innan och det faktum att jag inombords mådde ganska risigt så presterade vi bannemej på topp igår :)

 

Igår var det så dags för debuten – och melodin även med denna debut (precis som den förra) var att den inte alls blev som jag tänkt mig.
Kanske för att jag inte tänkt tillräckligt på den, eller iaf inte tänkt på rätt saker....

Lydia hämtade upp mig klockan 05.00 för den nästan 3 timmar långa resan till Fagersta. Redan här borde jag kanske tänkt längre än näsan räcker – 3 timmar i en främmande bil, tillsammans med en hund han inte känner sen innan.

Inget av agilityloppen innehöll någon balans, så i det avseendet kunde inte debuten blivit bättre :P Han fick känna på två av tre balanshinder under tävling, och han gjorde det kalasbra!
Det fanns så många fina bitar i gårdagens lopp – så jag skäms lite över det här inlägget, för det visar mest på hur mkt jag har kvar att lära, och hur nonchalant man ibland kan bli när man tränar och tävlar hund, för att man inte använder det man faktiskt har innanför pannbenet.

Ni vet – den där frasen man tänker ibland. Den där frasen som jag vägrar tro att jag är ensam om att ha tänkt. Den där orättvisa frasen som idag gör mig förbannad på mig själv...
”Men... Det där kan ju du?!” Den där frasen som vare sig man vill det eller inte planterar en känsla av besvikelse i kroppen – för det där kan ju du?!

Sigge har gått fenomenalt bra det sista, det tänker jag inte sticka under stolen med! Han har med den lilla träning han kunnat få under lågsäsong visat att han har så mycket kapacitet och att han är riktigt jävla grym, liksom i princip hela tiden! Och det är ju den bilden jag har av Sigge då – ”hemma-Sigge” kan vi kalla det.

Sen börjar man tänka på vad det här med tävling egentligen innebär. Tidiga mornar, långa dagar, tuff miljö och ”krav” på prestation. Jag väljer att skriva ”krav” – för ibland blir det mer krav än vilja. ”Du kan ju det där!”
Och hur lätt är det då att få med sig hemma-Sigge? Eller borde man kanske mer rättvist tänka att tävlings-Sigge inte har den erfarenheten än?...

Vad jag liksom lite glömde igår var vilken grön hund jag egentligen har. Jag har en hund som till och med november gjort cirka 20 starter, de absolut flesta i utemiljö, och på ett avstånd som vart behagligt att köra. Sisådär en timme, max två i avstånd. Utemiljö innebär en lägre ljudvolym, större spridning på hundarna och en mer avslappnad stämning än inomhus.
Nu har Sigge iofs startat inomhus också – men inte under så trånga förhållanden, och inte tillsammans med tre timmars bilresa och en dålig natts sömn i bagaget. För sover jag dåligt, då sover Sigge dåligt. Han har koll på sin matte, och sover inte jag så kommer han och spanar på mig och checkar läget. Så jag påverkar honom där – vilket jag glömmer ibland.
Vi har inte heller kunnat träna så mkt pga lågsäsongen och begränsad ekonomi.
Sen har vi också bara tävlat hoppklass tidigare. Att bara tävla hoppklass innebär att han som mest gjort två starter på en dag. Starter under för honom mer hanterbara förhållanden.

Detta hade jag inte en tanke på. I mina tankar var det bara så underbart att få starta 4 lopp med min gula fara. Att äntligen få göra en riktig tävlingsdag där Sigge inte fick stå tillbaka. Fyra lopp med ös och glädje!
Och så kommer man dit och Sigge känns konstig redan i första loppet. Tankarna började snurra på en gång – varför, vadå, kan det vara såhär?
Att det var tävlings-Sigge som var orutinerad och faktiskt redan i första loppet trött - nej den tanken slog mig inte...

Lopp två kändes på det sättet bättre, men där kom istället tanken ”Men... Du kan ju det här” tillsammans med ett litet sting av besvikelse. Det var inte långvarigt, men tillräckligt för att förstöra! För Sigge känner ju såklart sånt! Sigge känner mig och tar åt sig. Och i efterhand kände jag mig så jävla elak! För jag är säker på att han kände av det, och jag får inte projicera såna känslor på min hund!

Lopp tre kändes än mer skit och bommarna flög. Istället för att analysera blev jag hispig och panikade – mådde han dåligt? Hade han ont? Vad var det som var fel? Han kan ju det här...?
Pratade med mina fina träningsvänner och de lugnade mig att det iaf inte såg ut att vara något fysiskt med Sigge. Jag fick tillbaka min tankeförmåga och insåg vilken liten skithög jag var, och bestämde mig för att bete mig som den matte Sigge förtjänar i sista loppet!

Vid det här laget var ju även jag trött, men tog mig samman! Jag tittade på Sigge med rätt ögon och förklarade för honom att nu jäklar skulle vi gå in och göra det vi var här för – ha roligt! Sigge, som läser mig och förstår, var med på noterna och gick in med den attityd som jag älskar och känner igen! Han tog sig samman och körde på efter bästa förmåga, och kändes verkligen fin! Trots att han redan när vi gav oss iväg i morse var trött. Vid det här laget var ju klockan typ halv 4 – så min älskade kämpe var så trött, mentalt utmattad av miljön och kraven jag ställde honom inför...

I det här loppet höll ju inte jag ihop för fem öre – jag tävlade liksom inte. Jag sprang med min hund och tittade hysteriskt efter min goa Sigge och undrade om jag skrämt bort honom? Det hade jag ju uppenbarligen inte, men fokuset var pga det inte 100 där. Dock fick vi till slutet, och jag som tänkte att min älskade vän kanske inte skulle orka hålla ihop för – men som han visade mig att han visst gör, bara jag stöttar och stärker honom så som jag borde, istället för att lägga in felaktiga tankar, besvikelse och oförstånd!

Som ni kan läsa har jag så mkt kvar att lära mig,  och även om Fagersta mars 2015 inte var resultatmässigt någon bra tävlingsdag, så var det dagen jag blev medveten om en sida som inte ska ingå hos mig som tävlingsförare, och resultatet var att vi lämnade den osympatiske tävlingsföraren LL i Fagersta och tog med en bättre version av mig själv hem! 

Idag valde jag att åka på ridhusträningen, även om samvetet sa åt mig att jag borde vara hemma och ägna mig åt exjobbet - men visst måste man väl få unna sig att släppa det ibland va? :P

 

Idag ar ju mer eller mindre genrep för nästa veckas debut i agilityklass, och för första gången så kändes det helt genuint härligt att träna 2o2o. Jag har ju hela tiden intalat mig att det är roligt - men vad magen säger går liksom inte att förneka. Men som sagt - idag så kändes det liksom sådär härligt och roligt som det SKA kännas, och valet av 2o2o kändes också rätt! Det finns tonvis med saker att träna på för att få till riktigt BRA 2o2o, men med tanke på att vi tränar en gång i veckan på en riktig balans, och resten i vardagsrummet, så tycker jag att han fort har lärt sig vad det är han ska göra, och mina sömnlösa nätter är förbi!

 

 

Jag tycker personligen att för att vara lågsäsong och kunnat träna så lite så går det faktiskt bra! Han är fortfarande lite tvekande och han kommer få lära sig att ge lite mer på vägen ner - men det här känns ändå väldigt bra inför att känna på balansen i tävlingssammanhang! Rom byggdes inte på en dag och jag väntar nu bara på våren :P

 

Något annat som känns bra är att mina skinkor efter ridhusträning värker! Det innebär att jag faktiskt vågar trycka på! Benen håller sig hyfsat i schack och så länge jag stretchar och masserar så verkar de *peppar peppar* hålla! Jag njuter för varje pass som funkar :D

I lördags var det årsmöte för LBKs medlemmar. Det är alltid en trevlig tillställning, och ett verkligt roligt möte att gå på! När mötet är slut är iaf alltid jag öm i händerna efter allt applåderande - då vi på klubben har fantastiskt många duktiga ekipage i många sporter, och dessa uppmuntras alltid lite extra på årsmötet. 
I år fick även vi applåder, uppmuntran och en snygg plakett då Rocky vann KM i agility för Large-seniorerna. Jag är en sån som blir löjligt glad för sånt där, och liksom lite extra när det är Rocky som ni vet, det här med åldern osv...

 

Eftersom jag var korkad (peppad/vågad/optimistisk?) och anmälde oss till agilityklass i Fagersta om två veckor så har jag haft lite panik nu. Inte för att jag tror vi går in och ror hem två agilitypinnar på debuten men vill ändå känna att vi har en sportslig chans att kunna få till en bra debut med en skön känsla. 
För att hjälpa till med detta har jag då ruinerat mig själv och försökt boka inomhustider så ofta jag känt att plånboken klarar utan att kollapsa. 

Vilket ledde till att råkade bli två pass på samma dag...

 

På morgonen möttes jag och Lydia upp för ett kontaktfältspass i Valla. Lydia är nog lika korkad som jag, för hon protesterade liksom inte ett dugg på att släpa fram alla kontaktfältshindrena till vårt träningspass, inklusive A-hindret...

Passet kändes väl sådär. Mornar över lag är svårt för mig - jag har liksom glömt kvar hjärnan i sängen nuförtiden känns det som... Med Rocky så tappade jag banan, visste inte min placering och var så otajmad att jag skämdes och ville sjunka genom golvet.
Sigge var ju mer punktträning, och gungan tar han fint nu! Vi behöver diskutera kriterirna lite till där under våren då jag vill ha honom snabbare längre ut, men jag upplever att han inte vill det. Han är ju stor och tung - kanske känns det massor i magen om han satsar hela vägen ut så han tycker det är jobbigt. Vi ska prata om det i vår och se vad vi kan göra åt det iaf. 
A-hindret har han bara tagit av misstag några gånger på klubben, men det kunde vi känna på under fart igår. Jag behöver dock ha en ordentlig plan för den också under våren, förmodligen running pga storleken på hund - det blir så satans tungt att behöva stanna! Igår tog han den bra om än lite trevande så länge jag hjälpte honom med en halvhalt på nedfarten, och han flyger inte nocken vilket känns bra!

Balansen då - jodå, helt ok med tanke på omständigheterna! Han visar redan att han kan bli väldigt beroende av min position om jag inte passar mig väldigt noga, men det stora framsteget var att när jag satte bollen i händerna på Lydia så söker han ändå framåt och jag kan vara långt bak utan att han fastnar i min position. 
Vi har mkt att jobba på, och just nu känner jag  mig mest som en oplanerad och ostrukturerad tränare.
Jag liksom lite hatar kontaktfält! Men vi kommer få till det, lite ångest är väl kanske bra - för då blir känslan när det sitter desto bättre ;)

 

På eftermiddagen tog jag med mig Ida och åkte till Högby. Vi valde att fokusera på kombination, och det behövdes verkligen! Agility är jävligt roligt och att faktiskt få köra med grejer som jag känner att vi behärskar så jag får känna att vi faktiskt kan behövs! Kontaktfälten har sänkt mitt självförtroende som faan, så den träningen kändes oerhört härlig i magen!
Ida visade oss en övning hon kört på kurs nyligen, och nog för att vi inte fick till det perfekt, men vi satte det bra! Varken jag eller Sigge har provar på lap-turn innan (om det nu var det vi gjorde, för många namn på dessa förbenade bytena). När vi hade fått prova det några gånger satte vi det faktiskt i kombination och det var även det stärkande för egot!
I slutet tog vi och tränade ytterligare lite kontaktfält och det gick bättre än på förmiddagen även om vi har låååång väg kvar!

 

Två träningspass var dock en pärs och Sigge var lite trött i slutet av passet, och idag har jag träningsvärk deluxe! Nu måste vi minsann igång :P