mittlivsomhund

Idag var det dags för rosettjakten klass 3, och givetvis var jag där som funktionär i largeklasserna! Även om vi inte fått köra någon agility för egen del på vad som känns som en evighet så mådde jag oerhört bra av att få insupa agility framförd av flera av mina förebilder - flera i klass 3 ger mig rysningar!

 

Varje år jag varit funktionär på rosettjakten så går jag hem och är förbannad över folks äckliga attityd mot både medtävlande och framförallt sina hundar, men idag såg jag inte så mycket av det! Kanske för att jag vägrar ta åt mig av sån atmosfär längre, eller för att det helt enkelt inte var lika många tråkmånsar där. Ett par såg jag som vanligt - och om jag får var elak så är det inte så att jag är ledsen om det inte går bra för dessa människor... 

Jag har ju som de flesta vet grubblat mkt över min egen attityd och känsla till agilityn, och att bara funktionära på tävling och känna av atmosfären från andra tävlande etc ger en mkt bättre perspektiv och tankar kring hur jag själv vill vara när vi kommer igång igen!

Som jag skrev till Ida förut - min prestationsångest kan gå och dränka sig, jag sitter liksom inte på tillräckligt mkt kunskaper och är inte såpass tekniskt duktig än att jag behöver ha någon jävla prestationsångest! Det handlar inte om att prata ner mig själv, utan helt enkelt bara om att inse vad som är viktigt! Att sätta siffror på känslor och affirmera hur jag vill bete mig tillsammans med min hund snarare än siffror på resultat är det som är viktigt i år, och får jag inte till det - nej då får jag helt enkelt inte fortsätta med agilityn! Det är hårda bud, men ont ska med ont fördrivas ;)

Jag har storslagna planer för Sigge under våren, och jag tror jag vet hur vi ska arbeta oss upp mot en bra attityd med rätt resultat känslomässigt! Det känns bra i  magen, och filmerna i mitt huvud (jag jobbar ju så vet ni) är vackra, glada och gör mig förbannat pepp!

Sigge har haft sämsta veckan någonsin denna veckan fysträningsmässigt! Jag har vart tokförkyld! Det som varit värst är egentligen näsan, men jag har haft såpass svårt att andas att jag faktiskt blir lite yr vid ansträngning så det har känts klokt att bara vila och leva lugnt. Detta har drabbat även hundarna, men i ärlighetens namn så passade det rätt bra. Sigge har haft sina ryckningar han får i sidan när han börjar lägga på sig spänningar igen, så vi har jobbat mer med novafonen och vila denna veckan så nu är det bättre igen! Det oroar mig lite, för tänk om han inte klarar tyngre fysisk belastning utan att lägga på sig och krascha kroppen igen? Jag försöker att varken tänka för mkt på det, stirra för mkt på hunden eller klämma för mkt på honom - det kommer reda sig!

Och just ja, ytterligare en plan för framtiden (rätt långt fram i tiden, men ändå) - Jag har kommit på vad jag ska bli när jag blir stor :D
Det är med fysiken och den eventuella problematiken som kan uppstå hos våra hundar som vi lever så tätt med och kräver så mkt av, det intresserar mig något grymt! Och Sigges skada har fått mig ännu mer intresserad (visst låter det lite tarvligt)! Det finns så mkt kunskap att hämta, och det finns så mkt man kan göra för att veta hur hundarna ska hållas pigga och fräscha! Så jag tänker bli fysioterapeut på hund när jag blir stor :D Det dröjer ett rätt bra tag innan jag är där, men visioner måste man ju ha! Och det innebär också att min tidigare utbildning inte kommer var förgäves, även om jag inte kommer använda den som jag kanske trodde jag skulle när jag började läsa för alltför många år sen :P

 

2015 var ett konstigt år, ett år där jag på grund av livet och omständigheter halkade snett över lag. 
Jag är nu på rätt köl men har tänkt  mycket på min inställning på tävling under 2015. Särskilt när jag läste gamla inlägg och fick upp tankar från tävlingar när jag gjorde min årskrönika häromdagen väcktes tankar. 2015 var alldeles för krävande och pessimistiskt! Jag var mycket sällan tillräckligt bra, tillräckligt snabb och placeringarna var inte tillräckligt höga. 

Jag gillar att köra agility med min retriever, och jag gillar på ett sätt att slå från underläge! Detta lyckades jag vända till en enorm prestationsångest under 2015 - jag måste minsann visa dem! Vilka då? Ja, som vanligt har jag inget bra svar på det, och agility handlar ju faktiskt inte om vad andra tycker! Det handlar om mig och min hund - enbart! Det handlar om att vi med glädje och attityd ska samarbeta oss genom en bana, med ett leende på läpparna! 
Sigge är alltid en glädjespridare, och han gör alltid sitt bästa utefter de förutsättningar som ges! Alltid!

Så, 2016 handlar om att jag ska matcha min hund! Jag ska ge honom optimala förutsättningar och jag ska ge honom min själ vad gäller glädje och attityd! 
Jag tänker inte sätta upp några prestationsmål, resultatmål eller krav på vad vi måste åstadkomma!
Vi måste inte åstadkomma "någonting" 2016!

JAG ska dock åstadkomma en bättre attityd, en släppt prestationsångest och en förståelse för vad agility handlar om! Lyckas jag med det har jag vunnit allt - och tror nog dessutom att det kommer visa sig i resultatlistorna också! :D

 

Ett självutlämnande inlägg (igen, varför blir det alltid såhär - jag låter ju deprimerad :P), men självrannsakan är viktigt för utvecklingen!

 

2016 ska bli vårt år, året jag hittar tillbaka och året som innehåller glädje och attityd helt igenom!

 

 

Detta gäller främst med Sigge - med Rocky är det prestationslöst och jag hoppas bara han får vara frisk och pigg under 2016, året då han fyller 11! Jag hoppas vi kan stå på startlinjen iaf några gånger och bara ösa och njuta av att benen bär och att han får vara frisk nog att springa agility!

 

Här ligger jag lite efter, men måste ju få skriva ett par ord om fredagens träning - när jag fick hjälp av Lydia!

 

Alltid lite nervöst när man känner sig uttittad känner jag! Det är något jag jobbar med och som ständigt blir bättre - men det är värre med en sån här grej än att starta på tävling tycker jag, så mentalt har jag inte tränat färdigt på den biten än :P

 

Rätt så tidigt så sa Lydia att det var dags för blindbyten, och jag kände hur jag svor lite inombords. Nu var det iofs över 1,5 år sen jag gick tävlingskurs på klubben för Lydia men minnet vaknade ändå till liv. Vi skulle köra en blindbytesövning, och jag var först ut. Vi satte det KLOCKRENT, och Lydia hurrade och sa att det var PRECIS så det skulle tajmas och se ut, och nu var det bara att göra om det! Vi lyckades inte mer den dagen, eller knappt på kursen över huvud taget :P Hur jag än försökte fick jag inte till det där vältajmade blindbytet igen, och när Lydia nu återigen sa att det var dags för blindbyten så vaknade detta minne till liv :P

Dock så blev det inte en repris från den kursen, utan någonstans på vägen har jag ändå lärt mig våga springa på och göra blindbyten! Gång på gång satte vi dem! Inte helt perfekt, men inte katastrof heller  - utvecklingskurvan var kännbart vänd uppåt! Nu är det mer att slipa på detaljer snarare än att öht få till bytet utan att vara rädd för en elefant i knävecken!

 

Sen var det dags att svänga, och där kommer en svårighet in - hur svänger jag Sigge på bästa sätt? Han är stor, det går liksom inte att komma ifrån, och han tar plats! Fick hjälp med placeringen, och Sigge bara sätter det! Gång på gång! Även här var det inte så att vi behövde 10 försök på oss att öht sätta det, utan vi kunde fila på detaljer och liksom känna på den goa känslan!
Det här med svängar är ju också något jag fått höra, egentligen ända sedan Sigge vart liten: "Den där stora hunden med den massiva kroppen... Honom kommer du få SLITA med svängarna med, och räkna inte med att han kommer vara tajt.. Var glad om han svänger öht..."
En del av mig har ju zonat ut dessa förvisso välmenande men likväl nedslående kommentarerna och när Lydia ställer sig och tjoar och jublar över hur fint han svänger på mina signaler - vet ni vilken seger det är?! Tillsammans med att jag faktiskt kände att vi var ett team och att jag hade honom fint i hand så var liksom de fina kommentarerna från Lydia grädden på moset! Min fina hund!
Och vet ni vad.... Jag har inte alls slitit med svängarna - han har dem naturligt, sådetså! :D

Sista på dagen var det staketdags. ÄNNU en av mina små svårigheter. Här var jag helt ute och cyklade med hur jag skulle få till dem, och kände mig lite osäker. Tror Sigge kände det, för han blev bulldozer och tuffade på utan att så mycket som ägna mig en blick. Med lite påminnelse gick han med på att jag hade koll, och återigen - vi satte det!
Sen vände vi på staketet och han skulle börja med att hoppa in mot mig: "Nej, han kommer gå förbi" sa jag, och förklarade också att jag var medveten om att det berodde på min dåliga tajming. 
"Lita på din hund och rör på dig" var det enda Lydia sa, och lämnade mig sedan åt mitt öde! 
Att få den här pushen är liksom precis vad jag behöver: ut utanför comfortzonen och sluta gnälla! Och... Vi satte det! Gång på gång! Vilken känsla!
Ja, han kan faktiskt - och ännu viktigare... JAG kan faktiskt! Jag måste liksom lämna osäkerheten hemma! Med Rocky är jag ju 100 bekväm, och jag är på väg dit med Sigge med! I fredags fick jag liksom ännu ett bevis på att jag ska släppa detta nu, och säga att jag faktiskt kan springa med min hund!

Dagen bjöd alltså på många goa känslor och en del tankar! 
Något jag blev varse var att Sigge verkligen taggar som en idiot när det kommer till agility, och att detta säkert kan vara en bidragande orsak till att det inte alltid går vägen på tävling. Själva taggandet i sig är ingen nyhet, men vad som händer vid urblåsning blev så påtagligt i fredags. När det var Sigges tur så exploderade han på banan, drog egna varv och tog i såpass att han efter 5 minuter var så slut att han rev varenda hinder och dessutom dundrade med huvudet före rakt in i en tunnel... 
Efter den pausen var han samlad och rev kanske ett hinder på resterande tiden, och här kom aha-upplevelsen: han klarar helt enkelt inte att kanalisera sin energi i början.
Antingen får jag hitta sätt att få honom att i tid blåsa ur på tävling, eller också får vi hitta en väg runt där han inte måste explodera besinningslöst utan göra något bra av den energi och den taggning han har!

Kan inte säga nog tack till Lydia! Dels för att hon alltid är så bra på att se detaljerna till varför något inte funkar, och dels för att hon utan att varken vara fjäskig eller överdramatisera får mig att känna mig som en bra förare! Sigge vet vi redan att han är grym, men att känna att jag faktiskt en dag kommer matcha honom, det var guld värt! Tack!

Ja, det är jag det...
Var och tränade i det fantastiska vårvädret på förmiddagen innan föreläsningen. På agendan stod en agilityetta från Åhus, den såg så himla rolig och flytig ut att springa, och vi behöver ju träna lite agilitybanor nu för att träna inför kommande pinnregn (man måste ju ha ambitioner :P )

Sigge kändes så fin, men jag missade helt att han gjorde ett sånt där vansinneshopp i första starten, så jag borde tagit om redan där. Sen gjorde han ett till, och då rev han. Jag borde vart snabbare på att lägga honom, men det var jag ju som ni ser inte riktigt. Sen gjorde han samma sak igen, och då bröt vi återigen. En kurs i hoppteknik är nog något vi skulle prioritera så fort plånboken tillåter det - tror definitivt Sigge skulle må bra av det!
Efter paus körde vi om hela banan, och då satte vi den, nollade och felfria (men höll på att få en rivning, jag hörde bommen röra sig...)! Lite mer träning så kanske vi kan få till det på första försöket också, för just nu känns det som att Sigge trots bajsnödig pingvin till matte går fint! Vi har saker att slipa på både på gunga och balans, men det känns ändå stabilt. Rom byggdes inte på en dag, visst säger man så?

Men vadå bajsnödig pingvin?
Jo, jag kände mig faktiskt väldigt nöjd med träningspasset, gick glad i hågen till skolan och mös över vår härliga träning. Kommer sen hem och tittar på filmen, och kan inte låta bli att liksom bli lite irriterad... För hur springer jag egentligen? Nej precis, i princip inte alls. Jag vaggar fram som en pingvin som skitit ner sig... Det KÄNNS ju så annorlunda när vi springer, och jag SER ju på filmerna att jag begränsar min hund massor!

Jag är dock på gång nu, det är mycket i görningen och jag känner i hela kroppen (till viss del pga träningsvärken) att det liksom har vänt på riktigt nu! Jag är på gång, jag kommer bli bättre, snabbare, tydligare och mer säker! Men just idag, då hjälper inte det - utan då skäms jag över den bajsnödiga pingvinen, och det är också därför jag går utanför min comfortzone och lägger ut filmen här! Jag behöver öva på det här! För det här är ändå valen jag gör på träning, det här är så jag handlar, och det här är så jag springer - just nu iaf! MEN, det finns bara en väg, och det är uppåt!

Skarp titel, I know - men ibland så blir jag så uppriktigt less på hundfolk, särskilt de där som inte tänker längre än näsan räcker... 

 

Tog en cykeltur i Rydskogen idag (I know, två gånger är bannemej en vana!) och inte hade vi kommit många meter förrän Sigge såg den - den ståtliga labradorhanen som var säkert 10 meter från sin ägare, en ägare som givetvis gick i sin egen värld.

Direkt hanen fick syn på Sigge insåg jag att hoppla - det här kan bli jättedumt. Jag hade så fort vi såg hunden stannat cykeln (för cyniska LL litar inte på lösa hundar i elljusspår). Ungefär i samma veva som hanen får syn på oss får även ägaren det, och hennes panikslagna jogg och befallande inkallning fick  mig att än mer inse att den här hunden är inte trevlig.

Jag hade vid det här laget parkerat Sigge vid cykeln och gått ifrån honom, för att kunna skapa distans mellan honom och mötande hund, för ja - jag är en sån där... En sån där som till varje pris hindrar mötande hund från att komma fram till mina, med de medel som krävs. 

Matte hade nu börjat jaga den kaxiga labradoren, som mest behandlade henne som en störig fluga surrande i hans öra, och gång på gång utmanade han och skulle förbi mig, och jag blev desto argare. Att jag ganska hotfullt höll honom utanför Sigges sfär gjorde det inte direkt lättare för kvinnan att fånga in sin hund, men det skiter jag ärligt talat i i det läget.

Mitt ansvar är att min hund inte råkar illa ut - smiter han förbi mig så sitter min hund vackert plats vid min cykel och är ett perfekt offer att bråka med, och sen är Sigges treåriga liv utan incidenter antagligen över. 

 

Till slut fick kvinnan tag i den hormonstinna hanen, och en kamp om att få på honom koppel och få honom att sitta ner vid kanten började. Varken hon eller mannen i sällskapet sa så mkt som ett ord till mig (antagligen var de förbannade för att jag motade bort deras hund vilket gjorde honom svårare att fånga), och jag gick tillbaka till min underbara goldenhane, som inte hade rört en fena vid cykeln och med viftande svans glatt välkomnade mig tillbaka. En stor kram fick han och jag började göra oss iordning - fortfarande utan ett ord från någon i sällskapet och då kände jag liksom hur arg jag blev, men vissa fighter är liksom inte värda att ta så jag tog min gyllene vän och cyklade vidare utan ett ord till dem heller. För de ord jag hade att säga lämpade sig nog inte, i förhållande till att inget faktiskt hände....

För ja, jag tycker det är förbannat arrogant att ha sin uppenbart otrevliga hane lös i rydskogen på en lördagseftermiddag, när de dessutom envisas med att gå MOT riktningen som alla andra går spåret... Kvinnan verkade också väl medveten om att hennes hund var utom kontroll vid hundmöten baserat på "paniken" och stressen som uppstod när hon fick syn på Sigge. 
Det är faktiskt ingen rättighet att få ha sin hund lös, det medför så jäkla mkt ansvar och förpliktelser och jag blir galen när sånt här händer! Det är liksom så jäkla oschysst, och ja - arrogant!

 

Hade Rocky vart med hade utgången antagligen vart en annan, eftersom han är smärtsamt medveten om vad som kan hända i såna här situationer... Jag hade då fått svårare att gå ifrån dem, för Rocky vågar inte sitta kvar, utan utmanar den andra hunden och eftersom kvinnan hade hunden utom kontroll så hade den kommit fram till mina. Slagsmålet hade vart ett faktum... Vilket jag vet eftersom Rocky hade försvarat sin flock och initierat det även om den andre bara ville småmucka lite..

Rocky har baserat på såna här händelser vart i bråk flera gånger. Sigge har tack och lov vart förskonad, och jag tänker se till att det förblir så, så länge jag bara förmår!

 

Förutom denna adrenalinhöjande händelse så gick cykelturen fint, och jag tror detta är väldigt bra för Sigge! Att röra sig i bra trav är något han gör alltför lite, så detta kommer stärka min elefant och göra honom ännu grymmare <3

Min plan att inte göra något öht under påsken blev ju som vanligt inte riktigt infriad, men både jag och grabbarna har haft en trevlig påsk hemma i Vartofta!
Långa promenader, trevligt sällskap och massa mys i trädgården bland annat!

 

I fredags var vi och tränade på min andra klubb - första utomhusträningen för året, strålande väder och torr och fin plan! En par fantastiska timmar med hundarna och mamma! Mamma assisterade med filmkameran, för jag har bestämt mig för att börja filma min träning mer! Att se sig själv köra är så jäkla nyttigt, jag behöver det verkligen! Jag tror att jag kan komma tillrätta med många saker om jag kan se dem på film och tänka tillbaka på träningen. Annars känner man av dem där och då, men tappar lite av analyseringen när man sedan kommer hem. 

 

Träningen var fenomenalt rolig och givande, men när jag tittar på filmen så ser jag mitt vanliga problem - pondus, tydlighet och fart var frånvarande. Skärpning på den! Men benen höll och hundarna var supernöjda, och det var ändå en härlig start på utomhussäsongen! :) Jag tänkte klippt ihop något, men kände mig inte alls bekväm med att visa omvärlden, så den här analysen håller jag för mig själv istället ;)

 

Fick även en möjlighet att ta tag i Sigges slarv i start. Två gånger tryckte han ifrån sisådär 3 meter från hindret - med följden att han kraschar in i det. Direkt läggande, och Rocky fick genast komma ut på planen och köra istället. Snopet Sigge! Han kopplade dock "straffet", och resterande starter funkade finemang! Även elefanter måste lyfta på benen!

 

Nu är jag taggad och laddad för en härlig utesäsong, med filmning och utveckling så det står härliga till! Välkommen vår!

Igår var det så dags för debuten – och melodin även med denna debut (precis som den förra) var att den inte alls blev som jag tänkt mig.
Kanske för att jag inte tänkt tillräckligt på den, eller iaf inte tänkt på rätt saker....

Lydia hämtade upp mig klockan 05.00 för den nästan 3 timmar långa resan till Fagersta. Redan här borde jag kanske tänkt längre än näsan räcker – 3 timmar i en främmande bil, tillsammans med en hund han inte känner sen innan.

Inget av agilityloppen innehöll någon balans, så i det avseendet kunde inte debuten blivit bättre :P Han fick känna på två av tre balanshinder under tävling, och han gjorde det kalasbra!
Det fanns så många fina bitar i gårdagens lopp – så jag skäms lite över det här inlägget, för det visar mest på hur mkt jag har kvar att lära, och hur nonchalant man ibland kan bli när man tränar och tävlar hund, för att man inte använder det man faktiskt har innanför pannbenet.

Ni vet – den där frasen man tänker ibland. Den där frasen som jag vägrar tro att jag är ensam om att ha tänkt. Den där orättvisa frasen som idag gör mig förbannad på mig själv...
”Men... Det där kan ju du?!” Den där frasen som vare sig man vill det eller inte planterar en känsla av besvikelse i kroppen – för det där kan ju du?!

Sigge har gått fenomenalt bra det sista, det tänker jag inte sticka under stolen med! Han har med den lilla träning han kunnat få under lågsäsong visat att han har så mycket kapacitet och att han är riktigt jävla grym, liksom i princip hela tiden! Och det är ju den bilden jag har av Sigge då – ”hemma-Sigge” kan vi kalla det.

Sen börjar man tänka på vad det här med tävling egentligen innebär. Tidiga mornar, långa dagar, tuff miljö och ”krav” på prestation. Jag väljer att skriva ”krav” – för ibland blir det mer krav än vilja. ”Du kan ju det där!”
Och hur lätt är det då att få med sig hemma-Sigge? Eller borde man kanske mer rättvist tänka att tävlings-Sigge inte har den erfarenheten än?...

Vad jag liksom lite glömde igår var vilken grön hund jag egentligen har. Jag har en hund som till och med november gjort cirka 20 starter, de absolut flesta i utemiljö, och på ett avstånd som vart behagligt att köra. Sisådär en timme, max två i avstånd. Utemiljö innebär en lägre ljudvolym, större spridning på hundarna och en mer avslappnad stämning än inomhus.
Nu har Sigge iofs startat inomhus också – men inte under så trånga förhållanden, och inte tillsammans med tre timmars bilresa och en dålig natts sömn i bagaget. För sover jag dåligt, då sover Sigge dåligt. Han har koll på sin matte, och sover inte jag så kommer han och spanar på mig och checkar läget. Så jag påverkar honom där – vilket jag glömmer ibland.
Vi har inte heller kunnat träna så mkt pga lågsäsongen och begränsad ekonomi.
Sen har vi också bara tävlat hoppklass tidigare. Att bara tävla hoppklass innebär att han som mest gjort två starter på en dag. Starter under för honom mer hanterbara förhållanden.

Detta hade jag inte en tanke på. I mina tankar var det bara så underbart att få starta 4 lopp med min gula fara. Att äntligen få göra en riktig tävlingsdag där Sigge inte fick stå tillbaka. Fyra lopp med ös och glädje!
Och så kommer man dit och Sigge känns konstig redan i första loppet. Tankarna började snurra på en gång – varför, vadå, kan det vara såhär?
Att det var tävlings-Sigge som var orutinerad och faktiskt redan i första loppet trött - nej den tanken slog mig inte...

Lopp två kändes på det sättet bättre, men där kom istället tanken ”Men... Du kan ju det här” tillsammans med ett litet sting av besvikelse. Det var inte långvarigt, men tillräckligt för att förstöra! För Sigge känner ju såklart sånt! Sigge känner mig och tar åt sig. Och i efterhand kände jag mig så jävla elak! För jag är säker på att han kände av det, och jag får inte projicera såna känslor på min hund!

Lopp tre kändes än mer skit och bommarna flög. Istället för att analysera blev jag hispig och panikade – mådde han dåligt? Hade han ont? Vad var det som var fel? Han kan ju det här...?
Pratade med mina fina träningsvänner och de lugnade mig att det iaf inte såg ut att vara något fysiskt med Sigge. Jag fick tillbaka min tankeförmåga och insåg vilken liten skithög jag var, och bestämde mig för att bete mig som den matte Sigge förtjänar i sista loppet!

Vid det här laget var ju även jag trött, men tog mig samman! Jag tittade på Sigge med rätt ögon och förklarade för honom att nu jäklar skulle vi gå in och göra det vi var här för – ha roligt! Sigge, som läser mig och förstår, var med på noterna och gick in med den attityd som jag älskar och känner igen! Han tog sig samman och körde på efter bästa förmåga, och kändes verkligen fin! Trots att han redan när vi gav oss iväg i morse var trött. Vid det här laget var ju klockan typ halv 4 – så min älskade kämpe var så trött, mentalt utmattad av miljön och kraven jag ställde honom inför...

I det här loppet höll ju inte jag ihop för fem öre – jag tävlade liksom inte. Jag sprang med min hund och tittade hysteriskt efter min goa Sigge och undrade om jag skrämt bort honom? Det hade jag ju uppenbarligen inte, men fokuset var pga det inte 100 där. Dock fick vi till slutet, och jag som tänkte att min älskade vän kanske inte skulle orka hålla ihop för – men som han visade mig att han visst gör, bara jag stöttar och stärker honom så som jag borde, istället för att lägga in felaktiga tankar, besvikelse och oförstånd!

Som ni kan läsa har jag så mkt kvar att lära mig,  och även om Fagersta mars 2015 inte var resultatmässigt någon bra tävlingsdag, så var det dagen jag blev medveten om en sida som inte ska ingå hos mig som tävlingsförare, och resultatet var att vi lämnade den osympatiske tävlingsföraren LL i Fagersta och tog med en bättre version av mig själv hem! 

Idag känner jag att jag nog måste göra det! Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det finns alltid en mening med det som sker, helt enkelt!

 

Som flera av er vet har jag länge suktat efter en viss kombination och velat ha en lillebror till Sigge från denna. Dock så var detta en oerhört populär kombination, så jag visste redan fråns start att konkurrensen var hård. Inte konstigt dock, en kanonuppfödare med en supertrevlig tik på alla sätt! Hanen var också fenomenal och det var många mer än jag som insåg detta!

 

Dock så ville inte ödet att just jag skulle ha någon valp denna gång. Det blev inte så många valpar, och endast två hanar, så idag kom samtalet att det dessvärre inte blev någon valp till mig. 
Pratade en stund med uppfödaren och det kändes bra - ett sånt samtal är liksom aldrig roligt för uppfödaren att göra, så man försöker ju hålla god min för egen del.
Det är många som kommer bli besvikna idag, inte bara jag, så hon har en tung dag framför sig. 
Dock fick jag ändå goda besked av henne så jag ser ljust på framtiden vad gäller valp!

 

När jag kom hem så slutade det som det alltid slutar med känslosamma LL - jag snorade och tjöt en skvätt i Fredriks famn. För även om det inte är katastrof så är det klart det är ledsamt. Konstigt vore det ju annars. Då hade jag ju inte vart så intresserad av kombinationen om det inte rört mig i ryggen. Jag har gått och trånat efter den sen i juni förra året, så det är en ganska lång tid som man väntat och hoppats.

 

Jag har dock fått annat, även om det inte blir någon valp! Jag har fått lära känna en fenomenal uppfödare som jag utan tvekan kommer hålla kontakten med - och vem vet vad som händer i framöver? Det är inte på något vis uteslutet att det kan bli en valp därifrån i framtiden. 
Dock blir det ingen nu, och jag kommer inte leta runt efter någon annan lämplig kull inom snar framtid. Det var denna eller ingen som gällde. 

 

Även om jag är ledsen idag tänker jag inte gräva ner mig - det är inte så att jag står utan hund i dagsläget! Jag har en gammal gubbe som är oförskämt pigg och jag har en Sigge som har massor kvar att ge så det är inte så att jag inte har någonstans att lägga mitt fokus!

 

 

I söndags köpte jag in mig på en plats på BKs ridhusträning. Jag valde att avstå inomhusträningen den här vintern, men tanken är att jag ska köpa in mig på enstaka gånger för att ändå få en lite större dos av agility när snön yr ute och kontinuiteten lyser med sin frånvaro om man inte tömmer plånboken.

 

Rocky fick köra lite för att värma upp inför nästa helgs tävling, och Sigge fick lägga fokus på kontaktfälten. Jäkla kontaktfält :P Men vi är på gång nu! Sigge har en förståelse för vad han ska göra nu, och testar mest vad som funkar och inte - måste man gå ner hela vägen? Måste man stå still? Måste man vänta på släppkommando? Han tänker så det knakar och är det något jag verkligen suger åt mig av andra förare så är det faktiskt deras brist på kriterier! Jag ska INTE hamna i den fällan, så tänker att jag ska grunda bra nu och hålla på dessa kriterier - ÄVEN på tävling! Kaxigt, jag vet, men så måste det bli :P

Handlingsövningen som stod på schemat var skitsvår tyckte jag :P Jag hade problem att memorera den och hitta optimal väg men efter en del tragglande på banvandringen så var det bara att spotta upp sig och köra! Valde att ta Rocky först, att känna på en svår bana med "bekväma skor" är liksom guld! Jag satte den hjälpligt och Rocky låg så fint i handen, så jag sträckte faktiskt lite på mig och kände mig jäkligt nöjd att jag redde ut det! 
Tog således ut Sigge andra varvet och då var det mer skrik, panik och fullständig hysteri som gällde.... Vi har lite mer att jobba på innan vi är svetsade som jag och Rocky! Jag ser fram emot den dagen när jag kan hantera Sigges fart i svårare kombinationer så som han förtjänar! Då kommer vi verkligen att flyga fram och mitt fåniga flin kommer inte gå att sudda ut :P

Sista övningen var en favorit i repris - en lite lagom klurig övning med fokus på slalom. Rocky sätter den som ett smäck, och Sigge hade också satt den.... OM det inte vore för att de där sabla pinnarna inte sitter kvar :P Han trycker på så i slalom att pinnarna ibland flyger, och att då göra en övning där slalom egentligen ska tas flera gånger är väldigt svårt :P

 

Idag åkte jag och Ida till Högby. Dealen var att hjälpas åt, men ärligt talat stod jag mest som ett fån när Ida körde RC. Det är svårt att komma med feedback när man själv valt att säga att man misslyckats. Vad har jag att komma med då liksom? Självförtroendet får sig en törn, men nästa gång ska jag bannemej spotta upp mig!

Sigge fick öva 2-2 även idag, och när bollen kommer fram kommer mer fart. Med mer fart ser man på hela hunden att all jäkla RC-träning sitter i - han vill inget annat än att spränga över balansen i full fart. Men icke, nu ska det visst till stopp också :O Han ansträngde sig så han blev blå, och jag var väldigt nöjd med passet över lag!

Att tävla agilityklass i mars känns som galenskap på ett vis, men samtidigt så tränar vi på så flitigt som går trots säsongen och Sigge kan mer än jag vill tro - det visar han så ofta han får chansen, så nu får jag liksom bara sätta fötterna utanför kanten och hoppa. Och lita på att vi flyger fram, jag och Sigge!

 

Så långt är vi alla överens - men hur många vet egentligen HUR mkt deras hundintresse kostar?

När folk har frågat mig vad det kostar att ha två relativt stora hundar som tränas och tävlas lite lagom har jag alltid ryckt på axlarna och höftat. Jag har liksom ingen exakt koll. Jag tänkte att jag kanske ligger runt 2000 kr för båda hundarna om jag slår ut det jämnt över året, men tja, det var bara på en höft.

Så 2014 bestämde jag mig för att faktiskt kolla upp vad jag lägger på mina hundar på ett år. Inte för att det egentligen spelar någon roll, de är mitt intresse och min stora glädje i livet, men det är liksom ändå lite intressant!

Köpte mig en kassabok där jag fört in allt hundrelaterat förutom bensin. Den är för svår att räkna på eftersom jag använder bilen till annat än att åka på tävlingar och träningar etc, så det fick vara. 
Men förutom det så förde jag in mat, försäkringar, kurser, anmälningsavgifter och inköp som jag aldrig hade gjort om jag inte haft hund.

Fyllde i mkt flitigt första månaderna och sen tappade jag det. Kom på det idag när jag betalade räkningar och fyllde i resten. Jag har på grund av denna förskjutning säkert missat några saker, men jag fick nog med det mesta iaf!

 

Vad landade då summan på? Inte det jag gissat på iaf :P

När jag kollade på de olika månaderna så var ju såklart vissa månader billigare och andra dyrare.
Vår billigaste månad var juni då jag endast lade ut 1057 kr. Behövde inte köpa någon mat denna månad utan det var Rockys försäkring och hans vaccinering som var de stora summorna den månaden.
December var vår dyraste månad då jag la ut 10 279 kr på hundarna. Denna månaden var det både Sigges försäkring (årsvis), Sigges vaccinering, en jäkla massa hundmat (extrapris) samt en hälsoundersökning och inköp av novafon på Sigge. Så egentligen inte konstigt att summan sprang iväg, men helt ärligt så tappar man verkligen överblicken över det när man liksom bara betalar och ser glad ut! För inte tänkte jag att jag lagt 10 000 kr på hundarna när december var slut!
Den stora summan kommer ju dock att minska summan för Sigges mat i typ jan-mars eftersom vi har en massa mat nu. 

 

Så, jag vet att ni är nyfikna - vad blev totalsumman?

Jo, under 2014 la jag sammanlagt (med reservation för missade inköp) 36 593 kr på mina hundar, exklusive bensin. Slår man ut denna summan över årets alla månader lägger jag i snitt 3050 kr på dem per månad. Då tävlar jag ändå inte särskilt flitigt och måste vara restriktiv med kurser och dylikt eftersom jag fortfarande är student.

Men det är ändå en jäkla massa pengar alltså! Men OJ så roligt jag har för dessa pengar varenda dag, och jag skulle inte byta det mot något annat i världen!

 

Vet ni vad ni lägger på era hundar i månaden/om året?

 

• Fortsätta att tävla i klass 2 och hjälpa helikoptermatte att få rutin och självkänsla i denna klass! 
  
  
• Hålla sig frisk och glad!
  
  
• Aldrig låta honom hamna i skymundan för att han är äldre och inte tar lika mkt plats som Sigge och en eventuell valp!
  
  
• Kom ihåg att Rocky börjar bli gammal, njut av varje sekund! En ständig följeslagare om ger mig ofantligt mkt i livet, sug in det och njut!

Sitter här och funderar på hur man ska skriva detta inlägg. Det finns så mycket att säga, så många vinklar och så många åsikter!

 

Men helt ärligt så upplever jag en förbannad stress i hundvärlden idag. Eller kan man kalla det stress?

Är det stress som får förare att hetsa med moment så att hunden är startklar på dagen den får lov att starta i en viss sport? Är det stress som gör att folk rättfärdigar tuff unghundsträning med moment som hunden kanske egentligen varken är mogen för fysiskt eller psykiskt?
Vad kan det annars vara? Och varför känner folk denna stress?

 

Agilityn är ju den sport där jag är mest aktiv, och här tycker jag att stressen är väldigt påtaglig. Det är inte särskilt sällan man ser filmer på väldigt unga hundar som kör både hinder och kombinationer som jag själv aldrig skulle drömma om att titta åt vid den åldern. Skräckexemplet var väl en hund som körde slalom vid 6 månaders ålder. Slalom är enligt mig ett av de mest krävande hindren på banan, såväl fysiskt som psykiskt. Det är ett ansträngande hinder! Detta syntes väldigt väl på denna unga hund också - slalomet togs långsamt, ansträngt och utan glöd. Det var helt enkelt ett jävligt jobbigt hinder som redan innehöll mer krav än hunden var redo för!

 

Det ses som en jäkla prestige att hunden står och stampar på startlinjen när den är 18 månader och klassar upp sig på tre starter eller så. Hunden ska ju liksom vara klar för klass 3 innan den ens startat i ettan. Varför?
Och vad ger det? Jag tycker det är kul att träna med mina hundar och vi tar det i den takt som svårigheterna kommer, vi måste inte kunna dem långt innan de behövs! Det kan många gånger göra att klass 1 blir svårare än det behöver vara dessutom - för att hunden förväntar sig svårigheter som inte kommer komma. 
Men ettan och tvåan är ju för en del bara en tråkig transportsträcka och ett nödvändigt ont för att komma upp till trean där man "äntligen får köra riktig agility".

 

Personligen anser jag att man ska se de där åldrarna som en riktlinje - tidigast vid denna ålder, men absolut ingen skam i att börja senare! När hunden är 1 år kan man börja med hinderinlärning - om hunden är redo! Vid 18 månader får man starta på tävling - OM HUNDEN ÄR REDO!

 

Titta på Sigge. Han var en sen hund, såväl fysiskt som psykiskt, och honom har jag tagit det väldigt lugnt med. Vissa gånger kanske lite för lugnt men det stressar mig faktiskt inte. På brukshundsklubbar får man inte vara med på nybörjarkurser förrän hunden är ett år, och det är då det anses att hunden uppnått en mognad i kropp och knopp där den är redo för den påfrestning som agilityn ändå är. 

När Sigge var ett år fanns det inte på kartan att börja med exempelvis slalom - han var inte redo! Hade jag tvingat på honom  det hindret då så är jag faktiskt rädd att jag hade knäckt honom. Det hade resulterat i ett långamt utfört hinder utan glädje och attityd, och så vill jag inte ha det! Samma gällde för kontaktfältet. Eftersom Sigge ska har running contacts så ville jag att han skulle vara färdig i kroppen så att springstilen blev korrekt, och det var den inte när han var ett år gammal.

När Sigge kändes mer mogen i kroppen så satte vi igång med såväl slalom som RC, och för oss har det funkat bra! RC:n är inte klar än, men slalomet tar han så fint, och även om jag började sent så tog det faktiskt inte särskilt lång tid! 
Han är förvisso tre år nu, men vad har vi att stressa mot, egentligen?

Vi tog 9 tävlingar på oss att få våra tre pinnar i hoppklass - och det vägrar jag att anse som dåligt! Jag vet att det är många som vid 3 års ålder redan är uppe i klass 3 och kämpar, men Sigge hade aldrig vart mogen för det, och därför väntade vi. För vi såg siffrorna på när man får göra vad som rekommendationer - inte ett måste! 

 

Nu säger inte jag att man ska vara extrem åt andra hållet som många anser att jag varit, det jag säger är att vi måste sluta stressa och faktiskt se till hundarna som individer! Inte våra skrytobjekt vi visar vilka bra hundränare vi är med!

Jag kan liksom inte bestämma att min 4 månaders valp (eller 6 månaders, eller 12 månaders för den delen) faktiskt kommer att vara klar för tävling på 18-månadersdagen. Det måste vi ta reda på på vägen, och använda sunt förnuft för att se! Är hunden klar så är den det, men om inte så är det varken jordens undergång eller något jäkla "bevis" på att jag misslyckats som tränare. Min hund var bara inte redo! Det tar vi igen sen!

Det är absolut ingen prestige i att "vänta längst" heller. Det är klart man ska träna med sina unga hundar, det är ett sätt att få kontakt och de behöver stimulansen! Det jag menar är att man måste välja vad man tränar på, och av vilken anledning!
Det finns så många saker att träna som lägger en bra grund för allt man behöver kunna i agilityn, utan att man egentligen behöver ta ett enda jäkla hinder!

Grundträning är superkul, men det handlar inte om att introducera hinder tidigt - det handlar om kontakt, lek, stadga och följsamhet! Hindren kommer sen!

Jag kan svära på att jag kommer resonera likadant med nästa hund - vi tar det i vår takt och känner jag inte att hunden är redo så tänker jag ha is i magen! Sigge har visat mig att det är rätt väg att gå, iaf när det gäller agilityn!