mittlivsomhund

Idag är jag en dålig människa - jag "skolkar". Med två timmars sömn i ryggen kändes föreläsningar från 8-15 inte som någon bra idé och jag unnade mig själv att vara hemma idag och få ordning på det här stället!

 

I söndags var det både ridhusträning och nybörjarklass i Valla som gällde. Sigge fick givetvis följa med på träningen för att blåsa ur sig det värsta, och såklart öva på slalom. Minskade ner till 3 bågar och skratten haglade i ridhuset. Som den killen kör! Slalompinnarna flyger och han ger verkligen ALLT - det här underbara elefantslalomet börjar verkligen ta form! Tyckte han hade en extra växel i söndags, och så snabb har jag nog aldrig sett honom innan! Gåshuden på ryggen var ett faktum!

 

Skippade sista övningen för att hinna till Valla i tid, och banan var ösig och lätt med endast ett byte så det var bara att pinna på. De hade valt att slänga in ett däck på startsträckan, och liiiite knöt sig magen när jag tänkte på att Sigge inte sett ett däck sedan typ oktober förra året.
Sigge gillar inte sånt nonsens och visade som vanligt att jag inte behövde oroa mig, han låg som en pil genom däcket och det var bara att ösa på!

Problemet var att det var ett ösigt upplopp med flera hopphinder och ett långhopp --> inte en chans för mig att hänga med.
Det är då man får sota för att man inte befäst raksträckor och Sigge missade sista hindret för han undrade vart jag var och vände sig mot mig. En tredjeplats räckte det dock till, och Sigge fortsätter trivas på prispallen ;)

Detta ger såklart en sporre att få ordning på såna här grejer, och innan har jag inte tänkt längre än att "det får vi ta när hindren kommer ut till våren". Varför DÅ? Raksträckor går faktiskt att träna utan hinder! Perfekt ju! Så nu är det slut på fula upplopp!

 

Igår hyrde jag och Line ridhuset i Valla en timme för blandad lydnadsträning och slalomträning.
Sigge har aldrig kört slalom i Valla så jag valde att sätta på 6 bågar första skicket. Nu skakar ni väl på huvudet och säger att jag är för mesig igen, men det kändes bra i magen, och faktiskt så var jag duktig och plockade bågar för varje skick så sista skicken hade vi bara två bågar på! Sådså!

Sista skicken skulle jag dock väntat med, med facit i hand. Vi hade tränat fritt följ vilket Sigge fortfarande tycker är rätt klurigt, och han började bli trött så vi fick ett par fel i slalomet, men med en lättare ingång och massa pepp satte han det och vi avslutade passet!

 

Vi har i princip haft 100 % rätt hela vägen genom slalom sedan vi började med allén så det är väl dags att testa på att få lite fel också, man kan ju lära sig på det med tänker jag!

 

Ser verkligen fram emot debuten, och när andra svettas och säger "usch och blä, snart är det debut - jag vill kräkas" så kan jag inte sluta flina när jag tänker på att snart, snart, snart står jag och elefanten på startlinjen och springer för allt vad vi är värda, och vi kommer ha så fantastiskt roligt!

När man är funktionär på en agilitytävling så ser man helt andra saker än om man tävlar själv.
Jag kan ärligt erkänna att jag inte ser någonting mer än det jag måste när jag tävlar själv - all tid går ju åt till mig och min/mina hundar!

 

Men... När man är funktionär så ser och hör man så mycket runt omkring sig. Olika samtal, olika uppträdanden och olika attityder - och dessa kan ibland rent ut skrämma mig!

 

Tillsammans med dessa fina haranger så ser man diverse mindre osportsliga beteenden såsom hundar som formligen släpas ut från banan med mattes ilskna steg och sprättande sand framför sig, hundar som skakas om på ett negativt sätt i målgång och i helgen såg jag tom en hundfaan som inte hade skött sig och då fick en välförtjänt smäll på bringan när den kom i mål, givetvis med det obligatoriska släpandet och utebliven belöning!

 

När man då som funktionär sedan tänker på vad man faktiskt såg på banan, under loppet, då blir beteendet ännu mer underligt.

 

Hur många gånger har man inte sett och hört i starten

"Stanna Fido! Staaaaanna! STANNA" med tillhörande upphållen hand trevande steg bort från hunden.
Hunden tycker det är nog med dumheterna och sätter iväg - nu är det dags att köra agility!

Vad händer? Jo, väldigt många gånger hör man ett skärrat "HUNDJÄVEL" eller annan komplimang som efterföljs av en tokspringande matte som gör allt för att hinna med när hunden bestämde sig för att starta. Att sätta om hunden och faktiskt befästa vad stanna betyder, det var visst inget alternativ, utan det är bättre att ta den diskussionen när man med andan i halsen kommer i mål med ett eventuellt misslyckat lopp för att man var otajmade genom hela banan!

 

En annan sak som väldigt ofta ger frustration i målgången är kontaktfälten.

Kontaktfält... Som vi älskar att hata dessa! Och som vi älskar att slarva med dessa!

Även här ser man ett mönster - mer eller mindre alla som började bråka i målgången hade också misslyckats med kontaktfälten!

Varför misslyckas man då med kontaktfälten?
JO - hundjäveln gör ju inte som den blir tillsagd!!

Gång på gång under tiden hunden tar balansen (och man hinner vråla ganska många gånger för balansen är trots allt nästan 12 meter lång!) skriks det hysteriskt "STANNA, STAAAAANNA" eller "Trampa, trampa TRAMPAAAA", vilket för hunden många gånger verkar betyda spring som du vill och för allt i världen träffa inte det där fältet i annan färg när du kommer ner - hoppa för allt vad du är värd!

För hur konstigt det än låter så är kommandot trampa inget hunden är född att kunna, och när förare gång på gång på gång på jäkla gång släpper hunden och bara springer vidare på "TRAMPAAAAA" så lär den sig exakt vad det kommandot betyder på tävling!

 

För hundar är spännande varelser - de vet mycket väl att kommandon betyder olika saker beroende på plats, miljö och husses eller mattes nerver! Det konstiga är att husse och matte inte fattat detta själva - för det blir ett jäkla liv när man kommer i mål! Hur ska de ha det egentligen? Trodde de hade lärt sig detta!

 

Nu tänker jag komma med ett väldigt provocerande förslag, som säkert många tycker är jätteirriterande!
Varför inte träna på dessa grejer hemma? Och om det skulle bli annorlunda på tävling pga nerver och jag vet inte vad, här är en revolutionerande tanke - gör om, gör rätt! Hur ska hunden annars lära sig vad som förväntas av den på tävling? Hur ska hunden annars kunna generalisera att "stanna" betyder exakt samma sak om vi ska starta en bana på träning eller om vi ska ha den där sista jäkla uppflyttningspinnen!

Och snälla ni - spara inte era komplimanger och fysiska utspelningar tills ni gått i mål och är på väg av banan - ta dem på en gång för att få ut era aggressioner, och dessutom kan få en tillrättavisning av domaren för osportsligt beteende!

 

För med handen på hjärtat, hur viktig är den där pinnen egentligen? Hallå - många gånger får man ju inte ens en fysisk pinne, utan bara en kråka i en liten bok som alla dagar förutom tävlingsdagar ligger i en mapp i en låda eller väska någonstans!

Skämt åsido - jag trodde faktiskt att man tävlade och tränade agility för att det var KUL. För att jag och hunden ska ösa och vara samspelta, aktivera och glädjas tillsammans såväl på träning som på tävling! Den där jäkla pinnen skulle väl bara vara ett bevis på att ekipaget tillsammans utvecklats och avancerat och är på väg mot en högre nivå med nya utmaningar och fantastiska träningstimmar tillsammnans!

Inte ett skäl till frustration, ångest och negativa urladdningar på sin hund, som jag gärna vill påstå gör exakt som föraren säger i mer än 90 % av fallen!

 

Detta är dock lärorikt på ett sätt - det ger mig verkligen svart på vitt vilken sorts förare jag själv vill vara! Den dagen jag kliver av planen på ett av ovanstående sätt - säg åt mig att sluta! För då har jag inget på tävlingsbanan att göra längre!

 

 

 

 

I söndags var det som vanligt dags för ridhusträning och både jag och grabbarna var som vanligt taggade! 
Det blir så knasigt när man är borta på veckorna, inget hinns med och det blir alldeles för lite träning! Dock är detta sista kvällen här, och sedan får jag tillbaka ett mer normalt liv i Linköping :)

 

I söndags hamnade jag i egen grupp så det var bara jag och grabbarna, vilket ledde till en jäkla massa spring och fantastiskt mkt roligt!

 

Slalomet är som vanligt det hinder som gör mig lite extra upphetsad, och i söndags var så häftigt att jag faktiskt skrek mer än vanligt när vi sprang runt och belönade oss efteråt :P

Rocky hade kört och inga slalombågar var neddragna till Sigge. När det var hans tur släppte jag ut honom ur buren innan jag hade dragit ner bågarna och slalomet såg alltså ut som ett slalom utan hjälpmedel. 
Sigge rymmer

"Fasen, det sitter ju inga bågar på! Det här kommer aldrig gå!" tänkte jag, men nyfikenheten gjorde att jag faktiskt itne kallade tillbaka honom..

(Ja, Sigge rymmer fortfarande till slalom, och jag säger fortfarande inte till honom eftersom jag verkligen njuter av detta lyxproblem!)

Sigge kommer med sned ansats, rundar första pinnen och sätter alltså ingången klockrent - i relativt hög fart!
Redan här kom rysningen på ryggen, för jag trodde nog att det skulle bli lite tokigt redan här.
Sigge fortsätter, även han lite förvånad - vart är bågarna? Farten sänks men han tar sig trevande (för att vara Sigge) framåt en port i taget, helt korrekt.

När halva slalomet är taget inser jag att fasen - han sätter nog det här! ...och inser att jag måste börja springa för att hinna belöna honom. Sätter av som en kanonkula och när han kommer ur sista porten med ett perfekt genomfört slalom utan bågar skriker jag så det hörs till Norrköping och succén var ett faktum! En låååååång belöning där vi tillsammans sprang hysteriskt runt i ridhuset och lekte med bollen följde, OJ så skoj vi hade!

 

Jaja, det här är väl ingen stor grej din fåntratt!

Nej, för andra kanske det inte är det - men för mig är det! Sigge har haft som minst fem bågar på, men klarar ändå att sätta det utan en enda båge, det steget tycker iaf jag är rätt massivt!

Dessutom har jag gått från en hund som tycker slalom är det tråkigaste, besvärligaste och mest frustrerande hindret till en hund som jag faktiskt lyckats bygga ett värde för detta hinder, och där vi båda tycker att det är fantastiskt roligt! För jag tyckte inte heller om slalom innan.
Detta är ett tecken på att jag gjort ett bra jobb, och elefantslalom på tävling kommer inte vara ett orosmoment utan en fröjd för ögat och ett hinder jag ser fram emot! Hurra :D

 

Ett annat hurra är att jag och Sigge ska på kurs för Jenny Damm i juni! Fattar ni - Jenny Damm!

Inte heller detta är en Så stor grej för många, men föga förvånande så är det det för mig!
Jag tycker det är jäkligt läskigt att gå kurs för duktiga förare över lag - vad fasen har lilla jag att komma med? Helikoptern som inte kan placera sig och inte kan springa!
Men jag känner inte riktigt så längre, och nu ser jag bara fram emot detta - jättemycket!

Varför väljer man då att gå för Jenny när varken jag eller Sigge har kommit så långt då? 

Jo, det är rätt enkelt - för att vi ska få redskap att utvecklas och tips på att inte fastna kring negativa saker som sätter käppar i hjulet för oss! 
För jag är fortfarande en väldigt grön förare som inte kan så mkt, och nu känns det på tiden att ändra på detta och köra så det ryker!

- Det var det här med tankarna kring att 2014 ta sig utanför sin comfortzone, slå sig själv på bröstet och faktiskt vara offensiv. Kursen för Jenny får symbolisera alla dessa tre, och jag är glad och förväntansfull som 17!

 

Som jag skrivit tidigare så är tanken inför 2014 med Sigge att inte vara så jäkla defensiv! Lita på honom, skicka och stick! Idag gjorde jag det! På en sån där läskig sekvens med en lång, RAK, tunnel där ett byte ska ske direkt efteråt. Alltså en sån där sekvens där man är helt säker på att man inte kommer hinna utan få hunden i knävecken och dö, eller iaf bryta ett par ben i kroppen! Tiden fanns lätt med Rocky, men honom skickar jag med lång marginal och springer som en tok - hinner utan problem och det känns som vanligt najs!
Men med Sigge.... Där skulle jag aaaaldrig hinna!

Varför inte?

Nej den frågan kunde inte jag heller svara på, och handlade honom likadant som Rocky. Vet ni vad detta ledde till? Alla ben i behåll och ett vältajmat byte utan någon miss! Detta upprepades dessutom flera gånger, så det var ingen ren tur eller så, utan faktiskt så funkar Sigge som många andra hundar - han hoppar fint på hinder på avstånd vilket ger mig ett bra avstånd och chans att placera mig vettigt utan att avlida! Tänk att det skulle ta så lång tid att komma på det!

 

Att ha dessa tankar aktivt med under träningen hjälper mig mycket och även om jag hela tiden hävdar att ridhusträningen en gång i veckan på vintern inte ger så mkt, utan mest är till för att underhålla sånt som man redan kan, så lär jag och Sigge oss saker varje vecka! Vi teamar sakta men säkert ihop oss och tar trevande steg mot att bli mer samspelta på banan!
Har jag sagt att jag är jäkligt sugen på att debutera med honom nu eller?

 

Slalom kördes som vanligt även idag - en ridhusträning utan slalom är förbjudet! Vi måste plocka bågar! Idag började vi med tre bågar borta vilket funkade finemang, och ytterligare en båge plockades bort. Idag på riktigt, inget sånt där snett och vint improviserat skit, utan faktiskt fyra bågar fullständigt borta - vilket Sigge köpte finemang! Tyckte mig ana en liten fartminskning, men man riktigt såg hur han ansträngde sig, tänkte och koncentrationen var på topp! 100 % lyckade repetitioner och en hund som var stolt som en tupp!

 

Rocky glöms gärna av i bloggen, vilket är tråkigt för han går som en klocka! Idag hade vi i princip inga rivningar och ett flyt som gör mig hög! Varför är den här hunden 9 år? Borde börjat tidigare... Borde...

Sista övningen var han dock arg på mig, är det något som Rocky är känslig för så är det när jag blir trött.. Som jag skrev så sprang jag som en tok för att satsa och kuna placera mig, och är det något jag inte har så är det kondis.. Då blir jag alldeles för fladdrig och har inte lika mkt tryck i steget, vilket gör Rocky vansinnig! Han vill springa med en tydlig matte, inte en med spaghettiarmar och spaghettiben som inte visar tydligt! Skärpning!

 

Gungan tycker jag dock är ett svårt hinder! Detta är väl en träning vi får ta tag i till våren - agilityklass är ju fortfarande rätt långt bort, så tiden finns ju!

Jag vill ha full fart hela vägen, stopp utan tvekan och sen ska han stå som fastspikad tills han får frikommandot. Dock ser inte vår gunga ut så i praktiken - han sparar och ger inte allt på vägen ut, men jag upplever inte att han är rädd. Kan det vara så att det helt enkelt är jobbigt för en elefant att rusa rakt ut på en vippande bräda och sen tvärnita?
Hur ska man tänka? Hur har andra tänkt? Vad ska man begära av en stor hund, och hur mkt ska man pilla med detaljer? Kommer farten med mer erfarenhet och en mer taggad hund som är inställd på att susa vidare till nästa hinder, eller får man mer problem då?
Kom gärna med tips, trix och funderingar!

Som många av er vet så bor jag på Kolmården på veckorna när vi läser zoobiologi. Många vet om det för att jag högljutt klagar så fort jag får chansen och jag har surat över denna kurs upplägg sedan jag började på mastersprogrammet i höstas. Varför?
Kursen är givande, klassen är underbar och egentligen är hela grejen rätt mysig!
MEN - det är hundförbud. Mina grabbar klarar sig alldeles ypperligt utan mig, men jag blir som en tjurig treåring utan dem! Dom fattas mig, och vardagen blir inte lika ljus!

 

När man då kommer hem på fredagen, helt slut för att man sover skräp i en främmande säng, bäddar ner sig i sängen med Rocky hoprullad i knävecken och Sigge snarkandes i mitt öra, och resten av kroppen tätt, tätt intill - DÅ är jag hemma! Då mår jag bra och då är jag hel!
Nästan pinsamt att sakna dem så mkt och vara så motsträvig utan dem, men de hör ju till familjen, och det på ett alldeles speciellt sätt!

 

Idag åkte vi till Line för promenad och lydnadsträning. Det var väldigt välbehövligt och väldigt väldigt trevligt! Promenaden blev min räddning från överladdad Sigge - har man vart med husse hela veckan så är man ganska laddad när det vankas träning! Han rusade nog 4 gånger så långt som Rocky, och 6 gånger så långt som jag gick - men oj vad trevlig han var att träna med!

 

Fria följet är läskigt, men med Lines guidning och hjälp så blir det roligare! Idag gick Sigge fantastiskt fint och jag börjar få en känsla för hur kriterierna ska läggas nu och hur vi ska jobba!

Tandvisningen är väl i sig inga problem - tvivlar på att Sigge kommer bita någon, men nog har han myror i byxorna och svårt att sitta still ;)

Platsliggning kommer också gå kalas så länge myrorna håller sig borta så man inte måste byta skinka ;)

Attityden är kalas och idag var jag inte "rädd" en enda gång :D Bara glad - lydnad är faktiskt riktigt roligt :)