Fredagens träning

Här ligger jag lite efter, men måste ju få skriva ett par ord om fredagens träning - när jag fick hjälp av Lydia!
 
Alltid lite nervöst när man känner sig uttittad känner jag! Det är något jag jobbar med och som ständigt blir bättre - men det är värre med en sån här grej än att starta på tävling tycker jag, så mentalt har jag inte tränat färdigt på den biten än :P
 
Rätt så tidigt så sa Lydia att det var dags för blindbyten, och jag kände hur jag svor lite inombords. Nu var det iofs över 1,5 år sen jag gick tävlingskurs på klubben för Lydia men minnet vaknade ändå till liv. Vi skulle köra en blindbytesövning, och jag var först ut. Vi satte det KLOCKRENT, och Lydia hurrade och sa att det var PRECIS så det skulle tajmas och se ut, och nu var det bara att göra om det! Vi lyckades inte mer den dagen, eller knappt på kursen över huvud taget :P Hur jag än försökte fick jag inte till det där vältajmade blindbytet igen, och när Lydia nu återigen sa att det var dags för blindbyten så vaknade detta minne till liv :P
Dock så blev det inte en repris från den kursen, utan någonstans på vägen har jag ändå lärt mig våga springa på och göra blindbyten! Gång på gång satte vi dem! Inte helt perfekt, men inte katastrof heller  - utvecklingskurvan var kännbart vänd uppåt! Nu är det mer att slipa på detaljer snarare än att öht få till bytet utan att vara rädd för en elefant i knävecken!
 
Sen var det dags att svänga, och där kommer en svårighet in - hur svänger jag Sigge på bästa sätt? Han är stor, det går liksom inte att komma ifrån, och han tar plats! Fick hjälp med placeringen, och Sigge bara sätter det! Gång på gång! Även här var det inte så att vi behövde 10 försök på oss att öht sätta det, utan vi kunde fila på detaljer och liksom känna på den goa känslan!
Det här med svängar är ju också något jag fått höra, egentligen ända sedan Sigge vart liten: "Den där stora hunden med den massiva kroppen... Honom kommer du få SLITA med svängarna med, och räkna inte med att han kommer vara tajt.. Var glad om han svänger öht..."
En del av mig har ju zonat ut dessa förvisso välmenande men likväl nedslående kommentarerna och när Lydia ställer sig och tjoar och jublar över hur fint han svänger på mina signaler - vet ni vilken seger det är?! Tillsammans med att jag faktiskt kände att vi var ett team och att jag hade honom fint i hand så var liksom de fina kommentarerna från Lydia grädden på moset! Min fina hund!
Och vet ni vad.... Jag har inte alls slitit med svängarna - han har dem naturligt, sådetså! :D

Sista på dagen var det staketdags. ÄNNU en av mina små svårigheter. Här var jag helt ute och cyklade med hur jag skulle få till dem, och kände mig lite osäker. Tror Sigge kände det, för han blev bulldozer och tuffade på utan att så mycket som ägna mig en blick. Med lite påminnelse gick han med på att jag hade koll, och återigen - vi satte det!
Sen vände vi på staketet och han skulle börja med att hoppa in mot mig: "Nej, han kommer gå förbi" sa jag, och förklarade också att jag var medveten om att det berodde på min dåliga tajming. 
"Lita på din hund och rör på dig" var det enda Lydia sa, och lämnade mig sedan åt mitt öde! 
Att få den här pushen är liksom precis vad jag behöver: ut utanför comfortzonen och sluta gnälla! Och... Vi satte det! Gång på gång! Vilken känsla!
Ja, han kan faktiskt - och ännu viktigare... JAG kan faktiskt! Jag måste liksom lämna osäkerheten hemma! Med Rocky är jag ju 100 bekväm, och jag är på väg dit med Sigge med! I fredags fick jag liksom ännu ett bevis på att jag ska släppa detta nu, och säga att jag faktiskt kan springa med min hund!

Dagen bjöd alltså på många goa känslor och en del tankar! 
Något jag blev varse var att Sigge verkligen taggar som en idiot när det kommer till agility, och att detta säkert kan vara en bidragande orsak till att det inte alltid går vägen på tävling. Själva taggandet i sig är ingen nyhet, men vad som händer vid urblåsning blev så påtagligt i fredags. När det var Sigges tur så exploderade han på banan, drog egna varv och tog i såpass att han efter 5 minuter var så slut att han rev varenda hinder och dessutom dundrade med huvudet före rakt in i en tunnel... 
Efter den pausen var han samlad och rev kanske ett hinder på resterande tiden, och här kom aha-upplevelsen: han klarar helt enkelt inte att kanalisera sin energi i början.
Antingen får jag hitta sätt att få honom att i tid blåsa ur på tävling, eller också får vi hitta en väg runt där han inte måste explodera besinningslöst utan göra något bra av den energi och den taggning han har!

Kan inte säga nog tack till Lydia! Dels för att hon alltid är så bra på att se detaljerna till varför något inte funkar, och dels för att hon utan att varken vara fjäskig eller överdramatisera får mig att känna mig som en bra förare! Sigge vet vi redan att han är grym, men att känna att jag faktiskt en dag kommer matcha honom, det var guld värt! Tack!

Kommentarer
Postat av: Åsa o toktassarna

Hehe, du grundtränade svängandet bra :D

Svar: Måste vara så :P Kanske har han grundtränat sig själv också - kullerbyttor i soffan är nog bra för smidigheten ;)
mittlivsomhund.blogg.se

2015-04-30 @ 11:25:28
URL: http://www.toktassarna.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0