Linjetag och bad
Igår var det dags för jaktträning igen. Koncentrerade mig återigen på linjetag då det förra gången var ganska flygigt och ofokuserat, och Sigge sprang och letade tennisbollar i skogen och ratade dummiesarna. Därför fick tennisbollarna stanna hemma idag, och vi körde bara med dummies. Att få smälta detta en vecka var precis vad Sigge behövde, igår gick han rakt ut, rakt på och sen... Tja - avlämingarna måste vi hårdträna haha! Första gången var kaos, men några av de andra var rätt så fina, förutom att Sigge gärna tacklas när han kommer in, så om han kommer direkt in, då kommer han hela vägen in, och försöker liksom IN i mina knän.
Han var näst intill helt tyst idag, ett par muttranden när han skulle vara passiv bara, men då fck han inte köra (vilket redan var planen innan han började gnöla, men det visste ju inte han).
Efter träningen badade vi en sväng, och Sigge drog som en tok ner till vattnet och var vansinnig för att vi tog omvägen till bilen för att hämta flytvästen, så vattentoken börjar vakna.
När vi kom ner så kastade han sig gladeligen i och ville hämta ALLT åt ALLA andra, så det var liksom ingen som fick vara med. Han är fortfarande för hetsig så nästa gång vi åker är det leksaksförbud, då ska han simma lugnt och sansat så han får ordning på tekniken.
Iaf, för att låta stackars Rocky få vara lite i händelsernas centrum sa jag till Sigge på skarpen att han skulle lägga sig och leva lugnt - funkade dåligt, han rymde flera gånger för "jag ska bara..."
Iaf, för att låta stackars Rocky få vara lite i händelsernas centrum sa jag till Sigge på skarpen att han skulle lägga sig och leva lugnt - funkade dåligt, han rymde flera gånger för "jag ska bara..."
Då bestämde jag mig för att binda honom i ett träd - han har aldrig i hela sitt liv ryckt när han vet att han sitter fast. ...Men det får vi bakläxa på från och med nu. Han ryckte, och det med råge - PANG sa det och halsbandet gick av och än en gång var Sigge i vattnet och plaskade.
Eftersom jag inte har mer än ett halsband var till hundarna så blev det ilfart till djuraffären och köpa ett nytt till honom. Halsband är svårt så jag tog något jag tyckte var fint - men F tycker Sigge ser ut som en tik nu.
Allt klär en skönhet eller hur var det nu då?
Allt klär en skönhet eller hur var det nu då?
Upp som en sol, ner som en pannkaka - eller?
Idag var det så dags - att ta tag i våra problem med däcket och slalomet.
Hade bestämt mig för att klicka däcket, och Sigge var med på noterna - ungefär iaf :P
Har man en klicker i handen så får man alla möjliga beteenden, och idag var runda stödet till balansen favoriten :P
Dock så fick vi till många lyckade rep på däcket och detta går nog fort bara jag tar tag i det.
Jag tränade även slalom, satte på bågar i början och slutet för att boosta oss, och sen öste vi. Att punktträna känns inte aktuellt - problemet ligger i fartiga ansatser så jag byggde upp så vi kom från raka med tre hopphinder och låååång rak tunnel, rakt hopp och sen lite sväng och ta slalom. Gick kalas!
Hopp - hopp - mjukt böjd tunnel - slalom - gick kalas!
Passet idag gick över lag kalas och jag var väldigt nöjd och belåten när jag åkte hem! Även Rocky fick köra och han satte ingångar som han vanligtvis brukar övertyga mig om att han inte kan! Även gamla hundar utvecklas och lär sig :P
Hem och pausa ett tag och sen iväg på jaktträning med Sofia.
Jakten är svår... Förbannat svår. Jag känner mig så handfallen och obekväm med denna träning!
Man lär så länge man lever, men om det någon gång är någon uppfödare som vill sälja en retriever till mig igen så tänker jag jäklar inte vänta på att hunden ska mogna! För med mognad så kommer andra attribut - som egen vilja och attityd. Sigge är hård, och vi apporterar i dagsläget inte riktigt tillsammans, utan han kör sitt race och jag står och ber om att få vara med :P
Man lär så länge man lever, men om det någon gång är någon uppfödare som vill sälja en retriever till mig igen så tänker jag jäklar inte vänta på att hunden ska mogna! För med mognad så kommer andra attribut - som egen vilja och attityd. Sigge är hård, och vi apporterar i dagsläget inte riktigt tillsammans, utan han kör sitt race och jag står och ber om att få vara med :P
Dock var det många fina bitar idag, men jag måste bryta ner så många grejer i småbitar och få ordning på under sommaren, sen jäklar ska Sofia få se på apporterande golden! För jag tror att han skulle kunna bli jäkligt bra, bara jag kommer på hur jag ska hantera honom. Men en hund med mycket eget driv och attityd som jag inte vet hur jag ska rikta är svårt, och läskigt!
Det är tur vi ska gå en kurs i sommar - det kommer ge oss så ofantligt mycket!
Det är tur vi ska gå en kurs i sommar - det kommer ge oss så ofantligt mycket!
Så det känns bra att jag iaf visste vad jag ville ha i agilityn - där är han en stjärna, och attityden och viljan är riktad på ett helt annat sätt, som faktiskt öht inte längre skrämmer skiten ur mig, utan bara gör mig glad! Så glad!
Fotograf Sofia Klasson
Den där jäkla björnen...
Att jag väckte björnen förra gången vi fick lektion, det trodde jag ju redan då. Men att den skulle explodera såhär - det hade jag ingen aning om!
Idag har vi vart på lektion igen. Sigge kände igen sig redan när vi kom dit och var som vanligt taggad. Lite FÖR taggad. Idag fick jag se en sida av Sigge som jag inte riktigt sett förut. Tuffa Sigge som kan själv, och inte behöver ha sin matte med sig. Hamnade i konflikt i jaktfotet för att Sigge hade bättre saker att titta på (lärare med dummiesar i händerna) och när man sa åt honom att tona ner var det inte vanliga mjuka Sigge som svarade, utan envisa Sigge som pekade finger och sa att han faktiskt inte hade tid! Jag blev PAFF!
När det sedan var dags att köra övningen klockan, ja då blev Sigge övertaggad. Så det blev inte mycket klockan, utan mer passivitetsträning. Så fort Sigge började ljuda fick han lägga sig och jag gick undan. Detta gjordes flera gånger och övningen slutade med att Sigge ljudade IGEN, och dummiesarna togs in utan att han fick hämta dem.
Detta är något jag kommer få jobba stenhårt på, och är Sigge i fel aktivitetsnivå så blir det inget! Då måste jag bryta på en gång, och låta honom komma ner i varv. Detta var klurigt och det som först kändes jäkligt coolt, känns nu rätt läskigt. Innan har jag bara tyckt jag har en häftig hund med härligt driv och jag har nog hela tiden känt att jag vet hur jag ska handskas med detta, men när jakten nu kom in i bilden så omkullkastades min värld. Hur fasen ska jag kunna förvalta det här? Gör jag fel här kan jag få sota för det länge, och det finns folk som inte fått ordning på sånt utan gett upp. Kommer jag vara en av dom?
Får lägga massor med tid på att träna på att inte träna, och när vi väl tränar så måste det vara i rätt sinnesstämning annars MÅSTE jag bryta! Ge aldrig lillfingret för då äts hela handen upp!
Dagens chock
Jag satt här i eftermiddags och funderade och klurade kring 2014. Planen var att skriva ner lite tankar kring träningen och vart fokus skulle ligga 2014 för att nå vårt slutmål i framtiden.
Dock kom jag av mig på vägen.
Satt och klickade mig igenom de bloggar jag inte läst för dagen och en av de jag följer är såklart apportering till vardag och fest, en jättetrevlig sida med mycket matnyttigt kring apportering - givetvis med positiv förstärkning.
Dagens inlägg handlade om de sista vinnarna i deras jätteroliga julkalender.
Först började de med att dela ut lite specialpriser till fantastiska rim som deltagit i tävlingen, och jag sitter och fnissar, för det finns så mkt fantasi och kreativitet hos människor! Fyndiga som 17!
Sen står det:
Sist men absolut inte minst vill vi gratulera till vinnaren av lucka 24, en hel kurs, inklusive mat och uppehälle, på vårt sommarläger: Hunden Sigge (med matte Lise-Lotte)
What? Jag gnuggar mig i ögonen och läser en gång till
Hunden Sigge (med matte Lise-Lotte)
DET ÄR JU JAG?!?!?!
Jag tror att jag skrek rakt ut och pappa och mamma som jag bor hos nu under jullovet undrade vad 17 som hade hänt.
"Vi... Vi... Vi vann tävlingen!"
Både pappa och mamma började skratta och gratulerade så hjärtligt medan jag fortfarande var i chock.
Jag vinner ju aldrig något? ALDRIG! Och definitivt inte såhär fina grejer för såna här fantastiska instruktörer!
Jag har fortfarande inte fattat att jag och Sigge ska få åka iväg på en sån här grej! Jag och Sigge, tillsammans och bara lära oss massa häftiga saker! Vilken möjlighet! Vilken chans! Det här med WT under 2014 kanske skulle ingå i målen ändå?
Övriga funderingar försvann med mina glädjerop, för ikväll har jag bara gått med ett leende på läpparna och skakat på huvudet - det känns konstigt!
För er kanske det inte är så stor grej, men det är det bannemej för mig!
Jag står här med en retriever som dag för dag visar att han har kvalitéer som skrämmer mig, då jag inte vet hur jag ska förvalta denna underbara hund, och nu får jag under fyra dagar möjlighet till en verktygslåda där jag kan höja och utveckla min fantastiska elefant även på det område han faktiskt har gener för! Hur coolt som helst!
Funderingarna för 2014 är varken bortglömda eller gömda för allmänheten, men ikväll tog detta av förklarliga skäl överhanden!
Jag är så glad :D
Vilken kanonstart på det nya året!
Att väcka den björn som sover?
Igår bar det av till Habo för att träffa en gammal hundträningsvän. Vi har inte setts på åtminstone 7 år konstaterade vi, så det var nog sannerligen dags!
Hon äger i dagsläget två labradorer som hon tränar apportering med och när hon hörde att jag var sugen på att ta tag i detta med Sigge så kom hon med världens initiativ!
Så inte nog med att jag igår fick träffa en gammal vän, hon fixade även så jag fick två timmars privat träning för en instruktör som aktivt tränar och jagar med sina flattar. Gissa om jag var nervös! Här står jag ju med en tvåårig golden och ingen av oss kan något när det kommer till jakt, eftersom jag leker struts när symaskinen som tar ärevarv kommer fram och vi därför inte tränat något alls. Boken om apportering har stått och dammat i bokhyllan i över ett år, och att säga att jag är sen i starten är något av en underdrift.
Så inte nog med att jag igår fick träffa en gammal vän, hon fixade även så jag fick två timmars privat träning för en instruktör som aktivt tränar och jagar med sina flattar. Gissa om jag var nervös! Här står jag ju med en tvåårig golden och ingen av oss kan något när det kommer till jakt, eftersom jag leker struts när symaskinen som tar ärevarv kommer fram och vi därför inte tränat något alls. Boken om apportering har stått och dammat i bokhyllan i över ett år, och att säga att jag är sen i starten är något av en underdrift.
Iaf, vi kom dit, och Sigge var gasad och knäpp som vanligt. Vi pratade en del och hon fick titta hur vi rörde oss tillsammans. Redan där blev det klart att jag daddar och låter honom gasa på för mkt när vi ska jobba, och jag triggar honom att bete sig värre än han egentligen är. Belöningsplaceringen var också lite knasig men efter bara några minuter så såg man en enorm skillnad på oss och vi kunde gå riktigt fint jaktfot - något vi aldrig tränat (eller om vi provat inte lyckats öht med).
Sedan var det dags för att kolla lite hur han betedde sig när dummien kom fram. Sigge fick med mig sitta på avstånd och kompisen kastade en dummie synligt så han såg vart den landade. Jag skickade iväg honom och det gick väl ungefär som väntat - Sigge sticker i 200 knyck och inser halvvägs att han inte längre kommer ihåg vart 17 dummien hamnade. Planlöst letande utan näsa där det var mer tur än skicklighet att han faktiskt hittade dummien. När den väl var hittad fick jag vara på min vakt och vid minsta tecken på att han var på väg in i "ärevarvsmode" så fick jag säga till honom att tona ner och komma in till mig. Detta fungerade fint och han tog faktiskt bara ett enda varv igår :P
För att få honom att tagga ner och börja jobba mer förflyttade vi oss istället till typ ö i kanten av ett gärde. Där kastade vi en dummie så han såg vart den landade och sedan fick jag vända honom ett varv för att han skulle släppa nerslagsplatsen med blicken. När han gjorde detta gömdes två tennisbollar under löv och jord och dummien togs bort. Detta innebar att han var tvungen att tänka, leta metodiskt och anstränga sig för att hitta stället där saken "landat".
Sigge blev på ren svenska vansinnig när jag vände bort honom, och detta är något vi måste jobba med framöver. När Sigge blir vansinnig så talar han om det högljutt och när det kommer till apporteringen måste han vara helt tyst! Fick tips om en övning kallad klockan som vi ska träna hemma nu, där dummies/bollar kastas åt olika "klockslag" och man vänder runt och hämtar den saken som kastats först. Luddigt förklarat men jag och Sigge vet iaf hur vi ska göra :)
Iaf, Sigge tyckte detta var jättekonstigt och det tog ett tag för honom att fatta vad han skulle göra. Fortfarande gick allt i 200 knyck och då är det inte lätt att hitta gömda bollar. Flera gånger gav han upp och kom in och satte sig hos mig och sa att nu får du fasen styra upp detta matte, för det finns inget därute!
Vi ändrade avståndet och hjälpte honom på traven och när övningen väl satt så var det en mäkta stolt Sigge som kom med en tennisboll i munnen :)
Sigge blev på ren svenska vansinnig när jag vände bort honom, och detta är något vi måste jobba med framöver. När Sigge blir vansinnig så talar han om det högljutt och när det kommer till apporteringen måste han vara helt tyst! Fick tips om en övning kallad klockan som vi ska träna hemma nu, där dummies/bollar kastas åt olika "klockslag" och man vänder runt och hämtar den saken som kastats först. Luddigt förklarat men jag och Sigge vet iaf hur vi ska göra :)
Iaf, Sigge tyckte detta var jättekonstigt och det tog ett tag för honom att fatta vad han skulle göra. Fortfarande gick allt i 200 knyck och då är det inte lätt att hitta gömda bollar. Flera gånger gav han upp och kom in och satte sig hos mig och sa att nu får du fasen styra upp detta matte, för det finns inget därute!
Vi ändrade avståndet och hjälpte honom på traven och när övningen väl satt så var det en mäkta stolt Sigge som kom med en tennisboll i munnen :)
Det stora problemet för mig igår var graden av belöning. Sigge älskar när jag belönar riktligt och högljutt, men i apporteringen ger det en alldeles för hög energinivå. En lugnande bra och några mjuka klappar på huvudet var vad som behövdes, vilket var jättejobbigt för MIG! Sigge svarade dock fint på det, och en samlad arbetande Sigge var sannerligen en fröjd för ögat (även om jag verkligen gillar fullt-ös-nu-ger-vi-ALLT-agilitySigge).
Vi pratade om fortsatt träning och introduceringen av de olika signalerna med pipa. Fick massor med bra tips på hur man ska tänka kring kommandon och olika signaler!
Efter detta pass var nog både jag och Sigge trötta så vi åkte in till Mullsjö och käkade lite mat. Därefter bar det av ut i skogen där vi återigen skulle testa ett närsök med gömda saker i en stor rishög. Vi gömde fem dummiesar/bollar och Sigge hade en HELT annan attityd när han fått smälta detta lite. Han använde näsan, letade metodiskt, inga vansinnesvarv i jakten på dummien och var bara helt underbar! Han bytte inte sak en enda gång utan den han hittade kom han direkt in med (mer eller mindre). Jag var nästan lite gråtmild därute i skogen och var mäkta fascinerad av hans arbetssätt. Detta var en sida av Sigge jag inte sett så tydligt innan och detta är ju faktiskt det han har i sina gener. Det kändes verkligen lite som att ha väckt en sovande björn för det lös verkligen om hela hunden!
Vi har fått många tankar med oss hem, och idag har vi faktiskt bara ägnat oss åt att smälta dessa tankar. Kommer åka på ytterligare en privatlektion den 4:e januari och att faktiskt förvalta och visa vad Sigge har att erbjuda vad gäller apportering känns inte alls som en omöjlighet! Faktum är att instruktören sa att det var fullt rimligt att ställa upp på ett WT i vår om jag tränar ordentligt. Nu vet jag inte om jag är sugen/redo för det, men att få höra att vi inte var en katastrof var guld värt! Vi är ju liksom mer än gröna på detta, och det är fortfarande lite läskigt att ge sig in i en sport jag inte har en susning om, men som det ser ut nu så är det ju lite av ett tema för 2014 - att komma utanför sin komfortzone och prova nya saker!
Det var även en stor sten som släppte när jag fick höra att hon inte tyckt jag gjort fel som väntat när saker inte fungerat. När man läser så börjar väldigt många redan att träna såna här saker när hundarna är små valpar, men jag fick det verkligen inte att fungera och stack då huvudet i sanden och hoppades att problemen skulle växa bort. Till stor del hade jag uppenbarligen rätt, för den retriver som tränade apportering igår var en kalashund och jag var stolt som en tupp hela dagen igår!
Avslutning projektkursen, benhinnor och brända pengar
I lördags var sista tillfället på projektkursen i apportering och vi tragglar långsamt vidare. På fem kurstimmar hinner man inte särskilt mycket om man har problem, men jag känner ändå att jag fått ut en del av kursen! Sigge försöker, och än en gång är det bara att stå här med hundhuvudet och än en gång erkänna att jag kanske tänkte helt galet som försökte vänta ut honom. Men vi är på gång, och jag har flera knep som ska få honom att greppa med rätt teknik och sluta tugga! Träning, träning, träning!
Bland annat så verkar fleecefläta vara det optimala att träna bakåttänk med, men de jag har är för smala. Därför jag ska ikväll tillverka en riktig tjockisfläta. Anledningen är att denna då blir mindre vänlig att ha långt bak i munnen och jag ger honom då bättre förutsättningar att greppa korrekt.
Den kursen har ju en helt annan aktivitetsnivå än exempelvis agilityn, och det är jätteroligt att se hur Sigge beter sig i såna situationer. Han är en intensiv hund, men när det kommer till agilityn har han INGA problem med att vara helt passiv och vänta på sin tur - han har ju lärt sig att hans tur kommer och då ger han allt och laddar liksom ur. På en sån här sansad kurs fungerar det inte riktigt så, men OJ vad han försöker. Han är SÅ jäkla söt, och kämpar verkligen på och gör alltid sitt bästa! Den hunden är svårt att inte vara glad tillsammans med! Han är för härlig!
Benhinnorna då? Jo dom är bedrövliga! Dom gör liksom inte ont längre, vilket man kan tänka vore bra kanske... Problemet är att det då blir VÄLDIGT svårt att hålla sig i skinnet och leva lugnt. Men jag vet att jag måste, och det var med sorg i hjärtat jag igår bestämde att stryka mig och Rocky från tävlingen i Västerås. Det var inte värt att chansa, men nog 17 var jag ledsen!
Idag mejlade jag Marie för att lite försiktigt kolla om det är naivt att hoppas på att kunna tävla i slutet av maj, och även om jag inte vågar hoppas så vore det underbart om hon gav mig ett litet lillfinger där iaf :P
Benhinneinflammationen har också bidragit till att jag senaste tiden lagt mer pengar på mig själv än på hundarna, vilket liksom inte har existerat på flera år haha! Konstig känsla, och inte särskilt upphetsande heller. Inte är det kul att slänga ut pengar på sig själv med anledningen att man är dålig i kroppen.
Personlig konsultation, massage cirka en gång i veckan, nya skor, inlägg till gamla skor, gummiband för rehabövningar, tabletter för inflammationen....
Men jag är på bättringsvägen iaf, och på måndag är det dags för massage igen! Jag har dessutom lyckats med bedriften att ta tre tabletter om dagen, utan att missa en enda - och det är SVÅRT ska jag säga er!
Men jag är på bättringsvägen iaf, och på måndag är det dags för massage igen! Jag har dessutom lyckats med bedriften att ta tre tabletter om dagen, utan att missa en enda - och det är SVÅRT ska jag säga er!
Hundarna hanterar också detta över förväntan och beter sig exemplariskt även om de motionsmässigt fått stå tillbaka lite! Fantastiska djur <3
Den där Sigge....
Han går liksom från klarhet till klarhet.
Idag var det dags för projektkursen i apportering igen. Sigge kommer in och bara äger.
En av deltagarna hade nämligen höglöpande tik med sig - hur skulle detta gå?
Lite fundersam blev jag, iom att han börjar bli stor kille nu men detta tänkte jag inte röja med en min utan sa glatt att det är super att få träna med löptik!
En av deltagarna hade nämligen höglöpande tik med sig - hur skulle detta gå?
Lite fundersam blev jag, iom att han börjar bli stor kille nu men detta tänkte jag inte röja med en min utan sa glatt att det är super att få träna med löptik!
Sigge kunde inte brytt sig mindre! Att träna lös med en sån tjej bredvid var piece of kaka, och att gå en liten kissepromenad efteråt var inte heller några konstigheter!
Det svåraste var ju att sitta still och inte ta leksaken de höll på att kasta omkring när vi tränade! Jag vill OCKSÅ, sa Sigge och satt och hade spasmer på sin plats!
Apporteringen är svår! Det är bara att krypa till korset och erkänna, jag har inte en susning! Att vänta såhär länge och inte lägga mer vikt vid hur vi hanterar leken var också ett misstag, men som min kära instruktör sa när vi gick foundationkurs - "Äsch, var inte rädda för att göra fel! Blir det knasigt lär man om!"
Och det är precis vad vi håller på med nu! För att få ett stabilare gripande måste vi börja i leken. När man kampar ska ju suget vara bakåt, och detta måste jag anamma än mer nu! Han drar bakåt, men inte de första sekunderna, och det är för sent! Det ska vara smack i leksaken och direkt tänk bakåt! Detta kan vi sedan föra över till gripandena som kommer gå lättare.
För balansgången vi behöver till gripandet har jag helt enkelt misslyckats med. Han griper, och börjar tugga. Eller han griper fint, jag klickar - han börjar tugga istället för att släppa. Försöker dämpa glädjen lite lite grann och han blir osäker och griper inte alls. Skitsvårt när jag inte vet vad jag håller på med!
För balansgången vi behöver till gripandet har jag helt enkelt misslyckats med. Han griper, och börjar tugga. Eller han griper fint, jag klickar - han börjar tugga istället för att släppa. Försöker dämpa glädjen lite lite grann och han blir osäker och griper inte alls. Skitsvårt när jag inte vet vad jag håller på med!
Men det ska inte stoppa mig! Det kommer dröja ett tag, men nog 17 ska han göra fina resultat på jaktprov! Vänta bara ;) Övning ger färdighet!
Men oavsett om matte inte vet ett dyft vad hon håller på med så har vi jäkligt roligt tillsammans, och jag är mäkta stolt över denna hund! Kvinnan med löptiken gav honom massor med beröm och tyckte han var en otroligt härlig hund, snygg och med en fantastisk av- och påknapp!
Man tackar :D
Den oerhört snygga hunden ;)
Apporteringskurs
Idag åkte jag och Sigge iväg på en projektkurs i apportering och föremålsintresse.
Apporeringen har jag hela tiden tyckt är lite klurig, och inte är jag klokare efter idag ;)
Men övning ger färdighet och ska vi få ngn ordning på detta så är det träning och klurande som gäller.
Men övning ger färdighet och ska vi få ngn ordning på detta så är det träning och klurande som gäller.
Jag har hela tiden låtit denna del släpa medvetet efter eftersom Sigge är så barnslig och jag tänkte att med lite ålder, visdom och fokus så kan säkert en del komma av sig själv. Detta omvärderar jag nu, och har bestämt att vi mer aktivt måste börja fila på detta om vi ska komma någon vart.
Det vi tar med oss hem och klurar och tränar på tills nästa gång:
- Hur griper Sigge? C eller V?
När det gäller apporteringen eftersträvas att greppa med munnen som ett V, i dagsläget fastnar Sigge gärna i C, och risken för tuggande ökar markant. För att underlätta för hunden att gripa V så är det smidigt att jobba med föremålet liggande på marken - hunden kan inte greppa C.
Problemet för Sigge här är att han gärna greppar lite hejsan svejsan på föremålet, eller lägger sig på det, eller bökar omkring det. Själva greppandet sitter inte. Om jag håller handen i kanten på föremålet fungerade detta i dagsläget som en hjälp för honom att greppa mitt på, så det kommer jag att fortsätta med. - Bli stenhård med att inte låta honom ta omtag när vi kampar med leksak!
Detta har vi slarvat med, och ett omtag är faktiskt tuggande! Bli bättre på att se signalerna och ryck bort leksaken så fort han försöker ta omtag! Var snabbare än honom! Undvik att bryta med kommandon och dylikt, en fråntagen leksak blir tydligaste felsignalen.
- Sigge värdesätter sak i munnen mer än klick
Detta innebär att vi hamnar i ytterligare en svårighet när vi tränar greppaden - han släpper inte på klicket utan vill lattja och leka med föremålet istället. Märkte under dagens träningspass att detta underlättas om jag har hårda godisar som belöning och direkt i samband med klicket släpper dem på marken. Då byter han fokus. - Glöm inte att jobba korta pass!
Ju längre passen blir desto mer gasad och slarvig blir han, tänk på att bryta tidigt - tidigare än jag tror för att undvika detta! - Tänk på mycket kravlös träning!
Jag har fastnat i stressen och tänket att jag har en apportör - en apportör ska BÄRA, inte tugga. Detta medför stress och värdeladdning på föremålen vi tränar med och detta måste tas bort! Vi har inte tränat mer än väldigt lite på detta och det är inte konstigt att det blir fel i början. Det spelar ingen roll och vi ska ha roligt! Det betyder inte att jag inte kan få en fin apportering i slutändan!
