mittlivsomhund

Igår var det så dags för årets sista tävling - agility i Axvalla körhall. Båda hundarna skulle springa, och klass 2 var först ut för dagen. Allra först var agilityklassen och den kändes absolut överkomlig för oss, men den passagen som jag tyckte kändes lite klurig blev också den som medförde disk så jag gjorde det svårare för oss än jag behövde. Rocky hade innan rivit två hinder och då tappade jag nog koncentrationen så det var därför jag tabbade mig.

Hoppklassen kändes mer i vår stil och den flöt på fint. Jag ropade dock för tidigt på honom i ett byte så han tappade rumpan och rev en bom. Detta medförde en 12:e placering, men även utan riven bom hade vi blivit utan pinne. Det är helt klart svårare för gamlingen i klass 2, men nog fasen ska vi kunna få till det innan han går i pension :)

 

 

Eftersom Sigge inte kör agilityklass än (jag måste verkligen få till det här snart, vi börjar båda tröttna på att bara köra ett lopp på tävling :P ) så blev det en väääldigt lång väntan innan han fick köra. Sigge hade sedan länge tröttnat men när han sedan förstod att det äntligen var hans tur så var han HELT galen! Han var tillochmed lite bångstyrig och het när jag skulle sätta honom i starten, så jag tänkte att det här kan bli hursomhelst! Gav mig 17 på att jag skulle klara upp en het, galen golden och jag tyckte ändå jag gjorde det bra! 
Dessvärre störde jag honom med ett rungande "BRA" när han satte den för oss lite kluriga slalomingången, och då ploppade han visst ur :P Vi gick på igen och sen öste vi på. Han gick så fint så fint och känslan när vi gick i mål var jättebra! Bra resultat syns inte alltid på pappret, men det räckte ändå till en 8:e plats :) 
Det jag egentligen är mest nöjd med är att jag trots att vi gjort fel faktiskt inte la av, utan fortsatte köra loppet med attityd och känsla! För ibland är det svårt - det ser man hos många förare! När loppet är kört så slutar man springa, man slutar handla och hunden fattar noll. 

 

Nu är tävlingssäsongen över för oss, men jag är så jäkla nöjd! Sigge har gjort 10 tävlingar och utvecklats så fint, han har pinnar nog för tvåan i hoppklass, och Rocky har två vinster med sig i bagaget och är uppflyttad i både agility- och hoppklass! En bra säsong helt enkelt :D

Sitter här och funderar på hur man ska skriva detta inlägg. Det finns så mycket att säga, så många vinklar och så många åsikter!

 

Men helt ärligt så upplever jag en förbannad stress i hundvärlden idag. Eller kan man kalla det stress?

Är det stress som får förare att hetsa med moment så att hunden är startklar på dagen den får lov att starta i en viss sport? Är det stress som gör att folk rättfärdigar tuff unghundsträning med moment som hunden kanske egentligen varken är mogen för fysiskt eller psykiskt?
Vad kan det annars vara? Och varför känner folk denna stress?

 

Agilityn är ju den sport där jag är mest aktiv, och här tycker jag att stressen är väldigt påtaglig. Det är inte särskilt sällan man ser filmer på väldigt unga hundar som kör både hinder och kombinationer som jag själv aldrig skulle drömma om att titta åt vid den åldern. Skräckexemplet var väl en hund som körde slalom vid 6 månaders ålder. Slalom är enligt mig ett av de mest krävande hindren på banan, såväl fysiskt som psykiskt. Det är ett ansträngande hinder! Detta syntes väldigt väl på denna unga hund också - slalomet togs långsamt, ansträngt och utan glöd. Det var helt enkelt ett jävligt jobbigt hinder som redan innehöll mer krav än hunden var redo för!

 

Det ses som en jäkla prestige att hunden står och stampar på startlinjen när den är 18 månader och klassar upp sig på tre starter eller så. Hunden ska ju liksom vara klar för klass 3 innan den ens startat i ettan. Varför?
Och vad ger det? Jag tycker det är kul att träna med mina hundar och vi tar det i den takt som svårigheterna kommer, vi måste inte kunna dem långt innan de behövs! Det kan många gånger göra att klass 1 blir svårare än det behöver vara dessutom - för att hunden förväntar sig svårigheter som inte kommer komma. 
Men ettan och tvåan är ju för en del bara en tråkig transportsträcka och ett nödvändigt ont för att komma upp till trean där man "äntligen får köra riktig agility".

 

Personligen anser jag att man ska se de där åldrarna som en riktlinje - tidigast vid denna ålder, men absolut ingen skam i att börja senare! När hunden är 1 år kan man börja med hinderinlärning - om hunden är redo! Vid 18 månader får man starta på tävling - OM HUNDEN ÄR REDO!

 

Titta på Sigge. Han var en sen hund, såväl fysiskt som psykiskt, och honom har jag tagit det väldigt lugnt med. Vissa gånger kanske lite för lugnt men det stressar mig faktiskt inte. På brukshundsklubbar får man inte vara med på nybörjarkurser förrän hunden är ett år, och det är då det anses att hunden uppnått en mognad i kropp och knopp där den är redo för den påfrestning som agilityn ändå är. 

När Sigge var ett år fanns det inte på kartan att börja med exempelvis slalom - han var inte redo! Hade jag tvingat på honom  det hindret då så är jag faktiskt rädd att jag hade knäckt honom. Det hade resulterat i ett långamt utfört hinder utan glädje och attityd, och så vill jag inte ha det! Samma gällde för kontaktfältet. Eftersom Sigge ska har running contacts så ville jag att han skulle vara färdig i kroppen så att springstilen blev korrekt, och det var den inte när han var ett år gammal.

När Sigge kändes mer mogen i kroppen så satte vi igång med såväl slalom som RC, och för oss har det funkat bra! RC:n är inte klar än, men slalomet tar han så fint, och även om jag började sent så tog det faktiskt inte särskilt lång tid! 
Han är förvisso tre år nu, men vad har vi att stressa mot, egentligen?

Vi tog 9 tävlingar på oss att få våra tre pinnar i hoppklass - och det vägrar jag att anse som dåligt! Jag vet att det är många som vid 3 års ålder redan är uppe i klass 3 och kämpar, men Sigge hade aldrig vart mogen för det, och därför väntade vi. För vi såg siffrorna på när man får göra vad som rekommendationer - inte ett måste! 

 

Nu säger inte jag att man ska vara extrem åt andra hållet som många anser att jag varit, det jag säger är att vi måste sluta stressa och faktiskt se till hundarna som individer! Inte våra skrytobjekt vi visar vilka bra hundränare vi är med!

Jag kan liksom inte bestämma att min 4 månaders valp (eller 6 månaders, eller 12 månaders för den delen) faktiskt kommer att vara klar för tävling på 18-månadersdagen. Det måste vi ta reda på på vägen, och använda sunt förnuft för att se! Är hunden klar så är den det, men om inte så är det varken jordens undergång eller något jäkla "bevis" på att jag misslyckats som tränare. Min hund var bara inte redo! Det tar vi igen sen!

Det är absolut ingen prestige i att "vänta längst" heller. Det är klart man ska träna med sina unga hundar, det är ett sätt att få kontakt och de behöver stimulansen! Det jag menar är att man måste välja vad man tränar på, och av vilken anledning!
Det finns så många saker att träna som lägger en bra grund för allt man behöver kunna i agilityn, utan att man egentligen behöver ta ett enda jäkla hinder!

Grundträning är superkul, men det handlar inte om att introducera hinder tidigt - det handlar om kontakt, lek, stadga och följsamhet! Hindren kommer sen!

Jag kan svära på att jag kommer resonera likadant med nästa hund - vi tar det i vår takt och känner jag inte att hunden är redo så tänker jag ha is i magen! Sigge har visat mig att det är rätt väg att gå, iaf när det gäller agilityn!

Då har vi vart och tävlat igen! Denna helg var det Vårgårda som var utmärkt på kartan, och dessutom tvådagars då det äntligen var dags för Rockys debut i klass 2!

Lördagen var det klass 1 som gällde, och ska man se någon fördel med att Sigge inte kör agilityklass så var det att vi slapp banvandring klockan 07.20 på morgonen :P
Vi var på plats vid halv 10, vilket känns helt lagom - särskilt eftersom jag vart sjuk i vad som känns som 100 år nu, och hostar nätterna igenom. Hade sovit kanske 4 timmar på natten och då är det skönt när inte morgonen är alltför tidig!

Hoppbanan kändes väldigt trevlig när vi banvandrade. Flytig och väldigt fartig, med rätt långa avstånd mellan hindren så man verkligen behövde springa på. Den stora svårigheten i banan var slalomet, där hundarna kom i full fart från en böjd tunnel och sedan över långhoppet med en rak ingång i slalom. Jag förstod att det kunde bli klurigt men bestämde mig på en gång för att Sigge bannemej sätter det - bara jag ger kommandot i tid så han får en chans att kunna korta upp sig. 

Och SOM han satte det! Loppet kändes fenomenalt bra och vi sprang på fint, och när jag kollade på liveresultatet när vi gick ner så såg jag att Sigge ledde hela klassen! Fjärilarna i min mage hade total fest och åh vilken känsla! Klassen fortgick och vi ledde jäkligt länge, men i slutet på klassen kom en dundersnabb BC och petade ner oss till andraplatsen, där vi blev kvar! Först var jag lite "besviken", att ligga så länge på första plats var väldigt skönt för egot, och sen vann vi inte ändå.. Skit liksom! Sen tänkte jag på det och gav mig själv en mental örfil - vi kom tvåa av 70 startande! Det är verkligen inte dåligt, utan faktiskt väldigt väldigt bra, så när jag kom till den insikten så njöt jag fullt ut av Sigges fina lopp igen! Min guldhund! <3

Nu har han tre pinnar i hoppklass, och är färdig för uppflytt. Jag känner mig väldigt kluven till hur jag ska göra. Å ena sidan så har vi väldigt roligt i ettan och kan jobba på att boosta fart och attityd ännu mer medan vi väntar in agilitypinnarna, men å andra sidan så kommer vi ju bli i tvåan ett tag, och att träna på de svårigheter vi möter på där under tävling är ju inte heller fel. Logistiken blir ju liksom inte värre iom att jag vill fortsätta tävla Rocky så länge han vill och orkar, och han är ju i tvåan. Hur ska man tänka, råd och idéer mottages tacksamt!

 

 

På söndagen var det då dags för helgens stora grej - Rockys debut i klass 2! 
Jag har ju tävlat lite klass 2-grejer med båda hundarna på tävling med jämna mellanrum, men tävling är något annat! Jag var dock inte ett dugg nervös, vilket känns så himla skönt! Den mentala träningen ger så mkt, även om jag fortfarande har saker att jobba på!

Först ut var agilitybanan, och den kändes väldigt svår för oss. Jag och Rocky har våra svårigheter att tampas med, och de kunde verkligen visa sig i den här banan. Vilket de också gjorde :P Redan på tredje hindret så tabbade jag mig och vi var diskade. Det ingick inte i min plan, så jag tappade sedan bort banan och loppet kändes mest bara kaos. Men det är bara att skratta, lära sig och gå vidare! 

Laddade om för hopploppet, som däremot kändes väldigt passande för oss. Det här kan vi tänkte jag och var rätt så självsäker när jag gick av banan. Det var hinder nr 2 som kunde ställa till det om jag var för otydlig i min krokning så Rocky skulle bli förbannad, men detta tänkte jag verkligen på och OJ vad fint han tar det! Rocky blir ju gärna långsam när han funderar på vad jag vill, men här upplevde jag att han kom i jättebra fart och bara flög över! Resten av banan gick i samma tecken och det kändes JÄTTEbra när vi gick i mål. 

Även här gjorde jag "tabben" att kolla resultatlistan och vi gick i mål med en fjärdeplacering! Det skulle innebära pinne om det höll i sig, men dessvärre så hamnade vi slutligen på en sjätteplacering, med endast 5 pinnar. Dock är jag ändå JÄTTEnöjd! Det var över 50 startande och Rocky kom på 6:e plats! Desstuom var det 11 nollor, och Rocky kom på 6:e plats! Han är snart 10 år men har fortfarande så mkt att ge, och det gör mig så oerhört glad! Varje lopp tillsammans gör mig varm i hjärtat och jag hoppas vi får många såna här härliga tävlingshelger tillsammans framöver!

 

 

Nu laddar vi om för tävling i Axvall om två helger, och då ska jag ha huvudet med mig alla lopp! Och jag ska inte titta på liveresultaten ;)

Jag har ett tag haft en gnagande känsla att det är något som fysiskt inte vart 100 med Sigge. Inget uppenbart fel, och inget allvarligt, men att det liksom ligger något och gror. Jag har klämt och känt, särskilt ryggen och korset, men inte hittat något. 
Tyckte då det var en bra idé att åka till Marie, så att han kunde få sig ett riktigt utlåtande från en kunnig person!

Fjärilar i magen kan jag erkänna att jag hade iaf. För jag litar på mitt öga vad gäller sånt där, och visste att det skulle vara något. Frågan var bara hur illa det skulle vara, och vilka åtgärder som skulle behöva vidtas.

 

Sigge tyckte att det här med fyskoll var ett väldigt konstigt sätt att gosa på - inte alls något han var van vid! Även om han ålade lite, försökte hjälpa till och såklart även pussas lite så gick undersökningen rätt så bra (tror jag iaf, kändes inte som det tog sååå långt tid att få komma intill och känna ordentligt där hon behövde :P)

 

Domen blev inte så blodig - vi kan fortsätta träna och vara aktiva! Vi ska köra på som vanligt men rikta den fysiska träningen lite. 

Området som antagligen väckt den oroande känslan i mig är att han är spänd och öm vid skuldrorna, så där ska vi mjuka upp med massage och novafon! För det fick bli en novafon igår till slut. 
Mina vader har skrikit efter en länge, men nu när Marie sa att den skulle vara bra för Sigge så kunde jag liksom inte låta bli. Hundarna går ju gärna först, men nu slipper mina vader att vara ledsna längre :P

Så nu är det cykelhjälm på, viktmanchetter fram och novafonen i högsta hugg! Sen jäklar så kommer Sigge röra sig precis så vackert som bara Sigge kan!