mittlivsomhund

Idag har jag vidgat mina vyer och agerat skrivare på klubbens lydnadstävling! Det var väldigt roligt och givande, och det här med lydnad kanske inte är så skrämmande ändå? (hur många gånger har jag sagt så nu?) Att se ekipage i alla klasser var roligt som 17, även om det var lättare att ta till sig av det de i klass 1 höll på med - det är ju där jag ska harva om jag ska prova :P

Både SMHI och YR hade lovat uppehåll - de jäklarna! Ack så fel de hade, och stundtals vräkte regnet ner. Givetvis över klass 1-ekipagen... Oj så tappra de var när de kämpade på! Mycket duktiga!

 

Grabbarna fick följa med ut och sitta i bilen under lydnadstävlingen, för efteråt var tanken att köra klass 1-bana som vi gjort några gånger. Sigge var mer än lovligt taggad när jag tog ut dem ur bilen, och jag visste att han skulle vara lika speedad som på tävling! YES! Det är ju precis det här vi behöver träna på! 
Och första varvet, se på faan - vi satte det :D

Det kändes lite yvigt och lite flygigt, men vi satte det! Inga rivningar och vi skötte oss båda två! 
Resterande varven innehöll dock både rivningar, slarv och skrik-och-panik, men visst är det väl första varvet som räknas? Det är det ju alltid på tävling, så varför inte på tävling? :P
Jag slarvar lite på balansen dock. I mitt huvud släppte jag honom på släppkommando, men han går innan... Detta får jag sota för direkt varvet efter när han flyger av utan en tillstymmelse till stopp :P Somliga straffas på en gång, matte får INTE slarva!

 

Vi vände på banan, och det var svårt som fasen - funkade inte alls som jag tänkte, MEN... Jag känner förvandlingen! Något håller på att hända, framförallt med mig, och träningen ger verkligen resultat och jag känner detta resultat liksom pysa ut ur kroppen varenda gång vi tränar för att liksom peppa mig att jag är på rätt väg och att jag är så på gång som jag känner inombords. Resan är lång och kantad med spännande saker, men vi rör oss uppåt, uppåt, uppåt! Sakta men säkert! Mycket att lära, men mycket lär vi oss hela tiden! Älskade guldklimp!

 

Igår åkte jag och Sigge till Örebro för deras kvällstävling. Första gången jag åkte helt själv på tävling, men det kändes bra! Hade laddat upp bilen med peppande musik för att tagga igång, och med digitalt lokalsinne (GPS:en) fanns det ju inget annat än att njuta av resan!

 

Jag hade tagit med kameran och hoppades att någon kunde förbarma sig och filma - och med både Josefin och Emma på plats så var det inga problem. Och jag är så glad för varje lopp jag får filmat - det ger mig SÅ mycket att få se på loppet efteråt och fundera och analysera!

 

Första loppet trodde jag att jag hade en bra känsla för innan, men när jag tittar på filmen så ser jag att jag inte har DET... Jag är tystare än vanligt, springer mer försiktigt och med uppdragna axlar. Tappade musten när Sigge gjorde sitt mastodonthopp i starten, och dum som jag var så tog jag inte om, vilket gjorde mig förbannad och då är det inte konstigt att loppet inte fungerar!

 

Till lopp två var jag taggad till tänderna, banan kändes så förbannat roligt och jag kände i hela kroppen att jag verkligen ville ösa den från start till mål! Av någon anledning hade jag dock svårt att få in banan i kroppen och tappade bort mig gång på gång när jag repeterade den efter banvandringen. Det störde dock inte så mkt då jag hade den när jag väl sprang den! Förutom den lilla sekvensen efter tunneln där jag blev lite stressad iväg, helt utan anledning... Inga rivna bommar och en härlig attityd!

 

Tredje loppet kändes under banvandringen som hej-kom-och-hjälp-mig! Efter hinder nummer två så fanns det en möjlighet att han stack ifrån mig om jag inte höll i honom, och samma i slutet. En kort rak tunnel med hinder framåt, men hunden skulle svänga. Då hade han dessutom haft sisådär 5 hinder på sig att få upp rejäl fart också, så jag kände att ojojoj, det här kan gå hur som! Bestämde mig dock för att det skulle gå bra! Han KAN svänga, om jag säger till honom i tid, och här var skarpt läge att visa att jag klarar det!
Och som han svängde! Båda ställena sitter jättebra! Han blev lite vid vid tunneln innan balansen, men det var för att jag inte gav honom tillräcklig uppstyrning - så här såg jag ju verkligen vilken skillnad det blir baserat på hur väl jag jobbar med honom! Både balansen och A-hindret satt, men båda var långsamma och balansen skedde dessutom under konstant skällande - Sigge var förbannad! Han är inte 100 på vad han ska göra, och känner nog att vi inte kan det här riktigt, så i nästa vecka börjar operation KF. För andra sommaren i rad, men den här gången med annat fokus! Jag har saknat min egen balans och det kommer bli ett kärt återseende!
Efter A-hindret kom laddningssträckan och jag visste att jag behövde sticka för att ha en chans. Tycker faktiskt att jag gjorde det också, och kanske var det för att jag hetsade iväg som han rev? Eller för att det var halt pga regnet? Ja inte vet då jag, men kände där och då att jag inte skulle hålla mig till planen och ta om rivningar. Han slet som ett djur så trött han var, och jag tyckte han gjorde det alldeles för bra för att börja bråka och förstöra vårt flyt! 

 

 

Efter Västerås kände jag att agility är en skitsport som kostar pengar och tar tid, utan att ge frukt tillräckligt ofta för mig (stundens hetta, ja jag vet!). Efter Örebro (trots uteblivna pinnar och tabbar här med) så kände jag att agility tajem17 är den fränaste sporten som går att ägna sig åt, och att jag och Sigge börjar komma i form och bli samspelta igen! 
I Jönköping - ja då ska vi allt kämpa oss blå för att visa dem vad vi kan! :D

I lördags bar det av till Västerås och dubblerad agilityklass! Elin följde med som moraliskt stöd, och filmare - vilket kanske gick sådär :P Det är lättare att få med något på filmen om linsskyddet tas av först :P

 

Sigge kändes fin, och utmed rastningsslingan fanns det ett stort gärde där jag kunde låta honom blåsa ur innan det var dags för vår start. Det funkade bra, och han kändes relativt med. Det som blir svårt på tävling är att han svarar sämre på min röst och mina svängkommandon, så det är något vi måste träna på och bli bättre på!
Under banvandringen insåg jag att slalom var placerat som en perfekt fälla för oss. För normala ekipage hade det inte alls vart ett problem, men med en hund som har en speciell dragningskraft till slalom så blir det mer än gärna ett problem, och jag får nog aktivt börja träna detta mer... 
Kollade på några ekipage innan vår start och lyckades dessutom se en krasch mellan hund och förare, och började utveckla min ursprungsplan för att inte gå samma öde till mötes som många andra ekipage - för förutom den stackaren som fick sin hund i knät och fick bäras ut av planen, så var det många hundar som missade hopphindret i anslutning till den farliga tunneln. 
Och det tänkte minsann inte jag göra! Jag höll mig till planen, och fick ut Sigge fint, men problemet var att jag då tappat fokus på att han direkt därefter skulle dras in i slalomets omloppsbana om jag inte höll i honom - och jag tappade honom. Disk!
Sigge passade dessutom på att hoppa av gungan i förtid så då fick vi även träna på det :P

 

Lopp två kändes bra, och jag kände verkligen att nu jäklar, nu kommer första agilitypinnen! Däcket stod som hinder nummer två, och Sigge löste ut det. Jag hade domaren i högra ögonvrån och ser hur han höjer handen och ger mig fel.. Va? Varför? Man ska väl inte kunna få fel för däcket? Jag körde på, men givetvis kom jag av mig. Sen hoppade Sigge A-hindret, och vi valde att ta om och diska oss. Jag TROR han hoppade för att jag inte hjälpte honom så som jag ska/brukar - han kan det ju inte klockrent än och behöver hjälp. Så kanske hade jag fått den där pinnen om inte domaren hade fått mig ur balans. 
Frågade andra kunniga efteråt och nej - han ska isf ha gjort ett misstag/bedömt fel, för däcket är antingen taget eller missat! Och tog det gjorde han, för diskad blev jag inte eftersom jag fortsatte... Mycket konstigt!

Jaja, jag fick möjlighet att ta om agilityhinder på tävling och befästa att man inte får slarva oavsett vart vi tar dem!
Och - inte en enda rivning hade vi :D 

På tisdag är det dags igen, då är det tävling i Örebro! Jag anmälde alla tre lopp, och hopploppen går först, så vi får en chans att blåsa ur och teama ihop oss innan det är dags för agilityloppet. Och vem vet - då kanske vi kommer hem med vår första agilitypinne istället? :D

Hipp hipp hurra på Rockys födelsedag!
Idag fyller Rocky tvåsiffrigt, och dagen har firats med goda tuggben och mys i sängen! Alltså inte så mycket utöver det vanliga, men Rocky verkar inte klaga!
Hältan är i princip borta, men något ömmar fortfarande lite då han inte går 100 rent än. Vet inte om någon annan skulle se, men jag ser det fortfarande, så vi lever lugnt och låter honom läka lugnt och försiktigt! Detta innebär att han får vara hemma när jag och Sigge tränar och promenerar längre sträckor, vilket minsann är djurplågeri på högsta nivå!

I onsdags körde vi banträning på förmiddagen. Planen var att vara stenhård med rivningar - Sigge måste ta lite eget ansvar, då många av hans rivningar faktiskt inte går att skylla på mig för!
Jag skulle dessutom göra träningen tävlingslik för att försöka få fram den känslan och den attityden hos oss båda. Detta innebar att Sigge inte fick vara med och bygga (han brukar springa lös och hjälpa till efter bästa förmåga), han fick inte heller skutta lös kring mig på väg till starten, utan det var koppel på tills startpositionen var intagen. Sigge blev AStaggad - återigen blev jag varse om att det är stor skillnad på om Sigge får bralla ur lös, eller komma in och prestera på en gång.

Två hinder tog vi, sen fick jag bryta - Sigge rev. Som tur var så var jag inte ensam på träningen, så det var koppel på och så ställde vi oss vid sidan och tittade på. Konstigt tyckte Sigge, och nog blev han lite tjurig också!
När alla andra kört ett varv försökte jag igen, med samma tävlingslika startrutin.
Sigge formligen EXPLODERADE och var mer eller mindre precis så taggad som på tävling! Nu lyfte han på fötterna, men tjuvade på kontaktfältet - vilket jag i min upphetsning över att han var så taggad inte sa ifrån om, och jag sjabblade bort oss....

Vi vände sedan på banan, och samma procedur kördes igen. Den här gången kom jag två hinder igen, och fick sen bryta... Sigge rev... De andra fick köra, vi satt kopplade vid sidan.
När han fick en ny chans kom vi tre hinder, sen rev han. Av banan igen, pausa och låta de andra träna.
Nu var Sigge bra irriterad på mig, så när vi gick in nu så slet han som ett DJUR redan från start, och hindret han innan höll på att riva tog han i så inni jäkelen så det såg ut som att han höll på att slå över... Måste kolla på filmen hur han lyckades med det. Han höll sig dock i skinnet och lyfte på fötterna!
Den träningen kändes faktiskt väldigt slitig! Det är liksom inte så roligt att bryta, men det känns som det gör skillnad och att det faktiskt fungerar! Så jag hoppas det är värt det i sista änden!

Tanken var att implementera detta ännu mer genom att vara med på veckans bana på torsdagen, men mina ben varnade mig för att anstränga mig för mkt, och jag fick hoppa över den!
Sigge brukar ha bra minne, så jag hoppas att han minns vad som händer om han inte lyfter på fötterna :P

Imorgon får vi se hur det funkar! Nervositeten kom över mig förut, men hellre idag än imorgon, för jag hade alla möjligheter att "ta hand om det" nu, och nu känner jag mig laddad men inte spänd!
Planen är att vara noggrann imorgon! Även om det inte ger några pinnar imorgon så grundar det för framtiden - och det behöver vi!
Inget slarv på kontaktfälten, och vid rivning kommer jag faktiskt lägga honom på banan och lägga upp bommen och göra om! Jag måste vara tuff här! Får jag det inte att se ut som jag vill på tävling så skjuter jag mig själv i foten! Jag är enda largeföraren från Linköping så Elin ville åka med imorgon och får vara min stöttepelare och påminna mig om att jag ska ha is i magen, njuta av loppen och få dem sådär vackra som det bara går att få med en elefant! :D