mittlivsomhund

"Vad säger du, ska vi träna lite lydnad på en gräsplätt här ikväll?"

"Öhh, gärna!"

 

Det kom lite plötsligt och jag har ju liksom inte en susning om vad jag håller på med när jag ska "träna lydnad".

Jag vet inte ens om man kan kalla det för lydnad haha!

Vi hade dock rätt mysigt, men det här med att sätta upp kriterier och se ett konkret mål för hur momenten ska se ut i slutändan - jag har verkligen inte en susning om hur man jobbar!

Inte Sigge heller, men som vanligt är mungiporna uppe vid öronen och han kämpar på med virriga matte så gott han kan!

 

Jag skulle verkligen vilja starta i lydnadsklass ett (minst) med honom, för han är vacker att titta på när han faktiskt sträcker upp sig och jobbar sansat utan ben och öron överallt - men hur tar jag mig dit?
Desperat behov av tips, hjälp och råd - så vi kan ge oss ut och visa att vi faktiskt kan annat än att springa i full fart och reta upp kompisars grannar, äta bajs och försöka meja ner småhundar! ;)

Idag på förmiddagen drog jag ihop slalomet ytterligare, och OJOJOJ vad det gick! 100 % korrekta, snabba och supersnygga rep! Jag gick på moln!

Direkt började de där dumma idéerna komma - det går så bra nu, vi kan avancera ännu mer nu! Varför vänta, det verkar ju inte behövas! Snart kan vi tävla hoppklass!

 

Och sen körde jag ett pass till på kvällen - som gick rent ut sagt skräp! Utmanade för mycket och vi hade mer fel än rätt, Sigge var trött och jag borde kört mer schysstare rep (fast färre rep över lag)!

Att skynda är aldrig bra, och det fick jag veta ikväll! Varför ska jag börja ha bråttom nu när det går så bra? Det går ju faktiskt så bra just för att vi tagit det lugnt! Det här går ändå fort, och det kommer bli så mkt bättre om vi tar oss tid och alltid har roligt och att utmaningarna kommer gradvis när han är redo för det!

 

Här är iaf ett litet klipp på kvällens schyssta rep - och inte ser det väl så pjåkigt ut? :)

 

Idag var det ÄNTLIGEN dags att få tävla igen - Jönköping stod på agendan och jag lyckades få med mig mammsen ner, vilket gjorde morgonen härlig redan från start!

Jag var visserligen anmäld till alla fyra loppen men bestämde redan tidigare i veckan att jag endast skulle åka två och sedan bege mig hemåt! Om man haft ont i benen sen i mars kändes 4 lopp liksom lite onödigt utmanande.

 

Tävlingsmässigt var det verkligen ingen bra dag - jag och Rocky kom från olika planeter och vår brist på träning visade sig tydligt!
Hopploppet var dömt från start. Jag sätter Rocky och beger mig bort från honom, och jag känner redan på vägen att han är väldigt lätt i rumpan. Säger högt och tydligt att han ska stanna, och när jag sedan tar ett andetag så stack han. Vad gör jag då? Jo, det där som man inte ska göra... Jag släppte och körde, och lämnade huvudet kvar vid hinder 2... Hela loppet var därefter kaos, jag visste inte vart jag var och vad jag gjorde, och Rocky var vansinnig på mig och körde sitt eget race. Disk, disk, disk!

 

Till agilityloppet kände jag att jag hade bättre koll, och nu skulle jag bannemej hålla i hunden och köra agility, inte springa och vifta okontrollerat. Det gick bra till hinder 2... Vad som hände där vet jag faktiskt inte, för jag tyckte att jag glasklart petade in Rocky i en tunnel, men han höll inte med - så något knas måste jag gjort. Resten gick ungefär enligt planen, förutom det där retliga felet som jag gång på gång råkar ut för men ändå inte lär mig av... När jag skickar iväg Rocky till en tunnel längre bort för att sedan kunna sticka åt ett annat håll och möta upp - STICK INTE FÖR TIDIGT! Sätt fram den där extra foten, tryck till och vänta en halv sekund extra så han låser! Då sätter han det klockrent, annars tror han att det är jag som handlar luddigt och vänder.. 10 fel och en 21 plats.

 

Men det gör INGENTING, för jag fick ändå högsta vinsten idag - benen höll och jag har inte ont! :D Det är en sån seger för mig, och nu vågar jag på allvar tro att vi faktiskt är påväg tillbaka, nu ska vi bara börja träna ordentligt och jag ska ta hand om mig själv så jag håller, och sen kan vi ösa på tävling och faktiskt se ut som vi tränat agility mer än i två månader haha!

 

På hemvägen stannade vi utanför Sandhem och badade i stråken, och Sigge fick inviga sin flytväst. Att ha en retriever som inte kan simma känns lite avigt, men med flytväst så såg det mycket bättre ut! Han är fortfarande rätt sprattlig och ineffektiv, men det finns hopp! Nu är det inte lika stressat längre och han har en möjlighet att känna stöd och hitta tekniken utan att han är rädd att huvudet ska försvinna under ytan!

 

På kvällen körde vi ett slalompass här hemma, och Sigge får som vanligt mitt hjärta att smälta! Rocky var först ut, och då får Sigge ligga en bit bort och vänta. Sen när det är hans tur så får Rocky gå in, för jag orkar helt enkelt inte höra på hans vrålande. Sigge får ligga kvar tills Rocky är inne, och då sa jag "varsågod", som alltså betyder att han får gå ur sin position och lattja runt. Vad gör knashunden då? Jo, raka vägen fram till slalom, söker in den svåra vinkeln han valde och bara öser igenom! Jag fick springa som en tok och kasta allt vad jag orkade för att få fram bollen, för såna tillfällen kan ju inte bara gå ur händerna!

Sen körde vi ett par rep och sedan drog jag ihop allén ytterligare ett hål, så nu skulle jag gissa på att den är 10 cm bred ungefär. Alltså tillräckligt smal för att man måste börja böja lite på kroppen om man är en elefant. Hur hanterade Sigge detta då? Så fint att jag nästan blev tårögd!
"Jäklar, nu är det lite trängre här - men jag sänker väl huvudet och kroppen och bara öser så fort jag kan ändå!"
Det ser SÅ bra ut (nejdå, jag är inte partisk) och jag är så nöjd med metoden! Sigge har sånt självförtroende och tycker det är riktigt ROLIGT! Svårare vinklar från höger är fortfarande klurigt men det lossnar mer och mer för varje pass! De här korta passen på bara några rep är SÅ värdefulla och ikväll är jag lycklig som få!

Idag tog vi oss äntligen iväg till klubben utanför Falköping för lite träning. Satte upp en lite klurigare kombination med 4 hinder och en tunnel. Sigge och jag förstod inte riktigt varandra idag och han gjorde jäkligt klart för mig att det är dags att ta tag i livet nu om vi ska bli klara för debut någon gång!

 

Rocky däremot... Vilken klippa! Han gick så fint, så fint idag och jag log med hela ansiktet efter varje rep! Han sög på hinder, var tajt och fin och eftersom jag fortfarande fegar lite pga benen så blev det en del jäkligt långa skick - vilket han bara köpte med ett enormt fint driv! Min klippa! <3

 

Slalomträningen med Sigge står och trampar lite och dagen har ägnats åt problemlösning för att inte fastna i dåliga vanor. Har en plan nu och imorgon ska vi ändra lite rutiner etc för att se om vi kan få det att lossna innan det är dags att dra ihop lite till. Attityden, viljan och drivet är det däremot inget fel på och målbilden står fast!

 

Runningen går långsamt framåt den med, och det känns bra i magen! Har inte kommit så långt som jag önskade den här sommaren - som jag tidigare sagt, hur i hela friden orkar folk jobba och träna hund haha! Först nu börjar jag få till det bra, men då är ju sommaren snart slut, och någon hemmabyggd balans blev det inte den här gången.

 

Sigge har vart dålig i magen och stackarn har vart rätt så ynklig här ett par dagar, men med svält, risavkok och canikur så har han repat sig bra. Dock så kör han på i 300 precis som vanligt och allmäntillståndet har det inte vart något fel på - vilket resulterat i att han ser för bedrövlig ut! Det är helt galet vad ett par dagars diarré kan göra med en kropp! Nu göder vi oss lite försiktigt igen, och han ska nog snart vara sitt ståtliga jag igen!

 

I övrigt händer inte mycket mer än jobb, och jag trivs som fisken i vattnet och börjar bli lite deppig över att det snart är över. Arbetskamraterna är fantastiska, utmaningarna är väldigt självutvecklande och jag har ökat min självkänsla massor!  Vi har väldigt roligt på jobbet, och när något krånglar står vi i enad front och bara löser problemen på löpande band! Är så stolt över oss och det vi åstadkommit denna sommar!