mittlivsomhund

Igår åkte jag och Sigge till Örebro för deras kvällstävling. Första gången jag åkte helt själv på tävling, men det kändes bra! Hade laddat upp bilen med peppande musik för att tagga igång, och med digitalt lokalsinne (GPS:en) fanns det ju inget annat än att njuta av resan!

 

Jag hade tagit med kameran och hoppades att någon kunde förbarma sig och filma - och med både Josefin och Emma på plats så var det inga problem. Och jag är så glad för varje lopp jag får filmat - det ger mig SÅ mycket att få se på loppet efteråt och fundera och analysera!

 

Första loppet trodde jag att jag hade en bra känsla för innan, men när jag tittar på filmen så ser jag att jag inte har DET... Jag är tystare än vanligt, springer mer försiktigt och med uppdragna axlar. Tappade musten när Sigge gjorde sitt mastodonthopp i starten, och dum som jag var så tog jag inte om, vilket gjorde mig förbannad och då är det inte konstigt att loppet inte fungerar!

 

Till lopp två var jag taggad till tänderna, banan kändes så förbannat roligt och jag kände i hela kroppen att jag verkligen ville ösa den från start till mål! Av någon anledning hade jag dock svårt att få in banan i kroppen och tappade bort mig gång på gång när jag repeterade den efter banvandringen. Det störde dock inte så mkt då jag hade den när jag väl sprang den! Förutom den lilla sekvensen efter tunneln där jag blev lite stressad iväg, helt utan anledning... Inga rivna bommar och en härlig attityd!

 

Tredje loppet kändes under banvandringen som hej-kom-och-hjälp-mig! Efter hinder nummer två så fanns det en möjlighet att han stack ifrån mig om jag inte höll i honom, och samma i slutet. En kort rak tunnel med hinder framåt, men hunden skulle svänga. Då hade han dessutom haft sisådär 5 hinder på sig att få upp rejäl fart också, så jag kände att ojojoj, det här kan gå hur som! Bestämde mig dock för att det skulle gå bra! Han KAN svänga, om jag säger till honom i tid, och här var skarpt läge att visa att jag klarar det!
Och som han svängde! Båda ställena sitter jättebra! Han blev lite vid vid tunneln innan balansen, men det var för att jag inte gav honom tillräcklig uppstyrning - så här såg jag ju verkligen vilken skillnad det blir baserat på hur väl jag jobbar med honom! Både balansen och A-hindret satt, men båda var långsamma och balansen skedde dessutom under konstant skällande - Sigge var förbannad! Han är inte 100 på vad han ska göra, och känner nog att vi inte kan det här riktigt, så i nästa vecka börjar operation KF. För andra sommaren i rad, men den här gången med annat fokus! Jag har saknat min egen balans och det kommer bli ett kärt återseende!
Efter A-hindret kom laddningssträckan och jag visste att jag behövde sticka för att ha en chans. Tycker faktiskt att jag gjorde det också, och kanske var det för att jag hetsade iväg som han rev? Eller för att det var halt pga regnet? Ja inte vet då jag, men kände där och då att jag inte skulle hålla mig till planen och ta om rivningar. Han slet som ett djur så trött han var, och jag tyckte han gjorde det alldeles för bra för att börja bråka och förstöra vårt flyt! 

 

 

Efter Västerås kände jag att agility är en skitsport som kostar pengar och tar tid, utan att ge frukt tillräckligt ofta för mig (stundens hetta, ja jag vet!). Efter Örebro (trots uteblivna pinnar och tabbar här med) så kände jag att agility tajem17 är den fränaste sporten som går att ägna sig åt, och att jag och Sigge börjar komma i form och bli samspelta igen! 
I Jönköping - ja då ska vi allt kämpa oss blå för att visa dem vad vi kan! :D