mittlivsomhund

När man är distansstudent så har man ofta lyxen att kunna lägga upp studerandet lite som det behagar, och idag var en sån dag när jag gick som en zombie större delen av dagen och kom igång först på kvällen. Timmarna har en förmåga att springa iväg och innan jag visste ordet av var det natt för längesedan. Inte konstigt att jag har svårt att komma upp på morgonen kanske :P

 

Iaf, det sista man gör innan man går till sängs som hundägare tror jag för de flesta är att ta den där nattkissen med hundarna. När klockan blir sent är det faktiskt till och med ganska stilla i Ryd och hundarna brukar då få härja fritt - eller ja, iaf Sigge, Rocky brukar förbruka denna frihet ganska fort genom att äta något äckligt eller bara peka finger åt matte och då åker kopplet på.

 

Så där gick vi i natten, jag och mina djur. Sigge fri som vinden och Rocky i koppel tiggandes godis. Sisådär 100 meter framför oss ser jag en hare, men denna är smart och viker snabbt av innan någon av hundarna upptäcker den. Vi strosar vidare, och där bakom hörnet så sitter inte bara en utan TRE harar till.... Jakten var ett faktum och jag ser min gyllene elefant försvinna bakom en driva med snön sprutande omkring sig.

 

Ramsan jag hann med i mitt huvud var inte vacker, och sedan gör jag det där som jag egentligen är HELT emot - jag bryter min tystnadsplikt. I ett sånt läge anser jag att det är döden att kalla in om man inte VET att hunden kommer, för man förstör bara kommandot, och när inga andra hundar är med och leker så har jag faktiskt i princip 100% på Sigges inkallning. Det glömde väl jag i stundens hetta och vrålar nån form av förbudsord, tar ett andetag och visslar sedan. Direkt när jag visslat så svär jag en tyst ramsa till - vad fasen var det där bra för? Sigge vet ju inte att man kan sticka ifrån ett inkallningskommando, men det skulle han väl lärt sig nu då... Sekunden efter ser jag ett yrväder som kommer runt knuten, Sigge hade hört och valt att vända. Jag tror jag väckte hela Ryd med belöningsropen han fick på vägen in, och belöningskampen var så våldsam att jag trodde att armarna skulle trilla av.

Någonstans i denna adrenalinfyllda kamp slår det liksom slint i huvudet på mig - jäkla harar... Hur vågar dom? Såhär ska ju inte våra harmöten se ut! Efter denna tanke är det med beslutsamma steg jag bestämmer mig för att följa efter dom. För hararna i Ryd springer inte en meter mer än de måste och jag visste att jag skulle hitta dom 100 meter bort och få en ny chans.

 

Mycket riktigt så satt dom ungefär där jag räkande med att de skulle vara så jag hann förbereda Sigge. Han satte efter i två galoppsprång men direkt på min signal så vände han och återigen tvingades Ryd att höra på vilken FÖRBASKAT DUKTIG HUND JAG HAR! Kamptrasan är nu i princip död, liksom mina armar, men vi avslutade på topp ikväll! Även om jag medger att det är galet att jaga harar på det här viset!

 

Det är med ett leende på läpparna jag nu går och lägger mig, tänkades på den gyllene elefanten som sakta men säkert utvecklas till en fantastisk varelse som är precis så som jag önskade att jag skulle lyckats få Rocky men inte klarade av!

Om fredagens pass kändes skräp så kändes detta istället fantastiskt på alla sätt!

Att gräva ner sig och tycka synd om sig själv en liten stund fungerar ju faktiskt, iaf för mig, då det efter en stunds ömkande ger mig kraft att sparka ifrån och ta mig upp från botten.

 

Hundarna var gräsliga på uppvärmningen - Sigge gick och skrek efter sin mamma och syster som han minsann hade spanat in en bit framför, och Rocky får tydligen ingen mat av sin matte för han gick oavbrutet och letade hästbajs. Väl inne i ridhuset lägger sig Rocky och laddar på andra hundar, och jag hade inte stora förhoppningar om att detta skulle gå vägen. Rocky var på fajthumör och Sigge trånade efter sin syster....

 

Men allt vände när vi väl började köra. Eftersom jag var rädd att Sigge skulle sticka och få hela ridhuset i obalans när han skulle ragga upp syster så jobbade jag stenhårt med honom fram till första övningen och även där hade jag nog ett annat kroppsspråk än annars för han var med mig HELA TIDEN och skötte sig snyggt (även om han fortfarande behöver lite mer hindersug). När Rocky väl kom ut så skötte han sig också fint, och formkurvan på honom gick spikrakt uppåt!
Sigge fick köra lite tajtare svängar och det klarade han kalas, att hålla i honom mer, visa tydligare för att inte riskera att han sticker, och framförallt inte köra världens raksträcka innan var hans melodi och vi var jäkligt nöjda både han och jag! Vi bangade även gunga, och även om det är svårt att hålla elefantkroppen stabil när gungan rör sig så är han inte rädd, och tycker att det är ett ganska lajbans hinder - så som jag vill ha det! Teknikfix kommer allt eftersom :)

 

Rocky och jag övade flera gånger på jaakkosar idag, och OJ vad fint han köper dem! Jag älskar denna sväng! När den sitter så ligger Rocky så fint så fint, och sista rundan vi körde var helt KLOCKREN! Känslan kunde inte vara bättre och vi slutade på topp!

 

Att minnas från dagen blir alltså

• tydlighet mot elefanten lönar sig! Var inte så slapp! Det är roligt att träna även med rimliga krav!
• Öppna ögonen och lägg mer tankekraft vid banvandring så jag inte missar uppenbara handlingsknep!

Igår var det återigen dags för det underbara fredagsnöjet att mellan 21-23 träna agility i Vallas ridhus. Svävade på moln på vägen dit, men måste tyvärr erkänna att den känslan tappades på vägen. Ju längre kvällen gick desto mer nedstämd blev jag. Efter att ha lättat mitt hjärta när jag kom hem så kändes det dock mycket bättre, då Ida fanns där som en stöttepelare och peppade på precis rätt sätt. När man blir ledsen över att saker inte fungerar så fungerar iaf jag så att en klapp på axeln och "daltande" inte fungerar, jag får för mig att det bara är tomma ord som sägs för att vara snäll och jag blir nästan än mer tvär. Men Ida vet precis hur slipstenen ska dras, och lyssnar och flikar in med något klokt emellan, med perfekt balans, och jag sov ändå gott inatt :)

 

Som jag tidigare har skrivit så lär jag mig nya saker varenda gång jag sätter foten på banan, men vissa dagar är det mer tungt än upplyftande. Jag har SÅ mycket att lära och igår kändes det bara som att jag sinkade Rocky. Han kan, och är riktigt duktig, men jag har för mkt att jobba med själv att jag förvirrar honom och ställer till med så mycket onödiga grejer och flytet är som bortblåst. Som träningskompisarna säger så ska man aldrig träna safe, det ÄR ju meningen att man ska utmana sig själv och jobba med svårigheter, och för det mesta så är ju detta kul. Men när jag gång på gång tabbar mig på saker som är relativt enkla så klarar jag inte alltid att hålla känslan av misslyckande borta.

När man sedan tar ut den barnsliga elefanten som två gånger rymde till stackars Otto och som vanligt är mer vild än tam, då kommer också oron - har jag det som krävs för att faktiskt klara att få ut den här härliga hunden på tävlingsbanan, och kommer vi över huvud taget att klara att ta oss ur klass ett med en sån virrpanna till matte?

 

Det jag liksom då glömde i all min oro var att Sigge för första gången på en ridhusträning var sansad och inte exploderade över hindrena och körde utan mig, vi körde för första gången TILLSAMMANS! Jag slet hårt innan start för att hålla ihop honom, och det fungerade ju faktiskt! Men det glömde jag i mitt självömkande tillstånd. Däcket som har vart ett jättekonstigt hinder tog han med fart och attityd i kombination igår, men det glömde jag liksom också...

 

Jag tror att jag tänker skylla på att vintern och mörkret börjar ta ut sin rätt, och jag är glad att jag valde att prata av mig med Ida igår istället för att skriva ett blogginlägg, för i stundens hetta blir det lätt överdramatiserat. Nu har jag sovit på saken och är mer målmedveten än ledsen idag. När jag kom hem hade dessutom Josefin lagt ut ett träffande visdomsord som jag tog till mig och helt enkelt ryckte upp mig med!

 

Så, vad lärde jag mig (eller fick ytterligare uppenbarelse) från gårdagen egentligen?

• VÅGA lita på Rocky, han gör ALLTID som jag säger bara jag är tydlig och håller tajmingen
• Sluta flaxa (med dipp i humöret och orken så kommer flaxandet direkt, tänk på det)
• När jag springer med Rocky så får jag inte vara så passiv, när man tittar på filmen från igår står jag still och flaxar alldeles för stor del av banan
• Ta tillvara på guldklimparna som Sigge faktiskt ger varje pass! Han må vara ung i skallen och inte på samma nivå som de andra hundarna, men han är ett barn och han försöker och utvecklas varje pass han också!

 

 

Idag bar det av till HU för att träna lite lydnad med Erika. Jag har ju väldigt konstig inställning till lydnaden fortfarande, men Sigge tycker ju att det är JÄKLA KUL och man kan ju inte annat än ryckas med!

Han var som vanligt fullständigt galen men däremellan försökte han hårt och med härlig attityd som vanligt, och jag var supernöjd! Fokus idag låg på att jobba på vår utgångsposition. Jag har en förmåga att böja mig framåt för att se hur han sitter, och trycker då bak honom. Detta jobbade vi på idag, och när jag hjälpte Erika med budföring så påpekade hon ytterligare en olat som jag måste göra mig av med - när hunden sätter sig lite snett så böjer jag mig inte bara framåt för att se hur det ser ut, jag trampar även på stället för att markera att något måste ändras. Konstigt att man har så många grejer för sig. I agilityn så är det ett evigt flaxande och här är det trampande kutrygg.... Men kul hade vi iaf!

 

Rocky fick köra lite trix och eftersom jag är en människa som alltid vart värdelös på att trixa så är detta ganska nytt för oss. Idag började vi träna in "rulla" och även om Rocky börjar bli till åren så lyser det om honom när han lyckas med något nytt och får tonvis med beröm av matte. Man är aldrig för gammal för att ha roligt med sin matte säger Rocky, och spexar som 17!

 

Efter träningen tog vi en liten promenad och Sigge flörtade sig blå hos både Lara och Zelda, men utan resultat. Zelda tyckte han var en äcklig slyngel som kan hålla sig borta och Lara var väldigt glad först, men sen var han som vanligt lite för våldsam och hon tyckte han var lite läskig. Efter en stunds fjäsk och när Sigge kom på att han faktiskt kan ligga ner och busa så var det dock full fart.
Innan dess gick Lara fram till Rocky, som aldrig brukar bry sig om lekinviter oavsett vem som frågar. Vissa dagar efter mkt övertalning kan han leka lite grann, men oftast inte. Så jag blev ganska förvånad när han efter ungefär fem sekunder gjorde bocksprång och blev alldeles galen. Vi släppte dom och det blev världens race och Rocky var superlycklig :) Härliga hundar!

Det här med lydnadsträningen är något jag tänker fortsätta med, och att träna med Erika som är så duktig på lydnad är ju absolut inte fel, kanske kan man snika till sig ett par tips på vägen ;)

 

 

Inatt drömde jag att jag och Rocky åkte på agilitytävling, vi sprang som idioter och han låg så fint i handen att vi inte bara fick pinne utan kom på första placering också :P Vad hände med alla bååårders som brukar vara med då? Jo dom diskade sig minsann varenda en haha! I drömmen fick jag en jättefin rosett, men efter några minuter trillade den isär. Jag och Ida försökte spika ihop den igen, men det gick inte särskilt bra så jag skickade tillbaka rosetten till klubben och krävde en ny haha!

Denna dröm hade jag nog för att jag tränade i Valla ridhus igår med Ida och Hedvig. De ville köra en agilitybana klass II inför rosettjakten på lördag, och jag och Rocky kämpade på vi med. Det gick faktiskt rätt så bra, även om vi inte nollade, och efter tips och coaching från Ida och Hedvig och en jäkla massa springande från mig så satte vi det ganska bra.
Deras tips gick ut på att blindbyta, vilket jag vanligtvis är ganska feg med. Varför vet jag egentligen inte, för Rocky han tar det superfint bara jag är tydlig, men av någon anledning litar jag inte på honom. Skärpning!

Men det är vansinnigt kul att träna med Rocky. Gör jag bara rätt så gör han som han ska, och jag lär mig saker varenda gång vi sätter foten på en bana! Det är fantastiskt kul, och utvecklande. Gamla fina gubbe! Dessutom så är det lättare att öva på saker jag har svårt för med en hund som faktiskt kan. Sigge skulle ju bli totalförvirrad om jag utsatte honom för det som Rocky får stå ut med ;)

 

Visserligen är väl den grabben ganska förvirrad över lag, och igår var inget undantag. Han fick träna lite igår han med, och planen var att ta upploppet på banan vi körde så grabben dels fick blåsa ur och dessutom träna på att bara dra framåt. Sigge har ett jättefint tryck framåt, men den där lilla detaljen att söka hinder när man är gasad är ju fortfarande lite överkurs...

Han fick även banga gunga, vilket vi inte gjort sen före jul och då var den lite äcklig. Detta märktes dock inget av igår och han var het på gröten och svarade fint! Vi har fortfarande inte kört en full gunga än, men det är ingen panik, och jag tror att halv gunga med fokus på bra attityd och att minnas att det är stanna vid kanten som gäller tror jag bara är bra för oss. Vi har ju gott om tid på oss!

 

Det här med gott om tid fick jag lov att påminna mig själv om igår också. Sigge börjar tycka att agility är lattjo som fasen, och vibrerar när han ser en uppställd bana. Det här med att vänta på matte i det läget är ju fullständigt onödigt, och när jag säger "KÖR" så är det precis vad han gör - utan mig och på sitt eget lilla vis. Detta funderade jag och nojade över igår - sådär får man minsann inte göra på tävling, hur ska jag göra med detta egentligen? Sen kom jag på.... Tävla ska vi inte göra förrän tidigast i höst som det ser ut nu, och Sigge må vara stor i kroppen men bara ett barn i huvudet, och ett barn har svårt med impulskontroll! Han tycker att det är ROLIGT, och kan inte hejda den glädjen, och det är något jag ska vara GLAD, inte bekymrad över! Vi hinner, och med mognad kommer fokus och han kommer då att ha tid att köra kombinationer TILLSAMMANS med mig! Ingen hets!

Detta kommer jag nog behöva påminna mig själv om fler gånger, för det är svårt att inte jämföra sig själv och sin hund med andra ekipage. Eller den yngre hunden med sin egen äldre hund. Sigge är barn, han vill vara barn, och för mig är det viktigt att han får den här tiden på sig att utvecklas i sin egen takt - jag tror att jag kommer ha igen det sen. Att andra har annorlunda hundar, i andra storlekar och med annan mentalitet, som har kommit längre i utvecklingen spelar ju egentligen ingen roll över huvud taget! Jag och Sigge har roligt och lär känna varandra, och vi kan ju faktiskt dra nytta av de tips de med mer utvecklade hundar har att ge - när vi väl känner att vi är där!

 

Och nu när jag tänker efter - hur var Rocky när han var grön på agility?
Den frågan kan jag svara på med ett leende på läpparna! Första två kurserna vi gick, så var det mer än en gång som instruktören tog tag i mig och nästan skakade mig för att jag skulle ta mig samman. Våra träningar hade minst en episod varje gång där Rocky expolderade och körde sitt eget race, jag försökte hålla ordning på honom men det slutade alltid på samma sätt - Rocky körde agility och jag låg dubbelvikt av skratt på marken!
Detta höll även i sig våra första inofficiella tävlingar, som ingick i en nybörjarcup. Jag minns särskilt en av deltävlingarna, där Rocky inte kunde behärska sig och tyckte "Matte du är ju ALLDELES för långsam, så nu drar jag" och körde en egen liten bana som han tyckte verkade bra. Folk började skratta och så även jag, och clownen i Rocky tog tillvara på detta och spexade lite till. Det hela slutade med att hela stället applåderade, skrattade som tokar och Rocky njöt och var helt slut efter allt sitt springande och sin kreativitet gällande banan. Det var även på förslag att vi skulle få pris för "flest fel tagna hinder" på hela cupen, så nog hade han också lite svårt att hålla rätt fokus i början :D

 

 

 

Idag har jag fått tummen ur att träna Sigge på HU på förmiddagen tillsammans med några andra unghundar som också har lyxen att ha sina mattar hemma på dagen. Vi tränade lite tricks på övervåningen och Sigge skötte sig fint som vanligt! Men det där med att hålla sig borta från sin syster är förbaskat svårt!

 

Dagens uppenbarelse var också att jag slarvat lite med Sigge och egentid. Rocky försöker jag ha egentid med, men ju äldre Sigge blivit desto mindre har det tyvärr vart. Att Sigge skulle vara glad över egentid har jag egentligen inte reflekterat över särskilt mycket - han vet ju liksom inget annat än att dela mig med Rocky.
Dock märkte jag en helt annan attityd hos Sigge när han ensam fick följa med idag. Han dansade, busade och var alldeles alldeles överlycklig över att få åka någonstans själv med sin matte. Det här med egentid kanske är något jag borde bli mer nogrann med för båda hundarna!

Dom ser ungefär likadana ut - när Sigge anar minsta lilla tecken från mig att jag eventuellt är på väg att vakna, då är det dags för morgonmys! Allt som oftast vaknar man då till ordentligt av att man får en elefantrumpa i ansiktet, för även Sigge har ju fattat att det är på kuddarna man ska ligga! Och mysa kan man inte göra om man inte är riktigt riktigt näääääära! När rumpan väl har fått mig att vakna kan han gå med på att ändra ställning lite och vi brukar ligga sked en stund. Sigge är inte jättepigg på morgonen utan myser gärna med huvudet på min arm, eller med huvudet över min hals, med dreglet sakta rinnande ner i min nacke. Morgonmys till max!

 

Elefanten vägdes i helgen, och jag kan rapportera att min nätta lilla jaktgolden väger 32,5 kg. Han är en underbar hund och ingen får tro att jag är besviken på hans storlek även om den ofta nämns, men den får mig nästan dagligen att förundras och skratta - hur 17 blev han så stor?

Rocky har vart på bantningsläger sedan kursen för Stina Mattsson, där vi pratade om hur viktigt det är att han hålls så slank jag kan med för att han ska orka springa agility och inte dras med extra kilon som ökar belastningen - han är ju trots allt snart 8 år! Detta har iaf gett resultat, och han väger nu 28,6 kg :) Liiiiiite mer mat kan han få, då han är väldigt hungrig och tycker matte är en hemsk hemsk varelse! Rocky anser själv att man på ålderns höst faktiskt kan få unna sig att få lite mage, och förstår inte att det är mage eller agility han har att välja på (jag VET att han utan att blinka hade valt agilityn). Livet är hårt minsann!

Idag var det återigen dags för ridhusträning, och tidigare i veckan kan jag erkänna att jag var ganska nervös. Jag skulle byta grupp, med både hundar och människor som Sigge inte tränat med innan. Dessutom tränar hans syster och mamma i den gruppen, snacka om störning ;) Rocky hanterar ju sånt lika bra vart vi än är - är det agility finns inget annat på kartan, men Sigge har ju lite mer att stå i.
Dock visade det sig att större delen av gruppen inte kunde, och vi var bara tre personer på träningen. Perfekt för galen elefant!

 

Rocky skötte sig galant, och vad som hänt med denna hund där slalom krånglat i princip varenda gång sedan i höstas med omtagning på omtagning som följd, det vet jag inte. För han har sån fart, sån attityd och en större säkerhet än han visat på länge. Visst, han missar lite besvärligare ingångar om han är gasad, men i kombination där han är sansad så satt slalomet jättefint och det var dagens stjärna i kanten!

 

Sigge skötte sig också fint, men han är verkligen en elefant på banan! När man bara tränar svängar på typ ett hinder så är han så snäv, följsam och fin men så fort det är mer än ett hinder så är liksom tankarna i hjärnan lika spridda som benen på honom. Helt enkelt överallt och ingenstans. Han försöker verkligen, men OJ vad den hunden är bäbis fortfarande! Han är dock ett riktigt lyckopiller och han har en superhärlig attityd så mig gör det inget att vi är tröga i starten. Han kommer att vara tävlingsmyndig i maj, men i maj har vi fortfarande långt kvar till en faktisk start känner jag. Som det ser ut i dagsläget ska jag ha september som mål - blir det tidigare så är ju det najs, och blir det senare eller nästa år så är det verkligen inte hela världen. Vi har många år framför oss och så länge vi har roligt och utvecklas tillsammans får det ta den tiden det tar, utan press och stress :)

Igårkväll fick jag en möjlighet att vara med tjejerna som gjort "vansinnesgrejen" att boka Vallas ridhus från 21.00 på fredagskvällen, och stämningen var skyhög! Partymusik och högtalare var med och när banan byggdes var det ingen som kunde hålla sig stilla utan hindren dansades ut. Nu när jag har två hundar måste jag gå banan och bestämma hur jag ska bete mig på två sätt. De är olika, kan olika mycket osv. Det är lite klurigt för mig, men väldigt nyttigt!

 

Först ut var Rocky. Han var som vanligt taggad och mitt mål var att nu jävlar nollar vi! Första halvan av banan kändes bra och det flöt på fint, sen kom slalomet. Jag och Rocky har haft problem med slalomet, och det funkar oftast väldigt dåligt. Inför slalomet igår saktade jag ner oerhört för att få honom att sänka farten och kolla vart han skulle, han var på väg in fel, men rättar till sig och kör så det ryker. Vi blev nog lika paffa båda två, och hamnade lite i otakt. Slutet krånglade för att jag var otydlig, och jag tror även att min dåliga kondition spelar in mycket - jag orkar helt enkelt inte med samma intensitet och det räcker Rocky direkt och det blir knas. Detta ska ju dock rådas bot på snart, då jag anmält mig till en "kom i form-kurs" för oss agilityförare på LBK! Spännande, men också väldigt otäckt haha!

 

 

Även Sigge fick ju vara med på discoagility, och han var taggad till tårna! När Rocky körde hörde jag någon som satt på läktaren och knorrade, men det var ju för att stackarn var bajsnödig. Efter att bestyren var avklarade satt han faktiskt i princip helt tyst :)
Mitt mål när jag gick in på banan var att klara fem hinder på raken utan att han exploderade.... Jag klarade två haha! Efter explosionen gick det dock super, och vi satte faktiskt 9 hinder på raken som mest. Så många har han aldrig tagit innan och han skötte sig superfint! Han suger på hinder och tycker det är kul att vara inne och leka med matte på banan! Han har ju precis fyllt 15 månader, och visst syns det på filmen att han är en barnrumpa fortfarande. Det är ben högt och lågt och allt är väldigt fladdrigt. Inte så konstigt med tanke på hur grön han är, och jag tror att detta kommer rätta till sig med stigande ålder och ökad erfarenhet. Drivet han har i starten gillar jag iaf, och detta har han utan att starterna är ostabila. Han sitter klistrad i marken! Fina, fina unghund!
Något som inte är lika fint är Rockys konstanta VRÅLANDE i bakgrunden, igår hörde jag det knappt för jag var hög på stämningen, men idag stör det mig som fasen! Finns det något man kan göra åt detta på gamla dar, eller är det bara att acceptera?

 

 

 

Igår kom jag tillbaka till Linköping, och givetvis blev det lite träning på HU på kvällen. Sigge var för att uttrycka det milt fullständigt tokig på både uppvärmnings- och nedvarvningspromenaden - det var många andra hundar, han visste vad vi skulle göra, och han hade dessutom åkt bil i flera timmar tidigare på dagen.

 

Det här med lösa hundar när Sigge är kopplad känner jag funkar liksom inte i nuläget, han blir alldeles för gasad och vill vara med så vi hamnar i konflikt stup i kvarten och mitt humör sjunker. Så hädanefter kommer jag vägna att folk kanske kan ha överseende med mig och Sigge och detta och kanske ha sina hundar mer kopplade, tills vi kommit lite längre i träningen hur man faktiskt går i koppel tillsammans med andra hundar. Han blir liksom en handfull. Funderar på att fråga om jag inte kan få gå på träningsläger hos Karin och Mickis, för dom har sånt fantastiskt koppelgående på båda sina tjejer, oavsett hur gasade det är. Man ser hur de samlar sig och beter sig ändå, hur gör man?

 

Själva träningen gick iaf bra, men även här påverkades mitt humör lite väl mycket, så optimalt var det då inte. Sigge smet bakom ryggen på mig fram till unghunden Tobi, och de började brumma lite båda två och blåsa upp sig. Jag var snabbt framme och sa till Sigge att man minsann inte smiter fram till andra hundar hur som helst, vilket Sigge vägrade lyssna på, och istället morrade han åt mig. Jag tog bort honom fort som attans, även detta skedde till ackompanjemang av Sigges morrande - han var märkbart förbannad, men om det var på mig eller Tobi, ja det är tveksamt. Ingen disciplinering på detta, mer än "lägg dig där och vet hut, slyngel!" och sen var det liksom bra. Visst, detta med morrande hundar är något jag egentligen har nolltolerans med, men är det något jag lärt mig på vägen så är det att man måste välja sina strider. Att ta denna striden, i en stressad miljö, där jag inte kan vara hundra på att morrandet helt var riktat mot mig är inget jag gör, det tror jag stjälper mer än det hjälper. Och visst har vi väl alla vart tonåringar och betett oss gräsligt på grund av hormoner? Sigge är i en väldigt spännande ålder nu, så detta är nog en vara vi kommer få mer av framöver, både värdelöst koppelgående, vaxproppar som badbollar, och konflikter som egentligen hade kunnat undvikas. Jag är inte mer än mänsklig, så fel kommer det att bli även med denna hund, men förhoppningsvis växer han upp till en ganska okej varelse han också - för det anser jag ju ändå att Rocky gjorde :P

 

Dagens bästa var iaf Sigges inställning till den platta tunneln (av mig kallad "huset"). Sigge har inte tagit huset sedan före jul, och det var med viss skepsis, men idag så dundrade han igenom utan att någon höll i släpet minsta lilla. Han bjöd på hindret frivilligt vilket Trassel förvånat fick erfara när det helt plötsligt kommer utdundande en elefantgolden från släpet där hon satt med rumpan, men Sigge var överlycklig och mäkta stolt över hur grym han var :P

Skulle filmat ett pass redan igår, för att få till den där jäkla kontinuiteten men Sigge kräktes tre gånger i går på förmiddagen och var lite loj under dagen så vi tyckte båda det var en bättre idé att vila. Idag körde vi och jag tycker ändå det går ganska bra. Det är svårt när man ändrar avstånd, för även om det bara är höjt med 10 cm satsar han som fasen och hamnar i "hoppmode". Han är väldigt känslig för belöningsplaceringen och som ni kommer se på filmen sätter han de sista även på två meters avstånd, vilket placeringen hjälpte honom med misstänker jag. Jag sätter mig på huk, med leksaken längs marken och säger även "kör" med ett lugnare tonfall, och det verkade fungera bra. Sista repet blev inte 100 men då märkte jag att han började bli lite trött och flamsig i skallen så istället för att kämpa mer så la vi av för dagen.

 

 

På eftermiddagen tog vi en långpromenad med Sigges tjej Lucia, som är en storpudeltik som är supersnygg och luktar jättegott! Han har vart i baken på henne men både jag och hon har förklarat att man inte beter sig så mot en dam och nu är han väldigt väluppfostrad och trevlig att ha med!

När vi kom hem så var det dock två harar på infartsvägen, och inte tänkte de flytta på sig bara för att vi kom inte! Sigge tyckte dom var JÄTTEspännande och jag fick gång på gång klargöra att vi går sakta här och springer inte efter dom. Att koppla honom gjorde jag inte, för jag måste ju testa gränserna. Han lyssnar fint, och det gör han även på "braaa" så när det ordet kom exploderade han och stack. Jag vrålade till på honom att lägga av, och han vände på en femöring :D :D :D
Han börjar bli tonåring nu och vissa dagar är vaxpropparna i öronen som badbollar, men han vände bannemej! Och då blev det givetvis dunderjackpott och jag tror vi hördes på en mils avstånd när vi kampade och deklarerade hur jäkla grymma vi var :P Fina fina hund!