mittlivsomhund

Idag skulle Line och Charlie träna på biltemas parkering klockan 18, och jag tyckte det var en kul idé att följa med. Visst, vatten över huvudet när vi inte kommit så långt, men vad 17, vi kunde ju träna kontakt och fokus ändå tänkte jag!

 

Vilket innebar att planen var att slita häcken av sig för att få Sigge att klara detta kriterie. Sigge visade dock direkt när han kom ut från bilen att det kriteriet faktiskt var för mesar - här skulle vi minsann träna på riktigt, och gick som en klocka! Piece of kaka hälsade Sigge! Vi har inte tränat ordentligt på några dagar, men detta verkar iaf i dagsläget tagga honom åt rätt håll och arbetsviljan sprutar ur öronen!

 

Vi följde faktiskt även med fram till ingången och körde en platsliggning precis utanför! Även detta klarade Sigge med bravur! Så idag är jag mäkta stolt över honom, och lydnaden har ännu en gång stigit lite i rang i mitt huvud - det är faktiskt jäkligt kul :D

 

Med Rocky körde jag mest lite trix, Vi körde en del från repertoaren han redan kan och koncentrerade oss på att genomföra dem tyst - vilket var nemas problemas! Idag låg även stort fokus på det trick han nyss fick lära sig - buga. Passet avslutades på bästa sätt med en hund som erbjöd frivilliga buganden fortare än jag hann mata godis, och han visade än en gång att även gammelman faktiskt tycker det är kul att lära sig, och vara med när vi tränar!

 

Energinivån hos mig är nu dubbelt mot vad det var innan jag åkte, hundträning är SÅ förbaskat ROLIGT!

Idag satt jag och läste igenom lite gamla blogginlägg, man glömmer detaljer så fort! Visst, jag kanske inte alltid skriver så detaljrikt på bloggen men händelserna i sig väcker ju mer detaljerade minnen. Vad mycket vi hunnit med på dessa månader! Sigge blir snart 17 månader och är verkligen stora killen!

 

Hämtade honom i januari och egentligen har kurvan gått i ganska brant kurva uppåt. Men nu är vi än en gång inne i en bomull-i-öronen-period. Det jag märker nu är att vi håller på att hamna i en tarvlig spiral.

 

Jag är i dagsläget oftare tvungen att höja rösten mot honom för att han ska komma på inkallning. Nu menar jag inte ändra till ett argt tonfall, jag menar inte heller skrika på honom, utan helt enkelt påkalla uppmärksamheten med en tydligare röst än innan, för han hör mig helt enkelt inte annars. Hur ska man ställa sig till det egentligen?

Någonstans så tror jag faktisikt att han de absolut flesta gångerna inte hör mig första gången, och alltså inte ignorerar mig - han är bara så glad och yvig att när vinden fladdrar i öronen så hör han mig helt enkelt inte. Eller är det naivt av mig att tro det? Hundar ska ju liksom ha ganska bra hörsel :P

 

Han kommer ALLTID och inkallningen har inte misslyckats en enda gång sen han var riktigt liten, men det är alltså svårare att påkalla uppmärksamhet nu. Detta kanske då låter som ett trivialt problem, men jag vill egentligen inte ens -ropa- på mina hundar, det ska räcka att säga. Detta för att jag ska ha något riktigt kraftfullt den dagen jag måste. Kan jag då eskalera från tonläge i pratnivå till att ropa/skrika, då har jag lite att ta av om vi skulle hamna i exempelvis en farlig situation.

 

Många gånger så räcker det att fräsa till lite på honom en gång så att han faktiskt får bli påmind om att han inte får vara så nonchalant och han är då duktigare på att hålla mer koll/hålla sig på bättre avstånd/vända på en femöring, men det är ju inte heller något bra sätt att starta promenaden. Inte vill vi gräla första stunden vi är lösa, vi ska ju ha roligt hela vägen! Särskilt om det skulle vara så att han faktiskt inte hör mig, vad 17 är matte så stingslig för då?! :O

 

Detta ÄR inget stort problem egentligen, min oro är väl mest att vi ska fastna i den höjda rösten för att vi vänjer oss för mycket och att det då utvacklats till ett problem, så tips på hur vi kan sänka till mindre bokstäver mottages tacksamt!

 

 

 

För mig och hundarna var det nog iaf sista gången vi var med på fredagsdisco nu. Nästa vecka är det påsk och då är jag inte här, och idag var jag visst inte riktigt med heller...
Första vändan med Rocky gick rent ut sagt SKRÄP! Jag var inte med, jag var inte på plats, jag visste inte vart vi skulle, ja allt gick liksom fel!

Andra vändan gick istället super! Det kändes jättefint och alla lösningar som jag tänkt mig satte vi... tills vi kom till slutet. Förbannade kontaktfält! Det blir hårdträning på dom i vår! Jag måste koncentrera mig så mycket på dom att jag liksom inte har en chans att rädda upp om det kommer svårigheter efteråt, och katastrofen är ett faktum.

Visst, sista vändan lyckades jag få till några taffliga bakombyten som han ändå köpte fint och inte rev, men där finns det förbättringspotential så det förslår!
Bara våren kommer...

 

Sigge då? Ja, idag upptäckte jag en svårighet till som vi måste koncentrera oss mycket på i vår! BALANS, och då menar jag inte hindret, utan balans i träningen och hos oss som ekipage. I söndags gick han som en klocka - jag kunde skicka honom, jag kunde svänga honom och jag hade honom precis där jag ville ha honom med rätt attityd och fint driv.
Idag var han övertänd och jag fick ha det där jäkla fingret i ögat på honom för att han inte skulle blåsa iväg på egen hand. När han då inser att man MÅSTE vara med mig för att få köra öht, då är han verkligen MED MIG, och blir istället klistrig. Tittar för mkt på mig, flamsar och går mest och väntar på belöning, och kommer inte den så tar han den själv genom att bita mig i armen.
Detta var dock inget jag tänkte nämnvärt på, jag var ju glad att han faktiskt söker kontakt MED MIG, och vill jobba TILLSAMMANS, men sen frågade Hedvig lite hur vi brukar träna, och om jag inte upplevde att han var lite för mycket på mig.
Sådär är det ju liksom alltid - man märker inget förrän någon påpekar och då när man tänker efter så förstår man precis varför saker inte funkar alls! Tack Hedvig!

Vi har ju kört en del med externbelöning också, men ibland så tycker ju Sigge att han gjort heeeelt rätt och tjuvar, och självbelöningen är ett faktum. Då blir det svårt! Detta måste vi träna på, helst igår! Jag måste kunna säga åt honom att sansa sig och vara med mig, men att han ändå söker sig ut och kör sedan när vi väl kör. Visst, vi har inte hållt på länge, och inte har vi tränat sånt mycket men det är ju tur att såna saker kommer upp i tid, och nu när jag skriver ner det så kommer jag ihåg det och kan börja planera för hur vi ska jobba!

Bara våren kommer...

I lördags var det så dags för årets första tävling för mig och Rocky. Line kom och plockade upp oss klockan 7 och sen bar det av. Jag var trött men helpepp!

Ridhuset var jättekallt, men det fanns gott om plats vilket var väldigt skönt!

Vi tog en härlig lång promenad, taktiksnackade och bara värmde upp, både i kropp och sinne! Tittade på en del mediumekipage och redan innan jag gick in för banvandring hade jag en ganska färdig plan i huvudet. Denna plan fullföljde jag till punkt och pricka, vilket jag är väldigt stolt över! Det syns även när jag springer att jag minns min plan och springer fokuserat och medvetet - något jag alltid haft svårt för. Tyvärr så lämnade jag Rocky för tidigt och otydligt innan en tunnel och vi fick en vägran, men slutade ändå på 10:e plats - jag var mycket nöjd!

Detta loppet blev med facit i hand det lopp som jag handlingsmässigt var mest nöjd med, min attityd och mina byten var helt klart bäst här!

 

Inför andra loppet var jag än mer taggad, tyckte att jag hade en färdig plan men när man tittar på filmen har varken jag eller Rocky samma driv. Detta berodde på att Rocky rev två hinder i början och tyvärr sjunker min motivation avsevärt då... Korkat men det var så det var. Han slarvade även på balansen som jag då valde att ta om, och därför blev vi diskade i denna klass.
Att Rocky inte var riktigt med tror jag beror på mig. Vi hade vart där ganska många timmar redan då, och jag värmde upp honom för länge men oengagerat - han tröttnade. När han sedan taggade till innan starten tyckte jag han var för vrålig och jag gjorde allt för att lugna och dämpa honom. Det är inte så vi ska värma upp! Hellre LITE kortare uppvärmning men att då se till att engagemanget hålls uppe och få honom på alerten mer, och se till att inte gå in förrän jag är absolut tvungen. Han hinner ladda lite på de andra hundarna men inte alls lika länge!
Jag laddade dessutom fel själv, och blev nervös innan starten - och det är inte första gången som det har gått galet pga det!

 

Inför tredje och sista loppet var jag JÄTTEtrött! Dagen hade vart lång, stundtals väldigt kall och jag hade både ätit och druckit alldeles för lite. Rocky var ganska loj och jag visste inte riktigt hur vi skulle tagga upp. Jag var dessutom kissnödig som tusan och kön till toaletten var milslång.
BLÄ, tänkte jag och tog med mig Rocky ut i skogen så jag kunde kissa naturellt. Detta märkte jag fort var en riktig hit - det var många lukter i skogen, ingen tråkig grusväg med många hundar och förare och Rocky taggade till och fick extra energi. Hmm, detta kanske kunde bli helt okej ändå?

Kom in lite för tidigt så valde att sätta in Rocky i buren istället för att trava omkring nere i starten med de andra. Det sista stod jag gömd uppe på läktaren och smet ner när det var en hund kvar innan mig. Inser när jag är påväg ner att jag glömt min plan... Banan var ganska klurig, och jag hade svårt att bestämma vilka handlingsalternativ jag skulle ta vid de olika klurigheterna.
Blev förbaskad och tänkte att NEJ, skärpning! Gå in och kör - du kan det här!

Gjorde så också, och kom ihåg banan, blev en reservlösning innan slalomet, men det kändes ändå bra! När vi kommer till målrakan inser jag att vi fortfarande är nollade och får lite smått panik. Vet inte om det var det Rocky kände av, för han gör ett väldigt konstigt hopp vid däcket och kraschar RAKT IN i det! Jag var ytterst tacksam att det var ett delbart däck!
Trots kraschen klarar han sista hindret och när vi springer över mål och jag hör kompisarna applådera inser jag - vi är nollade! Jag och gammelman gjorde det! Vi sprang felfritt! Jag började gråta och formligen överösa Rocky med belöning och godsaker!
Loppet räckte till en 4:e placering och pinne - lyckan var total! Fina fina gamling och duktiga duktiga mig! ;)

 

 

Eller snarare visdomsberättelse!

Visst är det konstigt att man alltid trillar över såna här grejer när man som mest behöver det! Nu JÄKLAR!

 

"Det var en gång ett gäng  grodor som ordnade en tävling. Målet var att nå toppen av ett högt träd.  Det var mycket folk som samlades för att se tävlingen.

När den började trodde ingen attatt grodorna skulle klara av att nå toppen. Från publiken hördes röster som "Detta är jättesvårt!",  "De kommer aldrig fram" och "De lyckas nog inte ta sig ända upp".

Tävlingen startade men den  ena grodan efter den andra avbröt.  Några ihärdiga fortsatte att klättra. Folket skrek vidare: "Det är alldeles för svårt!", "Titta - ingen kommer att klara det".

  Tiden gick. Allt fler grodor gav upp. Men en av dem fortsatte mot toppen. Han ville helt enkelt inte sluta klättra och till slut klarade han det hela vägen upp!

Alla ville förstås veta, hur grodan bar sig åt för att komma ända fram till målet. De gick fram till grodan och frågade honom.  Då fick de veta hemligheten. Segraren var DÖV! Han hörde inte när folket ropade att uppgiften var för svår och att ingen kommer klara den. Därför fortsatte han bara klättra utan att bry sig om vad de andra tyckte."

Så nu gör jag precis som Jenny skrev på sin blogg precis - jag sätter den döva grodan på min axel och kör!

Att vara student har sina fördelar. En av dem är att man kan hyra ridhuset på förmiddagarna, vilket vi idag gjorde. Ett genrep inför Askersund på lördag var planen och ända sedan träningen i fredags hade jag laddat för denna förmiddag och mentalt intalat mig själv vad jag behövde göra för att få till träningen som jag ville ha den.
Förkylningen har haft mig i ett järngrepp och jag var inte riktigt hundra idag heller. Att ridhuset dessutom var nyharvat och underlaget SUPERTUNGT gjorde inte saken bättre, andas var dagens största svårighet!

 

På grund av att underlaget var så vansinnigt tungt valde jag att faktiskt köra på medium idag. Jag hoppas att detta inte var ett dåligt val så att Rocky glömmer att lyfta på fötterna på lördag, men jag ville inte köra slut på honom idag!

 

Vi körde två banvarianter, båda hoppbanor. Första repetitionen var jag som vanligt ringrostig och trots alla saker jag intalat mig att jag skulle sköta, så fick vi några missar - av precis samma anledningar som alltid... Jag är lite för otydlig, lite för flaxig och är inte inne i loppet till 100 % hela vägen.
Vi valde att köra ett varv till, och se på 17 - vi nollade! Detta var riktigt roligt men inte lika häftigt som det kunde vart eftersom vi körde banan en övningsgång, så kan man ju inte göra på tävling!

 

Vi modifierade sedan banan och körde en annan variant, och hör och häpna - jag och Rocky nollade IGEN! Denna gång UTAN att öva ett varv ;) Visserligen hade även detta varv förbättringspotential och jag ställde till det i slutet, MEN vi nollade ändå!

 

Detta är något som liksom aldrig händer, varken på träning eller på tävling så för mig är detta väldigt stort!

Jag väljer att ta det som ett bevis på att jag faktiskt ändå utvecklats något och att allt mitt funderande och analyserande ändå ger NÅGOT, även om jag fortfarande har en enorm väg kvar innan jag är en vettig handler. Något jag ska försöka tänka ännu mer på är att även om flaxandet börjar lägga sig så är handen fortfarande lite hög - så hög behöver den inte vara!

 

Känslan var oavsett höga händer, snoriga näsa och stundtals vingliga lopp ändå på topp, Rocky kändes jättefin och jag är helpepp inför helgen! På lördag kör vi så det ryker!

 

 

 

I förra veckan var vi som några av er vet iväg och röntgade tre av valparna.

 

Jag hade tänkt mycket på Sigges höfter, fram och tillbaka och liksom ställt in mig på att han skulle få C eller lägre. Allt för att vara förberedd. Det var en lång resa upp till Stockholm och veterinärkliniken Gudby djurklinik, där veterinär Lars Audell skulle röntga våra små valpar, som inte längre är valpar. Jag försökte att inte tänka på det för mkt, och huvudsaken är ju att resultatet skulle gå att leva ett drägligt liv med, för Sigge är inte en hund som ska begränsas.

Vi kom fram till kliniken och Sigge tyckte det var superspännande med alla lukter. Sen kom det en rolig sköterska och gjorde något med nacken på honom, vad kan det ha vart? Att det var en spruta var inget Sigge reflekterade närmre över än så. Sigge blev alldeles jättegroggy efter den lugnande sprutan och som vanligt så vill han sitta nära och bli lite kramad när något är jobbigt, söta knähund!

Sigge var först in av syskonen, och han vinglade tappert in och viftade lite slött på svansen åt veterinären. När jag vägde honom så tyckte han att han satt alldeles ypperligt på vågen och ville inte röra sig ur fläcken! 32 kg stannade vågen på - elefant!

 

När vi la upp honom på rygg i ställningen för att kunna röntga höfterna tog det inte många sekunder innan Sigge sov som en liten bäbis, så inget sprattlande här inte!
Plåtarna kom upp på skärmen och veterinären sa att de såg fina ut, det borde då inte vara några bekymmer!
YES!!!! Oron var liksom ur kroppen och vi var i hamn! Höfterna skulle vara okej :D :D

Jag var superlycklig och den där lilla detaljen med armbågarna fanns inte i mitt huvud. Vi vände Sigge rätt för att kunna röngta bågarna, vänster först - och den såg jättebra ut. Sen flippade vi över honom till höger, och när denna plåt kom upp så började veterinären muttra något, och jag väcktes genast ur mina lyckotankar på en fräsch och korrekt hund, VAD sa han egentligen?
"Vi lyfter ner Sigge så ska du få titta på plåtarna lite"
Vad menade han med det här? Fasen, det här bådar inte gott...

 

Sigge lyftes ner och var helt nöjd med att fortsätta sova på golvet, alla platser är bra sovplatser säger Sigge!

Jag fick titta på arbågsplåtarna, och det var liksom inget att ta fel på - höger armbåge hade en pålagring, det såg ju tillochmed jag. MIn fina fina unghund som skulle få godkända höfter hade istället fel på armbågarna. Detta hade jag inte tagit med i beräkningen, för inte hade jag sett några armbågsfel när jag kollat i tavlorna? Hur kunde jag missat att ta med detta i beräkningen?
Visst, pålagringen var liten och han sa att det troligen skulle bli grad 1 och att Sigge med stor sannolikhet aldrig skulle påverkas av detta. Men ändå, detta var inte alls det resultatet jag skulle skryta med på bloggen och på facebook ju!

 

Vi vinglade ut därifrån och jag ringde till Fredrik. Visst, det är verkligen inte hela världen men av någon anledning så var jag jätteledsen. Fick bita mig i tungan för att inte börja gråta, min fina hund som var så perfekt, på alla sätt utom den där jäkla armbågen!

Dock var en del av mig tjurskallig och tänkte att resultatet är inte spikat förrän jag ser det på datorn, oavsett om en novis som jag faktiskt såg pålagringen tydligt på plåten...

 

Så idag kom resultatet:

 

 

Veckan var lång, händelserik och lite omtumlande. Röntgen av Sigge och anställningsintervju för sommarjobb har bland annat hunnits med, båda med ett resultat och en känsla jag inte hade väntat mig...

 

Så kom fredagen, och med den feber, ont i halsen och snuva. Jag som hela veckan hade sett fram emot veckans höjdpunkt - agilityn på kvällen. Jag gav mig 17 på att samla mig och när jag inte hade ngn feber på kvällen så kände jag att det ändå var en bra idé att ge mig iväg!

 

Banan var trevlig med ett par små klurigheter som jag själv ansåg med mitt snorfyllda huvud att jag hade bra koll på. Det jag glömde ta med i beräkningen var att Rocky hade vart ensam med husse måndag-onsdag, och gått på sparlåga även torsdag och fredagen. Detta innebar att han var laddad till tänderna! Att jag dessutom var sjuk och inte så alert som jag borde vart gjorde att första varvet var katastrof! Jag viftar, och dessutom åt helt fel håll, jag håller inte i honom och han kör helt sitt eget race!

 

Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt och bara köra ett eller max två varv med gammelman pga förkylningen, men när det gick så dåligt så vaknade surtanten i mig och jag körde två varv till. Det var dock bra, för att jag blir lite arg på mig själv och irriterad på tabbar och missar gör att jag skärper till mig och både andra och tredje vändan var det STOR skillnad på, både gällande genomförande och känsla!

 

Nästa lördag är det dags för årets första tävling för vår del, och denna fredagsträningen tar jag med mig som en viktig lärdom i bagaget! Jag kan inte förvänta mig att det ska gå som på räls om inte jag jobbar, även om banan känns bra så måste jag skärpa mig och steppa upp ett par steg. Håll ihop hela vägen och ta minsta lilla detalj där jag kan strula till det med i beräkningen! Gör jag bara det, så kan det faktiskt vara så att vi kommer hem utan disk på lördag! Det är planen iaf, för jag kan om jag bara vill och anstränger mig!

 

Igår var det dags för det som blivit veckans höjdpunkt för mig - fredagsdiscoagilityn!

Dock hjälpte jag en kompis att flytta på eftermiddagen och blev sen iväg så det ska medges att känslan inte var på sin absoluta topp när vi styrde kosan mot Valla. Hundarna visste ju dock precis vart vi skulle med packad väska en sen fredagskväll så jag hade dem som draghjälp hela vägen! Rocky gick till och med och flåsade och flinade halva vägen - förväntningarna var höga!

 

Tjejerna hade plockat fram en agilitybana, utan större svårigheter och fällor och fokus låg på att stärka självförtroendet och ösa ösa ösa!

Det tyckte jag minsann att jag och Rocky gjorde, och även om jag alltid lyckas få in ett par småmissar här och var så var känslan VERKLIGEN bra igår! Vi flöt och jag SPRANG! Inget flaxande, men ännu en sak har lagts till på min lista med förbättringar jag måste göra - att sänka handen! Att springa på banan och vifta med armarna så högt som jag gör finns ingen anledning till, så dom måste sänkas! Sen börjar det ändå arta sig tycker jag, vad tycker ni?

 

 

Rocky vet jag vart jag har, han är 8 år snart och där handlar det om tekniken hos mig, och när den brister så kommer Rocky och räddar upp. Sen kommer Sigge - en grön hund som inte lärt sig att matte är dålig handler och att han måste rädda upp situationen om det ska funka ;)
Skämt åsido, jag har MASSOR att jobba med, hindersug framförallt! Det syns så väl på filmen hur otydlig jag är och att jag måste skärpa mig rätt rejält, och det snart om jag inte ska förvirra honom fullständigt! Med bättre hindersug kan jag komma undan lite mer ;) Sedan har Rocky ett jättefint hindersug så jag har ju helt glömt hur det var i början! Sigge tycker iaf fortfarande att det är kul, och har inget emot att ta om när jag tabbar mig. Blir det bara vår någon gång så kommer det bli skillnad, det lovar jag er!