mittlivsomhund

Ni vet de där sakerna man önskade att man hade klarat av med hund nr ett, men som man av olika anledningar fatalt misslyckats med - de där sakerna som blir så oerhört mkt viktigare med hund nr två.
Känslan när såna saker faktiskt sitter på hund nummer två får det att bubbla i magen av lycka varje gång man är med om det.

Exempel

Rocky - skulle om han var lös vid möte med främmande hund gå fram och kaxa till följd av sin osäkerhet

Sigge - var lös vid trängt möte med hund igår, med Rocky vrålandes i koppel, men valde ändå att komma till mig utan att göra något närmande till den mötande hunden.

Jag tycker givetvis synd om ägaren vi mötte. Han får en hund på var sida om sin, varav den ena är lös och den andra förvisso är kopplad men gör utfall och skäller. Personligen hade jag fått en klump i magen och tänkt att nu jäklar blir det väsen, så denne ägaren (som pep iväg så fort Sigge blivit inkallad) tänker jag haffa nästa gång och be om ursäkt om jag skrämde honom.

Iaf, Sigge ser hunden och ställer sig och tittar - är det en kompis eller vad gör vi?
Rocky blir (som vanligt) arg (eftersom alla främmande hundar är monster som vill honom illa) och Sigge hinner undra om det är en fiende och de kanske ska slåss? Jag ropar (faktiskt inte ens hysteriskt) på Sigge, och han kommer utan att tveka en sekund.
Kampar som en tok med Sigge samtidigt som Rocky fortfarande står och vrålar i kopplet, och kan inte låta bli att återigen vara jäkligt stolt över min guldhund som genom hela livet liksom valt ut gottebitarna från Rocky.
Han har tagit till sig och kopierat vissa av Rockys karaktärsdrag, men ALLA har varit av de positiva slagen.
Rockys negativa attribut har Sigge aldrig ägnat en tanke, utan alltid sysselsatt sig med mer givande saker i livet, och mattehjärtat brister av stolthet!

Igår tog jag mitt pick och pack och åkte ut till BK för att än en gång ge mig på balansen på fullhöjd. Nu hade vi ändå kört fullhöjd även hemma, så trots rätt få träningspass kände jag mig ändå mkt mer förberedd! Line var dessutom med och bytte av mamma som bollkastare, för att fortsätta med det även som hemma. Mätte balansen på klubben och den var faktiskt lägre än min - 1,20 m, men även kortare, nämligen 3,75 m jämfört med min på 3,80. Detta ger en skillnad på 15 cm vilket jag kände inte borde påverka nämnvärt utan han borde i teorin kunna träffa rätt så fint även på denna bom.
I teorin alltså...

I praktiken fick vi en klockren träff och 8 missar :P

Men det är guld att filma för det ögat inte hinner se i full fart syns så väl när man drar ner hastigheten och analyserar. Han tar två tredjedelar av bommen på samma sätt som min hemma, vilket gör att han borde få in klockrena bakbensträffar, men när han kommer till nerfarten så kortar han upp sig och hoppar istället.

Jag tog dock fasta på Josefins och Lydias råd att våga låta hunden göra fel, och jag räknar iskallt med att det kommer ge resultat snart. För träffarna är nästan där, jag är inte ens stressad. Får jag bara honom att länga på nerfarten så är vi liksom i hamn igen!
Tävling känns inte längre så avlägset...

 

Efter detta lite nedslående runningpass satte vi upp en slalomövning som vi båda tyckte verkade lite kluriga, men OJ vilken bra träning vi fick till! Alla tre hundarna gick som klockor och även om det inte på något vis var perfektion så kändes det som vi hade flyt och det var en riktigt rolig träning som gav en bra eftersmak!

Duktiga hundar <3

Efter torsdagens skola bestämde jag mig för att åka ut till klubben och köra på balansen på fullhöjd - bära eller brista! Passet innan med bockar hade vart katastrof då det blev skramligt, rangligt och rörde sig i sidled. Sigge vågade inte springa fullt och träffarna och springandet var bedrövliga. Så, fullhöjd - det kunde ju inte gå mer än åt helvete. Vilket var precis vad jag tyckte att det gjorde... Det var ett flygande utan dess like, och jag hade ungefär 25 % träff. Att gå från 95 cm till fullhöjd var alltså ingen bra idé. Hjärnkontoret spann på högtryck, vad skulle jag göra nu? Hur fasen skulle jag få till det här? Skulle jag försöka modifiera på BK så att jag kunde använda mina bockar? Inget av alternativen kändes bra, och jag bestämde mig för att helt enkelt rymma hem till föräldrarna. I deras trygga trädgård med min egen balans och bästa mamma som bollkastare! Planen var att komma över en meter under helgen och då få en mindre skillnad när jag sedan kom tillbaka till Linköping. 
Jag skulle ändå åkt till Vartofta då det var tävling i Tidaholm, men åkte på torsdagskvällen istället för fredagseftermiddagen, vilket skulle ge mig minst två träningspass till!

Fredagen började med 95 cm där vi avslutade sist, och han hoppade, hoppade och hoppade. Klumpen i min mage växte för varje hopp och jag började fundera på hur fasen 2 dåliga träningspass kunde förstöra så mkt? 
Men sen vände det, och träffarna kom tillbaka. Med råge! Och de fortsatte. Jag var vågad och höjde, träffarna bestod. Jag höjde lite till, träffarna var fortfarande där. Höjde ÄNNU mer och på första repetitionen på 125 cm så satte han 100% varav majoriteten var djupa fina bakbensträffar och då rann tårarna! 
Vi har alltså på en vecka gått från katastrofpass till 30 cm höjning och total eufori! Den där hunden är fenomenal!

Kolla bara på detta! Jag kan då inte sluta!

 

 

Och inte nog med denna fenomenala helg i runningsynpunkt - det var ju tävling också! 
Lördagens hoppbana var lite klurig och jag lyckades diska båda hundarna, och i agiliyklassen så funkade ingenting och Rocky hade med sig 20 fel i mål :P
Söndagen däremot... Rocky vinner återigen hoppklassen (hur fasen går det till egentligen???!!!) och fick därmed sin sista pinne i klass ett och kan nu titulera sig som klass 2-hund på heltid!
Förut var planen att vänta med att klassa upp honom tills Sigge var klar, men varför egentligen? Han är 9,5 år och det är NU han går fint. Jag vågar inte vänta, för det kan jag ångra. Tyvärr så har vi tiden emot oss men vi ska njuta av den tiden vi har, och den tiden är nu! Så det börjar bli dags att lusläsa SBKtävling och hitta klass 2-tävlingar, något jag aldrig gjort förut! Fina fina gubbe <3

 

Man blir lätt sentimental med grabbar som dessa, mina fina följeslagare som berikar mitt liv i vått och torrt! De utvecklar mig som människa och gör min vardag så rolig, utmanande och spännande! Jag älskar verkligen dessa grabbar till månen och tillbaka! <3

 

Så var det höst, och återigen så vaknar lusten att blogga lite igen.
Somrarna går så fort, och det är så mkt att göra - det är liksom inte så att vi har legat på latsidan, men tiden och orken att blogga har inte infunnit sig.
Bättre sent än aldrig, och vi tar det helt enkelt härifrån.

 

I helgen var jag och Line i Oskarshamn och tävlade. Morgonen blev lite hektisk av flera anledningar, och vi kom i rätt så tajt på banvandring med en Rocky som jag var rädd hade snedladdat i bilen.
Bilarna fick dessutom inte parkeras mer än för avlastning på klubbområdet och det kändes som en bit att gå, så ärligt talat var jag lite stressad när vi skulle värma.
Ovanpå det så hade Line start nr 24 och jag nr 26, så även filmandet av varandra skulle bli hektiskt. När Line sprang hörde jag den stackars inroparen leta efter mig, så jag fick lite dåligt samvete att jag inte sagt till henne att jag skulle filma och komma precis inpå min start (anmält mig till henne tidigare hade jag ju såklart gjort).
Detta låter ju som sämsta möjliga uppladdning, men i dagsläget är jag ju inte nervös med Rocky, utan vi gick in och körde. Och som vi körde! Inte på något vis vårt snyggaste lopp, ett missförstånd som resluterade i fulsnurrar och allt möjligt... MEN - Vi kom felfritt i mål, fick en tredjeplacering och tog den sista pinnen vi behövde i agilityklass, så nu får han starta klass 2 där om han vill. Duktiga duktiga gubbe <3

 

Andra agilityloppet kan vi ju lämna därhän, och likaså hopploppet. Jag var inte tillräckligt vass och visade konstigt och diskade oss flera gånger om på varje bana :P

Sen var det så dags för Sigge. Han hade mest suttit i buren under dagen, och han blir ju som vi alla vet lite speedad när det är något på gång. Jag var nervös för jag tyckte hoppbanan var svår och även om det kanske låter som ett taffligt mål så var det att försöka få runt oss utan disk, men inte handlingsmässigt optimalt. Detta för att jag idag helt enkelt inte är fysiskt kapabel att få till det jag ville, och då får man se till sina begränsningar. Trodde nog inte riktigt att jag skulle få till det såpass ens, men jag taggade igång och var så upptaggad att jag var på gränsen till nervös när jag klev in. Loppet gick långt över förväntan och hade det inte varit för att jag trängde honom lite så att en bom föll så hade vi tagit oss runt felfritt och fått vår sista pinne i hoppklass.
Det känns så underbart att vi börjar teama ihop oss nu, och att jag blir så upptaggad av att köra med honom. Det är liksom inte så läskigt längre (förutom i Köping förra helgen sedan tävlingsuppehåll från juni) men vi kör ihop oss fort och han är häftig att springa med! När främmande människor efteråt kommer och säger samma sak - ja då värmer det verkligen i hjärtat! Fina, häftiga Sigge!
Att jag med Sigge låter som en hysterisk, förbannad och halvgalen vrålapa är nog bara att ta - det sättet passar mig och Sigge bra då han vrålar tillbaka på mig och vi verkar tagga varandra. Roligt har vi även om jag låter hysterisk :P

 

 

Till helgen är det dags igen. Tvådagars i Tidaholm med mamma och syster som support. Då startar Rocky sina sista två starter i agilityklass 1. Låter konstigt att säga så, men även om han inte får flytta upp än så måste jag begränsa starterna lite nu när jag har två hundar och studentekonomi. Sorgligt men sant. Vi ska ösa så tuvorna flyger och jag ska springa med det största leendet jag kan frambringa - för Rocky har klarat av klass ett och är redo för äventyr i klass 2! Än är det krut i gubben <3