mittlivsomhund

Det är bara att erkänna - mina ben stör och då blir det inget bloggat!

Det går åt rätt håll, men det går alldeles för långsamt och jag skulle vilja kunna GÖRA saker!

Jag fuskar och är med på tävlingskursen lite försiktigt, förra gången gick det skräp och jag ville bara gråta när jag åkte hem - för att inte våga satsa ger inte någonting! Hundarna blir frustrerade och jag blir vansinnig!
I måndags var det dags igen, men då var det helt annorlunda! Sigge gick så fint så fint, och jag vågade satsa en kort bit - fullt tillräckligt för att vi skulle göra jättefina vändor med både jaakkosar och human arrows. Sigge kan faktiskt svänga riktigt fint, men jag känner att det börjar bli dags att höja till largehöjd nu, för vad händer då? Kan vi fortfarande svänga då? Blir något att träna på i sommar :)

 

Efter i måndags hade jag givetvis lite känningar och dessa har hållt i sig - humöret sjunker i botten. Men skam den som ger sig, det blir iaf bättre :)

 

Sen kommer vi då till nästa punkt, som egentligen handlar om mina ben den med. Till följd av skadan så ska jag ju göra rehabövningar varannan dag (eller så ofta jag kommer ihåg dem, dagarna går för fort!), och Sigge är fortfarande fascinerad av detta. Om matte gör övningar så MÅSTE han hjälpa till. Helst ska han ligga I mitt knä under övningarna som utförs på golvet, och han drar också gärna lite i gummibandet vi tränar med. Knäböj är ju superkul, och allra bäst måste det väl ändå gå om jag hjälper matte genom att stå mellan hennes ben - eller?

Jag använder dessutom hans pall till att sträcka vaderna på - och det FÅR man ju bara inte göra utan att Sigge ska vara med och hjälpa till. Glöm inte att det är SIGGES pall!

 

När det är tenta-p så blir gärna hushållet lite eftersatt också, men som tur är så har vi Sigge som styr upp det hela!
"Här ligger det en strumpa - ta det lugnt bara, Sigge fixar!"

 

Och alla övriga möjliga och omöjliga sysslor som en uppfinningsrik golden kan tänkas hjälpa till med! Agera filt när man ska sova exempelvis - ja listan kan göras lång!
MEN, framförallt:

Rocky beter sig lite liknande, och försöker liva upp den tråkiga tenta-stämningen här, men på ett lugnare och inte så kreativt sätt. Vad hade jag gjort och var hade jag vart utan dessa undebara varelser?
Älskade fina djur! <3

 

 

Bloggtorkan är än en gång här - det finns liksom inget att blogga om, och humöret är inte vad det borde vara. Det var ju nu jag skulle vara i full gång, vara ute och springa med hundarna, träna under fantastiska vårkvällar och ha huvudet fullt med övningar inför sommaren.

Istället känner jag att träningen enbart går skit, och i måndags var agility inte ens kul! En del av mig funderar på att lägga det på is tills benen är helt bra, för när humöret går i bott kan träningarna omöjligt bli produktiva. Det sista jag vill är att sänka mina hundar, men när jag gång på gång förstör för dem pga att jag inte vågar och inte heller FÅR springa fullt - då sjunker humöret.

Sista repet jag körde med Sigge i måndags vart jag vansinnig för att jag fegade, duttade och inte gjorde blindbytet så som det skulle göras, jag sprang inte och jag fick inte in honom på linje. Att bli vansinnig är bra i ett avseende - jag lägger in en annan växel och blindbytet satt och jag och Sigge tuffade på så fint som jag hade velat ha tidigare repetitioner, men han känner också av att jag är konstig, och på banan ska vi väl ha KUL, inte vara arga?

 

Nu har jag iaf slutat med antiinflammatoriskt och idag har jag återigen lagt mig på massagebänken och plågats! Jag har punkter i vaderna som gör ont så det flimrar för ögonen, men det var ändå bättre nu än förra gången! Vissa punkter isar i hela kroppen när man trycker på, och massören idag sa att jag kan ha vettiga vader om kanske en månad - förutsatt att jag sköter mig!
I dagsläget klarar jag fortfarande inte att springa, och för långa promenader går inte heller. Men skam den som ger sig! Efter att ha surat efter måndagens dåliga prestation hittade jag på tisdagen det ordspråk som fick mungiporna att peka uppåt och forfarande ha det slutliga målet synligt i fjärran!

 

 

När man inte får springa agility måste man ju försöka sysselsätta sig och hundarna på andra givande vis, och idag lurade Line med mig på spår och lite lydnad. Jag är SÅ oerhört grön när det kommer till spår, och har endast lagt ett par bäbisspår under insyn till båda hundarna, Rockys var väl sisådär 6 år sedan jag la senast... Ja ni förstår min kunskap och erfarenhet!

Line förklarade hur jag skulle lägga ett lite lagom långt näringsspår med korv i till hundarna, och sedan fick jag lägga ett längre och mer avancerat spår till Ila så hon fick sniffa efter ngn annan än matte.

Rocky var först ut, och han var SÅ söt! Han var lite tveksam till att börja med - att spåra i marken är inget som matte brukar uppskatta, men det luktar ju faktiskt matte här?! Svansen gick som en liten propeller hela spåret och han kämpade på riktigt bra! Efter ungefär halva spåret hade jag nog knatat rakt över ganska färska djurspår, för då blev det ordentligt svårt tyckte Rocky, men efter lite velande och en kissepaus (...) så valde han att följa mitt spår och hittade den fantastiska burken med korv i slutet! Hurra!

 

Sedan var det då dags för Sigge.... Härliga, yviga, TOKIGA Sigge... Kan ni tänka er hur det gick?
Han vibrerade när vi kom ut - "hallå jag har ju suttit i bilen och väntat i säkert 100 ÅR!"
På med selen och visade honom till starten som jag märkt upp med en snitsel
"MATTE, kolla vad JAG hittade!! Får jag taaaa den? Nähä? Men vad ska jag göra med den då? Rulla mig på den, lägga mig på den, försöka svälja den?"
Jag försökte lugna honom tre hekto och visa på honom på spåret, men det där med att peka i en viss riktning ville inte riktigt Sigge vara med på, han var HELT säker på att jag pekade på en specifik punkt, varpå näsan åkte nästen ner till Kina och han riktigt försökte GRÄVA ner näsan i den punkten han var säker på att jag pekade på. Detta i ungefär ljusets hastighet, såklart. Allt man gör ska utföras så snabbt som möjligt!
Efter många om och men fick jag så iväg honom i spåret, och lillkillen försökte verkligen! Lite vingligt var det, men han försökte så gott han kunde. Sen såg man hysterin i hans ögon och han började snurra runt i 300 knyck - Sigge hade hetsat upp sig för mkt och var bajsnödig! Nöden har ingen lag och Sigge satte sig alltså mitt i spåret och bajsade... Jag stod och bet mig i tungan, för när man spårar ska man vara tyst, inte stå och asgarva!

Efter den lilla bajspausen gav sig Sigge återigen på spåret, fortfarande lite vingligt men efter bästa förmåga. När han var färdig med ungefär tre fjärdedelar av spåret fick han dock fullständig tilt i skallen och slängde sig på marken och rullade sig som en idiot... Tuvorna flög och Sigges ben var ÖVERALLT ackompanjerat av ett våldsamt grymtande. "TJOHOOOOOOOOOO, vad livet är häääärligt!"
Där kände jag att det gick lite för långt och jag valde att bryta honom, trassla ur honom ur ungefär 7 meter lina och sedan visa på honom på spåret igen.
På uttrasslingstiden hade visst hjärnan startat om och sista biten av spåret var det jag tyckte kändes bäst. Näsan var mer i marken och han var mer målmedveten! Som bästa avslut på spåret så tuggade han sönder godisburken när korven var uppäten - spåret var fulländat!

 

Efter att Ila visat hur ett spår faktiskt går till om man vet vad man håller på med åkte vi hem till Line för lite välförtjänt vila och skitsnack i gräset och sedan pratade jag och Line lite lydnad. Vi pratade bland annat om hur jag kan börja träna många av de olika momenten i det fria följet utan att faktiskt infektera själva momentet med en massa dumheter. Vissa delar tränar jag redan, men fick ytterligare tips på övningar, vilka mottages tacksamt!
Dock upptäckte jag även här som i agilityn att jag har grejer för mig, och när det kommer till lydnaden blir jag dessutom lite blyg när någon står och tittar, och en del av mig tyckte det var rent ut sagt HEMSKT att ha träningskompisarna Emma, Charlie och Karin sittandes på gräset en bit bort, och Line som kollade hur övningen flöt. Men jag har världens bästa träningsvänner och jag vet att är det några jag ska öva rampfebern på så är det dom, så detta kommer nog släppa snart :)

 

 

 

Att börja dagen med massage var såhär i efterhand kanske inte mitt smartaste val. För er som tror att massage är något som är skönt och lite mysigt, släng er i väggen!

Om man får massage på problemområden så är det bannemej inte någon njutning, det är ett som är klart!
Jag låg på britsen och svettades, och tårarna rann. Inte så att jag grät, men kroppen reagerade. Jag kämpade hårt för att inte sparka massören i magen, och när han frågade mig något var det enda jag fick fram plågsamma stönanden. Jag fick dock beröm för att jag härdade ut så bra, och jag tänker idag slå mig på bröstet och känna mig som värsta hårdingen! Vaderna gör ont när man tittar på dem nu, men jag vet så väl att om två dagar så kommer känslan vara SÅ befriande! Om en vecka är det dags igen haha!

 

Idag var det så även dags för andra instruktörsledda tillfället på tävlingskursen, och visst 17 var jag nervös när jag åkte dit. Jag får ju egentligen inte springa agility. Att under uppvärmningsrundan möta Marie gjorde INTE saken bättre :P Jag skämdes lite, även om jag vet att det enbart är mig själv jag biter i foten om jag inte sköter mig. Hon vet nog hur det är, hötte med näven och sa att jag minsann fick leva lugnt och inte springa för hårt - så nog har hon koll på mig alltid :P

Och - jag skötte mig faktiskt! Pratade med Lydia som la upp övningen på ett superbt sätt så att jag och Sigge fick ut något av dagen utan att jag tog ut mig, och jag har varken ont eller tränade för länge! Seger!

 

Vi fortsatte att jobba på mina otajmade blindbyten och att kunna hantera 32 kg elefant som försöker svänga. Lydia ser direkt vad som är galet och hjälpen man får är underbar!

Dagens stora uppenbarelse som jag måste ha med mig JÄMT hädanefter är att jag tänker HELT GALET när det gäller Sigge!
Han blir lätt yvig, vilket jag försökt parera genom att sakta in lite tidigare/inte springa på hela vägen. Pratade med Lydia om detta, och hon har tänkt SÅ mkt längre än vad jag har! En hund som lätt flyter iväg och blir stor i rörelserna kan man inte vänta in - jag måste ju vara DÄR! Om jag är där på plats istället för att bromsa in kan jag hjälpa honom på plats, och han blir inte lika yvig! Och det är ju helt rätt! Detta ska jag sova på inatt, och planerna för sommaren tar sakta men säkert form! Det kommer blir så kul det här! :D

 

Dessutom visar Sigge varenda pass att elefanter faktiskt kan svänga alldeles ypperligt, vilket jag inte förstått och plockar honom alldeles för tidigt! Han är egentligen väldigt fin och följsam att köra om man jämför med Rocky som är mer bestämd och kör sitt om jag är otydlig, så förvaltar jag detta tror jag han kan bli en riktigt rolig hund på agilitybanan!

I lördags var sista tillfället på projektkursen i apportering och vi tragglar långsamt vidare. På fem kurstimmar hinner man inte särskilt mycket om man har problem, men jag känner ändå att jag fått ut en del av kursen! Sigge försöker, och än en gång är det bara att stå här med hundhuvudet och än en gång erkänna att jag kanske tänkte helt galet som försökte vänta ut honom. Men vi är på gång, och jag har flera knep som ska få honom att greppa med rätt teknik och sluta tugga! Träning, träning, träning!

Bland annat så verkar fleecefläta vara det optimala att träna bakåttänk med, men de jag har är för smala. Därför jag ska ikväll tillverka en riktig tjockisfläta. Anledningen är att denna då blir mindre vänlig att ha långt bak i munnen och jag ger honom då bättre förutsättningar att greppa korrekt.

 

Den kursen har ju en helt annan aktivitetsnivå än exempelvis agilityn, och det är jätteroligt att se hur Sigge beter sig i såna situationer. Han är en intensiv hund, men när det kommer till agilityn har han INGA problem med att vara helt passiv och vänta på sin tur - han har ju lärt sig att hans tur kommer och då ger han allt och laddar liksom ur. På en sån här sansad kurs fungerar det inte riktigt så, men OJ vad han försöker. Han är SÅ jäkla söt, och kämpar verkligen på och gör alltid sitt bästa! Den hunden är svårt att inte vara glad tillsammans med! Han är för härlig!

 

 

Benhinnorna då? Jo dom är bedrövliga! Dom gör liksom inte ont längre, vilket man kan tänka vore bra kanske... Problemet är att det då blir VÄLDIGT svårt att hålla sig i skinnet och leva lugnt. Men jag vet att jag måste, och det var med sorg i hjärtat jag igår bestämde att stryka mig och Rocky från tävlingen i Västerås. Det var inte värt att chansa, men nog 17 var jag ledsen!

Idag mejlade jag Marie för att lite försiktigt kolla om det är naivt att hoppas på att kunna tävla i slutet av maj, och även om jag inte vågar hoppas så vore det underbart om hon gav mig ett litet lillfinger där iaf :P

 

Benhinneinflammationen har också bidragit till att jag senaste tiden lagt mer pengar på mig själv än på hundarna, vilket liksom inte har existerat på flera år haha! Konstig känsla, och inte särskilt upphetsande heller. Inte är det kul att slänga ut pengar på sig själv med anledningen att man är dålig i kroppen.

Personlig konsultation, massage cirka en gång i veckan, nya skor, inlägg till gamla skor, gummiband för rehabövningar, tabletter för inflammationen....
Men jag är på bättringsvägen iaf, och på måndag är det dags för massage igen! Jag har dessutom lyckats med bedriften att ta tre tabletter om dagen, utan att missa en enda - och det är SVÅRT ska jag säga er!

Hundarna hanterar också detta över förväntan och beter sig exemplariskt även om de motionsmässigt fått stå tillbaka lite! Fantastiska djur <3

Idag fyller finaste gamlingen 8 år.

Tiden har gått fort, och vi har hunnit med mycket!

Rocky är fräsch pigg och glad på livet, och en utmärkt storebror till yrvädret Sigge!

 

För ungefär sju år sedan fick jag betala fem kronor för ett total galning som jag var tveksam på om jag skulle klara av, och nu sitter jag här och bara ler - för denna hund är idag min bästa vän, själsfrände och ständiga följeslagare!
Han var en hund som jag blev övertalad att ta (jag ville verkligen inte ha honom) och idag är det hunden jag inte klarar mig utan!

 

Fantastiska, fina, knasiga hund! <3