mittlivsomhund

Unghundsträning = stressade förare?

Sitter här och funderar på hur man ska skriva detta inlägg. Det finns så mycket att säga, så många vinklar och så många åsikter!

 

Men helt ärligt så upplever jag en förbannad stress i hundvärlden idag. Eller kan man kalla det stress?

Är det stress som får förare att hetsa med moment så att hunden är startklar på dagen den får lov att starta i en viss sport? Är det stress som gör att folk rättfärdigar tuff unghundsträning med moment som hunden kanske egentligen varken är mogen för fysiskt eller psykiskt?
Vad kan det annars vara? Och varför känner folk denna stress?

 

Agilityn är ju den sport där jag är mest aktiv, och här tycker jag att stressen är väldigt påtaglig. Det är inte särskilt sällan man ser filmer på väldigt unga hundar som kör både hinder och kombinationer som jag själv aldrig skulle drömma om att titta åt vid den åldern. Skräckexemplet var väl en hund som körde slalom vid 6 månaders ålder. Slalom är enligt mig ett av de mest krävande hindren på banan, såväl fysiskt som psykiskt. Det är ett ansträngande hinder! Detta syntes väldigt väl på denna unga hund också - slalomet togs långsamt, ansträngt och utan glöd. Det var helt enkelt ett jävligt jobbigt hinder som redan innehöll mer krav än hunden var redo för!

 

Det ses som en jäkla prestige att hunden står och stampar på startlinjen när den är 18 månader och klassar upp sig på tre starter eller så. Hunden ska ju liksom vara klar för klass 3 innan den ens startat i ettan. Varför?
Och vad ger det? Jag tycker det är kul att träna med mina hundar och vi tar det i den takt som svårigheterna kommer, vi måste inte kunna dem långt innan de behövs! Det kan många gånger göra att klass 1 blir svårare än det behöver vara dessutom - för att hunden förväntar sig svårigheter som inte kommer komma. 
Men ettan och tvåan är ju för en del bara en tråkig transportsträcka och ett nödvändigt ont för att komma upp till trean där man "äntligen får köra riktig agility".

 

Personligen anser jag att man ska se de där åldrarna som en riktlinje - tidigast vid denna ålder, men absolut ingen skam i att börja senare! När hunden är 1 år kan man börja med hinderinlärning - om hunden är redo! Vid 18 månader får man starta på tävling - OM HUNDEN ÄR REDO!

 

Titta på Sigge. Han var en sen hund, såväl fysiskt som psykiskt, och honom har jag tagit det väldigt lugnt med. Vissa gånger kanske lite för lugnt men det stressar mig faktiskt inte. På brukshundsklubbar får man inte vara med på nybörjarkurser förrän hunden är ett år, och det är då det anses att hunden uppnått en mognad i kropp och knopp där den är redo för den påfrestning som agilityn ändå är. 

När Sigge var ett år fanns det inte på kartan att börja med exempelvis slalom - han var inte redo! Hade jag tvingat på honom  det hindret då så är jag faktiskt rädd att jag hade knäckt honom. Det hade resulterat i ett långamt utfört hinder utan glädje och attityd, och så vill jag inte ha det! Samma gällde för kontaktfältet. Eftersom Sigge ska har running contacts så ville jag att han skulle vara färdig i kroppen så att springstilen blev korrekt, och det var den inte när han var ett år gammal.

När Sigge kändes mer mogen i kroppen så satte vi igång med såväl slalom som RC, och för oss har det funkat bra! RC:n är inte klar än, men slalomet tar han så fint, och även om jag började sent så tog det faktiskt inte särskilt lång tid! 
Han är förvisso tre år nu, men vad har vi att stressa mot, egentligen?

Vi tog 9 tävlingar på oss att få våra tre pinnar i hoppklass - och det vägrar jag att anse som dåligt! Jag vet att det är många som vid 3 års ålder redan är uppe i klass 3 och kämpar, men Sigge hade aldrig vart mogen för det, och därför väntade vi. För vi såg siffrorna på när man får göra vad som rekommendationer - inte ett måste! 

 

Nu säger inte jag att man ska vara extrem åt andra hållet som många anser att jag varit, det jag säger är att vi måste sluta stressa och faktiskt se till hundarna som individer! Inte våra skrytobjekt vi visar vilka bra hundränare vi är med!

Jag kan liksom inte bestämma att min 4 månaders valp (eller 6 månaders, eller 12 månaders för den delen) faktiskt kommer att vara klar för tävling på 18-månadersdagen. Det måste vi ta reda på på vägen, och använda sunt förnuft för att se! Är hunden klar så är den det, men om inte så är det varken jordens undergång eller något jäkla "bevis" på att jag misslyckats som tränare. Min hund var bara inte redo! Det tar vi igen sen!

Det är absolut ingen prestige i att "vänta längst" heller. Det är klart man ska träna med sina unga hundar, det är ett sätt att få kontakt och de behöver stimulansen! Det jag menar är att man måste välja vad man tränar på, och av vilken anledning!
Det finns så många saker att träna som lägger en bra grund för allt man behöver kunna i agilityn, utan att man egentligen behöver ta ett enda jäkla hinder!

Grundträning är superkul, men det handlar inte om att introducera hinder tidigt - det handlar om kontakt, lek, stadga och följsamhet! Hindren kommer sen!

Jag kan svära på att jag kommer resonera likadant med nästa hund - vi tar det i vår takt och känner jag inte att hunden är redo så tänker jag ha is i magen! Sigge har visat mig att det är rätt väg att gå, iaf när det gäller agilityn!

 

Tycker det inlägg verkligen är vettigt. Många har alldeles för bråttom! Även om en del faktiskt är mogna tidigt, så tror jag många vill att det ska vara just så - fast det inte är så.. Ibland måste dom få mogna riktigt ordentligt innan det ens är någon idé.

håller med dig till fullo. Det är först nu efter Eddie fyllt 10 månader som vi verkligen börjat träna seriöst. Mest spår eftersom det inte tär lika mycket fysiskt men tröttar ut honom psykiskt. Har försökt vänta så länge som möjligt eftersom han ändå är så pass flamsig och oseriös överlag. Men har märkt stor skillnad när vi nu tränar, då går han in i fokus och vill jobba. Är glad att jag ändå väntat så länge.

Agility får vänta till nästa år, kanske t o m till våren. (han blir 1 i januari)

Minka 9,5 månader jobbar fortfarande på att lära sig springa till en skål :D Hon är åxå rätt omogen, visst leker o flamsar vi "träning" lite, men nån stress känner jag inte. Fast jag utgår nog ändå från att vi kommer vara startklara vid 18 månader, jag tänker att jag kommer kunna börja träna runt april-maj o ändå vara "klar" i augusti. Och är vi inte det, ja då är vi inte.

Fast jag kände mig mycket mer stressad med Kaia. Att hon inte lekte. Att hon växte hela tiden :D Minka leker iofs inte direkt heller, hon fattar absolut inte att en leksak som ligger på marken kan vara skojig även om den alldeles nyss var skojig när den fanns i min hand. Men nu tänker jag att om jag kunde lära Kaia att leka ska det nog gå med Minka med.

Så sant! Är det ok att jag delar den här på min blogg och länkar till dig?