mittlivsomhund

Igår begav jag och Sigge oss till Skövde och hundskolorna för att träffa Susanne på ProBonoK9 igen. 
Fyra veckor sedan kraschen och tre veckor sedan vårt första besök. 
Jag kan inte neka till att jag var nervös - de här tre veckorna har vi slitit på och jag har stirrat mig knäpp på Sigges rörelsemönster och reaktioner. 

Vi har haft koppeltvång och inga långa promenader, skrittränat mycket, skrittat över stege och novafonat både fram och bak. Vi har även tränat på att stå ordentligt rakt upp och ner på plan mark - Sigges hållning har inte vart någon höjdare alls! Men den stora frågan var ju om det skulle det vara någon skillnad enligt Susanne?
Själv hade jag efter allt stirrande tyckt mig konstatera att han känns mjukare och rör sig mer harmoniskt, men vissa stunder kände jag även att han rörde sig för jäkla illa! Jag har därför inte låtit honom gå passgång alls i koppel nu utan vart benhård med att det är trav som gäller, då jag upplevt att han rört sig som absolut sämst i passgång. 

 

Susanne sa direkt hon fick se Sigge att hon tyckte han hade en annan hållning och utstrålning och jag tror mina axlar sjönk med 50% haha! När vi skulle springa i korridoren och visa upp oss började Sigge passa (han gör det när han tappar huvudet) och då såg även Susanne att det inte såg så bra ut i denna gångart - att försöka jobba bort passen känns alltså som helt rätt beslut!

Hon kände igenom honom och konstaterade att framdelen kändes helt annorlunda jämfört med efter kraschen och att jag lyckats lösa upp och fixa till det mesta som tjallade där (en lättnadens suck!). I bak var det också mycket bättre, men fortfarande lite spänd i midjan och bäckenet. Stor skillnad från förra gången och vi är iaf på helt rätt väg!

Sigge fick ultraljud i bak en lång stund så nu har vi bra förutsättningar att fortsätta bygga upp oss!
Han har fått ett program vi ska jobba med nu och sen ska vi tillbaka på återbesök i februari! Tiden fram tills dess handlar om att stärka upp honom och göra honom mer harmonisk i kroppen, och även få med huvudet på vägen. Det är nog där vårt stora problem legat hela tiden. Sigge är så annorlunda jämfört med Rocky och jag har inte riktigt insett hur det kan ta sig uttryck i hans kropp. 

Det kanske låter konstigt, men jag ser ändå detta som en bra grej att det hände! Vi bygger upp oss från noll nu, och jag får mer kunskap både om Sigges kropp och knopp och kan ge honom rätt förutsättningar för att kunna använda kroppen på ett bra sätt! Kunskap jag inte hade i tillräcklig utsträckning innan, och fortfarande inte har... Men med Susannes vägledning och kursen i vinteragility kommer utgångsläget bli något annat!
Så igår när jag åkte hem var jag ändå glad, lättad och pepp! Som jag ofta säger - det finns bara en väg, uppåt!

Men vi kommer inte tävla rosettjakten i Linköping i februari, det är alldeles för kort tid dit! Det känns på ett sätt lite ledsamt men ändå helt rätt. Kommer inte åka med Rocky heller - underlaget är tungt och Rocky är gammal! Jag vågar alltså inte med någon av dem! Att ha is i magen nu tjänar vi på sen mantrar jag! Det här är bra för oss, och min vision är att vi ska komma tillbaka starkare och bättre än någonsin! Jag har redan filmklippet och musiken färdig i mitt eget huvud ;) Så det är bara att jobba på! :D