mittlivsomhund

Igår bar det av till Habo för att träffa en gammal hundträningsvän. Vi har inte setts på åtminstone 7 år konstaterade vi, så det var nog sannerligen dags! 

 

Hon äger i dagsläget två labradorer som hon tränar apportering med och när hon hörde att jag var sugen på att ta tag i detta med Sigge så kom hon med världens initiativ!
Så inte nog med att jag igår fick träffa en gammal vän, hon fixade även så jag fick två timmars privat träning för en instruktör som aktivt tränar och jagar med sina flattar. Gissa om jag var nervös! Här står jag ju med en tvåårig golden och ingen av oss kan något när det kommer till jakt, eftersom jag leker struts när symaskinen som tar ärevarv kommer fram och vi därför inte tränat något alls. Boken om apportering har stått och dammat i bokhyllan i över ett år, och att säga att jag är sen i starten är något av en underdrift.

Iaf, vi kom dit, och Sigge var gasad och knäpp som vanligt. Vi pratade en del och hon fick titta hur vi rörde oss tillsammans. Redan där blev det klart att jag daddar och låter honom gasa på för mkt när vi ska jobba, och jag triggar honom att bete sig värre än han egentligen är. Belöningsplaceringen var också lite knasig men efter bara några minuter så såg man en enorm skillnad på oss och vi kunde gå riktigt fint jaktfot - något vi aldrig tränat (eller om vi provat inte lyckats öht med). 

 

Sedan var det dags för att kolla lite hur han betedde sig när dummien kom fram. Sigge fick med mig sitta på avstånd och kompisen kastade en dummie synligt så han såg vart den landade. Jag skickade iväg honom och det gick väl ungefär som väntat - Sigge sticker i 200 knyck och inser halvvägs att han inte längre kommer ihåg vart 17 dummien hamnade. Planlöst letande utan näsa där det var mer tur än skicklighet att han faktiskt hittade dummien. När den väl var hittad fick jag vara på min vakt och vid minsta tecken på att han var på väg in i "ärevarvsmode" så fick jag säga till honom att tona ner och komma in till mig. Detta fungerade fint och han tog faktiskt bara ett enda varv igår :P

 

För att få honom att tagga ner och börja jobba mer förflyttade vi oss istället till typ ö i kanten av ett gärde. Där kastade vi en dummie så han såg vart den landade och sedan fick jag vända honom ett varv för att han skulle släppa nerslagsplatsen med blicken. När han gjorde detta gömdes två tennisbollar under löv och jord och dummien togs bort. Detta innebar att han var tvungen att tänka, leta metodiskt och anstränga sig för att hitta stället där saken "landat". 
Sigge blev på ren svenska vansinnig när jag vände bort honom, och detta är något vi måste jobba med framöver. När Sigge blir vansinnig så talar han om det högljutt och när det kommer till apporteringen måste han vara helt tyst! Fick tips om en övning kallad klockan som vi ska träna hemma nu, där  dummies/bollar kastas åt olika "klockslag" och man vänder runt och hämtar den saken som kastats först. Luddigt förklarat men jag och Sigge vet iaf hur vi ska göra :)
Iaf, Sigge tyckte detta var jättekonstigt och det tog ett tag för honom att fatta vad han skulle göra. Fortfarande gick allt i 200 knyck och då är det inte lätt att hitta gömda bollar. Flera gånger gav han upp och kom in och satte sig hos mig och sa att nu får du fasen styra upp detta matte, för det finns inget därute! 
Vi ändrade avståndet och hjälpte honom på traven och när övningen väl satt så var det en mäkta stolt Sigge som kom med en tennisboll i munnen :)

 

Det stora problemet för mig igår var graden av belöning. Sigge älskar när jag belönar riktligt och högljutt, men i apporteringen ger det en alldeles för hög energinivå. En lugnande bra och några mjuka klappar på huvudet var vad som behövdes, vilket var jättejobbigt för MIG! Sigge svarade dock fint på det, och en samlad arbetande Sigge var sannerligen en fröjd för ögat (även om jag verkligen gillar fullt-ös-nu-ger-vi-ALLT-agilitySigge).

 

Vi pratade om fortsatt träning och introduceringen av de olika signalerna med pipa. Fick massor med bra tips på hur man ska tänka kring kommandon och olika signaler!

 

Efter detta pass var nog både jag och Sigge trötta så vi åkte in till Mullsjö och käkade lite mat. Därefter bar det av ut i skogen där vi återigen skulle testa ett närsök med gömda saker i en stor rishög. Vi gömde fem dummiesar/bollar och Sigge hade en HELT annan attityd när han fått smälta detta lite. Han använde näsan, letade metodiskt, inga vansinnesvarv i jakten på dummien och var bara helt underbar! Han bytte inte sak en enda gång utan den han hittade kom han direkt in med (mer eller mindre). Jag var nästan lite gråtmild därute i skogen och var mäkta fascinerad av hans arbetssätt. Detta var en sida av Sigge jag inte sett så tydligt innan och detta är ju faktiskt det han har i sina gener. Det kändes verkligen lite som att ha väckt en sovande björn för det lös verkligen om hela hunden!

 

Vi har fått många tankar med oss hem, och idag har vi faktiskt bara ägnat oss åt att smälta dessa tankar. Kommer åka på ytterligare en privatlektion den 4:e januari och att faktiskt förvalta och visa vad Sigge har att erbjuda vad gäller apportering känns inte alls som en omöjlighet! Faktum är att instruktören sa att det var fullt rimligt att ställa upp på ett WT i vår om jag tränar ordentligt. Nu vet jag inte om jag är sugen/redo för det, men att få höra att vi inte var en katastrof var guld värt! Vi är ju liksom mer än gröna på detta, och det är fortfarande lite läskigt att ge sig in i en sport jag inte har en susning om, men som det ser ut nu så är det ju lite av ett tema för 2014 - att komma utanför sin komfortzone och prova nya saker!

Det var även en stor sten som släppte när jag fick höra att hon inte tyckt jag gjort fel som väntat när saker inte fungerat. När man läser så börjar väldigt många redan att träna såna här saker när hundarna är små valpar, men jag fick det verkligen inte att fungera och stack då huvudet i sanden och hoppades att problemen skulle växa bort. Till stor del hade jag uppenbarligen rätt, för den retriver som tränade apportering igår var en kalashund och jag var stolt som en tupp hela dagen igår! 

 

 

 

I söndags var det dags för adventshoppet och jag hade anmält Sigge till nybörjarklassen. Kände att det räckte att koncentrera sig på en hund och dessutom så är jag ju som många av er vet skräckslagen för Valla och mina ben i kombination så ett lopp kändes alldeles lagom :P

 

Banan kändes rolig och jag mantrade att jag var supersnabb genom hela banvandringen. Under uppvärmningen kände jag att jag var nervös - inte bra! Jag andades, blundade och laddade. Nog blev det lite bättre men lite pirrig på fel sätt var jag allt när jag kopplade loss Sigge och skulle starta.

Sigge gick så fint så fint och jag är SÅ nöjd!

Min nervositet avspeglar sig i loppet och även om jag försökte mantra att jag skulle hinna överallt så ser ni att så inte är fallet. Det första blindbytet - VARFÖR gör jag det ens? Sigge försvinner i fjärran och det är inte konstigt, jag försöker ju göra bytet efter att han hoppat. Jag var så rädd att han skulle missa det hindret innan om jag inte höll i honom och blev då jättejättesen!
Andra blindbytet tänkte jag att det borde gå om jag skickar och sticker. Och det hade det gjort, OM jag hade skickat och stuckit :P Även här håller jag kvar, litar inte på att han ska ta hopphindret efter tunneln och fegar. Jag fattar dock inte det i stundens hetta och är helt säker på att jag har gjort mitt byte innan Sigge kommit ut. Ojojoj vilken miss :P Jag skrattar hysteriskt när jag tittar på filmen.

 

Nu låter det som jag gnäller som 17, men jag är nöjd med loppet med tanke på vart mina nerver var, och att vi aldrig vart på något som öht liknar en tävlingssituation såhär mycket förut! Exempelvis när han kommer ut från långa tunneln så ser man tydligt att han söker kontakt och väntar på mina direktiv. Efter den lilla rakan när jag inte gav så bra svängkommando och ropar (läs GALLSKRIKER) på honom så vänder han så sanden sprutar och viker upp så fint mot mig! När jag tabbar mitt blindbyte väntar han på mig, låter mig visa ordentligt och går i mål med en fantastisk attityd och en superglad matte! Jag längtar verkligen efter debuten och 2014 med allt vad det har att erbjuda oss!

 

Nu är 2013 snart till ända och en efter en så ploppar målutvärderingar och nya målsättningar för 2014 upp, och jag känner i hela kroppen att jag inte vill följa deras exempel! Med facit i hand blev vårt 2013 långt ifrån vad jag hade räknat med. Jag kan erkänna att den strukturerade träningen och de planer jag hade för 2013 inte på långa vägar uppfylldes.

Det har helt enkelt vart ett tufft år. Att ha ben som krånglar i över ett halvår när huvudgrenen är agility är långt ifrån optimalt och ska jag vara helt ärlig så la det liksom sordin på övriga sporter också, och ännu ett år utan att varken ha vidgat våra vyer eller presterat något vidare har nu passerat.

Nu låter det som jag är jättedeppig över detta, men SÅ deppig är jag inte! Detta har vart nyttigt för mig och jag har lärt mig en del om både mig själv och livet så att säga. Och helt utan reslutat och erfarenheter är vi ju faktiskt inte :)

 

• Istället för att bråka på agilitybanan med en arg hund som inte förstår mig har jag och Rocky gått från klarhet till klarhet 2013. Nu är diskarna när vi kör bana mycket mer sällsynta och vi går rätt så ofta i mål med resultat, även om vårt stora problem i höst vart fallande bommar. Rocky är 8,5 år och har 2013 gått bättre än någonsin och kammat hem 2 stycken pinnar i agilityklass :)
  Rocky har fått vara frisk och glad, och även om han är lite dåligt musklad i bakpartiet och inte går en meter mer än nödvändigt så är han pigg och fin i kroppen och kommer få fortsätta tävla så länge han vill och orkar även under 2014!
  
  
• Sigge kom på 8:e placering på nybörjarcupen i höstas, han vann nybörjarklassen i KM och har genomfört ett i mina ögon fantastiskt BPH (ja, jag vet att det är en bedömning av dagsformen). Han har utvecklats till en riktigt arbetsvillig krabat som ger allt med en energi och glädje som får mig att le från öra till öra!
  Vi har påbörjat projektet running contacts, och även om detta blev en mer segdragen process än jag från början tänkt så briljerar han även här! Jämn i steget, ger allt och har en fantastisk attityd! Detta kommer han att visa framöver!
  Samma sak gäller med slalom - en attityd och vilja som får det att bubbla i kroppen på mig! Snart är alla bågar bortplockade och då kommer även jag och Sigge visa oss på tävlingsbanorna!

Man väljer själv vad man vill se och idag har jag inte mindre än tre gånger fått bekräftat att jag är på rätt spår! Bristen på träning gör att modet sjunker men underbara vänner som höjer en, och tänkvärda bloggar och citat gör att huvudet hålls högt och målbilden har större dragningskraft än någonsin! Detta kommer bli så fantastiskt bra!

 

http://propiraya.wordpress.com/2013/12/13/lucka-13-arets-lucia-bloggare-linda/

 

Alla inlägg blir lite förskjutna när man har häcken full i skolan, så de kommer nu en efter en när jag orkar och hinner :P

 

Den 16:e november åkte jag och Ida på vansinnestripp till Kungsör. Ida hämtade mig 04.30 och vi var hemma igen 21.30, trötta men nöjda. Tre pinnar, varav en förstaplats och två andraplaceringar hade vi med oss i bilen. Dessvärre var inga av dessa mina, så lite depp var jag nog allt.
Först ut var Ag1A, och där misstänkte jag nog att jag skulle få lite problem på precis det stället vi fick det, och disken var ett faktum. Jag har inte lärt mig att hantera såna sekvenser när jag upplever att det blir trångt och Rocky blir vansinnig och reder upp situationen på eget vis, denna gång genom att ta fel tunnelingång. Säger inte matte något bra får man ju reda upp det själv!

Ag1B kändes lättare och jag var fast besluten att ösa på och ta den sista pinnen i agilityklass, men vi rev ett hinder och hamnade istället på en 8:e placering. Även om man inte ska göra det så kollade jag ändå tiden för att se, och hade allt vart exakt samma förutom rivningen hade vi fått en fjärdeplats och pinne. Om inte om fanns ni vet ;)

Hopploppet var jag ännu mer beslutsam att jag skulle sätta det! En passage kändes svajig men jag räknade iskallt med att Rocky och jag skulle vara överens och ta det, och det gjorde vi! Dessvärre så föll en förbannad bom även i detta lopp och istället för en ANDRAPLATS (om inte om fanns) så hamnade vi på 7:e placering och ingen pinne. Dock ett sittunderlag så heeelt lottlösa var vi inte :P

Känslorna i bilen hem svajade från att vara bitter till jättenöjd. För faktum är att det inte alls är längesedan helikoptern LL inte klarade att ta sig runt en halv bana utan att bli osams med Rocky för att otydligheten och förvirringen var så total. Stora framsteg! Dessutom är det kul att veta att vi faktiskt kan om vi bara lyfter på benen! För Rocky är ingen ungdom längre, och vi har lite dumheter för oss.

 

 

Helgen efter var det dags för Kungsör, och jag var laddad till tänderna! Nu jäklar skulle vi ha minst en nolla - för vi kan det här! Jämfört med helgen innan var detta rena rama sovmorgon då jag inte behövde åka förrän efter 6, och vi var framme i god tid.
Först ut var agilityloppet och där tyckte jag att jag minsann skulle vara smart för att inte få Rocky att flyta ut FÖR mkt, och planen i mitt huvud var klar! Nu skulle vi nolla. Dessvärre blev jag för viftande och stillastående så Rocky tyckte jag var helt dum i huvudet, redde ut situationen på egen hand och tog även denna helg tunneln från fel håll. Jäkla matte som inte kan bete sig!

Hopploppet kändes soft och jag tänkte att bara vi lyfter på fötterna så kommer vi nolla, utan tvekan! Där skulle det hänga på att det antagligen kunde bli många som nollade och kanske skulle vi lik förbaskat bli utan pinne, men nollan kunde vi fixa!

OM det inte vore för att de där förbaskade bommarna låg på marken. Två stycken petade vi ner, och istället för att fajtas om pinne hamnade vi på en 25:e placering.

Nu kör vi tävlingsvila till januari, sen är det påt igen!