Lydnadstävling och första försöket är det som räknas!
Idag har jag vidgat mina vyer och agerat skrivare på klubbens lydnadstävling! Det var väldigt roligt och givande, och det här med lydnad kanske inte är så skrämmande ändå? (hur många gånger har jag sagt så nu?) Att se ekipage i alla klasser var roligt som 17, även om det var lättare att ta till sig av det de i klass 1 höll på med - det är ju där jag ska harva om jag ska prova :P
Både SMHI och YR hade lovat uppehåll - de jäklarna! Ack så fel de hade, och stundtals vräkte regnet ner. Givetvis över klass 1-ekipagen... Oj så tappra de var när de kämpade på! Mycket duktiga!
Grabbarna fick följa med ut och sitta i bilen under lydnadstävlingen, för efteråt var tanken att köra klass 1-bana som vi gjort några gånger. Sigge var mer än lovligt taggad när jag tog ut dem ur bilen, och jag visste att han skulle vara lika speedad som på tävling! YES! Det är ju precis det här vi behöver träna på!
Och första varvet, se på faan - vi satte det :D
Och första varvet, se på faan - vi satte det :D
Det kändes lite yvigt och lite flygigt, men vi satte det! Inga rivningar och vi skötte oss båda två!
Resterande varven innehöll dock både rivningar, slarv och skrik-och-panik, men visst är det väl första varvet som räknas? Det är det ju alltid på tävling, så varför inte på tävling? :P
Jag slarvar lite på balansen dock. I mitt huvud släppte jag honom på släppkommando, men han går innan... Detta får jag sota för direkt varvet efter när han flyger av utan en tillstymmelse till stopp :P Somliga straffas på en gång, matte får INTE slarva!
Resterande varven innehöll dock både rivningar, slarv och skrik-och-panik, men visst är det väl första varvet som räknas? Det är det ju alltid på tävling, så varför inte på tävling? :P
Jag slarvar lite på balansen dock. I mitt huvud släppte jag honom på släppkommando, men han går innan... Detta får jag sota för direkt varvet efter när han flyger av utan en tillstymmelse till stopp :P Somliga straffas på en gång, matte får INTE slarva!
Vi vände på banan, och det var svårt som fasen - funkade inte alls som jag tänkte, MEN... Jag känner förvandlingen! Något håller på att hända, framförallt med mig, och träningen ger verkligen resultat och jag känner detta resultat liksom pysa ut ur kroppen varenda gång vi tränar för att liksom peppa mig att jag är på rätt väg och att jag är så på gång som jag känner inombords. Resan är lång och kantad med spännande saker, men vi rör oss uppåt, uppåt, uppåt! Sakta men säkert! Mycket att lära, men mycket lär vi oss hela tiden! Älskade guldklimp!
Reflektioner över gårdagens tävling
Igår åkte jag och Sigge till Örebro för deras kvällstävling. Första gången jag åkte helt själv på tävling, men det kändes bra! Hade laddat upp bilen med peppande musik för att tagga igång, och med digitalt lokalsinne (GPS:en) fanns det ju inget annat än att njuta av resan!
Jag hade tagit med kameran och hoppades att någon kunde förbarma sig och filma - och med både Josefin och Emma på plats så var det inga problem. Och jag är så glad för varje lopp jag får filmat - det ger mig SÅ mycket att få se på loppet efteråt och fundera och analysera!
Första loppet trodde jag att jag hade en bra känsla för innan, men när jag tittar på filmen så ser jag att jag inte har DET... Jag är tystare än vanligt, springer mer försiktigt och med uppdragna axlar. Tappade musten när Sigge gjorde sitt mastodonthopp i starten, och dum som jag var så tog jag inte om, vilket gjorde mig förbannad och då är det inte konstigt att loppet inte fungerar!
Till lopp två var jag taggad till tänderna, banan kändes så förbannat roligt och jag kände i hela kroppen att jag verkligen ville ösa den från start till mål! Av någon anledning hade jag dock svårt att få in banan i kroppen och tappade bort mig gång på gång när jag repeterade den efter banvandringen. Det störde dock inte så mkt då jag hade den när jag väl sprang den! Förutom den lilla sekvensen efter tunneln där jag blev lite stressad iväg, helt utan anledning... Inga rivna bommar och en härlig attityd!
Tredje loppet kändes under banvandringen som hej-kom-och-hjälp-mig! Efter hinder nummer två så fanns det en möjlighet att han stack ifrån mig om jag inte höll i honom, och samma i slutet. En kort rak tunnel med hinder framåt, men hunden skulle svänga. Då hade han dessutom haft sisådär 5 hinder på sig att få upp rejäl fart också, så jag kände att ojojoj, det här kan gå hur som! Bestämde mig dock för att det skulle gå bra! Han KAN svänga, om jag säger till honom i tid, och här var skarpt läge att visa att jag klarar det!
Och som han svängde! Båda ställena sitter jättebra! Han blev lite vid vid tunneln innan balansen, men det var för att jag inte gav honom tillräcklig uppstyrning - så här såg jag ju verkligen vilken skillnad det blir baserat på hur väl jag jobbar med honom! Både balansen och A-hindret satt, men båda var långsamma och balansen skedde dessutom under konstant skällande - Sigge var förbannad! Han är inte 100 på vad han ska göra, och känner nog att vi inte kan det här riktigt, så i nästa vecka börjar operation KF. För andra sommaren i rad, men den här gången med annat fokus! Jag har saknat min egen balans och det kommer bli ett kärt återseende!
Efter A-hindret kom laddningssträckan och jag visste att jag behövde sticka för att ha en chans. Tycker faktiskt att jag gjorde det också, och kanske var det för att jag hetsade iväg som han rev? Eller för att det var halt pga regnet? Ja inte vet då jag, men kände där och då att jag inte skulle hålla mig till planen och ta om rivningar. Han slet som ett djur så trött han var, och jag tyckte han gjorde det alldeles för bra för att börja bråka och förstöra vårt flyt!
Och som han svängde! Båda ställena sitter jättebra! Han blev lite vid vid tunneln innan balansen, men det var för att jag inte gav honom tillräcklig uppstyrning - så här såg jag ju verkligen vilken skillnad det blir baserat på hur väl jag jobbar med honom! Både balansen och A-hindret satt, men båda var långsamma och balansen skedde dessutom under konstant skällande - Sigge var förbannad! Han är inte 100 på vad han ska göra, och känner nog att vi inte kan det här riktigt, så i nästa vecka börjar operation KF. För andra sommaren i rad, men den här gången med annat fokus! Jag har saknat min egen balans och det kommer bli ett kärt återseende!
Efter A-hindret kom laddningssträckan och jag visste att jag behövde sticka för att ha en chans. Tycker faktiskt att jag gjorde det också, och kanske var det för att jag hetsade iväg som han rev? Eller för att det var halt pga regnet? Ja inte vet då jag, men kände där och då att jag inte skulle hålla mig till planen och ta om rivningar. Han slet som ett djur så trött han var, och jag tyckte han gjorde det alldeles för bra för att börja bråka och förstöra vårt flyt!
Efter Västerås kände jag att agility är en skitsport som kostar pengar och tar tid, utan att ge frukt tillräckligt ofta för mig (stundens hetta, ja jag vet!). Efter Örebro (trots uteblivna pinnar och tabbar här med) så kände jag att agility tajem17 är den fränaste sporten som går att ägna sig åt, och att jag och Sigge börjar komma i form och bli samspelta igen!
I Jönköping - ja då ska vi allt kämpa oss blå för att visa dem vad vi kan! :D
I Jönköping - ja då ska vi allt kämpa oss blå för att visa dem vad vi kan! :D
Den bajsnödiga pingvinen
Ja, det är jag det...
Var och tränade i det fantastiska vårvädret på förmiddagen innan föreläsningen. På agendan stod en agilityetta från Åhus, den såg så himla rolig och flytig ut att springa, och vi behöver ju träna lite agilitybanor nu för att träna inför kommande pinnregn (man måste ju ha ambitioner :P )
Sigge kändes så fin, men jag missade helt att han gjorde ett sånt där vansinneshopp i första starten, så jag borde tagit om redan där. Sen gjorde han ett till, och då rev han. Jag borde vart snabbare på att lägga honom, men det var jag ju som ni ser inte riktigt. Sen gjorde han samma sak igen, och då bröt vi återigen. En kurs i hoppteknik är nog något vi skulle prioritera så fort plånboken tillåter det - tror definitivt Sigge skulle må bra av det!
Efter paus körde vi om hela banan, och då satte vi den, nollade och felfria (men höll på att få en rivning, jag hörde bommen röra sig...)! Lite mer träning så kanske vi kan få till det på första försöket också, för just nu känns det som att Sigge trots bajsnödig pingvin till matte går fint! Vi har saker att slipa på både på gunga och balans, men det känns ändå stabilt. Rom byggdes inte på en dag, visst säger man så?
Men vadå bajsnödig pingvin?
Jo, jag kände mig faktiskt väldigt nöjd med träningspasset, gick glad i hågen till skolan och mös över vår härliga träning. Kommer sen hem och tittar på filmen, och kan inte låta bli att liksom bli lite irriterad... För hur springer jag egentligen? Nej precis, i princip inte alls. Jag vaggar fram som en pingvin som skitit ner sig... Det KÄNNS ju så annorlunda när vi springer, och jag SER ju på filmerna att jag begränsar min hund massor!
Jag är dock på gång nu, det är mycket i görningen och jag känner i hela kroppen (till viss del pga träningsvärken) att det liksom har vänt på riktigt nu! Jag är på gång, jag kommer bli bättre, snabbare, tydligare och mer säker! Men just idag, då hjälper inte det - utan då skäms jag över den bajsnödiga pingvinen, och det är också därför jag går utanför min comfortzone och lägger ut filmen här! Jag behöver öva på det här! För det här är ändå valen jag gör på träning, det här är så jag handlar, och det här är så jag springer - just nu iaf! MEN, det finns bara en väg, och det är uppåt!
Banan vi körde, ritad av Viktoria Lundh
Träningstävling med halt hund som enda resultat...
Träningstävling är fenomenalt bra! Särskilt när det blir lite sådär lagom mkt folk, på hemmaplan och det tar lite sådär lagom med tid! Hellre små träningstävlingar med klubbkamrater än inoff känner jag nog, och bestämde mig för att ta med båda hundarna.
Rocky fick dock bara ett lopp - han bestämde sig för att flyga nocken på A-hindret och sen var han halt. Gubben är 10 år om bara ett par veckor, så det är väl kanske inget konstigt, men OJ vad det gjorde ont i mattehjärtat! Jag har liksom väldigt svårt att förlika mig med att min hund börjar bli gammal, och att vi liksom inte vet hur länge till vi kan köra agility tillsammans.
Tror inte det är någon jättefara med benet, han gick bättre redan när vi skulle hem, så med lite vila så hoppas jag att det är krut i gubben igen!
Tror inte det är någon jättefara med benet, han gick bättre redan när vi skulle hem, så med lite vila så hoppas jag att det är krut i gubben igen!
Det är dock svårt med Rocky, för han är stenhård när det kommer till sånt här - han skulle ju promt galoppera, spexa och flörta med mig för att få köra mera... Så jag får ha lite is i magen och hålla koll på honom, och inte låta honom lura mig för att han inte har någon självbevarelsedrift!
Sigge då? Ja, han var vild och galen som vanligt :P Rev ett hinder i varje lopp och struntade i att stanna på rätt ställe på balansen på lopp två. Gungan tjorvade i båda loppen, så nu måste jag verkligen ta tag i den! Back to basics! För den är uppenbarligen inte alls befäst, så jag måste ta tag i den innan den blir FÖR bedrövlig :P Hindersuget var dock kalas, och han sökte hinder bra trots att jag lämnade honom relativt mkt, och med andra hinder ivägen. Sen att jag suger på att följa min plan, och gång på gång gör samma fel - ja det är väl helt enkelt något vi får fortsätta jobba på :P
Nu ska jag ta med mig gammelman till sängen och mysa en stund, och lova honom att han snart är bra så vi kan få springa agility tillsammans igen!
Träning och valpvakt
Tränade i storm i söndags - var ingen höjdare. Rivningar var icke förekommande - det hann han inte med innan bommarna flugit sin väg på egen hand... :P
Balansen vågade vi köra ett par gånger, men fick avbryta för Sigge höll på att blåsa av. Sån träning var liksom inte så givande alls, jag hade svårt att koncentrera mig för att man mest sprang omkring och kollade att hinderstöden stod upp så att vi slapp slå ihjäl oss.
Desto bättre träning hade vi igår. Den var kort och inte särskilt strukturerad. Tanken var mest att köra lite kontaktfält innan styrelsemötet, men det var så himlans många hundar så vi fick träna lite annat innan. Sigge rev ingenting, så får nog vara uppmärksam i framtiden och säga ifrån när han river eftersom det uppenbarligen verkar vara slarv! Kontaktfälten fungerar bra, men vill få bättre tryck på gungan. Får fundera lite på hur jag ska göra detta på bästa sätt. Han vill ta den, men är inte 100 bekväm med killet i magen, svårt!
Balansen vågade vi köra ett par gånger, men fick avbryta för Sigge höll på att blåsa av. Sån träning var liksom inte så givande alls, jag hade svårt att koncentrera mig för att man mest sprang omkring och kollade att hinderstöden stod upp så att vi slapp slå ihjäl oss.
Desto bättre träning hade vi igår. Den var kort och inte särskilt strukturerad. Tanken var mest att köra lite kontaktfält innan styrelsemötet, men det var så himlans många hundar så vi fick träna lite annat innan. Sigge rev ingenting, så får nog vara uppmärksam i framtiden och säga ifrån när han river eftersom det uppenbarligen verkar vara slarv! Kontaktfälten fungerar bra, men vill få bättre tryck på gungan. Får fundera lite på hur jag ska göra detta på bästa sätt. Han vill ta den, men är inte 100 bekväm med killet i magen, svårt!
På torsdag blir det mer strukturerad träning, och det ser jag fram emot :D
Var valpvakt igår också, till lilla Minna på 4 månader! Fick då se en sida av Sigge som inte uppdagats innan! Han är en sån där hund som mognar och beter sig oerhört vuxet när en valp blir närvarande. Försöken att busa med henne var få, och han uppskattade varken att hon satte sig på hans huvud eller bet honom i kinderna. Jag var i chock! Det absolut värsta för Sigge var dock leksakerna.... HON TOG HANS LEKSAKER!!! Får man göra så? Enligt Sigges plågade ansiktsuttryck så är svaret på frågan ett rungande nej! Han var nog den som var lyckligast när valpen åkte hem på eftermiddagen - ordningen var återställd :P Det är inte inte lätt när man lever i tron att universum kretsar kring en själv, och så kommer det en valp och tar plats. Hujedamig!
Rocky tog det som förväntat - "äcklig valp, håll dig borta!", så det var armlängds avstånd hela dagen!
Rocky tog det som förväntat - "äcklig valp, håll dig borta!", så det var armlängds avstånd hela dagen!
Tävling i Värnamo
Igår styrde vi kosan mot Värnamo och agilitytävling. Efter förra gångens mentala fiasko hade jag innan tävlingsdagen stora förväntningar på den här tävlingen - men när blir det någonsin som man tänkt sig?
Fredagen kantades av dåliga besked och på kvällen efter att ha gråtit och tyckt synd om mig själv kände jag att jag verkligen inte ville åka! Som vanligt så får Fredrik mig på andra tankar och sa att jag givetvis skulle åka! Saker som hänt kan vi ändå inte lösa på en natt och då kan jag lika gärna fokusera på något annat däremellan! Så, tävling skulle det bli!
Nattsömnen blev inte så lång pga många snurrande tankar och nog 17 var jag ganska trött och inte superpepp på lördagsmorgonen - men med trevligt sällskap i bilen blir ju resan genast mkt bättre!
Nattsömnen blev inte så lång pga många snurrande tankar och nog 17 var jag ganska trött och inte superpepp på lördagsmorgonen - men med trevligt sällskap i bilen blir ju resan genast mkt bättre!
Jag började dagen med att vara funktionär i small och medium, agilityklass. Dels hade de dåligt med folk och dells var de schyssta och bytte Sigge från ena hopploppet till det andra - så då vill man ju vara schyst tillbaka! Sigge fick mao spendera första delen av dagen i bilen - och nog undrade jag lite vilken hund som skulle möta mig under uppvärmningen...
Hade ju dock inget att oroa mig för - det var Sigge som glatt skuttade ur bilen, och på Sigges vanliga vis så var han som en studsboll kring mig när han förstod att det faktiskt var hans tur! Redan där var det skillnad från Fagersta, där Sigge hade gått i sin egen värld och var svår att få kontakt med - han orkade liksom inte hålla ihop. Men att få chilla i egen bil är mer utvilande och han var på helt rätt plats mentalt, vilket gjorde det lättare för mig att vara det också, trots min obalans!
Man ser redan i starten på filmen att Sigge har en annan attityd jämfört med Fagersta - han söker kontakt med mig och håller fokus! När det kom till kontaktfältshindren så var själva balansen det jag "oroade" mig för. Han har inte kört den på länge, och över lag inte många gånger. A-hindret räknade jag med att han skulle ta om jag saktade ner, och gungan - den kan han ju!
Tji fick jag :P Planen med gungan var att han skulle stanna, jag då springa fram och göra ett byte och sen ge honom frikommando, men jag tvekade på om han skulle stanna, och då sticker han när jag börjar röra mig för att göra bytet :P Hindret han då skulle ta såg han inte ens, utan tog sikte på tunneln 10 meter bort - det var liksom ingen idé att göra något, utan bara skratta och köra på! A-hindret och balansen tog han bra! Balansen var skitäckligt underlag på och MÅNGA hundar hoppade av. Sigge tvekade men gjorde vad han skulle, och jag var supernöjd med loppet!
Tji fick jag :P Planen med gungan var att han skulle stanna, jag då springa fram och göra ett byte och sen ge honom frikommando, men jag tvekade på om han skulle stanna, och då sticker han när jag börjar röra mig för att göra bytet :P Hindret han då skulle ta såg han inte ens, utan tog sikte på tunneln 10 meter bort - det var liksom ingen idé att göra något, utan bara skratta och köra på! A-hindret och balansen tog han bra! Balansen var skitäckligt underlag på och MÅNGA hundar hoppade av. Sigge tvekade men gjorde vad han skulle, och jag var supernöjd med loppet!
Även till andra loppet kändes Sigge fortfarande som Sigge, men jag märkte när det närmade sig start att han var väldigt trött. Det var jag också - jag hade väldigt svårt att frambringa någon energi, då jag kände mig helt slut som människa, så det kan säkert ha påverkat. Min plan var dock att inte fegköra - jag har 4 pinnar och väntar bara på den femte. Den vill jag inte ha för att jag safear utan för ett offensivt och satsat lopp! Så planen var att lita på Sigge, lämna i både slalom och en annan sekvens, och så gjorde jag också!
Slalom har vi tränat för lite med den störningen och han ploppade ur, men fixade det när vi gjorde om. Andra stället där jag ville lämna gjorde jag också, men sen fick jag någon form av blackout och hinner inte bytet jag tänkte göra, helt enkelt för att jag springer åt fel håll.... Det syns på filmen för jag försvinner ut bild. Jag hade inget åt det hållet att göra, vilket jag också kom på, men lite sent, så vi krockade nästan efter tunneln men fick till det utan för mkt panik :P
Sigge var trött och rev tre bommar, men han höll i övrigt ihop så fint och känslan jag hade med mig igår var liksom den känslan jag alltid ska ha!
Det var härligt och jag är väldigt nöjd med dagen, för med de förutsättningarna jag skaffade mig innan och det faktum att jag inombords mådde ganska risigt så presterade vi bannemej på topp igår :)
Självrannsakan - "det här kan du ju?!"
Igår var det så dags för debuten – och melodin även med denna debut (precis som den förra) var att den inte alls blev som jag tänkt mig.
Kanske för att jag inte tänkt tillräckligt på den, eller iaf inte tänkt på rätt saker....
Lydia hämtade upp mig klockan 05.00 för den nästan 3 timmar långa resan till Fagersta. Redan här borde jag kanske tänkt längre än näsan räcker – 3 timmar i en främmande bil, tillsammans med en hund han inte känner sen innan.
Inget av agilityloppen innehöll någon balans, så i det avseendet kunde inte debuten blivit bättre :P Han fick känna på två av tre balanshinder under tävling, och han gjorde det kalasbra!
Det fanns så många fina bitar i gårdagens lopp – så jag skäms lite över det här inlägget, för det visar mest på hur mkt jag har kvar att lära, och hur nonchalant man ibland kan bli när man tränar och tävlar hund, för att man inte använder det man faktiskt har innanför pannbenet.
Ni vet – den där frasen man tänker ibland. Den där frasen som jag vägrar tro att jag är ensam om att ha tänkt. Den där orättvisa frasen som idag gör mig förbannad på mig själv...
”Men... Det där kan ju du?!” Den där frasen som vare sig man vill det eller inte planterar en känsla av besvikelse i kroppen – för det där kan ju du?!
Sigge har gått fenomenalt bra det sista, det tänker jag inte sticka under stolen med! Han har med den lilla träning han kunnat få under lågsäsong visat att han har så mycket kapacitet och att han är riktigt jävla grym, liksom i princip hela tiden! Och det är ju den bilden jag har av Sigge då – ”hemma-Sigge” kan vi kalla det.
Sen börjar man tänka på vad det här med tävling egentligen innebär. Tidiga mornar, långa dagar, tuff miljö och ”krav” på prestation. Jag väljer att skriva ”krav” – för ibland blir det mer krav än vilja. ”Du kan ju det där!”
Och hur lätt är det då att få med sig hemma-Sigge? Eller borde man kanske mer rättvist tänka att tävlings-Sigge inte har den erfarenheten än?...
Vad jag liksom lite glömde igår var vilken grön hund jag egentligen har. Jag har en hund som till och med november gjort cirka 20 starter, de absolut flesta i utemiljö, och på ett avstånd som vart behagligt att köra. Sisådär en timme, max två i avstånd. Utemiljö innebär en lägre ljudvolym, större spridning på hundarna och en mer avslappnad stämning än inomhus.
Nu har Sigge iofs startat inomhus också – men inte under så trånga förhållanden, och inte tillsammans med tre timmars bilresa och en dålig natts sömn i bagaget. För sover jag dåligt, då sover Sigge dåligt. Han har koll på sin matte, och sover inte jag så kommer han och spanar på mig och checkar läget. Så jag påverkar honom där – vilket jag glömmer ibland.
Vi har inte heller kunnat träna så mkt pga lågsäsongen och begränsad ekonomi.
Sen har vi också bara tävlat hoppklass tidigare. Att bara tävla hoppklass innebär att han som mest gjort två starter på en dag. Starter under för honom mer hanterbara förhållanden.
Detta hade jag inte en tanke på. I mina tankar var det bara så underbart att få starta 4 lopp med min gula fara. Att äntligen få göra en riktig tävlingsdag där Sigge inte fick stå tillbaka. Fyra lopp med ös och glädje!
Och så kommer man dit och Sigge känns konstig redan i första loppet. Tankarna började snurra på en gång – varför, vadå, kan det vara såhär?
Att det var tävlings-Sigge som var orutinerad och faktiskt redan i första loppet trött - nej den tanken slog mig inte...
Lopp två kändes på det sättet bättre, men där kom istället tanken ”Men... Du kan ju det här” tillsammans med ett litet sting av besvikelse. Det var inte långvarigt, men tillräckligt för att förstöra! För Sigge känner ju såklart sånt! Sigge känner mig och tar åt sig. Och i efterhand kände jag mig så jävla elak! För jag är säker på att han kände av det, och jag får inte projicera såna känslor på min hund!
Lopp tre kändes än mer skit och bommarna flög. Istället för att analysera blev jag hispig och panikade – mådde han dåligt? Hade han ont? Vad var det som var fel? Han kan ju det här...?
Pratade med mina fina träningsvänner och de lugnade mig att det iaf inte såg ut att vara något fysiskt med Sigge. Jag fick tillbaka min tankeförmåga och insåg vilken liten skithög jag var, och bestämde mig för att bete mig som den matte Sigge förtjänar i sista loppet!
Vid det här laget var ju även jag trött, men tog mig samman! Jag tittade på Sigge med rätt ögon och förklarade för honom att nu jäklar skulle vi gå in och göra det vi var här för – ha roligt! Sigge, som läser mig och förstår, var med på noterna och gick in med den attityd som jag älskar och känner igen! Han tog sig samman och körde på efter bästa förmåga, och kändes verkligen fin! Trots att han redan när vi gav oss iväg i morse var trött. Vid det här laget var ju klockan typ halv 4 – så min älskade kämpe var så trött, mentalt utmattad av miljön och kraven jag ställde honom inför...
I det här loppet höll ju inte jag ihop för fem öre – jag tävlade liksom inte. Jag sprang med min hund och tittade hysteriskt efter min goa Sigge och undrade om jag skrämt bort honom? Det hade jag ju uppenbarligen inte, men fokuset var pga det inte 100 där. Dock fick vi till slutet, och jag som tänkte att min älskade vän kanske inte skulle orka hålla ihop för – men som han visade mig att han visst gör, bara jag stöttar och stärker honom så som jag borde, istället för att lägga in felaktiga tankar, besvikelse och oförstånd!
Som ni kan läsa har jag så mkt kvar att lära mig, och även om Fagersta mars 2015 inte var resultatmässigt någon bra tävlingsdag, så var det dagen jag blev medveten om en sida som inte ska ingå hos mig som tävlingsförare, och resultatet var att vi lämnade den osympatiske tävlingsföraren LL i Fagersta och tog med en bättre version av mig själv hem!
Söndagsträning och pepp inför tävling!
Idag valde jag att åka på ridhusträningen, även om samvetet sa åt mig att jag borde vara hemma och ägna mig åt exjobbet - men visst måste man väl få unna sig att släppa det ibland va? :P
Idag ar ju mer eller mindre genrep för nästa veckas debut i agilityklass, och för första gången så kändes det helt genuint härligt att träna 2o2o. Jag har ju hela tiden intalat mig att det är roligt - men vad magen säger går liksom inte att förneka. Men som sagt - idag så kändes det liksom sådär härligt och roligt som det SKA kännas, och valet av 2o2o kändes också rätt! Det finns tonvis med saker att träna på för att få till riktigt BRA 2o2o, men med tanke på att vi tränar en gång i veckan på en riktig balans, och resten i vardagsrummet, så tycker jag att han fort har lärt sig vad det är han ska göra, och mina sömnlösa nätter är förbi!
Jag tycker personligen att för att vara lågsäsong och kunnat träna så lite så går det faktiskt bra! Han är fortfarande lite tvekande och han kommer få lära sig att ge lite mer på vägen ner - men det här känns ändå väldigt bra inför att känna på balansen i tävlingssammanhang! Rom byggdes inte på en dag och jag väntar nu bara på våren :P
Något annat som känns bra är att mina skinkor efter ridhusträning värker! Det innebär att jag faktiskt vågar trycka på! Benen håller sig hyfsat i schack och så länge jag stretchar och masserar så verkar de *peppar peppar* hålla! Jag njuter för varje pass som funkar :D
Årsmöte och ridhusträning
I lördags var det årsmöte för LBKs medlemmar. Det är alltid en trevlig tillställning, och ett verkligt roligt möte att gå på! När mötet är slut är iaf alltid jag öm i händerna efter allt applåderande - då vi på klubben har fantastiskt många duktiga ekipage i många sporter, och dessa uppmuntras alltid lite extra på årsmötet.
I år fick även vi applåder, uppmuntran och en snygg plakett då Rocky vann KM i agility för Large-seniorerna. Jag är en sån som blir löjligt glad för sånt där, och liksom lite extra när det är Rocky som ni vet, det här med åldern osv...
I år fick även vi applåder, uppmuntran och en snygg plakett då Rocky vann KM i agility för Large-seniorerna. Jag är en sån som blir löjligt glad för sånt där, och liksom lite extra när det är Rocky som ni vet, det här med åldern osv...
Efter mötet drog vi iväg ut för en öl, en massa trevligt prat och många skratt och givande diskussioner. Har jag sagt att jag älskar min klubb? Det finns så mycket härliga människor där att man blir alldeles... ja jag finner knappt ord :D
På söndagen hade jag (trots att jag sagt till mig själv att jag skulle leva lugnt efter torsdagens dubbla träningar) bokat in mig på ridhusträningen i Staby. I torsdags gick ju Sigge som en klocka - i söndags.... Ja då var han Sigge, och helt galen! Första övningen blev jag alldeles matt av den där ystra hunden som jag för mitt liv inte kunde hålla i under övningen. Det var lite som i barnvisan - "än slank han hit, än slank han dit och än slank han ner i diket". Övningen var klurig, och insikten kom då att jag alldeles ypperligt kan hålla en energisprutande golden när det kommer till klass 1-banor, men när det blir svårare - då är det fortfarande lite kalabalik!
Rocky gick som vanligt som en klocka - han river sällan nu, han är styrbar och han går i en fart som gör att jag är kung på mina byten ;)
Övning nummer två var en slalomövning där jag kände att även här kunde jag få problem. Dock kanske inte så mkt med att Sigge skulle försvinna på egna äventyr utan snarare att jag inte skulle få till bytena och att vi skulle ha svårt för slalom då jag trodde ingången skulle vara klurig för honom. Men icke! Vi satte övningen på första försöket, och egot fick sig en boost! Jag hinner om jag rör mig, och det går om jag satsar, och Sigge är kung på slalom! Något annat jag insåg i den övningen är att jag som vanligt har lite för låga tankar om min hund! Han har en BRA ordförståelse och han kommer ihåg saker! Jag har tyckt att vi tränat kommandot "runt" alldeles för lite för att det skulle vara befäst, men han satte det tamejfaan varenda gång i söndags - like a boss!
Jag MÅSTE skärpa mig nu! Sigge kan så mkt mer än jag tänker på, och det blir liksom inte riktig agility förrän jag tar mig samman och gör det jag ska, utan en massa "om" och "men" och "det går nog inte"!
Sista övningen för dagen var kontaktfält. Jag tänkte att det var lika bra att fortsätta där vi avslutade sist - att jag skulle hamna lite bakom och låta Sigge söka sig ner själv. Jag hade en kompis som placerat sig och en boll (utan Sigges vetskap) på perfekt kastavstånd så den skulle komma flygande när han ställde sig. Den planen gick dock åt skogen, eftersom han förklarade för mig att han fattade NOLL! Han tyckte det var superunderligt och undrade var i hela Fridolf jag höll på med!
Jag backade tillbaka och då gick det bra igen, och sen satte han SÅ fina 2o2o så länge jag bara rörde på mig! Vi har en lång väg att vandra men det känns iaf som vi tar ett steg framåt för varje träning! Sista repet så trodde jag han skulle missa, han hade för hög fart och verkade inte tänka. Hojtade "balans" en gång till och då såg jag hur hela Sigge reagerade, och tog i för kung och fosterland för att få stopp på sig. Låste hela kroppen och gjorde ett kalasfint stopp! Ett bra avslut på dagen!
Jag backade tillbaka och då gick det bra igen, och sen satte han SÅ fina 2o2o så länge jag bara rörde på mig! Vi har en lång väg att vandra men det känns iaf som vi tar ett steg framåt för varje träning! Sista repet så trodde jag han skulle missa, han hade för hög fart och verkade inte tänka. Hojtade "balans" en gång till och då såg jag hur hela Sigge reagerade, och tog i för kung och fosterland för att få stopp på sig. Låste hela kroppen och gjorde ett kalasfint stopp! Ett bra avslut på dagen!
Jag fick sota för den intensiva veckan - söndagen slutade med feber och ont i benen, så nu får jag nog ta det lite lugnt igen... Jag är inte 20, och mina ben måste jag vara försiktig med, men att begränsas av sin egen kropp... Ja, jag lite hatar det! :P
Träning gånger 2
Eftersom jag var korkad (peppad/vågad/optimistisk?) och anmälde oss till agilityklass i Fagersta om två veckor så har jag haft lite panik nu. Inte för att jag tror vi går in och ror hem två agilitypinnar på debuten men vill ändå känna att vi har en sportslig chans att kunna få till en bra debut med en skön känsla.
För att hjälpa till med detta har jag då ruinerat mig själv och försökt boka inomhustider så ofta jag känt att plånboken klarar utan att kollapsa.
För att hjälpa till med detta har jag då ruinerat mig själv och försökt boka inomhustider så ofta jag känt att plånboken klarar utan att kollapsa.
Vilket ledde till att råkade bli två pass på samma dag...
På morgonen möttes jag och Lydia upp för ett kontaktfältspass i Valla. Lydia är nog lika korkad som jag, för hon protesterade liksom inte ett dugg på att släpa fram alla kontaktfältshindrena till vårt träningspass, inklusive A-hindret...
Passet kändes väl sådär. Mornar över lag är svårt för mig - jag har liksom glömt kvar hjärnan i sängen nuförtiden känns det som... Med Rocky så tappade jag banan, visste inte min placering och var så otajmad att jag skämdes och ville sjunka genom golvet.
Sigge var ju mer punktträning, och gungan tar han fint nu! Vi behöver diskutera kriterirna lite till där under våren då jag vill ha honom snabbare längre ut, men jag upplever att han inte vill det. Han är ju stor och tung - kanske känns det massor i magen om han satsar hela vägen ut så han tycker det är jobbigt. Vi ska prata om det i vår och se vad vi kan göra åt det iaf.
A-hindret har han bara tagit av misstag några gånger på klubben, men det kunde vi känna på under fart igår. Jag behöver dock ha en ordentlig plan för den också under våren, förmodligen running pga storleken på hund - det blir så satans tungt att behöva stanna! Igår tog han den bra om än lite trevande så länge jag hjälpte honom med en halvhalt på nedfarten, och han flyger inte nocken vilket känns bra!
Sigge var ju mer punktträning, och gungan tar han fint nu! Vi behöver diskutera kriterirna lite till där under våren då jag vill ha honom snabbare längre ut, men jag upplever att han inte vill det. Han är ju stor och tung - kanske känns det massor i magen om han satsar hela vägen ut så han tycker det är jobbigt. Vi ska prata om det i vår och se vad vi kan göra åt det iaf.
A-hindret har han bara tagit av misstag några gånger på klubben, men det kunde vi känna på under fart igår. Jag behöver dock ha en ordentlig plan för den också under våren, förmodligen running pga storleken på hund - det blir så satans tungt att behöva stanna! Igår tog han den bra om än lite trevande så länge jag hjälpte honom med en halvhalt på nedfarten, och han flyger inte nocken vilket känns bra!
Balansen då - jodå, helt ok med tanke på omständigheterna! Han visar redan att han kan bli väldigt beroende av min position om jag inte passar mig väldigt noga, men det stora framsteget var att när jag satte bollen i händerna på Lydia så söker han ändå framåt och jag kan vara långt bak utan att han fastnar i min position.
Vi har mkt att jobba på, och just nu känner jag mig mest som en oplanerad och ostrukturerad tränare.
Jag liksom lite hatar kontaktfält! Men vi kommer få till det, lite ångest är väl kanske bra - för då blir känslan när det sitter desto bättre ;)
Vi har mkt att jobba på, och just nu känner jag mig mest som en oplanerad och ostrukturerad tränare.
Jag liksom lite hatar kontaktfält! Men vi kommer få till det, lite ångest är väl kanske bra - för då blir känslan när det sitter desto bättre ;)
På eftermiddagen tog jag med mig Ida och åkte till Högby. Vi valde att fokusera på kombination, och det behövdes verkligen! Agility är jävligt roligt och att faktiskt få köra med grejer som jag känner att vi behärskar så jag får känna att vi faktiskt kan behövs! Kontaktfälten har sänkt mitt självförtroende som faan, så den träningen kändes oerhört härlig i magen!
Ida visade oss en övning hon kört på kurs nyligen, och nog för att vi inte fick till det perfekt, men vi satte det bra! Varken jag eller Sigge har provar på lap-turn innan (om det nu var det vi gjorde, för många namn på dessa förbenade bytena). När vi hade fått prova det några gånger satte vi det faktiskt i kombination och det var även det stärkande för egot!
I slutet tog vi och tränade ytterligare lite kontaktfält och det gick bättre än på förmiddagen även om vi har låååång väg kvar!
Ida visade oss en övning hon kört på kurs nyligen, och nog för att vi inte fick till det perfekt, men vi satte det bra! Varken jag eller Sigge har provar på lap-turn innan (om det nu var det vi gjorde, för många namn på dessa förbenade bytena). När vi hade fått prova det några gånger satte vi det faktiskt i kombination och det var även det stärkande för egot!
I slutet tog vi och tränade ytterligare lite kontaktfält och det gick bättre än på förmiddagen även om vi har låååång väg kvar!
Två träningspass var dock en pärs och Sigge var lite trött i slutet av passet, och idag har jag träningsvärk deluxe! Nu måste vi minsann igång :P
En skröplig matte och en härlig söndagsträning!
Snart är skolan ett minne blott. Sex års trygghet som liksom lite rycks undan under mina fötter.
Vad ska man göra? Vart kommer man hamna? Stressen har långsamt smugit sig på, även om jag hela tiden försöker intala mig att det inte är någon idé att stressa över något man inte vet något om i nuläget iaf.
Kroppen håller inte med, och hjärtklappning och andningssvårigheter är ständigt återkommande.
Vad ska man göra? Vart kommer man hamna? Stressen har långsamt smugit sig på, även om jag hela tiden försöker intala mig att det inte är någon idé att stressa över något man inte vet något om i nuläget iaf.
Kroppen håller inte med, och hjärtklappning och andningssvårigheter är ständigt återkommande.
Därför kändes det lite extra skönt att få ta med sig grabbarna på ridhusträning, och idag var en härlig träning!
Jag kände att det fick bära eller brista, nu tar vi balansen i en kombination! Bannemej!
Och Sigge tog det.... Super faktiskt! Visst, beteendet är långt ifrån färdigt, men han vet vad som förväntas av honom! Lite väl mkt tillochmed...
Han hade lite svårt att få stopp på maskineriet och råkade stanna nedanför kontaktfältet ett par gånger, och innan jag hinner säga något öht så ser man att Sigge tänker så det knakar:
"Ojdå, sådär skulle jag inte alls göra, bäst att jag fixar till" och så har han klivit upp på balansen och ställt sig tillrätta och ser sådär stolt ut som bara Sigge kan göra.
Dock är nog detta något jag får ha nolltolerans på, så han inte börjar kedja detta. Han är bannemej smart den där hunden, och han lär sig fort och generaliserar så oerhört bra, så det vill till för matten att hålla tungan rätt i mun!
Och Sigge tog det.... Super faktiskt! Visst, beteendet är långt ifrån färdigt, men han vet vad som förväntas av honom! Lite väl mkt tillochmed...
Han hade lite svårt att få stopp på maskineriet och råkade stanna nedanför kontaktfältet ett par gånger, och innan jag hinner säga något öht så ser man att Sigge tänker så det knakar:
"Ojdå, sådär skulle jag inte alls göra, bäst att jag fixar till" och så har han klivit upp på balansen och ställt sig tillrätta och ser sådär stolt ut som bara Sigge kan göra.
Dock är nog detta något jag får ha nolltolerans på, så han inte börjar kedja detta. Han är bannemej smart den där hunden, och han lär sig fort och generaliserar så oerhört bra, så det vill till för matten att hålla tungan rätt i mun!
Den andra övningen gick kalasfint och Rocky går som en jäkla klocka! Jag känner mig så samspelt med denna hund så det är galet! Det är så härligt! Det känns flytigt, tajmat och liksom lagom tajt. Enda kruxet är väl farten, men vad 17 - vi har ju roligt, och det är egentligen det enda jag kan begära vid den här åldern!
Sen kör man samma övning med Sigge, och känslan är heeeelt annorlunda! Den är absolut inte dålig, jag älskar verkligen att köra med honom och är inte rädd längre! Dock känns det flygigare, mer otajmat och liksom luftigare (på ett sätt som inte är optimalt i agility), men vi är på god väg och han känns så väldigt väldigt styrbar!
Om jag tar tag i honom innan ett hinder för att få honom att dra ihop sig och svänga tajtare så blir det vägran om jag inte samtidigt säger hopp - för då låser han inte utan kommer in till mig. Kommer jag bara ihåg att säga hopp också så svänger han så oerhört fint! Finare än jag kunnat drömma om, med tanke på de förvisso välmenande kommentarerna när han var ung om att "den här hunden kan du ju inte räkna med kommer kunna svänga, han är ju enorm!"
Jo, elefanter kan faktiskt svänga - de kan tillochmed svänga tajt, snyggt och alldeles underbart! Sådså :D
Sen kör man samma övning med Sigge, och känslan är heeeelt annorlunda! Den är absolut inte dålig, jag älskar verkligen att köra med honom och är inte rädd längre! Dock känns det flygigare, mer otajmat och liksom luftigare (på ett sätt som inte är optimalt i agility), men vi är på god väg och han känns så väldigt väldigt styrbar!
Om jag tar tag i honom innan ett hinder för att få honom att dra ihop sig och svänga tajtare så blir det vägran om jag inte samtidigt säger hopp - för då låser han inte utan kommer in till mig. Kommer jag bara ihåg att säga hopp också så svänger han så oerhört fint! Finare än jag kunnat drömma om, med tanke på de förvisso välmenande kommentarerna när han var ung om att "den här hunden kan du ju inte räkna med kommer kunna svänga, han är ju enorm!"
Jo, elefanter kan faktiskt svänga - de kan tillochmed svänga tajt, snyggt och alldeles underbart! Sådså :D
Att sekunden efter slänga iväg honom på ett långt avstånd och bara se honom sugas mot hindret... Ja det är en härlig känsla, det är ett som är säkert!
Kontaktfält + vinter = blä!
Sigge ska debutera i agilityklass om tre veckor. Om det hade vart utesäsong så hade tre veckor känts som en acceptabel tid, men det råkar visst vara vinter ute nu - och kontaktfält och vinter går dessvärre inte ihop!
Vi försöker efter bästa förmåga befästa kommandot på andra grejer - stenar och stubbar ute etc. Går väl hyfsat, eftersom farten är låg. Idag provade jag tröskeln in till badrummet. Den är väl kanske 10 cm hög och en sån där som man gärna slår sönder tårna i om man inte tänker sig för...
Sa helt enkelt "balans" när han var därinne och BAM! Han står i 2o2o som ett ljus! Tjohooo så att säga!
Han har alltså klart för sig vad kommandot betyder!
Problemet är att vi bor i en jävla garderob, så att säkra kommandot inne mer är svårt! Det går inte att skicka på några avstånd, vi får inte plats, och brallar jag upp honom för mkt så blir vi väl vräkta på grund av att mistluren Rocky högljutt delger världen att han döööööööör för att han inte får vara med och träna precis just nuuuuu!
Har min gamla bräda i F:s bil, och nu är det ju faktiskt barmark på många ställen så imorgon får jag nog försöka släpa ut den och se hur det funkar. Kanten blir då mindre än med låda, vilket försvårar, men det är också precis vad vi behöver!
Något vi också behöver är farten - Sigge är liksom ingen joggare precis! Att ha full förståelse och kroppskontroll för "balans" när vi går/joggar lite inomhus är ju liksom inte svårt, men när elefanten kommer dundrande i närpå ljusets hastighet så vill det till att känna att han vill/kan/orkar få stopp på maskineriet!
Inte så att vi måste prestera i Fagersta - det är inte det som är planen, men jag vill ju gärna att han ska ha en sportslig chans att iaf förstå, så därför jag försöker träna, träna, träna nu - fast årstiden är emot mig!
Kanske skulle jag låtit bli att hetsa mig själv till start, men vi brukar ju ha roligt iaf, så ingen skada skedd tänker jag :P
Agilityträning i dagarna två - kontaktfält, kontaktfält och åter kontaktfält
I söndags köpte jag in mig på en plats på BKs ridhusträning. Jag valde att avstå inomhusträningen den här vintern, men tanken är att jag ska köpa in mig på enstaka gånger för att ändå få en lite större dos av agility när snön yr ute och kontinuiteten lyser med sin frånvaro om man inte tömmer plånboken.
Rocky fick köra lite för att värma upp inför nästa helgs tävling, och Sigge fick lägga fokus på kontaktfälten. Jäkla kontaktfält :P Men vi är på gång nu! Sigge har en förståelse för vad han ska göra nu, och testar mest vad som funkar och inte - måste man gå ner hela vägen? Måste man stå still? Måste man vänta på släppkommando? Han tänker så det knakar och är det något jag verkligen suger åt mig av andra förare så är det faktiskt deras brist på kriterier! Jag ska INTE hamna i den fällan, så tänker att jag ska grunda bra nu och hålla på dessa kriterier - ÄVEN på tävling! Kaxigt, jag vet, men så måste det bli :P
Handlingsövningen som stod på schemat var skitsvår tyckte jag :P Jag hade problem att memorera den och hitta optimal väg men efter en del tragglande på banvandringen så var det bara att spotta upp sig och köra! Valde att ta Rocky först, att känna på en svår bana med "bekväma skor" är liksom guld! Jag satte den hjälpligt och Rocky låg så fint i handen, så jag sträckte faktiskt lite på mig och kände mig jäkligt nöjd att jag redde ut det!
Tog således ut Sigge andra varvet och då var det mer skrik, panik och fullständig hysteri som gällde.... Vi har lite mer att jobba på innan vi är svetsade som jag och Rocky! Jag ser fram emot den dagen när jag kan hantera Sigges fart i svårare kombinationer så som han förtjänar! Då kommer vi verkligen att flyga fram och mitt fåniga flin kommer inte gå att sudda ut :P
Tog således ut Sigge andra varvet och då var det mer skrik, panik och fullständig hysteri som gällde.... Vi har lite mer att jobba på innan vi är svetsade som jag och Rocky! Jag ser fram emot den dagen när jag kan hantera Sigges fart i svårare kombinationer så som han förtjänar! Då kommer vi verkligen att flyga fram och mitt fåniga flin kommer inte gå att sudda ut :P
Sista övningen var en favorit i repris - en lite lagom klurig övning med fokus på slalom. Rocky sätter den som ett smäck, och Sigge hade också satt den.... OM det inte vore för att de där sabla pinnarna inte sitter kvar :P Han trycker på så i slalom att pinnarna ibland flyger, och att då göra en övning där slalom egentligen ska tas flera gånger är väldigt svårt :P
Idag åkte jag och Ida till Högby. Dealen var att hjälpas åt, men ärligt talat stod jag mest som ett fån när Ida körde RC. Det är svårt att komma med feedback när man själv valt att säga att man misslyckats. Vad har jag att komma med då liksom? Självförtroendet får sig en törn, men nästa gång ska jag bannemej spotta upp mig!
Sigge fick öva 2-2 även idag, och när bollen kommer fram kommer mer fart. Med mer fart ser man på hela hunden att all jäkla RC-träning sitter i - han vill inget annat än att spränga över balansen i full fart. Men icke, nu ska det visst till stopp också :O Han ansträngde sig så han blev blå, och jag var väldigt nöjd med passet över lag!
Att tävla agilityklass i mars känns som galenskap på ett vis, men samtidigt så tränar vi på så flitigt som går trots säsongen och Sigge kan mer än jag vill tro - det visar han så ofta han får chansen, så nu får jag liksom bara sätta fötterna utanför kanten och hoppa. Och lita på att vi flyger fram, jag och Sigge!
Att tävla agilityklass i mars känns som galenskap på ett vis, men samtidigt så tränar vi på så flitigt som går trots säsongen och Sigge kan mer än jag vill tro - det visar han så ofta han får chansen, så nu får jag liksom bara sätta fötterna utanför kanten och hoppa. Och lita på att vi flyger fram, jag och Sigge!
Ridhusträning - nästan disco!
För ett par år sedan hade vi ju som tradition att köra "fredagsdiscoagility" på fredagskvällarna från 21 till alltför sent, och i fredags körde vi på samma koncept, fast utan disco :P
Jag hade med båda hundarna - Rocky fick mest leka lite och Sigge skulle träna kontaktfältshinder.
Lekandet med Rocky funkade i sisådär 1,5 varv innan jag fick känningar i benen. De håller inte på det underlaget utan benskydd, så jag vågade såklart inte springa mer.
Jag hatar mina ben! Men på ett sätt kanske det inte gör så mkt att man inte klarar underlaget där - det är inge bra ändå! Man får försöka se det positivt!
Lekandet med Rocky funkade i sisådär 1,5 varv innan jag fick känningar i benen. De håller inte på det underlaget utan benskydd, så jag vågade såklart inte springa mer.
Jag hatar mina ben! Men på ett sätt kanske det inte gör så mkt att man inte klarar underlaget där - det är inge bra ändå! Man får försöka se det positivt!
Sigge fick träna kontaktfält, och gungan känns nu fint. Men han är en kille som gärna tummar på kriterierna så jag MÅSTE vara noga där, det kommer bita mig i baken annars!
Balansen fick jag bra tips av Emma - eftersom jag känner mig som Bambi på hal is med 2-2 blir jag lite pipplig och är med och petar för mkt! Bygg inte in beroende utan låt honom jobba på självständigt redan nu - inget att spara på!
Det ska jag verkligen ta fasta på, för det kommer vi fastna i annars! När vi tränar hemma är jag noga med att utmana och bygga eget driv, men så fort vi kom i närheten av en riktig balans är jag som förbytt och har glömt såväl tankar som plan :P
Tur då att man har träningskompisar som påminner en och knuffar ut en lite utanför comfortzonen så man inte fastnar!
Summa sumarum - bra träning trots känningar i benen. Och att komma hem runt 23 och lortig ställa sig i duschen och bara vara nöjd - jag gillart!
Sen träning med härlig känsla!
Ikväll var det så dags för en sån där vansinnesträning i Valla! Vi hade tillgång till ridhuset först 21.45, och kontaktfält var det som stod på schemat.
A-hindret är ju ingen jäkel som orkar släpa men gungan och balansen åkte fram. Balansen har vi inte sett sedan mitt sentimentala adjö till runningen och gungan har ju liksom hamnat lite i skymundan för den träningen så jag hade inga större förväntningar på passet. Påminde om vad gungan var för något och Sigge tyckte det var ASlajbans! Körde som en tok och efter ett par rep såg det riktigt trevligt ut! Körde bara ett hinder innan men det fungerade fint, och han verkade minnas bra hur den fungerar och vad som förväntas av honom.
Sen var det då dags för balansen. Han har kört running på balansen månad ut och månad in sen i juni så jag hade absolut inga förhoppningar utan mer en förväntning att Sigge skulle stå som ett levande frågetecken och undra vad jag hittade på för dumheter. Icke!
Jag måste lära mig att min hund är med på noterna och han tänker och generaliserar så det knakar!
Det gick inte så fort, men det var tungan rätt i mun och ner i position gång på gång på gång!
Givetvis baklängeskedjade vi, så vi var mest på nedfarten och lekte, MEN - han förstod direkt vad jag var ute efter! Guldhund!
Blev peppad att prova hela balansen, så vi joggade över (vill faktiskt för tillfället inte ha några tokrunning-flashbacks så det kändes som en bra grej) och han liksom sätter det!
Det här känns faktiskt fortfarande helt ok! Det är inte samma eufori som med runningen, men när man ser på sin älskade kompis som tänker så det knakar och skiner som en sol för att han märker att jag tycker han är grym - nej då är det tamejtusan omöjligt att inte tycka att även 2-2 är rätt rolig träning :D <3
Och lätt värt att vara hemma först 23.30 och veta att imorgon inte är en dag för varken sovmorgon eller lat helgdag :P Gör om det anytime! :D
Man blir trött av att träna och tänka så det knakar <3
Önskar mig en balans i vardagsrummet
Alltså, jag HAR ju en egen balans, varför får inte den plats i lägenheten? Varför får man inte ha sakerna ifred så man kan ställa den lite fint utanför? Varför är det vinter och is ÖVERALLT så man ändå inte kan träna ordentligt?
Jag är ju lite som besatt av de där förbenade kontaktfälten - jag behöver bli färdig nu så jag kan släppa det här :P
Det fortsätter att få framåt, med båda hundarna, även om jag inser att Rocky antagligen kommer peka finger åt mig så fort han ser en balans :P
Sigge fortsätter med sin trevliga attityd och sin kämparglöd så idag råkade jag visst tappa leksak en bit framför lådan och sa sedan åt honom att ställa sig. Han försökte tjuva och leksaken försvann. Tänkte att det kanske var för svårt men provade ändå en gång till. Det gick långsamt och han tänkte så det knakade, MEN han satte det klockrent, och likaså båda påföljande gångerna efter!
Det är ju liksom lite det jag kan göra här hemma nu. Befästa ordet och retas med störningar. Jag behöver en balans!
Och ett A-hinder....
Varför inte ett hus med en tomt på en gång!
Och kanske ett jobb då...
Det är ju liksom lite det jag kan göra här hemma nu. Befästa ordet och retas med störningar. Jag behöver en balans!
Och ett A-hinder....
Varför inte ett hus med en tomt på en gång!
Och kanske ett jobb då...
Mkt man vill ha :P
Spårade med Line igår också. Jag fick äran att lägga alla fyra spåren, lite knivigt när man kom till stora ispartier men både jag och hundarna redde ut det haha!
Sigge klarade sitt spår fint! Han har lite bråttom, men han gör vad han ska och använder verkligen näsan!
Rocky verkade inte fatta något och glömde näsan lite hemma. Men tyckte nog ändå det var lite roligt, han är så söt när han försöker - svansen går oavbrutet!
Rocky verkade inte fatta något och glömde näsan lite hemma. Men tyckte nog ändå det var lite roligt, han är så söt när han försöker - svansen går oavbrutet!
Efter spårningen var tänkt att vi skulle åka till BK och träna lite jaktapportering och lydnad, men vädret pekade finger åt oss och vi var rätt kalla och frusna så vi kapitulerade och åkte hem istället - att mysa i sängen är väl inte heller fel va? :P
Update på Rocky är att han dricker mer som vanligt men ändå känns... Ja, liksom underlig.
Han är glad, pigg, äter, leker och härjar, men magkänslan säger ändå åt mig att vara på min vakt.
Kanske är det hjärnspöken, kanske börjar dagen jag länge bävat för närma sig - kanske börjar Rocky bli gammal...
Jag tänker inte måla faan på väggen och jag tänker inte oroa mig i onödan. Jag tänker njuta av min kompis och så länge han beter sig på ett friskt sätt (som han faktiskt gör nu) får jag nöja mig med ett vakande öga - magsår hjälper ingen av oss!
Han är glad, pigg, äter, leker och härjar, men magkänslan säger ändå åt mig att vara på min vakt.
Kanske är det hjärnspöken, kanske börjar dagen jag länge bävat för närma sig - kanske börjar Rocky bli gammal...
Jag tänker inte måla faan på väggen och jag tänker inte oroa mig i onödan. Jag tänker njuta av min kompis och så länge han beter sig på ett friskt sätt (som han faktiskt gör nu) får jag nöja mig med ett vakande öga - magsår hjälper ingen av oss!
Inte mest optimala bilden, men när Rocky ligger och myser så myser han verkligen! Fina Rocky <3
Ett överdrivet drickande, och att lära gamla hundar att sitta
Dagens inlägg handlar faktiskt bara om gammelman.
Han har börjat dricka massor... Liksom märkbart mer än han brukar göra. Mer som en normal hund, men mycket för att vara Rocky. För Rocky har alltid druckit frustrerande lite enligt mig, och när vi tävlar eller det är sommar så är det ofta krig om att få i honom vatten.
Tänker att jag ska avvakta lite och se vad som händer - han är ju precis som vanligt i övrigt, förutom att han också kissar mer, men nog bultar mattehjärtat lite exta. Fina gamla gubbe ska ju hålla sig pigg och frisk länge till! <3
Han har börjat dricka massor... Liksom märkbart mer än han brukar göra. Mer som en normal hund, men mycket för att vara Rocky. För Rocky har alltid druckit frustrerande lite enligt mig, och när vi tävlar eller det är sommar så är det ofta krig om att få i honom vatten.
Tänker att jag ska avvakta lite och se vad som händer - han är ju precis som vanligt i övrigt, förutom att han också kissar mer, men nog bultar mattehjärtat lite exta. Fina gamla gubbe ska ju hålla sig pigg och frisk länge till! <3
När jag och Sigge tränar så brukar Rocky få göra ungefär samma sak - men lite slappare och roligare, sådär på gubbavis liksom.
Även kontaktfältsträningen får han vara med på, och visst fasen vore det skönt att sådär vid 10 års ålder kunna reparera tabben med att inte träna in något beteende liksom ;)
Även kontaktfältsträningen får han vara med på, och visst fasen vore det skönt att sådär vid 10 års ålder kunna reparera tabben med att inte träna in något beteende liksom ;)
Man tränar och tränar, Rocky försöker och man ser liksom hur han håller tungan rätt i munnen och verkligen försöker. Dock blir det ofta lite knasigt också - för Rocky har blivit väääääldigt tung i rumpan på senare dagar. Alla beteende får liksom en liten extra finish om man sitter samtidigt. Så detta gör han nu även på lådan. Backar upp, ställer sig jättefint och PANG, så sätter han sig och tycker han är ASduktig!
Jag har belönat och belönat och belönat och jag är INTE sen i timingen. Får till så fina rep och han står så bra så bra - nu lossnar det väl? PANG, så åker rumpan ner på lådan.
Sittande kontaktfält - vore inte det coolt? Vi är kvar på ungefär samma nivå som Sigge var på pass 2, och Rocky vägrar att gå med på att man ska STÅ upp, det måste väl ändå alltid vara bättre att sitta ner? Eller?
Jag har belönat och belönat och belönat och jag är INTE sen i timingen. Får till så fina rep och han står så bra så bra - nu lossnar det väl? PANG, så åker rumpan ner på lådan.
Sittande kontaktfält - vore inte det coolt? Vi är kvar på ungefär samma nivå som Sigge var på pass 2, och Rocky vägrar att gå med på att man ska STÅ upp, det måste väl ändå alltid vara bättre att sitta ner? Eller?
Ska man sluta noja över kontaktfälten nu?
Ja det kan man ju fråga sig - jag gillar nog lite att "noja". Inte för att jag håller med om att jag nojar, jag funderar och planerar för tänkbara svårigheter så jag vet hur jag ska hantera dem när de uppkommer ;)
Idag hade vi iaf ett genombrott kändes det som. Att svaja omkring uppe på en låda har väl funkat hyfsat, men så fort jag rört mig har det blivit STORA tveksamheter. Vi har tagit det i små steg och redan i Vartofta började han fatta konceptet med att matte verkade digga att man tar sig ner i position fort som tusan, fryser i den positionen och mest ser cool ut, detta oavsett vad matte håller på med!
Idag testade jag att lägga på kommando då jag tyckte att han greppade tillräckligt bra för det, och jäklar i min låda! Med ett kommando blir Sigge alltid mer taggad, och så även här! Intensiteten, attityden och viljan bara sprutade om hunden och OJ så fint han utförde beteendet!
Sista passet för kvällen slängde jag fram leksak för att försvåra ytterligare - och han fixade det galant!
Sista passet för kvällen slängde jag fram leksak för att försvåra ytterligare - och han fixade det galant!
Nu börjar det sannerligen bli dags att försöka få ut detta så vi någon gång kan börja baklängeskedja detta på balansbom, men än så länge känns det väldigt ljust och hoppfullt och jag tror minsann det är dags för några dagar utan grubblande och nojande ;)
Att vara en grubblare - kontaktfält
Det är nog bara att krypa till korset och erkänna - jag är en grubblare när det kommer till hundträning. Jag grubblar gärna liiiite för länge innan jag kommer till skott, men när jag ger mig ut på okänd mark vill jag känna att jag har kött på benen och en plan innan jag börjar laborera för mkt med hunden med i bilden.
Ja - jag pratar såklart om dessa förbannade kontaktfält igen. Hade svårt att sova inatt och då låg jag och funderade på vad jag egentligen vill ha ut av 2-2.
Fick en jättebra kommentar när jag slängde ut frågan i ett forum, och det vill jag verkligen anamma.
2-2 ska INTE ses som ett stopp, det är ett framåtsändande! För mig känns det så klockrent, och jag är helt säker på att om man kan förmedla den tanken ordentligt till hunden så blir beteendet 7 resor snabbare!
Och med en hund i Sigges storlek så är tiden det tar att utföra beteendet en väsentlig del av det hela, och en av anledningarna till att jag slet med RC alldeles för länge.
Och med en hund i Sigges storlek så är tiden det tar att utföra beteendet en väsentlig del av det hela, och en av anledningarna till att jag slet med RC alldeles för länge.
Men det jag grubblade på inatt är ju då HUR jag ska förmedla detta till Sigge, så att han och jag tänker samma sak. För det spelar ju inte så stor roll hur mkt framåtsändande jag tänker om jag förmedlar träningen till Sigge så att han tänker stopp....
Jag har ju lekt lite både med target och med kloss. Med target känns det som att hela "spring till den här punkten" är lättare att förmedla, bara jag får honom att förstå att han ska dit och stå stabilt. Nackdelen kan vara att det blir ett agerande mkt baserat på frambenen.
När jag tog fram klossen fick jag stabilitet och vikt mer bakåt, men hur lätt är det att förmedla tanken av framåtsändande i det beteendet?
När jag tog fram klossen fick jag stabilitet och vikt mer bakåt, men hur lätt är det att förmedla tanken av framåtsändande i det beteendet?
Vet att det finns nosduttar också, men den metoden känner jag mig dels alldeles för osäker på och får bilder av en Sigge som kör kullerbyttor på balansen, och dessutom vill man ju ha ett aktivt duttande där, vilket jag är rädd rör till det för honom iom att jag i jaktträningen använder mig av stabila, lugnt tryck i exempelvis avlämningen.
Så snälla, bombardera mig nu - hur skulle ni tänka för att kunna förmedla känslan till hunden att 2-2 inte är ett stopp, utan ett sändande till en punkt? Vad är lättast för hunden att förstå? Vad ger bäst resultat i slutänden?
När matte grubblar drar Sigge handduken över huvudet och bara väntar på att tanten ska bli klar någon gång...
Lata lediga dagar
Livet i Vartofta är som livet på en pinne! Vi trivs bra här både jag och hundarna! Promenader, slöa dagar, träning och bara chillar. Ja, jullov helt enkelt!
Sigge och jag har ett bra gärde här utanför så vi har grundtränat en lite jaktapportering här också.
Går stadigt framåt, men det känns som en evig väg till någon form av resultat. Skam den som ger sig, och när jag började så sent får jag ju helt enkelt skylla mig själv antar jag!
Närsöket är riktigt roligt nu, han jobbar SÅ fint med näsan, och inte hetsigt så det känns riktigt bra, även om han fått en hangup nu och aaaaaldrig har hört signalen förut - vad menar matte? :P
Har tränat lite kontaktfält också, men att slänga upp en hel jäkla balans i trädgården när det är vinter har vi inte gjort, så det är lång väg kvar även där. Har använt en gammal nedfartsbräda och det märks ju att vi tränat en del running, för han vill väldigt gärna springa - och har sprungit jävligt fint får jag säga!
Får se om det blir ett nytt försök med MM framöver, just nu känner jag nej men jag saknar ändå runningen och euforin när det sitter!
På lördag är det årets första tävling för Sigge. Med tanke på att vi inte tränat något seriöst sen oktober har jag noll och inga förväntningar på prestation, och iom att jag tränar om kontaktfälten och han inte sett en gunga på 100 år tror jag att jag stryker mig i agilityklassen och bara leker i hoppklasserna. Vet inte vad som ligger färskt i huvudet och att få en flygande gunga och kanske en rädd hund är inget som jag har någon lust med! Hoppklasserna ska vi bara ösa på i, det går som det går, utan träning kan man inte ha några förväntningar - mer än att vi ska vara som vi är på banan, galna och glada :D
