mittlivsomhund

Och här borde dom väl kunna må ganska bra på tävling?

 

 

MEN, som ni kan se (och inte särskilt förvånande) så råder det delade meningar om denna hage haha!

Jag har gått och lurat på en hopfällbar hage till hundarna ett tag nu, för att vara redo för tävling nästa säsong. Känns bra med en hage då, där de får vara mer ifred och kan slappna av mellan loppen. Rocky kan heller inte slita sig när jag kör med Sigge och jag tror att det kan bli riktigt bra. Som fattig student håller man ju utkik efter extrapriser, och när nu tillfälle gavs så smällde jag till :)

Solreflekterande tak är det på också, så har jag inte hunnit köpa ett tält så står jag mig ganska bra ändå!

Hur bra som helst!

Har grubblat bil tamjej17 hela sommaren nu...
Stör mig något enormt! Finns en bil till salu som jag mer än gärna skulle vilja hämta, helst ikväll. Det är en välskött kombi till ett bra pris, där dessutom en dubbelbur till bagaget ingår i priset. Men som vanligt kommer inte jag och plånboken överens.

Det känns inte riktigt bra att ha hundarna bältade i baksätet på pytteforden, men det känns heller inte bra att låna pengar att köpa en bil när jag fortfarande är fattig student. Räcker liksom att jag lånade pengar till att kunna köpa Sigge. Det är det absolut mest negativa med att vara student: bristen på pengar. Vi har egentligen inte dåligt med pengar, det tycker jag verkligen inte. Vi unnar oss, och jag har ju bevisligen råd att hålla två stora hundar. Men att dessutom ha två bilar (för forden vill vi ha kvar pga många anledningar), då blir det värre.

Men, så kommer man till det där vad det innebär att ha hundar som man vill tävla med; det går inte tillräckligt med tävlingar som har cykelavstånd (haha). Rocky har fortfarande mycket att lära mig, och så länge han orkar och tycker det är kul så vill jag gärna tävla lite. Sigge hoppas jag mycket på, och vi ska ta oss längre än vad jag och Rocky kan, men för att kunna göra det så måste jag ha pengar, resurser, kunskaper och tid att träna och tävla. Och dessa grejer får jag inte utan att resa. Både för att kunna åka på träningar, kurser och tävlingar.

Köper jag en bil blir jag begränsad i hur mycket jag faktiskt kan åka, men har jag bara forden att tillgå så är jag istället begränsad i hur långt jag kan åka för att hundarna inte har tillräckligt med plats.

 

Hur fasen gör man?

Men det är nog många som har nu när det är sommar :)

 

Dagarna springer iväg här, med mycket jobb och inte jättemycket däremellan. Sigge börjar bli riktigt medveten om sin bakdel, och något han gärna praktiserar är att backa runt i fotposition. Det tycker han är JÄTTEkul, och jag likaså! Kanske inte skulle få några superpoäng på en lydnadstävling men varje lång vandring börjar med ett steg :)

 

Hade ju funderingar  om fästingmedel för ett tag sedan, och nu har båda hundarna haft Frontline i några veckor - med resultat över förväntan! Det är inte lika starkt som exempelvis scalibor och visst sätter det sig någon fästing ibland, men det blev jag varnad för innan. När jag tog på medlet på Sigge så flydde fästingarna i panik och har (peppar peppar) inte tagit en enda på ganska många dagar nu.
Går mycket borrelia i trakterna här, och det blir lite som att välja mellan pest eller kolera.. Men som sagt, tillochmed känsliga Rocky klarade medlen fint och det känns skönt att någon form av skydd på dem, även om det är ett gift.

 

Längtar hem till min unghundsgrupp och ser fram emot att få ta tag i träningen med er alla i höst!

En sport är väl inte mer värd än någon annan och jag tycker det är alltför sorgligt att planen i dagsläget är att riva de lokaler som Linköpings hundungdom har, till förmån för en ridanläggning. För det första borde häst- och hundfolk kunna samsas! För det andra är det verkligen orättvist att bygga anläggning för x antal miljoner och i samma andetag säga att LHU får försöka hitta egna lokaler att vistas i. Ska det verkligen vara så?

 

Det tycker inte jag, så jag skrev på namninsamlingen som Elin Fahlander startat. Gör det ni med, för kommunen måste se att detta INTE är okej! LHU är en mycket trevlig klubb med superbra kurser, och det ska inte gå förlorat!

blev dagens resultat. Är väl egentligen inte förvånad, men när det gäller hans öron vill jag inte vänta för det kan bli såna stora bekymmer om det vill sig illa och jag och Rocky brukar ju inte ha tur vad gäller sådant.

 

Skulle egentligen vilja skriva om veterinärbesöket men är rädd att jag skrämmer folk med min aggressiva attityd. Men strunt samma! Min blogg och jag gnäller så mycket jag vill :D

För jag har STORA krav på veterinärer, särskilt de på denna klinik som har mycket att reparera sedan gamla synder. Nu var det ingen i ordinarie personal som dummade sig, inte alls. Men att släppa in en student för att (enligt mig) "leka" på min hund, NEJ det uppskattar jag inte. Rocky är avigt inställd till veterinärer över lag, och att stå och vifta med händer ovanför huvudet på honom för att man är osäker själv och dessutom vilja gräva honom i rumpan när det är öronen det är fel på, det övergår mitt förstånd!

 

Nästa tabbe blir när samma student kör upp en hel skål med mat under näsan på honom som jag får kasta mig över och ta bort och detta blir jag också förbannad över. Av två anledningar:

1. Folk under utbildning borde väl för 17 ha bättre vett än så och FRÅGA först, Rocky är trots allt en överkänslig hund. Det är inte särskilt ovanligt idag, trodde de flesta visste det?

2. Hur många sjuka hundar har fått slafsa i den där skålen? Eftersom hon låter dem äta själva. Smittspridning?

 

Som om det vore nog där... Nejdå! Än en gång får jag gå in och säga ifrån... När veterinären ska titta min hund, som på klart och tydligt visar att han inte är bekväm i situationen, VARFÖR ska då en människa som är osäker och som han inte känner hålla fast hans huvud. Man får verkligen bita sig i tungan för att inte bli förbannad (ni som känner mig vet om mitt hemska humör haha) men jag sa lugnt och stilla (vilket jag var jäkligt stolt över) att jag själv håller min hund då han är mest bekväm då! Och så fort han fick gömma näsan i min famn var det bara att köra ner instrumentet i örat på honom för att titta på trumhinnan. Var det så jäkla svårt? Visst, alla är väl inte sådana, men JAG är sån - känner min hund och vet vad som funkar och hur man ska göra.

 

Ja, idag är jag bitter och lite elak, men yrkesfolk borde veta bättre, även om de fortfarande är under utbildning! Jag betalar DYRA pengar för att få hjälp och ska då inte som lekman behöva säga ifrån vad som får göras och inte göras med min hund... Iaf inte när det gäller sådana basic grejer!

 

Nästa gång lovar jag att det blir ett positivt och glatt inlägg om superträning med Sigge, men idag behövde jag ladda ur lite!

Att få tag i en vettig veterinär är bannemej inte det lättaste! Än värre blir det när alla de veterinärer man kan tänka sig går på semester samtidigt...

Så nu blir det kliniken med Rocky imorgon. Han är geggig i ett öra, vilket inte är första gången, och det som fungerar är canaural vet. De receptfria öronrensen på marknaden klarar han inte alls, så det är ingen idé att bråka med.

Örat ser ut som det brukar när det krånglar (då det har gjort det några gånger under hans 7-åriga liv) så för mig som fattig student känns det onödigt att åka in för att veterinären ska konstatera samma sak som jag redan visste...

 

MEN, att få medicin inringd utan att ha visat sig och betalat dem stora pengar är omöjligt och idag kunde jag inte hjälpa att jag blev förbannat irriterad.

"Vi kan ju inte skriva recept hur som helst"
"Nej det förstår jag!" Dom känner varken mig eller Rocky och då blir det klurigare.

"Söker på ditt namn här och vi har aldrig skrivit ut Canaural till dig förut."

"Nej det är min ordinarie veterinär som behandlat honom innan."

"Ja men i så fall måste vi ta in er för undersökning ifall trumhinnan är trasig, för då kan man inte droppa i vadsomhelst i örat"

"...."

 

Förstår ni vad som stör mig?

Så som hon uttryckte sig betyder det alltså att om det hade vart dom som skrivit ut läkemedlet till mig innan så hade det inte vart några betänkligheter nu, men när så inte var fallet så var det risk att trumhinnan är trasig. Hade den risken inte funnits om de kollat på örat föregående problemperiod?

För enligt mig borde den risken i så fall finnas varje gång hunden får problem med örat...

 

Egentligen skulle man se till att bli veterinär själv, så man hade kunnat ta hand om sina hundar på egen hand och sluppit känna att man lägger pengar, tid och energi på folk man inte har något vidare förtroende för!

 

Helgen tillbringas på Skara Sommarlands camping där jag för er som inte vet jobbar som receptionist. Det är väldigt annorlunda mot att mjölka kor, men ack så roligt! Trivs jättebra på alla sätt, och denna sommar får jag utöka mitt CV lite och öva min sociala kompetens :)

Jobbar sena passen denna veckan vilket innebär att jag inte är hemma förrän vid midnatt, vilket hundarna tycker är galet tråkigt!

Särskilt en dag som denna då luften är tjock pga kommande åska och man blir svettig bara av att knappa på datorn. Båda hundarna påverkas av detta väder märker jag och vill därför inte göra alltför mkt med dem, då de ändå inte har rätt energi och attityd (och inte jag heller för den delen).

I torsdags tog jag iaf med båda hundarna för att titta på fotboll i Vartofta. Fotboll intresserar mig egentligen inte ett dyft, men det är nyttig miljöträning för lilleman! Och nog klarade han det galant alltid! Det var lite lagom med stoj och folk och detta var väl inga problem för min lille stjärna. Behövde inte säga ett ord till honom, utan han la sig på eget bevåg och låg lugnt och tyst och kikade på de spelande tjejerna! Fanns andra hundar som ljudade på området men inte heller det fick igång honom, så det är utan tvekan MVG på denna uppgift :P

Visst, han orkar inte hur länge som helst och kommer och klänger lite när han tröttnat på att bara vara, men han är ju inte så gammal än så man får ju ställa kraven måttligt :)

 

Tränar på 2-på-2-av med min egengjorda nerfart, men jag tycker inte att jag får något bra flyt på det. Känns inte som att jag får Sigge att riktigt förstå att det är baktassarna som ska vara kvar på brädan. Han vet att det är något med brädan och att han ska stå på den, men han hoppar gärna av med baktassarna eller sätter sig precis framför den.
Har ni några tips på hur han kan bli mer medveten om bakbenen och hur jag kan jobba med brädan på ett mer effektivt sätt så att vi kommer framåt?

Att burkträna har vi inga svårigheter med och där står han i princip still med framtassarna och slänger runt med bakdelen så han är iaf medveten om att han har en rumpa man kan röra separat på haha!

 

Kort taget från träningen med Emmelie i maj

Idag är det sex månader sedan vi hämtade lille Sigge (som inte är så liten längre). Detta lilla knyte som var (och fortfarande är) mer vild än tam och som redan på ett par dagar gav mig gråa hår och funderingar på vad 17 jag gett mig in på. Detta släppte fort och shit vad jag har börjat tycka om denna fina lilla hund med det fantastiskt stora hjärtat. Det finns verkligen inte en sur cell i honom och han är en frisk fläkt som höjt humöret på alla i familjen!

 

Idag för 8 år sedan var också en sorgens dag (och är fortfarande idag). En av de värsta dagarna i mitt liv. Det var då jag jag efter mycket funderande tog beslutet att min älskade lille ponny Boysen skulle få lämna livet på jorden. Det var verkligen en av de svåraste beslut som jag tvingats ta, och jag har faktiskt aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Det kändes som att jag svek min älskade lille vän, och jag har flera gånger funderat på om det fanns något mer jag kunde gjort för honom. Detta är jag fortfarande inte säker på, men intalar mig själv att beslutet var det rätta!

Det spelar ingen roll att det är 8 år sedan jag senast kände hans mule mot min kind, tårarna trillar fortfarande!

Är så mycket jag skulle vilja skriva om denna underbara lilla häst, men det blir för jobbigt rent känslomässigt. Ni som någon gång träffade lille Boysen vet vilken underbar varelse han var, och ni som inte träffat honom missade verkligen något!

 

Som tur är så har hjärtat plats för många, och även om tomrummet efter Boysen alltid kommer att finnas så har hjärtat även fyllts med de underbara varelser som kommit in i mitt liv efter honom!

 

Man ska vara glad för varje stund, för man vet aldrig när det tar slut!

 

 

Avsevärt mycket mindre då än nu, det är ett som är säkert! Min store kille!

 

<3

 

Dålig kvalité, men nog ser man att han var vacker alltid!

 

Boysen var försökskanin till vårt massagearbete, vilket verkade vara väldigt uppskattat!

 

Innan jul i Vartofta. Barnen älskade honom!

 

En dag ses vi igen, min älskade lilla ponny!