Trånar och längtar - efter fysion (?!), agility och valpen som inte blev
När man haft en skadad hund som man rehabat under en längre tid (tycker nog ändå att mitten på november får räknas som en längre tid va?) så blir man regelrätt knäpp! Stirrar, klämmer, känner, funderar. Jag är dock i gott sällskap - har flera vänner som sitter eller suttit i samma sits, och på något vridet sätt känns det ändå skönt att de är lika knäppa som jag!
Men det spelar ingen roll hur mkt jag stirrar nu - Sigge rör sig bättre än han gjort på länge! Jag tycker han är rak, jämn, fjädrande och lätt i steget, han känns stark och han har helt ok med muskler. Men jag är ändå inte nöjd... Efter kraschen, eller faktiskt redan innan den, så hade han ryckningar i huden. Det ser ut som det kliar och kittlar under hunden när man tar i honom. Jag som redan innan har en allergihund fick panik och tänkte att jaha, nu är det klippt! Sen kraschade han, och fysion konstaterade att ryckningarna i huden utan tvekan var muskulärt - irritation och muskler som satt fast. Detta var i princip borta efter inledningsfasen på rehaben, men har nu kommit tillbaka. Och jag fattar inte varför, eller hur jag ska komma bort från det. Tror att det var drag i backe som utlöste (inga större belägg, bara magkänsla) så det har vi avvaktat med nu, och bara fortsatt med annan styrka. Det blir långsamt bättre, men jag längtar verkligen till återbesöket så jag får tips och vägledning igen! Magkänslan inbillar sig dock att det inte är något stort och allvarligt eftersom rörelseapparaten i övrigt känns fin, så jag väljer att fortsätta fysa och ladda för en vår där agilityn ska komma tillbaka!
På sätt och vis gör den det redan from imorgon, då jag och Sigge hoppar på en onlinekurs i hoppteknik. Detta är ett för mig nytt ämne, men jag vet hur viktigt det är, och det kändes som ett självklart steg i Sigges resa tillbaka! Att rebaha är liksom ganska lite värt om vi inte kommer tillbaka starkare och bättre än innan - och detta måste då till! För helt ärligt vet jag inte hur Sigges teknik är - jag kan för lite! Jag har aldrig reagerat på hur han hoppar och ingen annan har heller börjat gråta när de sett oss, så HELT bedrövligt hoppas jag att det inte är!
Det ska bli oerhört spännande, och även om jag inte ska tillbaka till fysion förrän den 17:e april så kommer jag ändå köra på med kursen när den börjar - jag tror och hoppas inte jag får sota för det sen!
I min feed ploppar det nu upp bilder på så oerhört bedårande små varelser, och jag måste erkänna att det skär lite i hjärtat! Det är Vinna-valpar, och Vinna är tiken som jag trånat efter i sisådär tre år eller så nu. Tiken där det inte blev någon valp till mig förra omgången. Tiken som nu parades för antagligen sista gången och som jag avsade mig köplats från innan hon ens var parad...
Jag sörjde ett tag när jag gjorde det, men för mig är valp en stor sak och ett åtagande jag måste kunna ge mig in i helhjärtat både praktikt och emotionellt. När jag tackade nej hade jag inget jobb och inget boende utan snyltade fortfarande på mina fantastiska föräldrar och rullade fram på A-kassa. Livet börjar ordna upp sig nu, men med facit i hand så hade en valp inte fått det optimalt hos mig, så jag gjorde nog helt rätt som sa att jag inte kunde. Nog...
Jag gillar verkligen uppfödaren - hennes tänk, hennes engagemang och hennes skinn på näsan och rättframma sätt, så jag bad att få vara kvar på intresselistan för framtiden. Vinnas dotter kommer att paras framöver, och även detta är en fenomenal hund som går från klarhet till klarhet! Att eventuellt få chansen till en valp efter henne vore en ynnest!
Men det spelar ingen roll hur mkt jag stirrar nu - Sigge rör sig bättre än han gjort på länge! Jag tycker han är rak, jämn, fjädrande och lätt i steget, han känns stark och han har helt ok med muskler. Men jag är ändå inte nöjd... Efter kraschen, eller faktiskt redan innan den, så hade han ryckningar i huden. Det ser ut som det kliar och kittlar under hunden när man tar i honom. Jag som redan innan har en allergihund fick panik och tänkte att jaha, nu är det klippt! Sen kraschade han, och fysion konstaterade att ryckningarna i huden utan tvekan var muskulärt - irritation och muskler som satt fast. Detta var i princip borta efter inledningsfasen på rehaben, men har nu kommit tillbaka. Och jag fattar inte varför, eller hur jag ska komma bort från det. Tror att det var drag i backe som utlöste (inga större belägg, bara magkänsla) så det har vi avvaktat med nu, och bara fortsatt med annan styrka. Det blir långsamt bättre, men jag längtar verkligen till återbesöket så jag får tips och vägledning igen! Magkänslan inbillar sig dock att det inte är något stort och allvarligt eftersom rörelseapparaten i övrigt känns fin, så jag väljer att fortsätta fysa och ladda för en vår där agilityn ska komma tillbaka!
På sätt och vis gör den det redan from imorgon, då jag och Sigge hoppar på en onlinekurs i hoppteknik. Detta är ett för mig nytt ämne, men jag vet hur viktigt det är, och det kändes som ett självklart steg i Sigges resa tillbaka! Att rebaha är liksom ganska lite värt om vi inte kommer tillbaka starkare och bättre än innan - och detta måste då till! För helt ärligt vet jag inte hur Sigges teknik är - jag kan för lite! Jag har aldrig reagerat på hur han hoppar och ingen annan har heller börjat gråta när de sett oss, så HELT bedrövligt hoppas jag att det inte är!
Det ska bli oerhört spännande, och även om jag inte ska tillbaka till fysion förrän den 17:e april så kommer jag ändå köra på med kursen när den börjar - jag tror och hoppas inte jag får sota för det sen!
I min feed ploppar det nu upp bilder på så oerhört bedårande små varelser, och jag måste erkänna att det skär lite i hjärtat! Det är Vinna-valpar, och Vinna är tiken som jag trånat efter i sisådär tre år eller så nu. Tiken där det inte blev någon valp till mig förra omgången. Tiken som nu parades för antagligen sista gången och som jag avsade mig köplats från innan hon ens var parad...
Jag sörjde ett tag när jag gjorde det, men för mig är valp en stor sak och ett åtagande jag måste kunna ge mig in i helhjärtat både praktikt och emotionellt. När jag tackade nej hade jag inget jobb och inget boende utan snyltade fortfarande på mina fantastiska föräldrar och rullade fram på A-kassa. Livet börjar ordna upp sig nu, men med facit i hand så hade en valp inte fått det optimalt hos mig, så jag gjorde nog helt rätt som sa att jag inte kunde. Nog...
Jag gillar verkligen uppfödaren - hennes tänk, hennes engagemang och hennes skinn på näsan och rättframma sätt, så jag bad att få vara kvar på intresselistan för framtiden. Vinnas dotter kommer att paras framöver, och även detta är en fenomenal hund som går från klarhet till klarhet! Att eventuellt få chansen till en valp efter henne vore en ynnest!
Mycket kan hända och vem vet när det blir en valp i det här hushållet igen, men hoppas drömma och tråna måste man få göra!
Agility på avstånd och planerna för framtiden
Idag var det dags för rosettjakten klass 3, och givetvis var jag där som funktionär i largeklasserna! Även om vi inte fått köra någon agility för egen del på vad som känns som en evighet så mådde jag oerhört bra av att få insupa agility framförd av flera av mina förebilder - flera i klass 3 ger mig rysningar!
Varje år jag varit funktionär på rosettjakten så går jag hem och är förbannad över folks äckliga attityd mot både medtävlande och framförallt sina hundar, men idag såg jag inte så mycket av det! Kanske för att jag vägrar ta åt mig av sån atmosfär längre, eller för att det helt enkelt inte var lika många tråkmånsar där. Ett par såg jag som vanligt - och om jag får var elak så är det inte så att jag är ledsen om det inte går bra för dessa människor...
Jag har ju som de flesta vet grubblat mkt över min egen attityd och känsla till agilityn, och att bara funktionära på tävling och känna av atmosfären från andra tävlande etc ger en mkt bättre perspektiv och tankar kring hur jag själv vill vara när vi kommer igång igen!
Som jag skrev till Ida förut - min prestationsångest kan gå och dränka sig, jag sitter liksom inte på tillräckligt mkt kunskaper och är inte såpass tekniskt duktig än att jag behöver ha någon jävla prestationsångest! Det handlar inte om att prata ner mig själv, utan helt enkelt bara om att inse vad som är viktigt! Att sätta siffror på känslor och affirmera hur jag vill bete mig tillsammans med min hund snarare än siffror på resultat är det som är viktigt i år, och får jag inte till det - nej då får jag helt enkelt inte fortsätta med agilityn! Det är hårda bud, men ont ska med ont fördrivas ;)
Jag har storslagna planer för Sigge under våren, och jag tror jag vet hur vi ska arbeta oss upp mot en bra attityd med rätt resultat känslomässigt! Det känns bra i magen, och filmerna i mitt huvud (jag jobbar ju så vet ni) är vackra, glada och gör mig förbannat pepp!
Sigge har haft sämsta veckan någonsin denna veckan fysträningsmässigt! Jag har vart tokförkyld! Det som varit värst är egentligen näsan, men jag har haft såpass svårt att andas att jag faktiskt blir lite yr vid ansträngning så det har känts klokt att bara vila och leva lugnt. Detta har drabbat även hundarna, men i ärlighetens namn så passade det rätt bra. Sigge har haft sina ryckningar han får i sidan när han börjar lägga på sig spänningar igen, så vi har jobbat mer med novafonen och vila denna veckan så nu är det bättre igen! Det oroar mig lite, för tänk om han inte klarar tyngre fysisk belastning utan att lägga på sig och krascha kroppen igen? Jag försöker att varken tänka för mkt på det, stirra för mkt på hunden eller klämma för mkt på honom - det kommer reda sig!
Och just ja, ytterligare en plan för framtiden (rätt långt fram i tiden, men ändå) - Jag har kommit på vad jag ska bli när jag blir stor :D
Det är med fysiken och den eventuella problematiken som kan uppstå hos våra hundar som vi lever så tätt med och kräver så mkt av, det intresserar mig något grymt! Och Sigges skada har fått mig ännu mer intresserad (visst låter det lite tarvligt)! Det finns så mkt kunskap att hämta, och det finns så mkt man kan göra för att veta hur hundarna ska hållas pigga och fräscha! Så jag tänker bli fysioterapeut på hund när jag blir stor :D Det dröjer ett rätt bra tag innan jag är där, men visioner måste man ju ha! Och det innebär också att min tidigare utbildning inte kommer var förgäves, även om jag inte kommer använda den som jag kanske trodde jag skulle när jag började läsa för alltför många år sen :P
Jag har ju som de flesta vet grubblat mkt över min egen attityd och känsla till agilityn, och att bara funktionära på tävling och känna av atmosfären från andra tävlande etc ger en mkt bättre perspektiv och tankar kring hur jag själv vill vara när vi kommer igång igen!
Som jag skrev till Ida förut - min prestationsångest kan gå och dränka sig, jag sitter liksom inte på tillräckligt mkt kunskaper och är inte såpass tekniskt duktig än att jag behöver ha någon jävla prestationsångest! Det handlar inte om att prata ner mig själv, utan helt enkelt bara om att inse vad som är viktigt! Att sätta siffror på känslor och affirmera hur jag vill bete mig tillsammans med min hund snarare än siffror på resultat är det som är viktigt i år, och får jag inte till det - nej då får jag helt enkelt inte fortsätta med agilityn! Det är hårda bud, men ont ska med ont fördrivas ;)
Jag har storslagna planer för Sigge under våren, och jag tror jag vet hur vi ska arbeta oss upp mot en bra attityd med rätt resultat känslomässigt! Det känns bra i magen, och filmerna i mitt huvud (jag jobbar ju så vet ni) är vackra, glada och gör mig förbannat pepp!
Sigge har haft sämsta veckan någonsin denna veckan fysträningsmässigt! Jag har vart tokförkyld! Det som varit värst är egentligen näsan, men jag har haft såpass svårt att andas att jag faktiskt blir lite yr vid ansträngning så det har känts klokt att bara vila och leva lugnt. Detta har drabbat även hundarna, men i ärlighetens namn så passade det rätt bra. Sigge har haft sina ryckningar han får i sidan när han börjar lägga på sig spänningar igen, så vi har jobbat mer med novafonen och vila denna veckan så nu är det bättre igen! Det oroar mig lite, för tänk om han inte klarar tyngre fysisk belastning utan att lägga på sig och krascha kroppen igen? Jag försöker att varken tänka för mkt på det, stirra för mkt på hunden eller klämma för mkt på honom - det kommer reda sig!
Och just ja, ytterligare en plan för framtiden (rätt långt fram i tiden, men ändå) - Jag har kommit på vad jag ska bli när jag blir stor :D
Det är med fysiken och den eventuella problematiken som kan uppstå hos våra hundar som vi lever så tätt med och kräver så mkt av, det intresserar mig något grymt! Och Sigges skada har fått mig ännu mer intresserad (visst låter det lite tarvligt)! Det finns så mkt kunskap att hämta, och det finns så mkt man kan göra för att veta hur hundarna ska hållas pigga och fräscha! Så jag tänker bli fysioterapeut på hund när jag blir stor :D Det dröjer ett rätt bra tag innan jag är där, men visioner måste man ju ha! Och det innebär också att min tidigare utbildning inte kommer var förgäves, även om jag inte kommer använda den som jag kanske trodde jag skulle när jag började läsa för alltför många år sen :P
