mittlivsomhund

Igår var det så dags för debuten – och melodin även med denna debut (precis som den förra) var att den inte alls blev som jag tänkt mig.
Kanske för att jag inte tänkt tillräckligt på den, eller iaf inte tänkt på rätt saker....

Lydia hämtade upp mig klockan 05.00 för den nästan 3 timmar långa resan till Fagersta. Redan här borde jag kanske tänkt längre än näsan räcker – 3 timmar i en främmande bil, tillsammans med en hund han inte känner sen innan.

Inget av agilityloppen innehöll någon balans, så i det avseendet kunde inte debuten blivit bättre :P Han fick känna på två av tre balanshinder under tävling, och han gjorde det kalasbra!
Det fanns så många fina bitar i gårdagens lopp – så jag skäms lite över det här inlägget, för det visar mest på hur mkt jag har kvar att lära, och hur nonchalant man ibland kan bli när man tränar och tävlar hund, för att man inte använder det man faktiskt har innanför pannbenet.

Ni vet – den där frasen man tänker ibland. Den där frasen som jag vägrar tro att jag är ensam om att ha tänkt. Den där orättvisa frasen som idag gör mig förbannad på mig själv...
”Men... Det där kan ju du?!” Den där frasen som vare sig man vill det eller inte planterar en känsla av besvikelse i kroppen – för det där kan ju du?!

Sigge har gått fenomenalt bra det sista, det tänker jag inte sticka under stolen med! Han har med den lilla träning han kunnat få under lågsäsong visat att han har så mycket kapacitet och att han är riktigt jävla grym, liksom i princip hela tiden! Och det är ju den bilden jag har av Sigge då – ”hemma-Sigge” kan vi kalla det.

Sen börjar man tänka på vad det här med tävling egentligen innebär. Tidiga mornar, långa dagar, tuff miljö och ”krav” på prestation. Jag väljer att skriva ”krav” – för ibland blir det mer krav än vilja. ”Du kan ju det där!”
Och hur lätt är det då att få med sig hemma-Sigge? Eller borde man kanske mer rättvist tänka att tävlings-Sigge inte har den erfarenheten än?...

Vad jag liksom lite glömde igår var vilken grön hund jag egentligen har. Jag har en hund som till och med november gjort cirka 20 starter, de absolut flesta i utemiljö, och på ett avstånd som vart behagligt att köra. Sisådär en timme, max två i avstånd. Utemiljö innebär en lägre ljudvolym, större spridning på hundarna och en mer avslappnad stämning än inomhus.
Nu har Sigge iofs startat inomhus också – men inte under så trånga förhållanden, och inte tillsammans med tre timmars bilresa och en dålig natts sömn i bagaget. För sover jag dåligt, då sover Sigge dåligt. Han har koll på sin matte, och sover inte jag så kommer han och spanar på mig och checkar läget. Så jag påverkar honom där – vilket jag glömmer ibland.
Vi har inte heller kunnat träna så mkt pga lågsäsongen och begränsad ekonomi.
Sen har vi också bara tävlat hoppklass tidigare. Att bara tävla hoppklass innebär att han som mest gjort två starter på en dag. Starter under för honom mer hanterbara förhållanden.

Detta hade jag inte en tanke på. I mina tankar var det bara så underbart att få starta 4 lopp med min gula fara. Att äntligen få göra en riktig tävlingsdag där Sigge inte fick stå tillbaka. Fyra lopp med ös och glädje!
Och så kommer man dit och Sigge känns konstig redan i första loppet. Tankarna började snurra på en gång – varför, vadå, kan det vara såhär?
Att det var tävlings-Sigge som var orutinerad och faktiskt redan i första loppet trött - nej den tanken slog mig inte...

Lopp två kändes på det sättet bättre, men där kom istället tanken ”Men... Du kan ju det här” tillsammans med ett litet sting av besvikelse. Det var inte långvarigt, men tillräckligt för att förstöra! För Sigge känner ju såklart sånt! Sigge känner mig och tar åt sig. Och i efterhand kände jag mig så jävla elak! För jag är säker på att han kände av det, och jag får inte projicera såna känslor på min hund!

Lopp tre kändes än mer skit och bommarna flög. Istället för att analysera blev jag hispig och panikade – mådde han dåligt? Hade han ont? Vad var det som var fel? Han kan ju det här...?
Pratade med mina fina träningsvänner och de lugnade mig att det iaf inte såg ut att vara något fysiskt med Sigge. Jag fick tillbaka min tankeförmåga och insåg vilken liten skithög jag var, och bestämde mig för att bete mig som den matte Sigge förtjänar i sista loppet!

Vid det här laget var ju även jag trött, men tog mig samman! Jag tittade på Sigge med rätt ögon och förklarade för honom att nu jäklar skulle vi gå in och göra det vi var här för – ha roligt! Sigge, som läser mig och förstår, var med på noterna och gick in med den attityd som jag älskar och känner igen! Han tog sig samman och körde på efter bästa förmåga, och kändes verkligen fin! Trots att han redan när vi gav oss iväg i morse var trött. Vid det här laget var ju klockan typ halv 4 – så min älskade kämpe var så trött, mentalt utmattad av miljön och kraven jag ställde honom inför...

I det här loppet höll ju inte jag ihop för fem öre – jag tävlade liksom inte. Jag sprang med min hund och tittade hysteriskt efter min goa Sigge och undrade om jag skrämt bort honom? Det hade jag ju uppenbarligen inte, men fokuset var pga det inte 100 där. Dock fick vi till slutet, och jag som tänkte att min älskade vän kanske inte skulle orka hålla ihop för – men som han visade mig att han visst gör, bara jag stöttar och stärker honom så som jag borde, istället för att lägga in felaktiga tankar, besvikelse och oförstånd!

Som ni kan läsa har jag så mkt kvar att lära mig,  och även om Fagersta mars 2015 inte var resultatmässigt någon bra tävlingsdag, så var det dagen jag blev medveten om en sida som inte ska ingå hos mig som tävlingsförare, och resultatet var att vi lämnade den osympatiske tävlingsföraren LL i Fagersta och tog med en bättre version av mig själv hem!