mittlivsomhund

Den här vändan i Vartofta har allmänt vart väldigt underlig.

Först blev Sigge konstig, hade ont någonstans och jag var nära till gråten för att min hund var så annorlunda och obekväm.
Sen rymde Rocky, åt något konstigt och fick massiv diarré på natten.
Igår fick Rocky ont när han bajsade och stod stel som en pinne och ville INTE gå. Det släppte och jag hittar inget.
Idag sprang Sigge i nästan full fart rakt in i taggtråd och fastnade. På något mirakulöst sätt hittar jag inte en skråma, men kvällen fortsatte med att han kräktes fem gånger.

 

Igår skrev jag tenta, som jag inte kunde lämna in för att sidan kraschade. Jag har i flera dagar haft feber på kvällen och haft svårt att sova, och ikväll rinner näsan.
När jag idag fick möjligheten att lämna in tentan igen - ja då vägrar internet att fungera och det dröjde till eftermiddagen innan jag lyckades. Någon skämtar med mig aprilo?

Dessutom hade jag ett ruggigt dåligt runningpass idag och hjärnan får inte plats i mitt huvud som värker. Men imorgon är en annan dag - kanske blir den bättre?

Nu får vi ju ta att passa på att träna det här med running när vi är i Vartofta och har en trädgård och en fungerande bräda!

 

Körde två pass idag, det första gick helt ok! Han springer klockrent om jag får säga det själv! Träffarna blir fina bara jag sätter honom rätt, så allt är mitt fel när det krånglar!

 

 

Mina kast lämnade ju en del att önska - de var både sena och sneda, men i övrigt var jag såpass nöjd att jag kände att jag ville höja passet efter.

Sagt och gjort så höjde jag, cirka 10 cm i bakkant och provade senare under dagen.
Träffarna här blev högre, men nog fasen springer han på fint här med! Jämn med bra separation för det mesta och jag är hög på detta idag vill jag lova!
Har även för mig att någon sa att träffarna tenderar att bli lägre ju mer man höjer? Kanske är sant, kanske inte, men för att bara vara första passet på höjd bräda så kan jag inte vara annat än nöjd :) :)

 

Jag glömde ju helt att berätta igår att Sigge var med på KM. Vi är ju inte redo för öppenklass så Sigge fick starta blåbärsklass och gick faktiskt in och vann :) Så Sigge blev årets blåbär i large :D
Efter att ha övat några gånger på nybörjarcupen bestämde jag mig för att det var slut på att mesa och mantra att det är läskigt att köra agility med Sigge. Om han taggar igång så ska väl för 17 jag göra det också? Som Line har pratat om så många gånger - det gäller att matcha sin hund!
Sagt och gjort! Vi gick båda all in, vrålade och sprang som idioter - och OJ vad kul vi hade!
Visst, det var en blåbärsbana utan något avancerat. Väldigt rakt på och full fart, men spelar det någon roll? Alla var vi barn i början och vi måste ju börja träna!

Snabb som 17 var han och rev av 12 hinder varav tre var böjda tunnlar på 16 sekunder. Stolt som en tupp när han kom i mål och jag likaså :)

Dock ingen film, så ni får ta mig på orden att jag sprang som en tok :P

 

Idag var Sigge galnare än vanligt och jag tänkte att även om han verkade döende häromdagen så var han helt symptomfri nu, och hade det vart muskulärt hade han väl inte härjat som en galning?
Med detta resonemang bestämde jag mig för att släpa ut brädan. Den där brädan som jag hatar för att den är så stor och tung och dessutom fast i Vartofta, men nu är vi ju faktiskt här och har ypperligt tillfälle att kötta den dagligen!

Körde 7 rep, 7 fantastiska rep med enbart träffar! Ett par var på gränsen men de andra var härliga!
Nytändningen är ett faktum! Man FÅR INTE lägga av när man inte har misslyckats! Man ångrar ju liksom inte de saker man gjorde, utan de man inte gjorde!

 

Jag har blivit rent ut sagt värdelös på att blogga - varför vet jag egentligen inte för det har hänt en himla roliga saker att blogga om!
Sitter och funderar på om det ska bli ett milslångt inlägg som ingen mer än jag orkar läsa, eller om det ska bli en kortare sammanfattning, kanske blir det något mittemellan? Fingrarna får helt enkelt bestämma :)

 

Under hösten har LBK anordnat en nybörjarcup i agility, och givetvis ville Sigge vara med! Jag fick en smärre chock vid första tillfället - Sigge taggar till 1000 på mer tävlingslik miljö och skillnaden mellan träning och "tävling" var för mig som natt och dag. På träning är Sigge förvisso galen och taggad, men på cupen var han verkligen GALEN! Han tog i ner ifrån tårna, laddade och formligen exploderade. Vrålade när han sprang och blev arg på mig när jag tvekade! Inga mesiga grejer här matte! Vi ska KÖRA! Jag blev livrädd och tappade honom totalt! Blev bättre och bättre för varje gång, men när jag tittade på filmerna insåg jag - vi måste träna FRAM! Med långa ben och en matte som rör sig som en köttbulle driver inte Sigge tillräckligt på rakor, utan vänder sig och frågar vart sjutton latmasken är någonstans. Latmasken springer för allt vad hon är värd, men med armar upp i luften och en hysteriskt skrikande "HOOOOOOPPA" så blir det knasigt! Men kul hade vi, och för varje tillfälle så insåg jag hur kul vi kommer ha tillsammans när vi väl kommer ut på banorna!

 

Från första tillfället, filmat av Karin (stort tack!) Slutet blev väldigt galet men skräcken och förvåningen över min annorlunda hund sabbade det för oss, jag tappade allt - men jag bjuder på det :P

 

 

Och så mitt mardrömsämne.... Runningen står still, och nördandet blev det då inget av. Sigge har vart konstig och i hysterisk anda trodde jag han var minst sagt döende igår. Hunden gick inte att känna igen, och han hade ont någonstans. Sigge har två lägen - noll och hundra, det finns inte mycket däremellan. Man blir då ganska orolig när hunden bara travar på promenad, sätter sig när man själv stannar, inte vill ligga ner och är allmänt hängig. Ingen feber, ingen reaktion på någon särskild del av kroppen, matlusten kvar. Känns fortfarande som han hade ont någonstan men vart vet jag inte, och idag är han som vanligt. Nojig blir jag dock, så det är vila iaf ett par dagar till!

Annars är jag grymt pepp på runningen igen, det är så skönt att ha fått inte mindre än två personer att bolla och prata och praktisera med, även om det just nu består av att jag bligar på deras filmer - men det är ändå jäkligt roligt!

 

Rocky gammelman visar sig dock vara i ruskigt bra form! Han går så fint när vi tränar och vi har så förbaskat kul ihop! Vi har vart och tävlat ett par gånger sedan vi kom tillbaka till Linköping och nu börjar min skalle vara där den ska, och för några veckor sedan tog vi ytterligare en pinne i agilityklass i Katrineholm! Att domaren trodde han slog sig sönder och samman när han kraschade rakt in i en tunnel och gjorde sönder den behöver vi ju inte prata om, det gick bra - vi var på samma plats och det räckte till en pinne!

Blev lite sentimental över det häromdagen när jag tänkte på det. Min gamle gubbe som jag först nu när han snart är 9 år har lärt mig tillräckligt för att kunna föra runt en klass 1-bana, och nu har vi lyckats plocka TVÅ pinnar i agilityklass. För mig är det sanslöst stort och det bubblade lite i ögonen när jag tänkte på hur mycket han lärt mig och vad det har gett!

 

Rockys pinnlopp med tillhörande krasch

 

Slalomet då? Det har gått super! Vi har dragit ihop det helt nu, och även provat på BKs slalom. Båda delar var kluuurigt och farten har sänkts, men den är nu påväg tillbaka! Han tycker fortfarande det är ett lajbans hinder och det som är svårast för honom är att han hamnar i otakt när han kastar sig in i det och bakdelen börjar vobbla utanför. Känns dock som han verkligen börjar lära sig vilka muskler han ska använda för att hålla ordning på alla delar! Tortyrredskapet är nu hemma i Vartofta igen och vi ska traggla lite mer med det under vår vistelse här, men sen blir det BK för hela slanten!

 

Detta är för ett tag sen, men så såg första gången ut :)

 

Träna har vi kunnat göra avsevärt mycket mer nu under hösten, och peppar peppar så har benen hållt och jag anser mig vara frisk nu! Jag vågar inte satsa riktigt fullt än, men det kommer! Både hundarna och jag är glada att den pärsen äntligen verkar vara över, och det kommer inte att upprepas igen!

 

I övrigt så tillbringar vi oktober i Vartofta nu, njuter av livet och lantluften och laddar för en fantastisk vinter där jag minsann ska bli bättre på att blogga! Inte för att det är viktigt för andra att läsa om vad som händer för oss, men det är en väldigt bra minnesbank att sitta och läsa i när man vill tänka på året som gått och sakerna man vart med om! :)