mittlivsomhund

Snart är skolan ett minne blott. Sex års trygghet som liksom lite rycks undan under mina fötter. 
Vad ska man göra? Vart kommer man hamna? Stressen har långsamt smugit sig på, även om jag hela tiden försöker intala mig att det inte är någon idé att stressa över något man inte vet något om i nuläget iaf. 
Kroppen håller inte med, och hjärtklappning och andningssvårigheter är ständigt återkommande. 

Därför kändes det lite extra skönt att få ta med sig grabbarna på ridhusträning, och idag var en härlig träning!

Jag kände att det fick bära eller brista, nu tar vi balansen i en kombination! Bannemej!
Och Sigge tog det.... Super faktiskt! Visst, beteendet är långt ifrån färdigt, men han vet vad som förväntas av honom! Lite väl mkt tillochmed...
Han hade lite svårt att få stopp på maskineriet och råkade stanna nedanför kontaktfältet ett par gånger, och innan jag hinner säga något öht så ser man att Sigge tänker så det knakar:
"Ojdå, sådär skulle jag inte alls göra, bäst att jag fixar till" och så har han klivit upp på balansen och ställt sig tillrätta och ser sådär stolt ut som bara Sigge kan göra. 
Dock är nog detta något jag får ha nolltolerans på, så han inte börjar kedja detta. Han är bannemej smart den där hunden, och han lär sig fort och generaliserar så oerhört bra, så det vill till för matten att hålla tungan rätt i mun!

 

Den andra övningen gick kalasfint och Rocky går som en jäkla klocka! Jag känner mig så samspelt med denna hund så det är galet! Det är så härligt! Det känns flytigt, tajmat och liksom lagom tajt. Enda kruxet är väl farten, men vad 17 - vi har ju roligt, och det är egentligen det enda jag kan begära vid den här åldern!

Sen kör man samma övning med Sigge, och känslan är heeeelt annorlunda! Den är absolut inte dålig, jag älskar verkligen att köra med honom och är inte rädd längre! Dock känns det flygigare, mer otajmat och liksom luftigare (på ett sätt som inte är optimalt i agility), men vi är på god väg och han känns så väldigt väldigt styrbar!
Om jag tar tag i honom innan ett hinder för att få honom att dra ihop sig och svänga tajtare så blir det vägran om jag inte samtidigt säger hopp - för då låser han inte utan kommer in till mig. Kommer jag bara ihåg att säga hopp också så svänger han så oerhört fint! Finare än jag kunnat drömma om, med tanke på de förvisso välmenande kommentarerna när han var ung om att "den här hunden kan du ju inte räkna med kommer kunna svänga, han är ju enorm!" 
Jo, elefanter kan faktiskt svänga - de kan tillochmed svänga tajt, snyggt och alldeles underbart! Sådså :D

Att sekunden efter slänga iväg honom på ett långt avstånd och bara se honom sugas mot hindret... Ja det är en härlig känsla, det är ett som är säkert!