mittlivsomhund

Så bar det iväg till Vårgårda i lördags. 
Sista tävlingen för säsongen med min partner in crime, och vi gjorde en fin avslutning tycker jag!

Eftersom Rocky redan var fullpinnad och detta var hans sista starter i ettan (mest eftersom jag inte orkade med en tidig morgon efter labradorexperiment i Stockholm dagen innan) så fanns det liksom inga resultatmål att sträva efter. Mitt stora mål med dagen var därför att faktiskt skärpa till mig och inte fega så som jag gärna gör med Rocky. Visserligen vet jag att det är det som ger pinnar. Noggrannt, jobba MED honom hela tiden och ge honom tid och på köpet stora svängar. Men det ville jag inte göra i lördags. Jag ville ösa på utan att tänka på att han kanske river eller missar kontaktfält utan bara koncentrera mig på att faktiskt röra på benen och inte trippa runt. Jag tycker ändå jag uppfyllde det målet och jag sprang så gott jag kunde utan att stirra på bommar och kontaktfält, och vi hade riktigt riktigt roligt! 
Förutom att Rocky såklart kraschade däcket, igen... Vet inte varför han stampar av det fel på tävling sådär, för det har aldrig hänt på träning. Han sprang såklart på men när han kom ut ur tunneln valde jag att stanna upp och försöka se på honom om jag borde bryta. Han svarade med att bli förbannad på mig för att jag stod still, och då öste vi på! Visade sig sedan att vi var 5 cm från vinst, då vi fick en snöplig femma på kontaktfältet på A-hindret. Förbenade kontaktfält!
Hopploppet med Rocky behandlades på samma sätt, och rivningen kom på det ställe vi har svårast för - att samla upp honom efter en fartigare sträcka för att svänga, så även här 5 fel för rivning.
Jag är ändå supernöjd med dagen med Rocky och han fick minsann pris i båda klasserna! Nu är vi redo för klass 2, som även den blir i Vårgårda i november :)

 

Jag är även väldigt nöjd med Sigges start, även om det börjar bli väldigt tråkigt att bara köra hopplopp med honom... Nu vill jag avancera i runningen så att vi kan köra agilityklass också!

Han var fullständigt galen och vibrerade av förväntan när vi kom in i hallen. Han har tävlat i ridhus förut men inte i hall, och ljudvolymen och stämningen var väldigt hög så jag tänkte att herregud, hur ska detta gå?
Undeer uppvärmningen fick han blåsa ur ordentligt på en äng, vilket gjorde gott, och sen gick vi in och gjorde vår rutin innan start som ändå känns som den funkar. Vi sätter oss bara vid startlinjen och kollar på de andra hundarna. Han få antingen vara i mitt knä och mysa, eller ligga bredvid mig och bara titta. Känns som att han går in i ett hanterbart mode då, utan att tagga ner för mkt, och jag kan gå in i vår bubbla och samla mig i lugn och ro. För det är fortfarande lite läskigt att köra elefant, även om han känns så jäkla stabil nuförtiden! Känns som det bara är små små skitfel som gjort att vi inte sedan flera tävlingar tillbaka är fullpinnade i hoppklass, och så var det även i detta lopp. Det började med två hinder på raka och sedan 90 graders sväng till en kort tunnel, och även om jag borde känna Sigge vid det här laget så tänkte jag inte på att elefanten springer som en älg, och tappade honom för att jag inte hade is i magen och höll i framförbytet ordentligt. Glömde då av ett par saker senare i loppet så det blev lite mer hackigt än vad som var tanken, men det kändes ändå riktigt flytigt och jag sprang på ordentligt! Nästa gång tar vi dem :D

 

Så, den här runningen nu då... Hur går den egentligen? Den går stadigt framåt känner jag ändå, även om det kanske inte syns på träffprocenten. Sigge har iaf gått från att vara sjukt obekväm på BKs balans till att springa mer och mer ordentligt för varje pass, och igår så började jag känna igen honom! Så fort han är tillbaka till sitt gamla jag springmässigt så kommer träffarna komma, och det är sannerligen inte långt bort nu, även om första repetitionen igår är den sämsta vi någonsin gjort och det är en sån repetition man inte vill ha - den gör så ont i magen att se!
Problemet är att jag är så tävlingssugen nu. Vi ska inte tävla på en månad, och tävlingsdjävulen i mig säger att jag ska träna på som fasen och helt enkelt bara testa. Det står inte och faller med de tre tävlingar som är kvar tills mars, och att få lite rutin på att köra balans i bana är också ett steg i utvecklingen. 
Så säger tävlingsdjävulen till mig, men jag vet inte om det bara är så att jag är stressad och borde slå det där ur hågen på en gång. Är det någon som har någon tanke? :)