mittlivsomhund

Jag överdrev lite om gårdagens ridhusträning... Att jag och Rocky kom från olika planeter var inte en underdrift, men att jag ändå skulle vart nöjd med träningen kanske inte var hela sanningen. Visst, det rann av mig fort och vi avslutade bra så jag åkte hem med rätt känsla, men mitt under allt krångel så kokade jag lite.

Idag tog jag med mig hundarna för att mingla med barn på HU. Sigge fick också följa med men han fick mesta delen sitta i hagen och bara komma ut som klappobjekt då jag inte ville att barnen skulle exprimentera och "leka agility" med honom (vilket jag tror de flesta förstår).

Rocky vet jag vart jag har, och jag vet att han egentligen inte tar ngn notis om barnen utan kör sitt eget race, så där kan liksom inget förstöras.
Står och tittar på denne gubbe när han så snällt leker och skuttar runt med barnen, trixar för att få godis och charmar en av killarna totalt - då kom gårdagen som en blixt från klar himmel.

Varför i hela friden var jag så irriterad igår, och shit vilken underbar hund jag har som ändå vill vara med mig när jag blir sådär sur när det krånglar.

Min gamle gubbe han är alltid där, har liksom alltid varit där, och kommer vara vid min sida hur dum jag än är, så länge han lever!

Läste världens bästa visdomsord och sitter här och fäller en sentimental tår såhär på nattkvisten när jag tänker på min fina Rocky som bara är där och liksom är helt jäkla bäst, även om allt inte alltid klaffar som jag vill...