mittlivsomhund

Jag läser ju andras bloggar när jag hinner och orkar - det är kul! Det är också kul att ha en egen blogg och skriva om det som händer, ventilera funderingar och ha det som en minnesbank. Jag har inte lagt ett blogginlägg här sen i april, och nu känner jag att det är dags att skärpa sig med bloggen! Jag tycker ju den är rolig! 

I lördags var det dags för tävling i Söderköping. Andra tävlingen sedan vi kom tillbaka, och redan här fick jag kämpa med mentala demoner. Jag vaknade och var liksom i ofas med hela universum, och det var ungefär så jag körde agility också.... På filmen från agilityloppet hörs det hur Sofia svär över hur "jävla onödig" jag var haha! Kände mig missnöjd och genast började tankarna snurra. Redan på tävling nummer två dalade självförtroendet och känslan av besvikelse kom krypande. När jag kom hem funderade jag på vad jag pysslade med, och om det skulle vara så att ett tävlingsförbud skulle införas. Det hjälper mig dock inte, så grubblade ett varv till. 
Jag har ju bestämt att det är förbjudet att tänka i form av resultat - prestationsångesten och besvikelsen kommer som ett brev på posten, och det är taskigt mot både mig och Sigge. Inför tävlingen igår hade jag istället undertaggat och blev då loj och slarvig - vilket inte heller det är schysst mot varken mig eller Sigge. Kunde alltså pinpointa problemet till att jag inte hittar rätt state of mind. Inget jag kunde lösa där och då så jag valde att kolla igenom filmerna från tävlingen och plocka ut det som var bra, och hittade faktiskt flera saker! Lyckades till följd av detta ladda om inför söndagens ÖM!

Länk till gottebitarna från Söderköping om någon är nyfiken :)

Igår var det så dags för ÖM. Förra året hade jag och Sigge chans till silver men jag shabblade bort det pga nerver. Alltid detta jäkla huvud alltså! 
Jag hade bestämt mig för att inte tänka på förra året, utan bara gå in och ha kul - det jag haft som mål hela tiden, med varierande resultat. Sigges hopplopp var först ut, och jag kände redan under banvandringen att det var en rätt klurig bana. Hussen var med och kollade också, vilket av någon anledning gjorde mig rätt nervös. Vi diskade oss, men jag var ändå rätt nöjd med loppet och vår insats! 
Sen fick Rocky gå in och köra seniorklass. Han var enda hunden som kom runt utan disk, och vi vann! Lite knasigt, lite tokigt men väldigt roligt sammanfattar vårt lopp bra! Jag gillar verkligen att köra med Rocky! Ger en go känsla i magen! Hans lopp syns här.

Eftersom Sigge var diskad hade vi inget att hämta rent resultatmässigt, det visste jag ju redan under banvandringen. Och något hände. En annan attityd, en annan känsla och en annan tanke dök upp när jag gick banan. "Jag har inget att förlora, så HUR vill jag springa den här banan?" Det kan ha varit en av de bästa tankarna jag någonsin fått på en tävlingsplats, och det kändes liksom så självklart! Så, himla, självklart! VARFÖR hade jag inte tänkt på det förut? 
Om jag nu inte får fokusera på resultat varför ska jag då tävla, egentligen? För att träna! Träna på vadå? Och det är här det självklara kommer in - träna på att köra sån agility som jag VILL köra, som jag ser inom mig och som jag vill försöka ta fram inom mig själv! Så himla självklart! Denna tanke hängde jag fast vid, och helt ärligt kan det varit det bästa loppet på tävling som jag sprungit! Det blev inte 100 rätt, men det kändes bra! Det KÄNDES rätt! Och jag åkte hem med inte bara en seger med Rocky, utan en personlig seger jag inte räknat med alls! Det känns som jag knäckt koden. Nu snackar vi liksom, och nu har jag gett mig själv verktyg att förbättra mig själv i helt annan utsträckning!
Utomstående kanske inte ser det alls i loppet, men som sagt - känslan betyder mer! 
Här är klippet :D

 

Nu är jag pepp på en höst med utvecklande träning både mentalt och fysiskt! 

 

 

"Jag har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer"
Ja Kentas sång sammanfattar ändå rätt bra hur det känns såhär ett par dagar efter att jag smält det! 
I lördags var vi nämligen hos Susanne på ProbonoK9 igen!
Jag var rätt så nervös ska erkännas. Jag har stirrat och stirrat och stirrat på Sigge det senaste. Han har haft mycket ryckningar under huden som visar sig vid beröring, men det har också vart enda som fångat min uppmärksamhet. Allt annat stirrande har bara lett till att jag liksom känt att jag inte kan hitta några fel på min hund. Han har känts stark, samlad och alldeles fenomenal i kroppen i övrigt. Därför var jag så nervös - tänk om jag var ute och cyklade fullständigt och min hund var mkt sämre än jag förstått? Att han inte alls var påväg tillbaka så bra som jag det senaste upplevt? Rörde han sig verkligen så bra som jag inbillade mig? 

Jag hade dock inget att oroa mig över - det var precis så bra som jag hoppades på! Sigge är kalasfin i kroppen och har musklat sig som en tok! Särskilt ryggen! Tänk att skritträning gör så oerhört mkt?! Jag kommer aldrig någonsin sluta skritta - det bygger mer än folk förstår! Visst kan han få lite maffigare skinkor, men Rom byggdes inte på en dag ;)

Nu får vi börja köra lite blåbärsagility och om några veckor ska vi sedan börja avancera så smått! I slutet på maj/början på juni är tanken att prova vingarna på tävlingsbanan igen. Iiiih!
Vi ska också fortsätta skritta (såklart), köra en del hoppteknik, intervallträning och börja cykla! Så smått även ta upp backträningen igen - han kommer hålla för belastningen!

Min hund är frisk, och däckkraschen i november lägger vi nu bakom oss! 
Hurra!

 

När man haft en skadad hund som man rehabat under en längre tid (tycker nog ändå att mitten på november får räknas som en längre tid va?) så blir man regelrätt knäpp! Stirrar, klämmer, känner, funderar. Jag är dock i gott sällskap - har flera vänner som sitter eller suttit i samma sits, och på något vridet sätt känns det ändå skönt att de är lika knäppa som jag! 
Men det spelar ingen roll hur mkt jag stirrar nu - Sigge rör sig bättre än han gjort på länge! Jag tycker han är rak, jämn, fjädrande och lätt i steget, han känns stark och han har helt ok med muskler. Men jag är ändå inte nöjd... Efter kraschen, eller faktiskt redan innan den, så hade han ryckningar i huden. Det ser ut som det kliar och kittlar under hunden när man tar i honom. Jag som redan innan har en allergihund fick panik och tänkte att jaha, nu är det klippt! Sen kraschade han, och fysion konstaterade att ryckningarna i huden utan tvekan var muskulärt - irritation och muskler som satt fast. Detta var i princip borta efter inledningsfasen på rehaben, men har nu kommit tillbaka. Och jag fattar inte varför, eller hur jag ska komma bort från det. Tror att det var drag i backe som utlöste (inga större belägg, bara magkänsla) så det har vi avvaktat med nu, och bara fortsatt med annan styrka. Det blir långsamt bättre, men jag längtar verkligen till återbesöket så jag får tips och vägledning igen! Magkänslan inbillar sig dock att det inte är något stort och allvarligt eftersom rörelseapparaten i övrigt känns fin, så jag väljer att fortsätta fysa och ladda för en vår där agilityn ska komma tillbaka!

På sätt och vis gör den det redan from imorgon, då jag och Sigge hoppar på en onlinekurs i hoppteknik. Detta är ett för mig nytt ämne, men jag vet hur viktigt det är, och det kändes som ett självklart steg i Sigges resa tillbaka! Att rebaha är liksom ganska lite värt om vi inte kommer tillbaka starkare och bättre än innan - och detta måste då till! För helt ärligt vet jag inte hur Sigges teknik är - jag kan för lite! Jag har aldrig reagerat på hur han hoppar och ingen annan har heller börjat gråta när de sett oss, så HELT bedrövligt hoppas jag att det inte är!
Det ska bli oerhört spännande, och även om jag inte ska tillbaka till fysion förrän den 17:e april så kommer jag ändå köra på med kursen när den börjar - jag tror och hoppas inte jag får sota för det sen!

I min feed ploppar det nu upp bilder på så oerhört bedårande små varelser, och jag måste erkänna att det skär lite i hjärtat! Det är Vinna-valpar, och Vinna är tiken som jag trånat efter i sisådär tre år eller så nu. Tiken där det inte blev någon valp till mig förra omgången. Tiken som nu parades för antagligen sista gången och som jag avsade mig köplats från innan hon ens var parad...
Jag sörjde ett tag när jag gjorde det, men för mig är valp en stor sak och ett åtagande jag måste kunna ge mig in i helhjärtat både praktikt och emotionellt. När jag tackade nej hade jag inget jobb och inget boende utan snyltade fortfarande på mina fantastiska föräldrar och rullade fram på A-kassa. Livet börjar ordna upp sig nu, men med facit i hand så hade en valp inte fått det optimalt hos mig, så jag gjorde nog helt rätt som sa att jag inte kunde. Nog...
Jag gillar verkligen uppfödaren - hennes tänk, hennes engagemang och hennes skinn på näsan och rättframma sätt, så jag bad att få vara kvar på intresselistan för framtiden. Vinnas dotter kommer att paras framöver, och även detta är en fenomenal hund som går från klarhet till klarhet! Att eventuellt få chansen till en valp efter henne vore en ynnest!

Mycket kan hända och vem vet när det blir en valp i det här hushållet igen, men hoppas drömma och tråna måste man få göra!

 

Idag var det dags för rosettjakten klass 3, och givetvis var jag där som funktionär i largeklasserna! Även om vi inte fått köra någon agility för egen del på vad som känns som en evighet så mådde jag oerhört bra av att få insupa agility framförd av flera av mina förebilder - flera i klass 3 ger mig rysningar!

 

Varje år jag varit funktionär på rosettjakten så går jag hem och är förbannad över folks äckliga attityd mot både medtävlande och framförallt sina hundar, men idag såg jag inte så mycket av det! Kanske för att jag vägrar ta åt mig av sån atmosfär längre, eller för att det helt enkelt inte var lika många tråkmånsar där. Ett par såg jag som vanligt - och om jag får var elak så är det inte så att jag är ledsen om det inte går bra för dessa människor... 

Jag har ju som de flesta vet grubblat mkt över min egen attityd och känsla till agilityn, och att bara funktionära på tävling och känna av atmosfären från andra tävlande etc ger en mkt bättre perspektiv och tankar kring hur jag själv vill vara när vi kommer igång igen!

Som jag skrev till Ida förut - min prestationsångest kan gå och dränka sig, jag sitter liksom inte på tillräckligt mkt kunskaper och är inte såpass tekniskt duktig än att jag behöver ha någon jävla prestationsångest! Det handlar inte om att prata ner mig själv, utan helt enkelt bara om att inse vad som är viktigt! Att sätta siffror på känslor och affirmera hur jag vill bete mig tillsammans med min hund snarare än siffror på resultat är det som är viktigt i år, och får jag inte till det - nej då får jag helt enkelt inte fortsätta med agilityn! Det är hårda bud, men ont ska med ont fördrivas ;)

Jag har storslagna planer för Sigge under våren, och jag tror jag vet hur vi ska arbeta oss upp mot en bra attityd med rätt resultat känslomässigt! Det känns bra i  magen, och filmerna i mitt huvud (jag jobbar ju så vet ni) är vackra, glada och gör mig förbannat pepp!

Sigge har haft sämsta veckan någonsin denna veckan fysträningsmässigt! Jag har vart tokförkyld! Det som varit värst är egentligen näsan, men jag har haft såpass svårt att andas att jag faktiskt blir lite yr vid ansträngning så det har känts klokt att bara vila och leva lugnt. Detta har drabbat även hundarna, men i ärlighetens namn så passade det rätt bra. Sigge har haft sina ryckningar han får i sidan när han börjar lägga på sig spänningar igen, så vi har jobbat mer med novafonen och vila denna veckan så nu är det bättre igen! Det oroar mig lite, för tänk om han inte klarar tyngre fysisk belastning utan att lägga på sig och krascha kroppen igen? Jag försöker att varken tänka för mkt på det, stirra för mkt på hunden eller klämma för mkt på honom - det kommer reda sig!

Och just ja, ytterligare en plan för framtiden (rätt långt fram i tiden, men ändå) - Jag har kommit på vad jag ska bli när jag blir stor :D
Det är med fysiken och den eventuella problematiken som kan uppstå hos våra hundar som vi lever så tätt med och kräver så mkt av, det intresserar mig något grymt! Och Sigges skada har fått mig ännu mer intresserad (visst låter det lite tarvligt)! Det finns så mkt kunskap att hämta, och det finns så mkt man kan göra för att veta hur hundarna ska hållas pigga och fräscha! Så jag tänker bli fysioterapeut på hund när jag blir stor :D Det dröjer ett rätt bra tag innan jag är där, men visioner måste man ju ha! Och det innebär också att min tidigare utbildning inte kommer var förgäves, även om jag inte kommer använda den som jag kanske trodde jag skulle när jag började läsa för alltför många år sen :P

 

Igår var det återigen dags för Susanne på ProBonoK9 att titta på Sigge. 
Vi har ju rehabat sedan kraschen i Vårgårda i november och igår var det lite drygt 1,5 månad sedan Susanne tittade på honom sist. 
Vi har på den tiden försökt fysa efter bästa förmåga. Vädret satte käppar i hjulet lite då och då, men över lag tyckte jag att vi skött oss bra, och jag tycker mig även sett en markant skillnad på Sigge även om min magkänslan sa att något fortfarande inte var riktigt 100. 

Det visade sig att jag har en rätt bra magkänsla! Sigge fick mycket beröm för sin utveckling (jag tar åt mig lite av den äran). Ryggen har stabiliserats och han använder den på ett starkt och trevligt sätt. Även bakdelen använder han nu på ett trevligare sätt, men höger bak är lite svagare än vänster, och det var väl det min magkänsla hade reagerat på också. 
Susanne är förbenat duktig och det tog väl henne ungefär 2 sekunder att hitta roten till problemet, en muskel i midjan han var öm i och därför avlastade. Detta bidrog i sin tur till en spänning i vänster fram som också fick behandling. 
Utöver detta kändes Sigge fin i kroppen och har utvecklats massor på den här tiden! Precis som jag anat och hoppades på! Det blir liksom extra roligt när man får en avstämning på att slitet man lägger ner faktiskt ger resultat! Det gör också att viljan och motivationen att fortsätta med detta håller i sig!

Vi har nu fått ett justerat träningsschema så att uppbyggnaden kan fortsätta - bigger, faster, harder stronger, eller vad heter låten? ;)
Jag har också fått visat hur jag ska stretcha Sigge för att hjälpa hans midja. När hon förklarade hur jag skulle göra tänkte jag "det går Sigge aldrig med på, det kommer bli en sabla sprattlande" men när hon sedan visade låg Sigge som ett litet ljus! Det syntes på hela uttrycket på hunden att han tyckte det var fenomenalt skönt! Fina fina Sigge!

Jag är så oerhört tacksam för hjälpen jag fått med Sigge sedan kraschen! Susanne har gett mig så bra hjälp, men utan Sara Willéns vägledning däremellan hade jag ALDRIG fått så bra resultat som jag igår fick bekräftat! Med hjälp av Sara har jag hela tiden fått återkoppling på vad som hänt med Sigges kropp under rehab och kunnat justera min egen behandling av honom efter hennes upptäckter och direktiv. Det går inte i ord att beskriva hur lycklig och tacksam jag är för att Sara och Susanne tog mig under sina vingar! Fantastiska människor! Duktiga på det de gör, och fenomenalt trevliga! <3

Nu blir det mera fys för Sigge men from nu räknar jag det inte som rehab längre, utan prehab! Jag tänker också gå Fannys onlinekurs i hoppteknik som börjar i slutet på mars - sen jäklar ska vi ut och bara njuta av träning och tävlingar under resten av året, och våra liv! :D
Så.Himla.Pepp! :D

 

Vi fortsätter att fysa både jag och Sigge! Har vart lite svajigare nu när det först var snorkallt och en pina att vara ute, och sen blev töväder och isgata överallt! 
Men nu är snön borta och gegga går ju faktiskt alldeles ypperligt att träna i...
Vi fortsätter med kroppskontrollen inne, det går sakta men säkert framåt! Sigge börjar faktiskt se över lag bättre ut i kroppen, och jag försöker att inte stirra mig blind på hur han rör sig (för jag tycker mig se konstigheter mest hela tiden), men nog ser jag att vi rör oss framåt och uppåt hela tiden! Sigge börjar bli biffigare och stabilare, och det ska bli så himla spännande att se vad Susanne på ProBonoK9 säger nästa torsdag! Lite skräckblandad förtjusning kan jag nog påstå!

 

Jag fortsätter min satsning jag med, vågen står för tillfället still - men den rör sig heller inte uppåt vilket är en seger bara det! Nu rör jag ju på mig mer, och har fått styrkeövningar från fyskursen jag går så även här går det framåt!

Att bara fokusera på att ens hund ska bli bra i kroppen har också gjort att jag jobbat väldigt mycket med mig själv. När jag skrev min årsresumé insåg jag vilken jäkla pessimist jag låter som, och hur stora krav jag hela tiden ställer på  mig själv och vår prestation. Med detta tappades glädjen och så får det INTE bli igen! Vilket jag redan skrivit innan, så ingen idé att upprepa sig :P

Men till saken då - ikväll var det någon i ett goldenforum som ville se knasiga bilder på våra goldens och uppfödarKarin har ju tagit en så klockren bild på Sigge som jag bara älskar. Delade den därför även på min egen facebook, och som vanligt så satte Ida, min kära Ida, huvudet på spiken!
Hon skrev såhär: "Sådär skulle nästan du också kunna se ut när du är riktigt lycklig! Ni är lite lika du och den där Sigge! <3 "
Och tänk så RÄTT hon har! Det är såhär man ska se ut i samvaron med sin hund - och framförallt på agilitybanan för vår del! Mungipor åt fel håll och buttra toner hör inte hemma hos mig och Sigge, och just den här bilden ska bli min mentala uppladdning inför varje agilityträning och tävling. Det är för att vi ser ut som Sigge när vi kör som vi gör detta - för att det är så förbenat ROLIGT och för att vi hänger oss uppgiften och bara öser och ler! 
Tack Ida, som vanligt - Tack! <3

 

Vi fortsätter på i samma anda!
Sigge fysar på för fullt och jag tycker mig nog se skillnad nu! Mer muskler och främre delen av hunden känns mjukare och mer harmonisk. Iom muskelbyggande så börjar den obefintliga baken att växa och här kände även massören Sara att han är stelare och ömmare nu än innan. Detta innebär att problemområdena flyttar lite på sig, och arbetar sig stadigt bakåt. Tänk så bra om de arbetar sig ända ut i svansen och försvinner med ett vift sen ;) Bra det vore va? :P

Även jag är igång och fysar nu - nu får det vara slut på dagarna när jag kippande efter luft sinkar min hund på planen! Nu ska det bli tryck i benen och lite klös i den här kroppen! Går en fysträningskurs för agilityförare i Skövde, och det känns så himla roligt! Kanske inte dagen efter dock, träningsvärken har varit massiv och besvärlig - men ändå skön! :D Gruppen som går kursen är ganska liten så jag räknar med att vi kommer svetta oss tajta tillsammans väldigt fort, och redan första gången hade vi fenomenalt trevligt tillsammans! Ser redan fram emot gång två som är nästa söndag! :D

Nu har de hotat med -20 grader senare i veckan. Hur gör jag då? Att fysa hundarna ute då blir inte det lättaste, och Rocky får jag nog inte ens med mig. Men några dagar med fokus på kroppsstärkande övningar inomhus får väl inte anses fy skam det heller? Det är ju trots allt vinter, och det är inte alltid optimalt precis!

 

2015 var ett konstigt år, ett år där jag på grund av livet och omständigheter halkade snett över lag. 
Jag är nu på rätt köl men har tänkt  mycket på min inställning på tävling under 2015. Särskilt när jag läste gamla inlägg och fick upp tankar från tävlingar när jag gjorde min årskrönika häromdagen väcktes tankar. 2015 var alldeles för krävande och pessimistiskt! Jag var mycket sällan tillräckligt bra, tillräckligt snabb och placeringarna var inte tillräckligt höga. 

Jag gillar att köra agility med min retriever, och jag gillar på ett sätt att slå från underläge! Detta lyckades jag vända till en enorm prestationsångest under 2015 - jag måste minsann visa dem! Vilka då? Ja, som vanligt har jag inget bra svar på det, och agility handlar ju faktiskt inte om vad andra tycker! Det handlar om mig och min hund - enbart! Det handlar om att vi med glädje och attityd ska samarbeta oss genom en bana, med ett leende på läpparna! 
Sigge är alltid en glädjespridare, och han gör alltid sitt bästa utefter de förutsättningar som ges! Alltid!

Så, 2016 handlar om att jag ska matcha min hund! Jag ska ge honom optimala förutsättningar och jag ska ge honom min själ vad gäller glädje och attityd! 
Jag tänker inte sätta upp några prestationsmål, resultatmål eller krav på vad vi måste åstadkomma!
Vi måste inte åstadkomma "någonting" 2016!

JAG ska dock åstadkomma en bättre attityd, en släppt prestationsångest och en förståelse för vad agility handlar om! Lyckas jag med det har jag vunnit allt - och tror nog dessutom att det kommer visa sig i resultatlistorna också! :D

 

Ett självutlämnande inlägg (igen, varför blir det alltid såhär - jag låter ju deprimerad :P), men självrannsakan är viktigt för utvecklingen!

 

2016 ska bli vårt år, året jag hittar tillbaka och året som innehåller glädje och attityd helt igenom!

 

 

Detta gäller främst med Sigge - med Rocky är det prestationslöst och jag hoppas bara han får vara frisk och pigg under 2016, året då han fyller 11! Jag hoppas vi kan stå på startlinjen iaf några gånger och bara ösa och njuta av att benen bär och att han får vara frisk nog att springa agility!

 

Tänkte inte gjort någon från början - 2015 har varit ett av de tuffaste åren i mitt liv och livet har liksom inte riktigt fungerat som jag velat, på något plan. Men jag vet när jag tänker efter, att det är mycket minnesvärda hundrelaterade grejer som hänt 2015, och jag gör därför som jag brukar ändå! 2015 får inte bara vara ett jobbigt år, det vände ju och blev riktigt bra till slut :)
Detta år får jag dock ta facebook till hjälp, för bloggen har ju varit väldigt vilande i år!

Sigge tar sin fjärde hoppinne i Valla på riktigt tungt underlag och jag har på riktigt bestämt mig för att göra om hans kf-beteende till 2-2 för att behålla nån form av sans och vett mentalt.
Januari var en månad jag var lite orolig för Rocky, han började dricka märkbart mer än vanligt här. Dock var det ett problem som snabbt försvann, vad det var det vet jag fortfarande inte.
Jag räknade också ut vad hundarna kostade mig under 2014, och satte i halsen! Jag var helt ute och cyklade när jag uppskattade vad de kostade och den riktiga summan visade sig vara nästan dubbelt så stor :P Där ser man!

 

Rocky tävlar klass 2 i Valla, inga resultat men som vanligt lär han mig massor så fort vi gör något tillsammans. En 6:e-placering som lika gärna kunde blivit en 2:a-plats stärkte mitt ego och jag gick hem som på moln!
Rocky fick ett plakat på årsmötet för att han vann senior-klassen på KM 2014, och jag var löjligt glad över denna lilla träbit! Åldersnojan för Rocky var starkt påtaglig i början på året!
Fick under februari också reda på att det inte blev någon valp till oss denna gång, ledsamt men inget jag grävde ner mig i! Hade fullt sjå att stressa över Sigges debut i agilityklass som skulle ske i mars - varenda blogginlägg hade kf-anknytning :P

MARS

Sigge debuterar agilityklass i en trång hall i Fagersta. Katastroftävling såhär i efterhand! Jag körde slut på Sigge fullständigt, miljön var svår och jag var nervig. Han fick inga bra förutsättningar och jag var SÅ ledsen när jag åkte hem! Sigge är ingen lägger någon vikt vid såna saker så jag fick vackert släppa det också. Nya tag!
Tävlade även i Värnamo, men efter dåliga besked dagen innan och en uttorkad LL pga nattlig gråt så blev det inga resultat där heller. Dock en upprättelse efter fiaskot i Fagersta :P
Vi tävlade också i Strängnäs. Tampades med mitt dåliga självförtroende denna månaden men gjorde en peppfilm för att skärpa till mig! Detta visade sig vara Rockys sista tävling på länge, något jag inte räknat med!

 

Denna månad hälsar Minna på! Nathalies valp som jag trodde Sigge skulle vara själaglad över! Icke, Sigge tyckte det var PEST med en liten valp! Hon hade ju mage att stjäla hans leksaker!
Detta var månaden jag började våga cykla med Sigge - en aktivitet vi höll i relativt bra tills sensommaren kom. 
Var på tävlingsträning och det var då det hände - Rocky flög A-hindret och hoppade på tre ben av planen. Denna skada drogs vi med i ett nästan ett halvår, och vetskapen att min hund kanske aldrig mer skulle få träna och tävla etsade sig fast i mitt sinne. 
April var också månaden jag insåg vilken stor del jag själv har i det här med agilityn, och att det inte hjälper hur mycket man tränar hundarna när man själv inte ens är i närheten av att matcha dem. Anmäler mig till "15 med Paolo" - ett koncept jag höll i i några månader men dessvärre kräktes på i slutet för det var så jäkla tråkigt...
Kände mig mest som en bajsnödig pingvin, men i slutet av månaden fick jag tillsammans med ett par andra en privatlektion för bästa Lydia - som fick mig att sväva på moln!

 

Igår begav jag och Sigge oss till Skövde och hundskolorna för att träffa Susanne på ProBonoK9 igen. 
Fyra veckor sedan kraschen och tre veckor sedan vårt första besök. 
Jag kan inte neka till att jag var nervös - de här tre veckorna har vi slitit på och jag har stirrat mig knäpp på Sigges rörelsemönster och reaktioner. 

Vi har haft koppeltvång och inga långa promenader, skrittränat mycket, skrittat över stege och novafonat både fram och bak. Vi har även tränat på att stå ordentligt rakt upp och ner på plan mark - Sigges hållning har inte vart någon höjdare alls! Men den stora frågan var ju om det skulle det vara någon skillnad enligt Susanne?
Själv hade jag efter allt stirrande tyckt mig konstatera att han känns mjukare och rör sig mer harmoniskt, men vissa stunder kände jag även att han rörde sig för jäkla illa! Jag har därför inte låtit honom gå passgång alls i koppel nu utan vart benhård med att det är trav som gäller, då jag upplevt att han rört sig som absolut sämst i passgång. 

 

Susanne sa direkt hon fick se Sigge att hon tyckte han hade en annan hållning och utstrålning och jag tror mina axlar sjönk med 50% haha! När vi skulle springa i korridoren och visa upp oss började Sigge passa (han gör det när han tappar huvudet) och då såg även Susanne att det inte såg så bra ut i denna gångart - att försöka jobba bort passen känns alltså som helt rätt beslut!

Hon kände igenom honom och konstaterade att framdelen kändes helt annorlunda jämfört med efter kraschen och att jag lyckats lösa upp och fixa till det mesta som tjallade där (en lättnadens suck!). I bak var det också mycket bättre, men fortfarande lite spänd i midjan och bäckenet. Stor skillnad från förra gången och vi är iaf på helt rätt väg!

Sigge fick ultraljud i bak en lång stund så nu har vi bra förutsättningar att fortsätta bygga upp oss!
Han har fått ett program vi ska jobba med nu och sen ska vi tillbaka på återbesök i februari! Tiden fram tills dess handlar om att stärka upp honom och göra honom mer harmonisk i kroppen, och även få med huvudet på vägen. Det är nog där vårt stora problem legat hela tiden. Sigge är så annorlunda jämfört med Rocky och jag har inte riktigt insett hur det kan ta sig uttryck i hans kropp. 

Det kanske låter konstigt, men jag ser ändå detta som en bra grej att det hände! Vi bygger upp oss från noll nu, och jag får mer kunskap både om Sigges kropp och knopp och kan ge honom rätt förutsättningar för att kunna använda kroppen på ett bra sätt! Kunskap jag inte hade i tillräcklig utsträckning innan, och fortfarande inte har... Men med Susannes vägledning och kursen i vinteragility kommer utgångsläget bli något annat!
Så igår när jag åkte hem var jag ändå glad, lättad och pepp! Som jag ofta säger - det finns bara en väg, uppåt!

Men vi kommer inte tävla rosettjakten i Linköping i februari, det är alldeles för kort tid dit! Det känns på ett sätt lite ledsamt men ändå helt rätt. Kommer inte åka med Rocky heller - underlaget är tungt och Rocky är gammal! Jag vågar alltså inte med någon av dem! Att ha is i magen nu tjänar vi på sen mantrar jag! Det här är bra för oss, och min vision är att vi ska komma tillbaka starkare och bättre än någonsin! Jag har redan filmklippet och musiken färdig i mitt eget huvud ;) Så det är bara att jobba på! :D

 

Vi skrittar vidare, varje dag, fram och tillbaka :P Sigge var så förbannad i början - det här med skritträning är ju något jag får erkänna att jag lite bagatelliserat liksom. Det är så mycket man inte vet att man inte vet - och vikten av att skritträna har jag inte fattat vidden av!
Sigge har dock börjat förstå vad det handlar om och accepterar den långsamma takten och börjar gå relativt balanserat nu, även om vi har en bit kvar. Det går att ha slakt koppel i perioder och det är lättare att kontrollera honom med enbart rösten nu, så det tar sig! :)
Vi ska egentligen även skritta över nedlagd stege också men nu när jag är tillfälligt i Linköping så har vi ingen tillgång till stege utan har utökat mängden skritt i skog istället. 

Vi har hoppat på Fanny Gotts onlinekurs "vinteragility" också. Första lektionen och redan där blev det skämskudde och aha-upplevelse. Insåg att Sigges hållning är så oerhört gräslig :P Kollar man hur han står rakt upp och ner på plan mark så är det inte mycket som är rätt där inte! Bara att börja jobba! Vi tragglar på för fullt här - Sigge tycker det är konstigt att jag håller på och flyttar omkring hans ben och han är lite obekväm i denna träning så har fått tips av Fanny hur jag ska gå vidare!

Det här är som sagt vintern vi ska stärka oss, ladda batterierna och bygga upp både mig och Sigge från grunden! Jag känner mig rätt så tillfreds med situationen och inte särskilt stressad! Även om det var fantastiskt inspirerande att se livesändningen från hundmässan i Stockholm idag :P
Att rätta till och grunda om nu - det vinner vi på sen! 
Då jäklar :)

Här är klipp på vad vi pysslar med nu - att stå, det är svårare än någon av oss trodde, och vi har mycket att lära oss :P

I söndags bar det av till Kyrkekvarn och deras hundhall - det var dags för kurs för Annica Aller. Detta var en kurs jag fick möjlighet att gå på grund av ett avhopp, blev en plats ledig och jag knep den direkt! Tanken var ju att jag skulle gått med Sigge, men eftersom han ska vila ett tag nu så fick Rocky vara stand in istället. 

När jag åkte ska erkännas att jag var lite besviken. Åka på kurs med en 10,5 år gammal hund, en hund som tävlar väldigt sparsamt pga ålder och krämpor och som inte alls beter sig som Sigge på banan. En hund som jag dessutom inte känner mig särskilt stressad när jag springer med, och som jag hinner med utan några större problem. Vad 17 skulle jag kunna få ut av kursen med honom?

Rocky förstod inte alls problematiken och han var överlycklig att få åka iväg själv med matte! Hans fullständiga entusiasm smittade såklart, och när vi hade värmt upp kändes det inte alls lika hemskt! Rocky är trots allt den som lärt mig absout mest om hund, träning och agility så visst skulle vi få en trevlig dag tillsammans!

Första varvet för instruktör är jag alltid som mest svajig - jag blir nervös för jag vet att jag blir synad i sömmarna. Kändes fortfarande lite jobbigt att vara där med fel hund, så även det bidrog till både slarv och svaj.
Annica tog oss under sina vingar och såg direkt att jag är lite sloppy med Rocky. Jag vet vad han kan och blir lite "oengagerad" i min handling. Huvudet på spiken efter två minuter liksom! För det hänger ju sen med till Sigge också, och gör mig faktiskt inte bara slarvig med Rocky, utan slarvig som förare! 
Det finns liksom ingen anledning att tänka i banor att jag måste vara tydlig med Sigge - jag ska vara tydlig, punkt!

Det uppdagades ju också väldigt fort att mina händer är ineffektiva. Jag springer gärna med knutna händer, vilket är otydligare för hunden, och bidrar till att jag hamrar mig igenom banan. Det är ju egentligen självklart att en öppen hand blir både tydligare, längre och svårare att hamra med, men inte har jag tänkt aktivt på det innan! Skillnaden när jag faktiskt tänkte aktivt på det lät inte vänta på sig! Förutom de där uppenbara grejerna med knuten hand tror jag att det även bidrar till en spänning i kroppen - knuten hand sänder fel signaler till hjärnan liksom. När jag började springa med konstant öppen hand istället tycker jag att jag ser mer harmonisk och lugnare ut, även i fart! Bra uppenbarelse med andra ord!

Att jag är lite stressad på banan såg Annica såklart direkt också! Även med Rocky som jag upplever att jag lätt hinner med så stressar jag iväg, både fysiskt men framförallt mentalt! Så denna lärdom tar jag också med mig, och tror jag kommer få annorlunda respons från Sigge också! Man kan vara långt från hunden fysiskt men måste ALLTID vara där mentalt! Också en sån där självklar grej egentligen, men som jag behöver få inbankat i skallen :P

Fick också med mig mycket bra grejer i hur man kan tänka i exempelvis stjärnor i fråga om både hundens väg och min egen väg. Hur jag hjälper hunden få till bra svängar fick jag också hjälp med och ser verkligen fram emot att prova det på Sigge framöver! Responsen jag fick av Rocky var fantastisk och glädjen bubblade ur kroppen mer och mer för varje steg vi tog tillsammans!

För ett tag sen var jag och Sigge på en privattimme för Elin Fahlgren och hon påpekade också det uppenbara - folk hanterar byten och handling relativt bra i maklig fart men när det sen gäller på tävling när man försöker ge allt så sitter det inte! Detta är också smärtsamt uppenbart i mitt fall, men det kändes ändå skönt att få springa med Rocky där det faktiskt bara går i maklig takt! För att få in tänket och känslan ut i kroppen liksom! 

Som ni hör så fick jag ut mycket mycket mer av kursen än jag förväntade mig när jag åkte iväg med Rocky, och jag är SUPERnöjd! Jag och Rocky hade en fenomenalt rolig dag, och jag har med mig massor med bra grejer att fila på när Sigge kommer igång igen :D 
Sakta men säkert så går det framåt, uppåt! Rom byggdes inte på en dag, men vi är på väg! :D

 

Idag var det då dags för Sigges fyskoll. Jag bokade ju en tid i ren panik i fredags kväll efter kraschen, och det var det bästa jag kunde göra, för det behövde han verkligen!

Det var Susanne på ProBonoK9 som tog hand om oss idag, och hon hittade både det ena och andra på Sigge. Vissa saker som kändes färska och antagligen var efterdyningar efter kraschen, och vissa saker som legat och pyrt ett tag. 

 

Först lossade hon nacken på honom. Han var märkbart berörd och hon trodde att han hade fått en rejäl smäll som satt sig i musklerna i nacken efter kraschen - antagligen har stackarn gått med massiv huvudvärk sen i fredags. Han tyckte det var obehagligt först och jag såg hur berörd han var. Hon fortsatte att klämma och trycka och allt eftersom sekunderna gick såg jag hur Sigge fick en annan andning och slappnade av. Lille killen!

Vänstersidan var öm efter kraschen och även här hjälpte hon honom att lösa upp flera saker som låg och spände. 
Även midjan fick sig en rejäl omgång, och allt eftersom hon höll på slappnade Sigge av mer och mer. Det är spännande att titta på hur ens hund reagerar i dessa situationer - små subtila signaler som tydligt visar hur han reagerar på olika saker.

Sen var det dags för bakdelen. Jag har haft en känning att det var något krångel i bak sedan en tid tillbaka, och mycket riktigt. En massiv låsning i bäckenet med spända muskler och påverkad rörelse. Även här såg jag skillnaden under behandlingens gång. Denna låsning är inget han gått med superlänge, för det hade som tur var inte spridit sig fram i ryggen utan var koncentrerat till bak, och löstes upp bra när hon behandlade honom.

 

Efter nästan en timmes ultraljudande var Sigge helt slut, och är nu ordinerad vila under några dagar, med igångsättning för att muskla upp områdena med krångel. Endast koppelpromenader och inte så långa promenader. Novafonen ska gå varm, och jag ska ge honom så optimala förutsättningar jag bara kan att ordna till det här som pyrt i kroppen på honom. Den 17:e ska vi på återbesök och förhoppningsvis ligger allt fortfarande rätt och har lugnat ner sig i kroppen på honom!
Han är trots allt inte trasig, men behöver rätt förutsättningar för att komma tillrätta och bli hel på ett vettigt sätt. 

Någon kurs för Annica Aller på söndag blir det med andra ord inte - jag har verkligen sett fram emot detta med Sigge, men huvudsaken är att han kommer tillrätta med kroppen nu så får vi fila på annat sen!
Jag bestämde ikväll att Rocky nog får följa med på kursen. Blir inte samma sak, och egentligen kanske jag inte vill lägga pengar på att gå kurs med honom eftersom vi inte har någon vidare utvecklingspotential. Men Rocky är gubbe och älskar agility - detta kommer vara sista kursen vi går tillsammans, och jag ser det helt enkelt som kvalitetstid med min älskade vän istället!

 

Efter fyskollen hängde vi kvar i Skövde då Susanne på kvällen hade en föreläsning i hur man bygger upp sin tävlingshund. Saker jag till stor del hade koll på, men nog är det bra med påminnelse och motivation! Sigge fick också vara med på föreläsningen då jag inte ville ha honom i kall bil efter massiv behandling, och han var SÅ övertrött stackarn! Nu när vi har kommit hem så han kan slappna av har han totaldäckat i soffan, och kommer inte göra något mer väsen av sig på några timmar :P

Något jag verkligen måste ta till mig efter den här kvällen är att jag MÅSTE lita på min magkänsla. Tror jag något är fel med hundarnas rörelseapparat har jag rätt - jag ser inte i syne, jag känner mina djur! Att jag bokade tiden var ju för att kolla upp vad kraschen gjort med honom, men de andra grejerna jag haft känningar på hade jag helt rätt i, och varför ska jag låta dem gå längre med krångel med kroppen när jag tror det är något som riskerar vara galet? Dumheter!

Nu, nya tag och i vinter ska vi bli hela, starka och motiverade! Det här ska bli vår vinter!
Till våren - då jäklar!

Har inte skrivit ett inlägg sen i maj. Det här året har vart konstigt på så många sätt, och det har hänt så många saker. Både bra och dåliga förstås. Många konstiga saker, och jag är slut. Helt slut ärligt talat! 
Att blogga då har varit väldigt lågt prioriterat.

Jag har känt ett tag att jag saknar min blogg. Inte för att så många läser den, men det är roligt att ha själv! Titta tillbaka på och reflektera över vad som hänt, vad man åstadkommit, vad man känt -  ja ni vet.

Ikväll blev dock droppen som fick bägaren att rinna över. Jag måste skriva av mig lite. Känslorna svallar över, på grund av årets sista tävling. 
Årets sista tävling som jag sett fram emot så himla länge! Den fina hallen med det fantastiska underlaget! De härliga människorna och den fantastiska sporten! Båda hundarna skulle vara med och tävla och vi skulle ha så roligt!

 

Rocky först ut, en agilitybana som kändes kalaskul under banvandringen! Vi tog oss runt, svajigt men nollade! Vi var ekipage 6 ut, och gick upp i ledningen! Jag visste att vi inte skulle få behålla den, men att en liten stund få se sin gamle kämpe på plats ett i liveresultaten - det värmde mattehjärtat!
Han slutade på en fjärdeplats och fick därmed sin första pinne i klass 2! Givetvis var jag tvungen att lägga en löjlig status för att retas med folk. En status som kopierades av någon, lades på nätet och i nuläget setts av över 45 000 personer - sinnes!

Näst på tur var Sigge i samma bana, och iom min och Rockys svajiga nolla visste jag att jag var tvungen att hålla i Sigge ordentligt. Gick sådär, och hinder 3 (A-hindret) sprang han först förbi, och sen missade han kontaktfältet... Jag måste ta tag i det förbannade A-hindret! Han missade även ingången i slalomet, och rev senare i banan ett hinder, så vi slutade på 20.nånting fel för tidsfel fick vi också på de extra rundorna :P

Sigge var först ut av grabbarna i hoppklassen, och jag kände när jag gick banan att den här banan är en svår bana för oss! För en sekund tänkte jag "den här banan borde jag stryka mig och Sigge från, den är för svår. Klarar jag inte hålla i honom slår han sönder sig"
Famous last thoughts...
Jag höll inte i honom ordentligt, var ivägen och kraschen var ett faktum. Sigge kraschade däcket. Tokkraschade! Hallen drog efter andan och min mage knöt sig. Sigge var uppe på benen direkt och var glad och undrade varför vi stod still. Vi kampade, tog om däcket och sen gick vi av. Sigge kampande som en tok och jag tjutandes. Jag kände mig SÅ dålig! Så nedrans dålig!

 

 

 

Gick ut med Sigge och kände att jag ville INTE köra med Rocky, men ändrade mig sen - upp på hästen igen säger dom ju! Visserligen en annan häst, men vi körde ändå. Ett ok lopp med en riven bom och en vägran, och det kändes ändå helt ok med tanke på mitt sinnestillstånd.

Var skräckslagen att Sigge skulle vara skadad och förstörd på så många sätt, på natten sov jag oroligt och vaknade gång på gång för att kolla att han var okej - tanken på inre blödningar, hjärnskakning etc var för stora. Sigge verkar dock ok, och gör fortfarande. Han verkade lite öm igår men idag har han vart helt som vanligt och tar livet som han alltid gör - med en klackspark. Ska till en fysioterapeut på torsdag och få honom genomklämd. Kände att det är bra oavsett, för nu är inga tävlingar förrän i februari för oss igen. Hoppas bara att inga konstiga saker hittas!

Igår och idag har jag vart arg. Arg på att jag suger på agility, arg på att jag är otydlig och arg för att det inte är tillräckligt med driv i mig på banan. Tänkte att jag skulle peppa igång mig och klippa ihop godbitar från loppen istället för att älta kraschen. Kollar på de andra filmerna och blir bara mer arg. Det fanns inget att klippa ihop. Jag joggar, är ofokuserad i kroppen och suger i vartenda lopp. Rockys pinne kändes som mer tur än något annat och jag deppade igen. 

Så nu får det vara skärpning! Det här är ändå saker jag kan göra något åt, något jag SKA göra något åt, redan har börjat göra något åt! Det är dags att fortsätta med det, för nu, nu får det vara nog! Punkt!

Idag har jag vidgat mina vyer och agerat skrivare på klubbens lydnadstävling! Det var väldigt roligt och givande, och det här med lydnad kanske inte är så skrämmande ändå? (hur många gånger har jag sagt så nu?) Att se ekipage i alla klasser var roligt som 17, även om det var lättare att ta till sig av det de i klass 1 höll på med - det är ju där jag ska harva om jag ska prova :P

Både SMHI och YR hade lovat uppehåll - de jäklarna! Ack så fel de hade, och stundtals vräkte regnet ner. Givetvis över klass 1-ekipagen... Oj så tappra de var när de kämpade på! Mycket duktiga!

 

Grabbarna fick följa med ut och sitta i bilen under lydnadstävlingen, för efteråt var tanken att köra klass 1-bana som vi gjort några gånger. Sigge var mer än lovligt taggad när jag tog ut dem ur bilen, och jag visste att han skulle vara lika speedad som på tävling! YES! Det är ju precis det här vi behöver träna på! 
Och första varvet, se på faan - vi satte det :D

Det kändes lite yvigt och lite flygigt, men vi satte det! Inga rivningar och vi skötte oss båda två! 
Resterande varven innehöll dock både rivningar, slarv och skrik-och-panik, men visst är det väl första varvet som räknas? Det är det ju alltid på tävling, så varför inte på tävling? :P
Jag slarvar lite på balansen dock. I mitt huvud släppte jag honom på släppkommando, men han går innan... Detta får jag sota för direkt varvet efter när han flyger av utan en tillstymmelse till stopp :P Somliga straffas på en gång, matte får INTE slarva!

 

Vi vände på banan, och det var svårt som fasen - funkade inte alls som jag tänkte, MEN... Jag känner förvandlingen! Något håller på att hända, framförallt med mig, och träningen ger verkligen resultat och jag känner detta resultat liksom pysa ut ur kroppen varenda gång vi tränar för att liksom peppa mig att jag är på rätt väg och att jag är så på gång som jag känner inombords. Resan är lång och kantad med spännande saker, men vi rör oss uppåt, uppåt, uppåt! Sakta men säkert! Mycket att lära, men mycket lär vi oss hela tiden! Älskade guldklimp!