Trånar och längtar - efter fysion (?!), agility och valpen som inte blev
När man haft en skadad hund som man rehabat under en längre tid (tycker nog ändå att mitten på november får räknas som en längre tid va?) så blir man regelrätt knäpp! Stirrar, klämmer, känner, funderar. Jag är dock i gott sällskap - har flera vänner som sitter eller suttit i samma sits, och på något vridet sätt känns det ändå skönt att de är lika knäppa som jag!
Men det spelar ingen roll hur mkt jag stirrar nu - Sigge rör sig bättre än han gjort på länge! Jag tycker han är rak, jämn, fjädrande och lätt i steget, han känns stark och han har helt ok med muskler. Men jag är ändå inte nöjd... Efter kraschen, eller faktiskt redan innan den, så hade han ryckningar i huden. Det ser ut som det kliar och kittlar under hunden när man tar i honom. Jag som redan innan har en allergihund fick panik och tänkte att jaha, nu är det klippt! Sen kraschade han, och fysion konstaterade att ryckningarna i huden utan tvekan var muskulärt - irritation och muskler som satt fast. Detta var i princip borta efter inledningsfasen på rehaben, men har nu kommit tillbaka. Och jag fattar inte varför, eller hur jag ska komma bort från det. Tror att det var drag i backe som utlöste (inga större belägg, bara magkänsla) så det har vi avvaktat med nu, och bara fortsatt med annan styrka. Det blir långsamt bättre, men jag längtar verkligen till återbesöket så jag får tips och vägledning igen! Magkänslan inbillar sig dock att det inte är något stort och allvarligt eftersom rörelseapparaten i övrigt känns fin, så jag väljer att fortsätta fysa och ladda för en vår där agilityn ska komma tillbaka!
På sätt och vis gör den det redan from imorgon, då jag och Sigge hoppar på en onlinekurs i hoppteknik. Detta är ett för mig nytt ämne, men jag vet hur viktigt det är, och det kändes som ett självklart steg i Sigges resa tillbaka! Att rebaha är liksom ganska lite värt om vi inte kommer tillbaka starkare och bättre än innan - och detta måste då till! För helt ärligt vet jag inte hur Sigges teknik är - jag kan för lite! Jag har aldrig reagerat på hur han hoppar och ingen annan har heller börjat gråta när de sett oss, så HELT bedrövligt hoppas jag att det inte är!
Det ska bli oerhört spännande, och även om jag inte ska tillbaka till fysion förrän den 17:e april så kommer jag ändå köra på med kursen när den börjar - jag tror och hoppas inte jag får sota för det sen!
I min feed ploppar det nu upp bilder på så oerhört bedårande små varelser, och jag måste erkänna att det skär lite i hjärtat! Det är Vinna-valpar, och Vinna är tiken som jag trånat efter i sisådär tre år eller så nu. Tiken där det inte blev någon valp till mig förra omgången. Tiken som nu parades för antagligen sista gången och som jag avsade mig köplats från innan hon ens var parad...
Jag sörjde ett tag när jag gjorde det, men för mig är valp en stor sak och ett åtagande jag måste kunna ge mig in i helhjärtat både praktikt och emotionellt. När jag tackade nej hade jag inget jobb och inget boende utan snyltade fortfarande på mina fantastiska föräldrar och rullade fram på A-kassa. Livet börjar ordna upp sig nu, men med facit i hand så hade en valp inte fått det optimalt hos mig, så jag gjorde nog helt rätt som sa att jag inte kunde. Nog...
Jag gillar verkligen uppfödaren - hennes tänk, hennes engagemang och hennes skinn på näsan och rättframma sätt, så jag bad att få vara kvar på intresselistan för framtiden. Vinnas dotter kommer att paras framöver, och även detta är en fenomenal hund som går från klarhet till klarhet! Att eventuellt få chansen till en valp efter henne vore en ynnest!
Men det spelar ingen roll hur mkt jag stirrar nu - Sigge rör sig bättre än han gjort på länge! Jag tycker han är rak, jämn, fjädrande och lätt i steget, han känns stark och han har helt ok med muskler. Men jag är ändå inte nöjd... Efter kraschen, eller faktiskt redan innan den, så hade han ryckningar i huden. Det ser ut som det kliar och kittlar under hunden när man tar i honom. Jag som redan innan har en allergihund fick panik och tänkte att jaha, nu är det klippt! Sen kraschade han, och fysion konstaterade att ryckningarna i huden utan tvekan var muskulärt - irritation och muskler som satt fast. Detta var i princip borta efter inledningsfasen på rehaben, men har nu kommit tillbaka. Och jag fattar inte varför, eller hur jag ska komma bort från det. Tror att det var drag i backe som utlöste (inga större belägg, bara magkänsla) så det har vi avvaktat med nu, och bara fortsatt med annan styrka. Det blir långsamt bättre, men jag längtar verkligen till återbesöket så jag får tips och vägledning igen! Magkänslan inbillar sig dock att det inte är något stort och allvarligt eftersom rörelseapparaten i övrigt känns fin, så jag väljer att fortsätta fysa och ladda för en vår där agilityn ska komma tillbaka!
På sätt och vis gör den det redan from imorgon, då jag och Sigge hoppar på en onlinekurs i hoppteknik. Detta är ett för mig nytt ämne, men jag vet hur viktigt det är, och det kändes som ett självklart steg i Sigges resa tillbaka! Att rebaha är liksom ganska lite värt om vi inte kommer tillbaka starkare och bättre än innan - och detta måste då till! För helt ärligt vet jag inte hur Sigges teknik är - jag kan för lite! Jag har aldrig reagerat på hur han hoppar och ingen annan har heller börjat gråta när de sett oss, så HELT bedrövligt hoppas jag att det inte är!
Det ska bli oerhört spännande, och även om jag inte ska tillbaka till fysion förrän den 17:e april så kommer jag ändå köra på med kursen när den börjar - jag tror och hoppas inte jag får sota för det sen!
I min feed ploppar det nu upp bilder på så oerhört bedårande små varelser, och jag måste erkänna att det skär lite i hjärtat! Det är Vinna-valpar, och Vinna är tiken som jag trånat efter i sisådär tre år eller så nu. Tiken där det inte blev någon valp till mig förra omgången. Tiken som nu parades för antagligen sista gången och som jag avsade mig köplats från innan hon ens var parad...
Jag sörjde ett tag när jag gjorde det, men för mig är valp en stor sak och ett åtagande jag måste kunna ge mig in i helhjärtat både praktikt och emotionellt. När jag tackade nej hade jag inget jobb och inget boende utan snyltade fortfarande på mina fantastiska föräldrar och rullade fram på A-kassa. Livet börjar ordna upp sig nu, men med facit i hand så hade en valp inte fått det optimalt hos mig, så jag gjorde nog helt rätt som sa att jag inte kunde. Nog...
Jag gillar verkligen uppfödaren - hennes tänk, hennes engagemang och hennes skinn på näsan och rättframma sätt, så jag bad att få vara kvar på intresselistan för framtiden. Vinnas dotter kommer att paras framöver, och även detta är en fenomenal hund som går från klarhet till klarhet! Att eventuellt få chansen till en valp efter henne vore en ynnest!
Mycket kan hända och vem vet när det blir en valp i det här hushållet igen, men hoppas drömma och tråna måste man få göra!
Kommentarer
Trackback
