mittlivsomhund

Idag var det dags för rosettjakten klass 3, och givetvis var jag där som funktionär i largeklasserna! Även om vi inte fått köra någon agility för egen del på vad som känns som en evighet så mådde jag oerhört bra av att få insupa agility framförd av flera av mina förebilder - flera i klass 3 ger mig rysningar!

 

Varje år jag varit funktionär på rosettjakten så går jag hem och är förbannad över folks äckliga attityd mot både medtävlande och framförallt sina hundar, men idag såg jag inte så mycket av det! Kanske för att jag vägrar ta åt mig av sån atmosfär längre, eller för att det helt enkelt inte var lika många tråkmånsar där. Ett par såg jag som vanligt - och om jag får var elak så är det inte så att jag är ledsen om det inte går bra för dessa människor... 

Jag har ju som de flesta vet grubblat mkt över min egen attityd och känsla till agilityn, och att bara funktionära på tävling och känna av atmosfären från andra tävlande etc ger en mkt bättre perspektiv och tankar kring hur jag själv vill vara när vi kommer igång igen!

Som jag skrev till Ida förut - min prestationsångest kan gå och dränka sig, jag sitter liksom inte på tillräckligt mkt kunskaper och är inte såpass tekniskt duktig än att jag behöver ha någon jävla prestationsångest! Det handlar inte om att prata ner mig själv, utan helt enkelt bara om att inse vad som är viktigt! Att sätta siffror på känslor och affirmera hur jag vill bete mig tillsammans med min hund snarare än siffror på resultat är det som är viktigt i år, och får jag inte till det - nej då får jag helt enkelt inte fortsätta med agilityn! Det är hårda bud, men ont ska med ont fördrivas ;)

Jag har storslagna planer för Sigge under våren, och jag tror jag vet hur vi ska arbeta oss upp mot en bra attityd med rätt resultat känslomässigt! Det känns bra i  magen, och filmerna i mitt huvud (jag jobbar ju så vet ni) är vackra, glada och gör mig förbannat pepp!

Sigge har haft sämsta veckan någonsin denna veckan fysträningsmässigt! Jag har vart tokförkyld! Det som varit värst är egentligen näsan, men jag har haft såpass svårt att andas att jag faktiskt blir lite yr vid ansträngning så det har känts klokt att bara vila och leva lugnt. Detta har drabbat även hundarna, men i ärlighetens namn så passade det rätt bra. Sigge har haft sina ryckningar han får i sidan när han börjar lägga på sig spänningar igen, så vi har jobbat mer med novafonen och vila denna veckan så nu är det bättre igen! Det oroar mig lite, för tänk om han inte klarar tyngre fysisk belastning utan att lägga på sig och krascha kroppen igen? Jag försöker att varken tänka för mkt på det, stirra för mkt på hunden eller klämma för mkt på honom - det kommer reda sig!

Och just ja, ytterligare en plan för framtiden (rätt långt fram i tiden, men ändå) - Jag har kommit på vad jag ska bli när jag blir stor :D
Det är med fysiken och den eventuella problematiken som kan uppstå hos våra hundar som vi lever så tätt med och kräver så mkt av, det intresserar mig något grymt! Och Sigges skada har fått mig ännu mer intresserad (visst låter det lite tarvligt)! Det finns så mkt kunskap att hämta, och det finns så mkt man kan göra för att veta hur hundarna ska hållas pigga och fräscha! Så jag tänker bli fysioterapeut på hund när jag blir stor :D Det dröjer ett rätt bra tag innan jag är där, men visioner måste man ju ha! Och det innebär också att min tidigare utbildning inte kommer var förgäves, även om jag inte kommer använda den som jag kanske trodde jag skulle när jag började läsa för alltför många år sen :P