mittlivsomhund

Ja lite så känns det nu, även om jag vet att jag är extra ledsen och gnällig idag.

 

Mina benhinnor har krånglat med mig ett tag nu som vissa av er vet, och idag var det dags för domen. Domen som blev precis så som jag var rädd för: total vila, knaprande av tabletter och en hel jäkla massa utgifter....
På en månad ska jag göra så lite som möjligt som innefattar stötar mot mina stackars benhinnor - vilket då givetvis innefattar agility. Det är svårt att försöka springa max utan att benen tar några stötar. Kan man rulla runt en bana? Cykla?

 

Givetvis är jag dramatisk och stortjöt när jag kom hem, men att snora i Fredriks tröja gör att livet känns lite lättare. Det är bara en månad som totalvilen egentligen gäller, men det är liksom sämsta månaden! I sommar kan jag inte tävla på grund av att jag jobbar de flesta helgerna, och då går jag inte heller några kurser.

Det är ju NU jag går en tävlingskurs, en kom-i-form-kurs och jag har lyckats få in iaf två tävlingar så att jag och Rocky får visa oss något på tävlingsbanorna... Jag skulle träna mer regelbundet nu när det äntligen gick, och jag skulle ha superroligt tillsammans med en stabil gamling och en galen unghund. -piiiip- det kan du glömma!

 

Kom-i-form-kursen måste jag låta bli, det förstår jag också, men tävlingskursen vägrar jag att missa! En sån chans missar man INTE! Köra jag mer eller mindre totalvila och fuskar -lite- på de gångerna som inte är instruktörsledda så borde jag klara att vara med! Två tävlingar.... Jag borde inte, men hur fasen klarar man att låta bli?

 

Vaderna är fullkomligt skrot, och dessutom snedbelastade till 1000. Fick massage, och de är så spända och fulla med knutor att jag inte visste om jag skulle skrika eller gråta! Det gjorde så vansinnigt ont! Men nu efteråt känns det skönt, så ordinationen är massage iaf en gång i veckan nu, tillsammans med stretch och övningar dagligen.

Vi mätte även vaderna och min högra vad är 1,5 cm större i omkrets än den vänstra - känns som det är rätt så jäkla mkt på en vad, som i sig inte ska vara så stor!

 

Jag vet ju att jag har bra läkekött, så sköter jag mig nu kommer det att bli bättre. Men den lilla ack så viktiga detaljen att sköta sig är SÅ svår att hålla sig till! Kanske skulle vara koppeltvång på mig ett tag framöver...

Han går liksom från klarhet till klarhet.

Idag var det dags för projektkursen i apportering igen. Sigge kommer in och bara äger.
En av deltagarna hade nämligen höglöpande tik med sig - hur skulle detta gå?
Lite fundersam blev jag, iom att han börjar bli stor kille nu men detta tänkte jag inte röja med en min utan sa glatt att det är super att få träna med löptik!

Sigge kunde inte brytt sig mindre! Att träna lös med en sån tjej bredvid var piece of kaka, och att gå en liten kissepromenad efteråt var inte heller några konstigheter!
Det svåraste var ju att sitta still och inte ta leksaken de höll på att kasta omkring när vi tränade! Jag vill OCKSÅ, sa Sigge och satt och hade spasmer på sin plats!

 

Apporteringen är svår! Det är bara att krypa till korset och erkänna, jag har inte en susning! Att vänta såhär länge och inte lägga mer vikt vid hur vi hanterar leken var också ett misstag, men som min kära instruktör sa när vi gick foundationkurs - "Äsch, var inte rädda för att göra fel! Blir det knasigt lär man om!"

 

Och det är precis vad vi håller på med nu! För att få ett stabilare gripande måste vi börja i leken. När man kampar ska ju suget vara bakåt, och detta måste jag anamma än mer nu! Han drar bakåt, men inte de första sekunderna, och det är för sent! Det ska vara smack i leksaken och direkt tänk bakåt! Detta kan vi sedan föra över till gripandena som kommer gå lättare.
För balansgången vi behöver till gripandet har jag helt enkelt misslyckats med. Han griper, och börjar tugga. Eller han griper fint, jag klickar - han börjar tugga istället för att släppa. Försöker dämpa glädjen lite lite grann och han blir osäker och griper inte alls. Skitsvårt när jag inte vet vad jag håller på med!

Men det ska inte stoppa mig! Det kommer dröja ett tag, men nog 17 ska han göra fina resultat på jaktprov! Vänta bara ;) Övning ger färdighet!

 

Men oavsett om matte inte vet ett dyft vad hon håller på med så har vi jäkligt roligt tillsammans, och jag är mäkta stolt över denna hund! Kvinnan med löptiken gav honom massor med beröm och tyckte han var en otroligt härlig hund, snygg och med en fantastisk av- och påknapp!

Man tackar :D

 

För två år sedan, när jag äntligen bestämde mig för att ta tag i agilityn och faktiskt lära mig något, så fick jag möjlighet att gå en tävlingskurs för ekipage som var på väg ut på tävlingsbanorna. Denna kurs gick för två fantastiska instruktörer - Åsa och Bea, som jag lärt mig massor av!

När vi började prata tävling och hur man beter sig mot sin hund på tävling sa Bea något som verkligen satt sig hos mig:

Detta tryckte hon flera gånger på, för detta är viktigt! Hunden har inte valt att tävla, och den ska ju tycka att detta är dunderkul! Med en matte som kanske både är nervös och annorlunda på många sätt så är detta resonemang viktigt, och något jag haft i bakhuvudet på alla tävlingar jag vart på.

 

Igår fick jag på en annan blogg se filmen som visar PRECIS detta, och blödig som jag är blev jag faktiskt lite tårögd när jag såg det!

Filmen är från VM 2011, och visar hur trefaldiga (då tvåfaldiga) världsmästarinnan Lisa Frick hanterar en start som ödelägger chansen till ännu en vinst. Hon vann VM både 2009 och 2010, så pressen måste varit stor!
Det är ju precis det här Bea menar! Det spelar ingen roll att Hoss rev det första hindret, han var ändå bäst! Lisa var ändå bäst, och dom var där för att köra agility - den roligaste sporten som finns!

Vi ska ha kul ändå, världen går inte under, kom igen, kom igen KOM IGEN! och sen öser dom igenom banan sådär snyggt som dom alltid gör! Detta är en fin film, som verkligen berörde mig!

Vilken tjej! Vilket team! Vilken attityd!

 

Idag var det då äntligen dags för premiären - springa agility med galen unghund på gräs!

Jag var allt lite fundersam när vi åkte ut, hur skulle detta gå egentligen? Sigge kan ju faktiskt inte alla hinder än, och jag har inte lärt mig att hantera honom alla gånger heller.

 

Dagens övningar innehöll dock bara hopp och tunnel, vilket gjorde att vi kunde köra hela övningarna som de var, utan att pussla eller bryta mitt i :)

Sigge var laddad, men fantastiskt härlig! Han är en yvig golden och det visade han tydligt även på kursen, MEN han var både styrbar och arbetsvillig. Han visade även att han både har hindersug och en förmåga att svänga (iaf om matte sköter sig som hon ska)!

 

Sista övningen för Lydia var SÅ häftig! Sigge var allt lite trött - det är jobbigt att sköta sig och fokusera så länge, men OJ vad häftig han är! Små små detaljer gör STOR skillnad och jag fick på ett enda kurstillfälle flera verktyg att jobba med hans svängar, för det är ju bara att inse - Sigge kommer aldrig kunna svänga som en border! Men han ska bannemej svänga som en snabb och styrbar elefant när han är klar, och det har jag goda förhoppningar om att få bra hjälp med på denna kurs!

 

Han gick även att trycka ut fint och till följd av att det funkade så bra gjorde jag idag faktiskt ett av de snyggaste blindbytena jag någonsin åstadkommit! Nog för att jag bara klarade det en gång, men jag vet vad jag gjorde fel resterande gånger och OJ vilken känsla det var att ösa på så med Sigge!
För om sanningen ska fram så är det lite otäckare och mer främmande att köra agility med Sigge än med Rocky.

Rocky är ju min klippa och min stjärna, och vi har ju lärt oss hur vi funkar och inte funkar tillsammans. Med honom vågar jag ösa, och jag vågar misslyckas. Av någon anledning vill jag inte misslyckas med Sigge vilket gör att jag lätt fegar. Det är ju nu jag ska vara den där supermatten som liksom lärt sig av sina misstag och kan vara där som ett större stöd än vad jag klarat med Rocky! Och Rocky är ju den där hunden som på en millisekund visar tydligt att jag gjorde fel. Sigge vet liksom inte det än, och då ökar pressen på mig.
Fånigt, jag vet - men det är ju därför vi går kurs :)

 

En del av mig saknade Rocky som fasen idag , för när jag ser agility i mitt huvud så är det bilden av mig och Rocky som susar fram tillsammans, men en sak saknade jag inte ett dyft - hans eviga vrålande!
Sigge var verkligen en stjärna idag, och jag litar på honom till 110 i passiviteten. När vi bygger hinder kan han ligga lös vid sidan, och detta klarar han även om det är två hundar som öser agility på planen. Han klarar att jag står med ryggen mot honom och klurar med kurskamraterna när de andra kör, och han klarar att coola ner och vänta på sin tur. Till råga på allt så gör han detta under total tystnad! Detta medför att jag får en HELT annan sinnesstämning. Jag kan ladda om, klura och bara fokusera på kommande uppgiften. Det är så härligt och jag är så stolt över min lille kille idag! Min lille kille som inte är så liten längre, och som faktiskt växer och visar vad han kan mer och mer för varje dag! Guldklimpen <3

 

 

 

Här har det vart fullt upp med massivt plugg och utbildning för sommarjobbet. Jag kommer jobba en hel del i sommar, så får försöka passa på att tävla lite i vår och sen i höst.

 

Igår kväll fortsatte arbetet med Sigges nya slalom. Efter 126 borrade hål så valde vi att åka hem... Efter midnatt. Det tar alltid längre tid att bygga än man tror, och en del av mig börjar känna att jag är fullkomligt galen som lägger såpass mycket pengar och tid på en sabla slalomstomme :P

Men som en god vän sa till mig förut - vem är inte lite galen i hundträningssammanhang? ;)

 

Jag hade hoppats på att få med mig slalomet hem i helgen, och det KUNDE gått - om det inte var för att jag måste måla det. Typiskt med färg som behöver tid på sig att torka...

Först tänkte jag att vi struntar i att måla nu, det kan jag ta i sommar! Men sen insåg jag vad som höll på att hända och vad det kunde få för konsekvenser! Att stressa med något jag lagt såpass mycket tid och pengar på kommer straffa sig! Jag kommer slarva för att få stommen klar, och sen börjar den rosta och bli ful för att jag inte får tummen ur att göra som man ska! Tänk om, tänk rätt!

För jag vet ju att jag inte har någon anledning att stressa. Vi ska inte debutera förrän i höst, och kroppen har liksom precis satt sig på honom.
Vi hinner! Har jag väntat såhär länge så kan jag lika gärna vänta lite till.
På de flesta filmer jag tittat, och baserat på vad de som faktiskt använde denna metod i Linköping berättat så går det ändå väldigt fort att lära in ett stabilt slalom, så det kommer antagligen inte vara några bekymmer.

 

Har även sett att det börjat cirkulera oro på facebook om någon aggressiv variant av kennelhostan som flera hundar blivit riktigt riktigt dåliga av. Vet inte hur mkt som blivit uppförstorat på vägen, och vet inte hur man ska resonera.
Ska man åka till Botkyrka i slutet på april? Ska man åka till Västerås i början på maj?

En del av mig känner att det kanske ändå är svårt att komma ifrån även om jag håller mig borta - det finns alltid andra som åker och tävlar i stället så smittad kan man bli vart man än befinner sig. Särskilt när det är många i Linköping som faktiskt tävlar i både det ena och det andra.

Det enda att göra är väl att hålla sig på sin kant, borta från andras hundar och hålla Rockys näsa i styr!

Idag vågade jag mig ut i spåret igen, jäkla benhinnor! Det är lite ömt nu men jag orkar verkligen inte vänta längre, och jag springer ju inte långt.

Rocky och dagishunden Marshall fick vara hemma med husse och mysa, men Sigge har liksom vibrerat hela dagen och jag tänkte att det var dags att han fick följa med ut i spåret. Detta hade han alltså aldrig gjort förut.

 

Jag var väl beredd på totalt kaos, men kände att det bästa att göra är nog att släppa honom i alla fall. Nog för att jag trodde jag skulle få en elefantgolden hoppandes och bitandes i armen - för en springande matte utanför agilityplanen är han liksom inte van att se, men att springa med matte och kopplet kände som en ännu större katastrof :P

Hur gick det då? Sigge var SÅ duktig! Sprang på lagom avstånd, och hade stenkoll på mig och Elin hela tiden! Blev inte ett dugg galen, och var kontaktsökande och flamsade inte ur fastän matte hade annan takt än vanligt. Bomullen i öronen lämnade vi dessutom hemma, så hörseln var det inget fel på :)
När vi mötte andra personer i spåret så sprang han fint vid sidan många många meter - och han har ALDRIG gjort det förut (mer än typ en halvmeter eller så)!

 

Vi mötte lösa hundar, och Sigge gick som ett ljus bredvid mig. Visst, några trånande blickar men inte en tillstymmelse till att försöka gå fram. Så fort hunden gått förbi med bara några cm kunde man säga varsågod och Sigge sprang på framåt utan att ägna hunden så mkt som en blick!

 

Detta är ju fördelen med att ta ut Sigge på egen hand mer. När Rocky är med så vågar jag inte, iom Rockys historia och osäkerhet. Det blir helt enkelt för mkt att hålla koll på...

Sigge kommer definitivt få följa med på joggingturer ensam fler gånger - både jag och han tyckte det var störtkul när det gick så bra!

 

Nu ligger en trött och nöjd golden i soffan och snarkar, älskade underbara yrväder!

 

Idag var det återigen dags för ridhusträning. Jag har haft totalvila i två veckor pga bråkande benhinnor, men idag vågade jag mig på att springa lite. Ingen smärta varken under tiden eller efteråt - första lyckostunden!

 

Rocky var taggad till tänderna och hade så underbart fint tryck idag! Han var följsam och noggrann trots att det var ett tag sedan vi körde - lyckostund nummer två!

Slalomen satt som ett smäck alla gångerna och farten och attityden var superhärlig - lyckostund nummer tre!

Jag skötte handlingen helt okej och planerade och genomförde oftast på ett bra sätt - lyckostund nummer fyra!

 

Sigge var också dundertaggad och formligen exploderade ut ur buren när det var hans tur. Dock höll han sig hos mig och körde TILLSAMMANS med mig - lyckostund nummer fem!

Han hade dunderfin attityd och en vilja som sprutade ur öronen på honom - lyckostund nummer sex!

För första gången tog vi ett långhopp i rätt storlek (dvs large) och han flög över utan minsta tvekan. Det var riktiga jätteskutt och jag hade svårt att hålla mig för skratt - lyckostund nummer sex!
Han hade ett hindersug och en precis lagom självständighet idag, hindren togs utan tvekan och med mig på avstånd, gång på gång på gång - lyckostund nummer sju!

Han kunde svänga med fart och attityd och var styrbar och fin bara jag var tydlig - lyckostund nummer åtta!

 

Hela passet tillbringades med ett fånigt leende på läpparna och jag är SÅ nöjd med mina små stjärnor idag!

Lyckan är total :D

 

En annan sak som gör mig väldigt glad är att jag känner skillnad hos mig själv. I vinter har jag jobbat mycket med mig själv, både handlingsmässigt och mentalt. Jag har en annan inställning idag jämfört med förra vintern och jag är säkrare och gladare när det kommer till agilityn. Det har liksom lossnat och självkänslan är inte i botten utan faktiskt på väg upp! Jag KAN! Visst behöver jag träna mer, men jag är på en helt annan plats mentalt och det känns så underbart! Det blir inte rätt alla gånger, men så mycket som jag lärt mig!

Jag vågar fråga, jag vågar be om hjälp, jag vågar komma med förslag och jag vågar ta plats!

Idag är helt enkelt en jäkligt bra dag :D

Idag åkte jag och Sigge iväg på en projektkurs i apportering och föremålsintresse.

Apporeringen har jag hela tiden tyckt är lite klurig, och inte är jag klokare efter idag ;)
Men övning ger färdighet och ska vi få ngn ordning på detta så är det träning och klurande som gäller.

 

Jag har hela tiden låtit denna del släpa medvetet efter eftersom Sigge är så barnslig och jag tänkte att med lite ålder, visdom och fokus så kan säkert en del komma av sig själv. Detta omvärderar jag nu, och har bestämt att vi mer aktivt måste börja fila på detta om vi ska komma någon vart.

 

Det vi tar med oss hem och klurar och tränar på tills nästa gång:

• Hur griper Sigge? C eller V?
  När det gäller apporteringen eftersträvas att greppa med munnen som ett V, i dagsläget fastnar Sigge gärna i C, och risken för tuggande ökar markant. För att underlätta för hunden att gripa V så är det smidigt att jobba med föremålet liggande på marken - hunden kan inte greppa C.
  Problemet för Sigge här är att han gärna greppar lite hejsan svejsan på föremålet, eller lägger sig på det, eller bökar omkring det. Själva greppandet sitter inte. Om jag håller handen i kanten på föremålet fungerade detta i dagsläget som en hjälp för honom att greppa mitt på, så det kommer jag att fortsätta med.
  
  
• Bli stenhård med att inte låta honom ta omtag när vi kampar med leksak!
  Detta har vi slarvat med, och ett omtag är faktiskt tuggande! Bli bättre på att se signalerna och ryck bort leksaken så fort han försöker ta omtag! Var snabbare än honom! Undvik att bryta med kommandon och dylikt, en fråntagen leksak blir tydligaste felsignalen.
  
• Sigge värdesätter sak i munnen mer än klick
  Detta innebär att vi hamnar i ytterligare en svårighet när vi tränar greppaden - han släpper inte på klicket utan vill lattja och leka med föremålet istället. Märkte under dagens träningspass att detta underlättas om jag har hårda godisar som belöning och direkt i samband med klicket släpper dem på marken. Då byter han fokus.
  
  
• Glöm inte att jobba korta pass!
  Ju längre passen blir desto mer gasad och slarvig blir han, tänk på att bryta tidigt - tidigare än jag tror för att undvika detta!
  
  
• Tänk på mycket kravlös träning!
  Jag har fastnat i stressen och tänket att jag har en apportör - en apportör ska BÄRA, inte tugga. Detta medför stress och värdeladdning på föremålen vi tränar med och detta måste tas bort! Vi har inte tränat mer än väldigt lite på detta och det är inte konstigt att det blir fel i början. Det spelar ingen roll och vi ska ha roligt! Det betyder inte att jag inte kan få en fin apportering i slutändan!

Påsken har tillbringats hos mor och far, med god mat, sköna lata dagar och helt enkelt bara ledighet!
Sigge har dock haft fullt upp att hjälpa pappa att bygga på garaget - hans hjälp består i att stjäla pappas arbetshandskar och triumferande galoppera runt runt i trädgården med världens malligaste flin.

 

Påskens höjdpunkt var utan tvekan att börja med operation slalom! Jag har ända sedan jag gick foundationkurs för Åsa så har jag vart sugen på att köra den varianten hon själv lärde in slalom på - med kanal och bågar. Detta var planen rätt så länge, tills jag insåg att jag hade en elefant i kopplet. HUR får man ett rustaslalom att fungera med en elefant vars motto i livet är "finns det inte plats så gör man sig!"
Jag såg framför mig hur rustapinnarna var mer böjda än upprätta och hur de även i vissa fall flög både högt och lågt.

Jag bestämde mig nästan för att ge upp tanken och köra bara bågar på ett riktigt slalom. Dock var jag inte nöjd...

 

När man inte är nöjd så gnäller man en stund, och sen kommer man på en lösning!

Min lösning var att fråga min underbart snälle far om inte han kunde hjälpa mig att svetsa en stomme med de egenskaper jag eftersökte, och han trodde inte det skulle vara några problem så vi började smida planer.

 

I tisdags åkte vi och köpte material och i onsdags kväll var första sektionen klar! Vi körde endast lite på kvällen, men arbetet flöt på bra! Dock är det JOBBIGT att borra i stål och jag har fortfarande träningsvärk till 1000!