mittlivsomhund

Idag vågade jag mig ut i spåret igen, jäkla benhinnor! Det är lite ömt nu men jag orkar verkligen inte vänta längre, och jag springer ju inte långt.

Rocky och dagishunden Marshall fick vara hemma med husse och mysa, men Sigge har liksom vibrerat hela dagen och jag tänkte att det var dags att han fick följa med ut i spåret. Detta hade han alltså aldrig gjort förut.

 

Jag var väl beredd på totalt kaos, men kände att det bästa att göra är nog att släppa honom i alla fall. Nog för att jag trodde jag skulle få en elefantgolden hoppandes och bitandes i armen - för en springande matte utanför agilityplanen är han liksom inte van att se, men att springa med matte och kopplet kände som en ännu större katastrof :P

Hur gick det då? Sigge var SÅ duktig! Sprang på lagom avstånd, och hade stenkoll på mig och Elin hela tiden! Blev inte ett dugg galen, och var kontaktsökande och flamsade inte ur fastän matte hade annan takt än vanligt. Bomullen i öronen lämnade vi dessutom hemma, så hörseln var det inget fel på :)
När vi mötte andra personer i spåret så sprang han fint vid sidan många många meter - och han har ALDRIG gjort det förut (mer än typ en halvmeter eller så)!

 

Vi mötte lösa hundar, och Sigge gick som ett ljus bredvid mig. Visst, några trånande blickar men inte en tillstymmelse till att försöka gå fram. Så fort hunden gått förbi med bara några cm kunde man säga varsågod och Sigge sprang på framåt utan att ägna hunden så mkt som en blick!

 

Detta är ju fördelen med att ta ut Sigge på egen hand mer. När Rocky är med så vågar jag inte, iom Rockys historia och osäkerhet. Det blir helt enkelt för mkt att hålla koll på...

Sigge kommer definitivt få följa med på joggingturer ensam fler gånger - både jag och han tyckte det var störtkul när det gick så bra!

 

Nu ligger en trött och nöjd golden i soffan och snarkar, älskade underbara yrväder!