mittlivsomhund

Och med detta sagt börjar jag imorgon med mental träning!

 

Kompisen utbildar sig till mentalcoach och jag har blivit lovad att få vara hennes försökskanin. Nu när jag faktiskt har bestämt mig för att satsa mer seriöst med Sigge så finns det mycket hos mig själv och annat runt omkring som behöver tränas på, och här kommer min vän att vara till stor hjälp!

Har fått mina första redskap och imorgon smäller det som sagt! Programmet börjar med fysisk avslappning och det är något jag tror att vi alla ofta får alldeles för lite av! Min kära sambo har lovat att vara med mig i det här så vi kan träna tillsammans. Detta känns väldigt bra, för det är svårt att avsätta tid och få ro i vår lilla lägenhet. Men är vi två känns det som att det kommer bli lättare :)
Efter x antal veckor är det sedan dags för mental avslappning och när jag lätt kan komma in i rätt stämning både fysiskt och mentalt så är det dags att fylla mitt mentala rum med målbilder.

 

Jag tror detta kan vara jättenyttigt och stärkande för mig, då jag lätt trycker ner mig själv när det kommer till hundträning. Jag är omgiven av så många duktiga människor som tränar hund och vissa gånger blir jag grön av avund och vill inte ens ta med min hund för jag funderar alldeles för mycket på vad andra ska tänka om mig och mina kunskaper.

 

Det må vara så att jag inte har hållt på med agility (eller hundträning öht för den delen) så länge, men vi har ganska roligt och lär oss åtminstonde en del på vägen :P

Med Sigge blir det dock större fokus och nog 17 ska jag få ordning på kroppen och knoppen så vi kan nå mitt mål!

Jag hade hoppats på att jag lyrisk skulle sitta här och tänka på tävlingen i Falun och en helg som känts fantastisk.

Så blev det inte riktigt, och som vanligt så passar man då på att gnälla av sig på bloggen.

Nu har jag fina vänner man kan gnälla av sig för innan, men nog är det skönt att skriva lite också ;)

 

Att tävla i Falun är inget jag i dagsläget tänker göra om, någonsin. Det var verkligen ingen välarrangerad tävling och det var tamejsjutton INGET driv i funktionärerna. Många stod vid sidan och slet sitt hår för att klockan sprang iväg och inget hände. Funktionärerna stod tre stycken i klunga och pratade skit, en annan försökte drilla med en hoppinne och den sista slog ner en pinne till tunneln. De hade knappt en banskiss att dela på och INGEN verkade veta vad de höll på med.
Klass två hade sammanlagt i både hopp och agilityklass 55 startande. Det tog dem ÖVER tre timmar att beta igenom dem....

Lägg till konstant regnande och en plan som blev mer och mer lik ett träsk för varje halvtimme som gick, nej - humöret var inte på topp!

 

Vid 13.30 var det äntligen dags för mig och Rocky att göra vår första start för dagen, i agilityklassen. Loppet gick med tanke på mitt humör och därpå tarvligt väder faktiskt helt ok!
Fredrik försökte filma med en galen Sigge i ena handen och kameran i andra, så ni får ha överseende med kvalitén :P

När jag tittar på filmen så känns den inte så illa, och 15 fel räckte till en 8:e plats :P
Han hoppade av A-hindret för tidigt, inte ok! Han rev ett hinder, men det är våra bakombyten som inte klickar, och sen kom min tabbe i tunneln där jag förstår att han blev jätteförvirrad.

Ni får titta på filmen och ge ett utlåtande, men förutom de grejerna så ser det väl inte SÅ pjåkigt ut :P

Visst, vi har lite utsvävningar här och där, men när det var så halt så gör det inget, och riktigt så illa brukar det inte se ut!

 

 

Sen var det en halv evighets väntan på hopploppet. Regnet öste ner och min stackars sambo skjutsade jag hem, och även Sigge fick följa med honom. Var liksom inte så mysigt för någon av dem att vara med :P

Hopploppet blev rent ut sagt KATASTROF!

Misstänker att det delvis var att jag hade tröttnat på ineffektiviteten och var irriterad och frusen, Rocky hade ledsnat på att sitta i bilen och tråka och det var otäckt halt på banan, så det var som upplagt för att gå åt skogen!

Men det var liksom inte det som var värst... Hinder 4 var även hinder 10, så det skulle alltså tas två gånger. Rocky rev hinder 4, och sen snurrade vi till det två gånger i slalomet vilket ledde till att vi ändå tog ganska lång tid på oss innan vi kom till hinder 10.

Men när vi väl kommer fram så blir vi båda VÄLDIGT förvånade, för det sitter en funktionär MITT I HINDRET! Hon ser att vi kommer springande, men gör inte en ansats till att ens försöka flytta på sig utan sitter bara där och glor. Rocky struntar i om det är elefanter på plan när han kör, så han parerar och undviker att krocka med henne och fortsätter glatt att köra på, men jag hann ju både bli paff och rädd så jag tappade honom och han dundrade rakt in i fel tunnelingång.... Disken var alltså ett faktum. Visst 17 blev jag besviken men loppet var lite galet redan innan så vi hade liksom inte en chans till placering. Det som störde mig var att när vi kom av planen så tittar inte ens funktionären åt mitt håll.
Jag hade nog förväntat mig att hon åtminstonde skulle vinka fram ett förlåt eller så.

Kunde inte låta bli att gå fram och prata med henne:

"Det där blev inte så bra du"
"..."
"Du som funktionär måste ju hålla koll på banan, så du inte hamnar ivägen och förstör sådär"
"..."

"Håller du inte med?"
"..."
"Förstår-du-vad-jag-säger???"
"ja...."

Människan står alltså där och svarar inte ens på tilltal utan glor bara på mig som jag vore från en annan planet. Det var inte så att jag var hotfull eller otrevlig när jag gick fram till henne, mest besviken, för ska vi diska oss så vill jag att det ska vara mitt fel - inte en främlings...

När jag fortfarande inte hade fått mer än ett ynkligt "ja..." från henne blev jag dock förbannad och sa till henne att det var hennes fel att jag blev diskad och att hon skulle ägna sig åt något som inte innefattade människor om hon inte ens kunde bemöda sig att svara på tilltal.

Sen åkte jag hem och tjurade :P

 

Och bestämde mig för att inte tävla i Falun mer!

Att ca 150 starter skulle ta över sex timmar på en dag med konstant regnande, nej det är liksom inte ok! Och när man sen inte får någon respons från funktionärer som tabbar sig, då är måttet rågat haha!

 

Nu är jag inte bitter längre, men lite ledsen över att slutet på tävlingssäsongen blev så dålig känsla på!

Men nu har vi iaf många saker att träna på, och även om han blir åtta år till våren så hoppas jag att vi faktiskt kan ta vår första pinne nästa säsong!

 

Långt inlägg men såna behövs ibland också :D
Nu blir det dock tentaplugg, och efter tentan på onsdag bär det av hem till Falköping för att pimpa bilen inför vintern, och vila upp mig efter denna helgens bravader!

I söndags styrde vi kosan mot Söderköping, och nog för att jag hade hispat och varit nervös innan men på söndagen kändes det ganska lugnt. Jag och Karin samåkte och hann med lite sightseeing innan vi anlände till tävlingsplatsen :P

Agilityklassen var först ut, och den kändes SVÅR! Jag bad snälla A-C om hjälp vilket gav mig jättemycket! Vi hade antagligen krockat och slagit sönder oss om inte hon hade hjälpt mig med hur jag kunde tänka! Det är så skönt med snälla klubbkamrater när man själv inte har erfarenheter så det räcker!

Loppet kändes ändå över förväntan när jag väl sprang och vi schabblade till det på exakt det stället jag hade förväntat mig att vi kanske skulle göra, den kniviga slalomingången... Sen gick det bättre men vi låste oss för tidigt på nästkommande hinder och gick ur slalomet för tidigt, så disken var ett faktum.

 

Charlie var snäll och filmade, dock missade hon starten men det var ju ändå denna halvan av loppet som var intressant så :P
Man märker direkt hur förbannad Rocky blir på mig för att jag visade galet in i slalomet, utskällningen var ett faktum! Är man dum får man direkt höra vilken kärring man är!

 

Vi laddade om för hopploppet och den banvandringen kändes bättre. Banan var mer på min nivå och jag hade våra svårigheter klart för oss, men även en plan för hur jag skulle lösa det. Det kändes skönt att gå av banvandringen och stensäkert kunna säga att HÄR och HÄR kan vi få problem men jag tänker göra SÅHÄR för det vet jag att min hund köper. Då känns det ändå som att vi börjar bli mer samkörda och ett riktigt ekipage!

 

Detta loppet kändes jättehärligt! Visst, jag är lite långsam, fladdrig och gapig men känner ändå att jag och Rocky har utvecklats! Han låg fint i handen och på sina ställen rös jag faktiskt när vi sprang för att vi kändes synkade och samspelta. Visst 17 grämer jag mig att jag släppte honom för mkt vid det där hopphindret, men åh så nöjd jag är ändå!

 

En sak som chockar mig är varför jag inte fick vägran på släppet, för det borde jag fått, men tydligen gav hon bara fem fel för rivningen i slutet. Inget jag klagar över men :P Den rivningen lärde mig också något som jag haft svårt att banka in tidigare, den svängen blir för snäv för Rocky och för att gardera att vi inte river borde jag plockat honom med höger istället och följt med honom runt för en bättre ansats.
Men det är väl därför vi tränar, eller hur? För att få med oss saker hem och bli bättre?

Hopploppet gav iaf en 7:e plats och jag var supernöjd!

 

 

Igår styrde jag och Rocky kosan mot BK för en slalomövning som Emma hade med sig. Mycket klurande blev det, och som vanligt så fick jag göra om ett par gånger då jag tappade bort mig i min handling. Emma skrek på mig i farten och jag lyckades göra ett riktigt snyggt framförbyte i slalom, utan att Rocky tvekade en millimeter! :D

 

 

Övningen var dock svår och jag blev än en gång varse att jag MÅSTE jobba på min planering och min handling om jag ska komma någonstans! Det blir ju för faan synd om hundarna som kämpar på som idioter och jag visar galet... Kanske skulle man gå en renodlad handlingskurs för någon?

 

När det sedan var dags att åka hem vid 21.30 så gör jag den underbara upptäckten, i mörkret, att min bagagelucka strejkade. Varken med snälla ord eller våld gick det att få upp den, och min naturliga reaktion var som vanligt att svära en ramsa, få en puls på 150 och skrika högljutt.
Det är faktiskt skönt att vråla lite när man blir förbannad, inte för att det hjälper, utan för att det lättar på trycket fortare :P

 

Rocky fick alltså åka baksätet hem, och jag har ju ingen ro att vänta tills ljuset är med mig så när vi kom hem tog jag med mig de verktyg vi hade och möblerade om i bilen för att se om jag var händig.
Måste vart en spännande syn för mina grannar:

I skenet av lampan från ett cykelgarage trycker jag fram framsätena så långt det går,

fäller sätena,

skriker av skräck när jag ser all LORT som fanns därunder,

lyckas flytta fram buren tillräckligt för att få upp bakstycket på nackstöden,

klättrar in i bilen,

tappar skorna,

får bakstycket på buren i huvudet,

fastnar med foten,

skriker lite till,

klämmer mig in i den ena halvan av buren,

lyckas tråckla upp burdörren....

 

Bara för att inse att jag inte har verktyg hemma för att få loss panelen på bilen.

 

Dock så köpte jag torx på biltema idag och med lite smörja och snälla ord så funkar nu bagaget alldeles ypperligt igen :D

Så NU är jag nästan helt förberedd och sansad inför söndagen! DÅ ska jag ha fokus och min handling ska vara imponerande (hjärntvätt, jajjemänsan)!

Motivationen när jag pluggar och Sigges träningsmotivation är idag på ungefär samma nivå....

 

 

 

Ja, vi har alltså väldigt svårt att fokusera och huvudet är heeeeelt i det blå! Inte mycket blir gjort och ingen av oss fattar något...

 

Så ikväll får det bli klubben så gammelman får visa vart skåpet ska stå!

 

 

 

För att få min blogg att funka på bloglovin var jag visst tvungen att göra såhär, inget att bry sig om med andra ord :P

Förutom att det blir mörkt alldeles för tidigt på kvällarna... Visst, jag är student och borde ju träna på dagtid men vill man träna med sina vänner blir det genast mkt svårare.

 

Har fastnat lite på Silvia Trkmans sida och läser just nu hennes 10 paragrafer. Den jag fastnade för och som jag tänker jobba stenhårt på framöver är nummer 5:
"Boost your dog’s confidence – only confident dog will dare to run at his maximal speed. Make sure your dog knows he is World Champion before you let him do his first jump."

 

Det ska Sigge bannemej bli varse :D

 

En annan sak.... På söndag ska jag och Rocky faktiskt ta vår första pinne! Punkt slut :D

Nja, inte riktigt kanske, men inte långt ifrån :P

Hade foundationkurs för Åsa och Ann-Sofie idag och det kändes SÅ FANTASTISKT BRA!

Visst, han är 10 månader så det finns liksom inte mycket som är perfekt... Mer än känslan! Och då har man kommit väldigt långt ändå!

 

Han var lite extra följsam och drog mindre i kopplet än han brukar, vilket redan där var en seger då han är lite svår när han blir upphetsad. Han gick dessutom promenad med syrran utan att konstant försöka hoppa på henne och brottas, också en seger!

 

När det var dags att börja träna kämpade han som en liten tok och bytena vi tränade på satt som ett smäck!

Jag kan vackert erkänna att på de 8 månader som jag haft hunden så har vi tränat alldeles för lite på att följa händerna (shit vad korkat av mig att inte ha tränat det massor redan, jag vet) så jag var allt lite skeptisk till hur herrn skulle lösa det där. Först följa den ena handen, och inte nog med det utan även BYTA hand! Galenskap!!

Men inte då! Sigge gjorde det super, och snabbt som 17 med glädje och attityd!

 

Även blindbytena gick super och så som jag uppfattade det så tvekade han inte ett dugg utan bytte hand så fint, så fint!

Bakombytena var det som var svårast, "men hallååååå, kan man inte sitta still så är det faktiskt jättesvårt matte!", sa Sigge men försökte så gott han kunde sittandes på en halv skinka som han nästan alltid gör nuförtiden :P

 

Efter kursen fick han faktiskt busa av sig med sin syster och det var 100% fullt ös hela tiden, tills jag sa till honom att de hade lekt klart - och då bröt han faktiskt och kom till mig.

LYCKAN VAR TOTAL :D

 

Så nu kan jag lägga mig med ett leende på läpparna och somna gott!

Imorgon är det dags för Rocky att träna agility så jag räknar med ett lyckorus då också :D

 

Aningens mindre och MYCKET mer ofokuserad :P Visst var han mysig men idag är han mysigare :P

Iaf om man frågar Nanny. Fast hon har nog lite delade känslor för denna våldsamma unghund då han faktiskt var ganska snygg och rolig, TILLS han tacklade henne som en idiot...

Det där med hur man charmar damerna har Sigge inte riktigt lärt sig än.

Han har heller inte lärt sig att gå vettigt i koppel när det är andra med som han inte känner. Man MÅSTE ju liksom hetsa upp sig och vara alldeles galen, så det finns liksom ingen tiiiiid att gå ordentligt i kopplet.

Men så fort vi sagt hejdå så går han som en liten prins och söker sig till både fotposition och gör diverse tricks för att visa vilken duktig hund han är (om det nu är någon öht som sett honom som tror på det :P)

 

Har börjat öka på hans mat igen då jag tycker han börjar bli tunn. Svårt det där, jag är ju liksom inte van. När Rocky var ung så strejkade han för jämnan och var slank och slim och svår att få tjock.

Sigge har hittills vart ganska lätt både att få upp och få ner och nu när han inte växt nämnvärt så har jag fått minska på maten för han började bli en tjockis, men nu har herrn bestämt sig för att fortsätta växa lite till och då räckte inte maten.

 

Tänkte lite på min träning med Sigge förut, eller ja, började med det efter att ha läst lite bloggar och fick tokångest. Finns så många med hundar i samma ålder som Sigge som har tränat såååå mkt mer och kommit såååå mkt längre än vad vi har.
Jag har hela tiden hävdat att jag inte har något behov av att stressa och att jag hellre tar det lite chill och låter barn vara barn liksom, men när man ser och läser om alla andra så är det svårt att inte få prestationsångest.

Samtidigt som jag verkligen känner att Sigges träningslust börjar vakna och han är mer villig och mottaglig till det mesta så vill jag ändå inte stressa med varken lydnadsmoment, tricks eller agilityträningen för han är en väldigt barnslig hund fortfarande.
Jag vet att det inte är farligt att träna, och det gör vi, fast inte särskilt seriöst. Vi leker mest och tar fram lite vad som passar och vad vi kommer på utan stora mål och förväntningar ännu...

...Eller låter jag bara lat nu?

Så svårt att veta vad som är lagom, när man aldrig haft valp/unghund förut. Men jag skyndar hellre långsamt än stressar, även om det innebär att vi är lite senare än alla andra :P

 

Dagarna i Linköping har blivit lite ostrukturerade och idag hade jag bara en sån där dag där ALLT kändes blä. Humöret svajade upp och ner mest hela dagen och ett tag funderade jag tillochmed på att skippa träningen vi hade bestämt på kvällen.

 

Men som tur var så tog jag mig i kragen och åkte ut, och det var bara Rocky som fick följa med. Gammelgubben visste direkt att det bara skulle vara jag och han och det lyste lite extra om honom då!

 

Vi har tränat alldeles för lite under sommaren och jag var väl lite inställd på ett katastrofpass men jösses vad bra det gick! Vi satte det mesta på ett acceptabelt sätt och med lite coaching från Ida och Emma så var jag väldigt nöjd med kvällen! Rocky dansade omkring på planen och när han körde så gav han som vanligt allt han kunde! Jag ger lite taskiga signaler men han gör allt för att vara mig till viljes, vilket ger ett par rivningar men ändå så var kvällen fantastisk!

 

 

Även gårdagen var super då lille Sigge hade sin foundationkurs. Vi stressar inte mycket med de övningar vi får utan har dem i bagaget och ska fila på dem framöver. Det är liksom inte så att vi inte hinner :P

Men man märker ändå skillnad på den lilla träning som han fått, och träningsglädjen fortsätter att spruta ur öronen på honom.

Kampa är något han blivit väldigt bra på också, nästan lite för bra, och igår åkte jag hem med blödande sår på fingrarna.

Hur gärna jag än vill ha en belöningstokig hund så är det inte okej att bita sönder mina händer, så jag måste försöka ta tag i det här med belöningsregler framöver!