Arroganta hanhundsägare gör mig förbannad!

Skarp titel, I know - men ibland så blir jag så uppriktigt less på hundfolk, särskilt de där som inte tänker längre än näsan räcker... 
 
Tog en cykeltur i Rydskogen idag (I know, två gånger är bannemej en vana!) och inte hade vi kommit många meter förrän Sigge såg den - den ståtliga labradorhanen som var säkert 10 meter från sin ägare, en ägare som givetvis gick i sin egen värld.
Direkt hanen fick syn på Sigge insåg jag att hoppla - det här kan bli jättedumt. Jag hade så fort vi såg hunden stannat cykeln (för cyniska LL litar inte på lösa hundar i elljusspår). Ungefär i samma veva som hanen får syn på oss får även ägaren det, och hennes panikslagna jogg och befallande inkallning fick  mig att än mer inse att den här hunden är inte trevlig.
Jag hade vid det här laget parkerat Sigge vid cykeln och gått ifrån honom, för att kunna skapa distans mellan honom och mötande hund, för ja - jag är en sån där... En sån där som till varje pris hindrar mötande hund från att komma fram till mina, med de medel som krävs. 
Matte hade nu börjat jaga den kaxiga labradoren, som mest behandlade henne som en störig fluga surrande i hans öra, och gång på gång utmanade han och skulle förbi mig, och jag blev desto argare. Att jag ganska hotfullt höll honom utanför Sigges sfär gjorde det inte direkt lättare för kvinnan att fånga in sin hund, men det skiter jag ärligt talat i i det läget.
Mitt ansvar är att min hund inte råkar illa ut - smiter han förbi mig så sitter min hund vackert plats vid min cykel och är ett perfekt offer att bråka med, och sen är Sigges treåriga liv utan incidenter antagligen över. 
 
Till slut fick kvinnan tag i den hormonstinna hanen, och en kamp om att få på honom koppel och få honom att sitta ner vid kanten började. Varken hon eller mannen i sällskapet sa så mkt som ett ord till mig (antagligen var de förbannade för att jag motade bort deras hund vilket gjorde honom svårare att fånga), och jag gick tillbaka till min underbara goldenhane, som inte hade rört en fena vid cykeln och med viftande svans glatt välkomnade mig tillbaka. En stor kram fick han och jag började göra oss iordning - fortfarande utan ett ord från någon i sällskapet och då kände jag liksom hur arg jag blev, men vissa fighter är liksom inte värda att ta så jag tog min gyllene vän och cyklade vidare utan ett ord till dem heller. För de ord jag hade att säga lämpade sig nog inte, i förhållande till att inget faktiskt hände....

För ja, jag tycker det är förbannat arrogant att ha sin uppenbart otrevliga hane lös i rydskogen på en lördagseftermiddag, när de dessutom envisas med att gå MOT riktningen som alla andra går spåret... Kvinnan verkade också väl medveten om att hennes hund var utom kontroll vid hundmöten baserat på "paniken" och stressen som uppstod när hon fick syn på Sigge. 
Det är faktiskt ingen rättighet att få ha sin hund lös, det medför så jäkla mkt ansvar och förpliktelser och jag blir galen när sånt här händer! Det är liksom så jäkla oschysst, och ja - arrogant!
 
Hade Rocky vart med hade utgången antagligen vart en annan, eftersom han är smärtsamt medveten om vad som kan hända i såna här situationer... Jag hade då fått svårare att gå ifrån dem, för Rocky vågar inte sitta kvar, utan utmanar den andra hunden och eftersom kvinnan hade hunden utom kontroll så hade den kommit fram till mina. Slagsmålet hade vart ett faktum... Vilket jag vet eftersom Rocky hade försvarat sin flock och initierat det även om den andre bara ville småmucka lite..
Rocky har baserat på såna här händelser vart i bråk flera gånger. Sigge har tack och lov vart förskonad, och jag tänker se till att det förblir så, så länge jag bara förmår!
 
Förutom denna adrenalinhöjande händelse så gick cykelturen fint, och jag tror detta är väldigt bra för Sigge! Att röra sig i bra trav är något han gör alltför lite, så detta kommer stärka min elefant och göra honom ännu grymmare <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0