mittlivsomhund

I lördags var sista tillfället på projektkursen i apportering och vi tragglar långsamt vidare. På fem kurstimmar hinner man inte särskilt mycket om man har problem, men jag känner ändå att jag fått ut en del av kursen! Sigge försöker, och än en gång är det bara att stå här med hundhuvudet och än en gång erkänna att jag kanske tänkte helt galet som försökte vänta ut honom. Men vi är på gång, och jag har flera knep som ska få honom att greppa med rätt teknik och sluta tugga! Träning, träning, träning!

Bland annat så verkar fleecefläta vara det optimala att träna bakåttänk med, men de jag har är för smala. Därför jag ska ikväll tillverka en riktig tjockisfläta. Anledningen är att denna då blir mindre vänlig att ha långt bak i munnen och jag ger honom då bättre förutsättningar att greppa korrekt.

 

Den kursen har ju en helt annan aktivitetsnivå än exempelvis agilityn, och det är jätteroligt att se hur Sigge beter sig i såna situationer. Han är en intensiv hund, men när det kommer till agilityn har han INGA problem med att vara helt passiv och vänta på sin tur - han har ju lärt sig att hans tur kommer och då ger han allt och laddar liksom ur. På en sån här sansad kurs fungerar det inte riktigt så, men OJ vad han försöker. Han är SÅ jäkla söt, och kämpar verkligen på och gör alltid sitt bästa! Den hunden är svårt att inte vara glad tillsammans med! Han är för härlig!

 

 

Benhinnorna då? Jo dom är bedrövliga! Dom gör liksom inte ont längre, vilket man kan tänka vore bra kanske... Problemet är att det då blir VÄLDIGT svårt att hålla sig i skinnet och leva lugnt. Men jag vet att jag måste, och det var med sorg i hjärtat jag igår bestämde att stryka mig och Rocky från tävlingen i Västerås. Det var inte värt att chansa, men nog 17 var jag ledsen!

Idag mejlade jag Marie för att lite försiktigt kolla om det är naivt att hoppas på att kunna tävla i slutet av maj, och även om jag inte vågar hoppas så vore det underbart om hon gav mig ett litet lillfinger där iaf :P

 

Benhinneinflammationen har också bidragit till att jag senaste tiden lagt mer pengar på mig själv än på hundarna, vilket liksom inte har existerat på flera år haha! Konstig känsla, och inte särskilt upphetsande heller. Inte är det kul att slänga ut pengar på sig själv med anledningen att man är dålig i kroppen.

Personlig konsultation, massage cirka en gång i veckan, nya skor, inlägg till gamla skor, gummiband för rehabövningar, tabletter för inflammationen....
Men jag är på bättringsvägen iaf, och på måndag är det dags för massage igen! Jag har dessutom lyckats med bedriften att ta tre tabletter om dagen, utan att missa en enda - och det är SVÅRT ska jag säga er!

Hundarna hanterar också detta över förväntan och beter sig exemplariskt även om de motionsmässigt fått stå tillbaka lite! Fantastiska djur <3