mittlivsomhund

Dagens fundering

Idag satt jag och läste igenom lite gamla blogginlägg, man glömmer detaljer så fort! Visst, jag kanske inte alltid skriver så detaljrikt på bloggen men händelserna i sig väcker ju mer detaljerade minnen. Vad mycket vi hunnit med på dessa månader! Sigge blir snart 17 månader och är verkligen stora killen!

 

Hämtade honom i januari och egentligen har kurvan gått i ganska brant kurva uppåt. Men nu är vi än en gång inne i en bomull-i-öronen-period. Det jag märker nu är att vi håller på att hamna i en tarvlig spiral.

 

Jag är i dagsläget oftare tvungen att höja rösten mot honom för att han ska komma på inkallning. Nu menar jag inte ändra till ett argt tonfall, jag menar inte heller skrika på honom, utan helt enkelt påkalla uppmärksamheten med en tydligare röst än innan, för han hör mig helt enkelt inte annars. Hur ska man ställa sig till det egentligen?

Någonstans så tror jag faktisikt att han de absolut flesta gångerna inte hör mig första gången, och alltså inte ignorerar mig - han är bara så glad och yvig att när vinden fladdrar i öronen så hör han mig helt enkelt inte. Eller är det naivt av mig att tro det? Hundar ska ju liksom ha ganska bra hörsel :P

 

Han kommer ALLTID och inkallningen har inte misslyckats en enda gång sen han var riktigt liten, men det är alltså svårare att påkalla uppmärksamhet nu. Detta kanske då låter som ett trivialt problem, men jag vill egentligen inte ens -ropa- på mina hundar, det ska räcka att säga. Detta för att jag ska ha något riktigt kraftfullt den dagen jag måste. Kan jag då eskalera från tonläge i pratnivå till att ropa/skrika, då har jag lite att ta av om vi skulle hamna i exempelvis en farlig situation.

 

Många gånger så räcker det att fräsa till lite på honom en gång så att han faktiskt får bli påmind om att han inte får vara så nonchalant och han är då duktigare på att hålla mer koll/hålla sig på bättre avstånd/vända på en femöring, men det är ju inte heller något bra sätt att starta promenaden. Inte vill vi gräla första stunden vi är lösa, vi ska ju ha roligt hela vägen! Särskilt om det skulle vara så att han faktiskt inte hör mig, vad 17 är matte så stingslig för då?! :O

 

Detta ÄR inget stort problem egentligen, min oro är väl mest att vi ska fastna i den höjda rösten för att vi vänjer oss för mycket och att det då utvacklats till ett problem, så tips på hur vi kan sänka till mindre bokstäver mottages tacksamt!

 

 

Inte lätt att lyssna alla gånger när det här är sinnesstämningen han oftast befinner sig i :P

 

Jag tror det är oundvikligt att man får kämpa lite extra när de är dryga tonåringar ;)
Men hur mycket jobbar du med att träna inkallningar? Och vad får han för belöning?
Jag tänker att man skulle kunna träna på ganska simpla inkallningar och ge superförstärkning för att få igång ett beteende som du kan fortsätta förstärka - bäst jag lyssnar noga på matte för när som helst drar hon fram världens godaste godis!

Men inkallning är svårt. Jag märker på mina egna att den tenderar att skifta lite i kvalitet och att hundarna gärna blir mer och mer nonchalanta när man tycker att de börjat bli stabila..

:)

Hur reagerar han på om du försvinner? Hör han dig inte första gången. Göm dig bakom en sten och se vad som händer? Han kanske är sjukt bortskämd med att ALDRIG behöva hålla koll på var du är för att du ropar på honom så fort han kommer för långt bort?

Jag ropar väldigt sällan på Pesto när vi är ute. Håller han sig på rätt avstånd får han lulla fritt. Jag tycker det funkar bra! Det blir liksom inte uttjatat och han lär sig att haka på själv :)