Dagens viktiga lärdom

Söndagar innebär ridhusträning, och Sigge har nu verkligen fattat vad det är. Han satt lös och väntade medan vi banvandrade, och när jag sedan sa varsågod var det en viss mister som formligen exploderade i ett glädjerus tre varv i ridhuset. Han är ung än, men snart måste han nog få lite krav på sig att man jobbar med fokus och inte springer runt som en tok när man ser agilityhinder - annars kanske han blir en sån hund som tar en egen bana på tävling innan han har tid med mig :P
 
Träningen med båda hundarna kändes bra, förutom att Rocky och jag tydligen kom från olika planeter idag och hade väldigt svårt med kommunikationen. Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag öht.
 
Dagens inlägg handlar om den platta tunneln. Den har Sigge tyckt vart lite konstig, och även om han inte känts rädd så har han hellre valt att springa bredvid än genom, även om vi vart två som hjälpts åt och så att säga visat honom ljuset i tunneln.
Men idag visade han mig att jag bannemej inte har ngn anledning att stressa med honom alls! Får han bara ta saker i sin egen takt så blir det hur bra som helst! Och får han i det läget dessutom tonvis med beröm så blir han stolt som en tupp och allt går som en dans!
 
Han stod idag och filosoferade vid den platta tunneln, jag stod och tittade på Charlie och kanonkulan som körde en kombination. Sigge är som vanligt lös, och när jag vänder mig mot hans håll är han inne med näsan i platta tunneln. Det luktade visst gott där, och helt plötsligt var han halvvägs igenom, och när han kom ut genom släpet helt på egen hand kom bollen flygande och matte exploderade sådär som hon gör när Sigge gjort ngt riktigt bra!
Därefter gick vi tillbaka till platta tunneln, Sigge frågade mig om han skulle få några direktiv men det fick han inte. Heller ingen hjälp utan total tystnad från matte så han fick behandla platten som han ville, och ett par sekunder senare var han än en gång ute på andra sidan, jättestolt!
Gjorde detta ytterligare två gånger och det var väl inga konstigheter sa Sigge. Inte för att han galopperar fullt ös än, men han tycker det är kul och bryr sig inte ett dugg om att det släpar på ryggen på honom. Innan har han inte riktigt förstått och även om mina hurrarop och lockanden vart i all välmening så tror jag såhär i efterhand att det stressat honom lite. Från att vara tveksam går han ju nu helt självständigt igenom, så något rätt måste det blivit idag.
 
Detta är något som jag tänker fortsätta ha i bakhuvudet i framtiden! Att alltid vara där och hjälpa till, heja på och hjälpa på traven kanske inte alltid är rätt - han är en modig hund och får han bara ta det i sin egen takt så gör han det, med glädje dessutom!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0