mittlivsomhund

Ni vet de där sakerna man önskade att man hade klarat av med hund nr ett, men som man av olika anledningar fatalt misslyckats med - de där sakerna som blir så oerhört mkt viktigare med hund nr två.
Känslan när såna saker faktiskt sitter på hund nummer två får det att bubbla i magen av lycka varje gång man är med om det.

Exempel

Rocky - skulle om han var lös vid möte med främmande hund gå fram och kaxa till följd av sin osäkerhet

Sigge - var lös vid trängt möte med hund igår, med Rocky vrålandes i koppel, men valde ändå att komma till mig utan att göra något närmande till den mötande hunden.

Jag tycker givetvis synd om ägaren vi mötte. Han får en hund på var sida om sin, varav den ena är lös och den andra förvisso är kopplad men gör utfall och skäller. Personligen hade jag fått en klump i magen och tänkt att nu jäklar blir det väsen, så denne ägaren (som pep iväg så fort Sigge blivit inkallad) tänker jag haffa nästa gång och be om ursäkt om jag skrämde honom.

Iaf, Sigge ser hunden och ställer sig och tittar - är det en kompis eller vad gör vi?
Rocky blir (som vanligt) arg (eftersom alla främmande hundar är monster som vill honom illa) och Sigge hinner undra om det är en fiende och de kanske ska slåss? Jag ropar (faktiskt inte ens hysteriskt) på Sigge, och han kommer utan att tveka en sekund.
Kampar som en tok med Sigge samtidigt som Rocky fortfarande står och vrålar i kopplet, och kan inte låta bli att återigen vara jäkligt stolt över min guldhund som genom hela livet liksom valt ut gottebitarna från Rocky.
Han har tagit till sig och kopierat vissa av Rockys karaktärsdrag, men ALLA har varit av de positiva slagen.
Rockys negativa attribut har Sigge aldrig ägnat en tanke, utan alltid sysselsatt sig med mer givande saker i livet, och mattehjärtat brister av stolthet!