Tranås och nybörjarcup

I lördags styrde jag och Line kosan mot Tranås. Jag var taggad till tänderna och samtidigt livrädd - efter träningen i torsdags fick jag nämligen givetvis känningar i mina förbannade ben.. På fredagen panikåkte jag och köpte vadskydd och tänkte att då går det säkert bra!
 
Hade bestämt att köra två lopp av fyra för att spara på benen, men vilka två skulle man välja? Velade och velade och velade lite till, och sen gick jag banvandringen till första hoppklassen och kände direkt att DEN HÄR skulle jag iaf köra!
Starten låg i en liten slänt och Rocky fick uppförsbacke, vilket resulterade i en rivning. Jag stod på mig vid tunnelöppningarna, sprang som en idiot där jag kunde och skrek som en tok i slalomet, höll ut den där extra millisekunden vid stjärnan och gick i mål med en fantastisk känsla i kroppen! Två hinder petade vi ner på vägen, men vilket lopp! Så flytigt, tajmat och underbart! Rocky HAR svårt med daggen på morgonen - han är ingen ungdom längre och är det halt i gräset vågar han inte satsa lika mycket och pinnarna flyger. Undanflykter kanske, men det är så sanningen ser ut.
Jag bestämde mig därför att skippa de påföljande agilityloppen och spara mig till det sista loppet på dagen - ytterligare ett hopplopp.
Den banan var för oss lite klurigare, långhopp innan slalom var svååårt och vi missade ingången för att jag inte var på rätt plats och riktade upp honom i tid... I övrigt ett härligt lopp det med och jag var nöjd med vår prestation!
 
Dock väldigt trött i benen vilket oroade mig och jag var ganska moloken när jag åkte hem. Värre blev det och ensam satt jag på kvällen och bölade så tårarna sprutade och snoret rann hysteriskt. Varför? Jo, jag är stressad över benen! Det går aldrig riktigt över och jag är så begränsad. För Sigges del spelar det ingen roll, men för Rockys gör det det! Han ÄLSKAR agility, det är liksom det han vill göra med sin matte, och den lycka jag ser i hans ögon när jag släpper honom på en agilitybana ser jag ingen annanstans i vårt liv tillsammans. Han går så fint nu, och jag har skärpt till mig såpass att han faktiskt har utbyte av att släpa runt mig på banan - vi har kul tillsammans och har hittat varandra, och då kommer benen... Rocky blir inte yngre och det gör ont i hjärtat att jag inte kan nyttja denna fantastiska tid med honom till fullo nu när han faktiskt orkar. Vem vet hur länge han gör det? Jag behöver de här minnena med honom, och vill ge honom den livsglädjen!
Med det konstaterat slutade jag gråta och blev förbannad istället! Jag är INTE fånge i min kropp och nu är tunga artelleriet insatt! Nog fasen ska vi ut mer på tävlingsbanorna och nog fasen ska vi plocka ett par pinnar till innan det är dags för pension! Och hör sen!
 
Idag var det istället Sigges tur - minidebut på vår inofficiella nybörjarcup. Bara hopphinder och tunnlar med fina linjer och bra flyt! Sigge var raggad och nyfiken på allt folk och alla hundar. Starten blev faktiskt rätt så lik en riktig startfålla på tävling - taggade hundar, lite trångt och en konstig miljö för en hemmatam goldenpojke. Han var iaf med mig in och var helt med på noterna att vi skulle köra agility tillsammans. Men OJ, vad annorlunda han var på banan mot när vi tränar! Han hade ett helt annat driv, tog i från tårna och såg ut att hoppa långt mycket högre än han behövde, och lååååånga språng! När jag var lite otydlig eller långsam så skällde han på mig, dova irriterande skall - såna som min glada lilla golden ALDRIG ger ifrån sig! Det blev tokdisk från vår sida, men OJ vad kul det var! Jag kunde inte sluta skratta!
Vi körde ett varv till efter att tävlingen var avslutad - och det blev ännu mer knasigt. Sigge var väldigt trött och var bara TVUNGEN att få ut det på något vis. Alla som känner Sigge vet att sånt tas ut på ett sätt, och enbart ett sätt... Tokrusa runt hela planen som en idiot!
"Ööööh, alltså DISA är därborta! Jag känner faktiskt henne matte, så jag kommer strax!"
Jag kunde inte sluta skratta! Hellre nu än på en tävling med 900 starter ;) Skämt åsido - en nyttig upplevelse och vi hade galet roligt! Nästa måndag satsar vi på att inte diska oss, och ser om den gyllene pojken är lika taggad då! :)
 
Efteråt tränade vi slalom, och drog nu återigen in det ett hål. Det kommer att bli bra det här, men nu är det som mina träningskompisar verkligen dags att sätta kommando på beteendet! Jag är alltid sen med sånt, och det kommer att göra det svårare för Sigge när jag lägger till hinder etc framöver. Vi måste ju även lära oss att generalisera beteendet även på andra slalom som inte ser ut som tortyrredskap, som Ida så fint liknade mitt hemmabygge vid ;)
 
Rocky fick också köra nybisbanan efteråt, men med mig stående i mitten där jag skickade honom kors och tvärs och OJ vad han sög iväg på ALLT jag pekade på! Leendet var enormt och lyckan total! Klart som fasen vi ska tävla mer nu!
Ja men benen då? Mitt vansinnesutbrott kommer som vanligt att ge resultat ;) Jag är trött i benen men de kommer att ge sig, och jag tror nog inte längre att den där benhinneinflammationen vågar komma tillbaka ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0