mittlivsomhund

Bloggtorkan är än en gång här - det finns liksom inget att blogga om, och humöret är inte vad det borde vara. Det var ju nu jag skulle vara i full gång, vara ute och springa med hundarna, träna under fantastiska vårkvällar och ha huvudet fullt med övningar inför sommaren.

Istället känner jag att träningen enbart går skit, och i måndags var agility inte ens kul! En del av mig funderar på att lägga det på is tills benen är helt bra, för när humöret går i bott kan träningarna omöjligt bli produktiva. Det sista jag vill är att sänka mina hundar, men när jag gång på gång förstör för dem pga att jag inte vågar och inte heller FÅR springa fullt - då sjunker humöret.

Sista repet jag körde med Sigge i måndags vart jag vansinnig för att jag fegade, duttade och inte gjorde blindbytet så som det skulle göras, jag sprang inte och jag fick inte in honom på linje. Att bli vansinnig är bra i ett avseende - jag lägger in en annan växel och blindbytet satt och jag och Sigge tuffade på så fint som jag hade velat ha tidigare repetitioner, men han känner också av att jag är konstig, och på banan ska vi väl ha KUL, inte vara arga?

 

Nu har jag iaf slutat med antiinflammatoriskt och idag har jag återigen lagt mig på massagebänken och plågats! Jag har punkter i vaderna som gör ont så det flimrar för ögonen, men det var ändå bättre nu än förra gången! Vissa punkter isar i hela kroppen när man trycker på, och massören idag sa att jag kan ha vettiga vader om kanske en månad - förutsatt att jag sköter mig!
I dagsläget klarar jag fortfarande inte att springa, och för långa promenader går inte heller. Men skam den som ger sig! Efter att ha surat efter måndagens dåliga prestation hittade jag på tisdagen det ordspråk som fick mungiporna att peka uppåt och forfarande ha det slutliga målet synligt i fjärran!