mittlivsomhund

Jag har ett tag haft en gnagande känsla att det är något som fysiskt inte vart 100 med Sigge. Inget uppenbart fel, och inget allvarligt, men att det liksom ligger något och gror. Jag har klämt och känt, särskilt ryggen och korset, men inte hittat något. 
Tyckte då det var en bra idé att åka till Marie, så att han kunde få sig ett riktigt utlåtande från en kunnig person!

Fjärilar i magen kan jag erkänna att jag hade iaf. För jag litar på mitt öga vad gäller sånt där, och visste att det skulle vara något. Frågan var bara hur illa det skulle vara, och vilka åtgärder som skulle behöva vidtas.

 

Sigge tyckte att det här med fyskoll var ett väldigt konstigt sätt att gosa på - inte alls något han var van vid! Även om han ålade lite, försökte hjälpa till och såklart även pussas lite så gick undersökningen rätt så bra (tror jag iaf, kändes inte som det tog sååå långt tid att få komma intill och känna ordentligt där hon behövde :P)

 

Domen blev inte så blodig - vi kan fortsätta träna och vara aktiva! Vi ska köra på som vanligt men rikta den fysiska träningen lite. 

Området som antagligen väckt den oroande känslan i mig är att han är spänd och öm vid skuldrorna, så där ska vi mjuka upp med massage och novafon! För det fick bli en novafon igår till slut. 
Mina vader har skrikit efter en länge, men nu när Marie sa att den skulle vara bra för Sigge så kunde jag liksom inte låta bli. Hundarna går ju gärna först, men nu slipper mina vader att vara ledsna längre :P

Så nu är det cykelhjälm på, viktmanchetter fram och novafonen i högsta hugg! Sen jäklar så kommer Sigge röra sig precis så vackert som bara Sigge kan!