mittlivsomhund

Jag har över lag blivit bättre på att slå mig själv på bröstet och säga att det minsann händer grejer, men vissa dagar är svårare än andra, och den här avvägningen på huruvida man ska träna när man egentligen inte är på humör är svår. Många gånger kan man bli rejält höjd av att köra ett bra träningspass när man från början var opepp och lite less, men om det börjar krångla - då är plötsligt den sämsta tränaren på jorden närvarande.

Idag var dessvärre den dåliga tränaren framme och trots ett träningspass som jag såhär i efterhand faktiskt vet hade många fina passager, så var det värdelöst när vi körde och jag ville mest tjuta när jag hade kört klart.

Det var slalompassagen som krånglade och Sigge gick in fel flera gånger. Jag vrålade på Ida "men VAD ska jag göra" och sakligt förklarade hon exakt vad som var fel, och när hon sa det så skämdes jag. Varför?
För det var egentligen så jäkla självklart men det här med att se sig själv utanför och inte fastna i en massa grejer som bara blir konstiga är ju något jag är kass på. Jag fastnar. Ofta. Och detta blir jag ibland så sur på mig själv för.

Men vissa dagar är såna.

 

Så idag var jag den där föraren som inte klarar en jäkla övning pga det hindret som jag vart så himla stolt över

Idag var jag föraren som aldrig kommer klara att ta ur min hund ur klass 1

Idag var jag föraren som inte har en aning om hur man kör agility

Och framförallt var jag den dåliga föraren som min hund faktiskt kände av och påverkades av.

Så får det egentligen inte vara, och jag vet det. Men man är inte mer än mänsklig, och jag lovar dig Sigge - jag lärde mig något!

Och inte bara att vissa dagar är såna.

 

Men samtidigt är det svårt, för hur lång tid ska det egentligen ta för mig att fatta hur man handlar sin hund runt en bana? Hur många gånger ska jag säga att jag vet i teorin men många gånger inte får varken huvud eller kropp att göra som teorin säger?
Hur många gånger ska jag försöka sudda ut den där tanken på att ALLA avancerar utom jag, och att jag snart inte har några träningskompisar kvar på samma nivå som mig? Och sudda ut tanken på vem som kan tänkas vilja träna med mig när jag faktiskt inte har något att komma med..

För vissa dagar är såna.

 

Agility tränar jag med mina bästa vänner hundarna som alltid gör sitt bästa och aldrig surar ihop och vill tjuta för att det blir fel och man har en dålig dag. De förtjänar att jag beter mig likadant!

Men vissa dagar är såna.

 

Förstående Ida fick bara boxboll när vi varvade ner och ja, sorgligt men sant - det hjälper att få gnälla av sig och bara grotta ner sig i hur kass man är, samtidigt som man inflikar för henne att jag VET att jag överreagerar.
Men vissa dagar bara är såna.

 

Jag bloggar egentligen för en person, och endast en - mig själv. Därför kommer jag stänga av kommentarerna till detta inlägg för jag vill inte ha någon klapp på axeln eller någon som ska peppa igång mig. Det här behöver liksom bara ut, inget annat.

För vissa dagar är såna...